Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2018

Jag fick vad jag sade att jag önskade mig: en bok om Manhattanprojektet. Jag fick inte vad jag verkligen önskade mig: en historia över Manhattanprojektet. Oppenheimer and the Manhattan project är de samlade texterna från ett symposium som hölls 2004 vid hundraårsminnet av »atombombens faders« födelse, under redaktion av Cynthia C. Kelly. Det finns kvar rester av de muntliga framförandena: inte direkt störande, men inte bidrar de till att intrycket blir något helgjutet.

Det skall väl direkt sägas att Oppenheimer alls inte är ointressant: som fysiker är han helt klart distingerad, om än inte av det allra första  vattnet. Som administratör vid Los Alamos oväntat fullödig. Som människoöde uppvisande djup tragik, inte enbart på det personliga planet. De olika texterna belyser honom från olika vinklar, som friluftsmänniska, handledare, administratör, romanfigur, rådgivare. Allt intressant, men också splittrat: det här är en bok för den som redan läst en biografi, som kanske vill ha nya infallsvinklar. Vissa texter kan vara mer av allmänt intresse, som hur Oppenheimers skamliga behandling påverkat fysikernas syn på sig själva, men annat är väldigt specialiserat, som Oppenheimers förtjusning i staten New Mexico.

Läsligt, men som sagt: inte vad jag faktiskt önskade mig.

Annonser

Read Full Post »

Syftet med Lars Lönnroths Ljuva karneval! framgår utmärkt väl av undertiteln Om Carl Michael Bellmans diktning: detta är en bok som främst är ute efter att analysera Bellmans skapelser, inte hans levnad. Biografiska händelser tecknas främst i förbigående, då bedöms vara oviktiga, rentav distraherande: likt fadern Erik Lönnroths analys av Gustav III är utgångspunkten här att Bellman snarare var en skådespelare än en uttolkare av sig själv.

Det är en angenämt begriplig och roande text: Lönnroth svänger sig inte med någon kultursidesprosa, även om han likafullt är noggrann med akribi och redovisar sina källor, så det är en alltigenom läsbar text som åstadkommits. Den bärande teorin för tolkning av texterna är att Bellman arbetade med att lägga lager på lager: romerska gudar, pastoraler, religiösa betraktelser, satir, fyllbultar och horor; sång, musik, tal och skådespel: allt smälter samman och kontrasterar för att uppnå komiska poänger, detta utan att de ”höga” genrerna nämnvärt besudlas, och ofta utan att de försupna syndarna förlöjligas. Ja, dessa framstår närmast i förklarat ljus.

Så långt är bilden i huvudsak känd; förutom de noggranna och trevliga genomgångarna av enskilda verk skulle det mesta av detta kunna återfinnas i bättre översiktsverk. Lönnroths främsta egna poäng är snarast att han vill vidga blicken, och studera även annat material än det som återfinns i Fredmans epistlar och Fredmans sånger, och då menas inte bara sådant som Bacchi orden och Levnadsbeskrivningen, utan även de tidiga verken, som den kulturdebatt som uppstod kring ungdomsverket Tankar om flickors ostadighet, eller den religiösa diktningen, eller översättningarna av Gellerts fabler. Även om dessa skulle visa sig vara mindre lämpade för hans talanger, så gav de i många fall underlag för senare triumfer.

Ljuva karneval! är en trevlig, lättillgänglig och pålitlig introduktör till Bellman, som troligen kommer få de flesta läsare att upptäcka nya sidor hos skalden.

Read Full Post »

Listan med olästa verk av Shakespeare blir allt kortare: nu kan jag stryka även The two noble kinsmen, ett samarbete med John Fletcher som länge tillskrevs enbart denne. Det hela bygger på Chaucers Riddares berättelse i Canterbury Tales, och berättar om de två unga kusinerna Arcite och Palamon, som är trogna vänner och begivna på valpiga ord om evig vänskap och rönnbärsfilosoferande. De tillfångatas i strid av Theseus, får syn på Hippolytas syster Emilia (det finns en del ekon av En midsommarnattsdröm), och blir båda blixtförälskade och bittra rivaler. Mycket av handlingen visar sedan på hur de försöker att samtidigt uppträda höviskt mot varandra medan de båda säger sig vilja se den andres hjärteblod. I en bihandling ser vi hur fångväktarens dotter, som förälskat sig i Palamon och befriat honom inser att han inte älskar henne och blir galen.

Eftersom pjäsen länge inte troddes vara av Shakespeare, och säkerligen inte är enbart av hans penna, så har den fått förhållandevis lite uppmärksamhet. Det är synd; Fletcher är inte en ovärdig kollaboratör, och även om den omedelbara förälskelse som driver handlingen tycks orimlig är den varken mer eller mindre konstig än den i Romeo och Julia. Fångväktarens dotter är en bra roll, och några av scenerna när Arcite och Palamon närmar sig avgörandet med vapen är fortfarande goda i sin tragikomik. Det finns förvisso en del motsägande partier, men inte värre än att de lätt kan passera om de inte pekas ut för en, och i det stora hela verkar handlingen robust.

Det är kanske inte Shakespeares allra främsta verk, men nog är den förtjänt av en betydligt mindre undanskymd plats än som hittills kommit den till dels.

Read Full Post »

Det tog oväntat lång tid att läsa Kafkas Processen, inte enbart på grund av distraktioner. Jag hade svårt att riktigt bry mig om Josef K:s försök att begripa sig på den underliga rättssak han helt plötsligt hamnar i, och lika svårt att riktigt finna något nöje i just denna absurda process med dess vagheter och till synes ändlösa godtycke.

Ett försök att summera handlingen kan möjligen vara till nytta: En morgon vaknar banktjänsteman Josef K. upp och finner sig vara häktad. Det förklaras aldrig på vilka grunder, och häktningen hindrar honom inte att gå till jobbet. Till en början tar han lätt på saken, och tror att han med bestämdhet och sin överlägsna ställning snart skall få saken ur världen. Ju fler turer han råkar ut för i rättssystemet, som tycks operera ur vindsvåningar, kyffen och förråd, desto mer matt och orkeslös tycks han bli. Han anlitar en advokat, som aldrig tycks göra något, han träffar kvinnor som säger sig vilja hjälpa honom men som mest tycks vara en distraktion och som alla tycks prostituerade (det enda undantaget försöker han sig själv tvinga sig på).  Han får råd av sin farbror, en fabrikör, grosshandlare och målare. Ingen verkar dock mer än ytligt begripa sig på vad allt handlar om.

Jag gillar inte Josef K. I början uppvisar han den typ av tilltro till sig själv som i själva verket bottnar i stor osäkerhet,  hans behandling av den unga fröken som har rummet intill på pensionatet är påflugen på ett sätt som idag anses oacceptabelt, och han verkar samtidigt ta lätt på hela tilltaget och samtidigt uppriktigt vilja ändra det, men på ineffektiva sätt. Han har personlighetsdrag, men de verkar inte ta sig uttryck för positivt intresse av något.

Processen är en roman som närmast skriker efter tolkningar: försök har gjort att utgår från psykoanalys, allegori, satir, men i slutändan är det en svårfångad fisk: troligen finns det inte en enda bärande idé bakom. Även om det är en fin ironi att läsaren likt huvudpersonen skall leta efter något som inte går att upptäcka, gör det också att boken blir mindre tillfredsställande. Jag är nöjd att ha läst den, men skall jag göra det igen tänker jag försöka få bättre hjälpare än de Josef K. fick nöja sig med.

Read Full Post »

Odysséens sjunde till tolfte sånger täcker i stort det man lätt tror är huvudhandlingen; ja egentligen kan man stryka även sjunde och åttonde utan att mista något av de missöden Odysseus och hans skeppskamrater råkar ut för. Dessa berättar istället om hur Odysseus anländer till faiakernas hov, och hur han deltar i den idrott som där utövas genom att stå för ett mästarkast med diskuss. Innan han får sätta sig på det skepp som skall ta honom till Ithaka ber dock kung Alkinoos honom att berätta vad som skett honom tidigare, och då kommer hela den otroliga historien fram.

Det hela börjar dock tämligen modest, med en strid mot de högst mänskliga kikonerna, innan det bär iväg till lotofagerna, med deras beroendeframkallande, dövande föda. Än så länge inga stora bekymmer, men så inträder de helt i myternas värld, och cyklopens grotta. Även detta hade kunnat vara bara ett mindre missöde, ett prov på Odysseus slughet när han förblindar den enögde jätten och smiter ut fastbunden under dennes får, om inte han drabbats av något slags hybris och i sin triumf låtit cyklopen veta hans riktiga namn och gett honom möjlighet att be fadern Poseidon att hindra Odysseus hemväg.

Sedan kommer de verkliga katastroferna: hos Ailos får han visserligen en säck med alla motsträviga vindar så att han nästan kan nå hemmet, men hans män öppnar den och chansen försitts; lastrygonerna tar elva av tolv skepp, och sedan hamnar de hos Circe som förvandlar hälften av hans män till svin. Genom att ta sängkammarvägen begränsar han dock förlusten till den olycksalige Elpenor, som ramlar ned från ett tak och bryter nacken. Efter ett råd från Circe far han iväg att väcka de döda, i synnerhet siaren Tereisias, och sedan även kamrater från fälttåget, släktingar, berömda kungadöttrar och män som straffas i efterlivet.

När de återvänt till Circe för att begrava Elpenor framgår det dock att färden tycks varit obehövlig: Circe är i stånd att ge samma varning som Tereisias, och fler därtill (låt vara att hon inte kan berätta hur Odysseus kan försona sig med Poseidon) – men vad är råd värda om Odysseus män vägrar lyssna till dem? Sirenerna och Skylla passeras utan större katastrof, men när solens oxar slaktas bryter olyckan ut på nytt och Odysseus hamnar där vi först mötte honom: hos Kalypso.

Read Full Post »

I Carpe jugulum tycks Lancre drabbats av en invasion av vampyrer. Dessutom ovanligt slipade vampyrer, som lyckats träna bort skräck för heliga symboler, solljus och annat otrevligt. Lägg därtill att de är snabba och starka, kan flyga, och kan styra sinnet på andra, och det är inte konstigt att Lancres tre (fyra? fem?) häxor har problem. Eftersom dessutom Magrat fått en dotter, och Agnes Nitt börjat bli varm i kläderna, finns det en klar jungfru, och en möjlig ny mor, och då kanske Gytha Ogg ska ta över som … den tredje? Mormor Vädervax drar sig i alla fall tillbaka och låter de andra försöka.

Dessa vampyrer är i vilket fall en ovanligt otrevlig sort: inte nog med att de försökt arbeta bort svagheter, de tycks dessutom ha den instrumentella syn på omvärlden som Pratchett mer än annat tycks avsky: även om de flesta vampyrer ser på människor som djur, så är dessas inställning snarast att de är husdjur, boskap: vissa kan vara lustiga och sparas en stund, men de är till slut till för att ätas, inget mer. Annat var det med gamle greven, som deras tjänare Igor älskar att påminna dem om: en helt annan typ, höll på traditionerna, tycks ha sett på människor mer som något att jaga än att reducera till fän. Kanske inte den högsta moraliska standarden, men om valet står mellan jaktgeväret och slaktmasken skulle nog de flesta välja det förra.

Mormor, Nanna och Magrat känner vi sedan tidigare, men nu får även Agnes vara med och försöka, och hon är intressant, inte enbart för att hon delar huvud med en mindre snäll upplaga av sig själv och fortfarande har en röst som kan väcka döda (eller i alla fall skrämma bort dem). Hon må vara nybörjare, och inte helt säker på hur hon skall agera än, men hon har vett och ryggrad och det går att se varför mormor gillar henne, samtidigt som Magrat också börjat bli lite mindre eterisk, och till och med lyckas hålla jämna steg med Nanna,

En omgång huvudologi senare, en vända till vampyrernas fäderneslott (inrett enligt gamle herrns önskan om att ge offren en sportslig chans så att de inte skulle ta illa upp om det blev en returmatch), en omisk missionär och en eldfågel senare, så ser saker i alla fall bättre ut igen. (Vem hade väntat sig något annat?)

 

Read Full Post »

USA, 1997: samhället verkar i stort ha fallit samman. Landet skall nyss ha vunnit ett krig, oklart mot vem, tack vare gigantiska drönare, styrda via en slags VR-hjälmar som kopplar upp direkt mot hjärnan. Nu är kriget slut, men hjälmarna har spritt sig till befolkningen, sålda som underhållning. Men som vanligt i Simon Stålenhags verk kommer den fräsiga ny tekniken med dolda kostnader, och alla de som skaffat hjälmar sitter snart hemma drägglande i underbyxorna, utan att känna av omgivningen.  Ute i köttvärlden står rostande maskiner, gamla reklamskyltar, och enstaka datacenter som underhåller människorna i hjälmar.

Detta är bakgrunden till Passagen; en bok som tydligare än Stålenhags två tidigare verk är en sammanhållen historia snarare än en tidsbild; det finns en handling, och den förs framåt inte bara av texten, utan även av bilderna. Tidigare böcker gav snarast intrycket av att bilderna kom först, och sedan hade en historia satts ihop runt dem, kompletterade där de behövdes. Här verkar historien funnits med betydligt längre.

Historien är kanske inte sådär speciellt originell – vi följer Michelle, som börjar sin resa i ett dammtäckt inland och färdas mot Kaliforniens kust tillsammans med en liten robot, med ett mål vi länge inte får annat än vagt ana. De övertar en bil som ägarna dött ifrån med nya hjälmar på huvudet (eller är de döda? hjälmarna tycks ha en förmåga att hålla huvudet vid liv när resten av kroppen knappt håller samman längre), åker västerut, undviker huvudleder, drönare och hjälmbeklädda människor. Mycket landskap med rostande jätterobotar, övergivna strukturer, hemmabyggen och förolyckade slagskepp, och oändliga vägar. Blandat med vägen: hågkomster. Föräldrar som var hjälmpiloter, fadern död tidigt, modern hjälmmissburkare, snart död också hon. Tre år hos morfar, sedan ännu en död. Fosterföräldrar, hemska, men till slut även de sittande med hjälmar på skallen. Ungdomskärlek, strul, ilska.

Sen är de framme, underliga händelser på vägen förklaras i ändå oväntad vänding. Och så mot nya mål?

Read Full Post »