En salig röra

Schotts originalblandning marknadsförs som vore det en blandning av Guiness Rekordbok och En hvar sin egen professor:En samling av allehanda bisarrt vetande, såsom utgångspositioner för spelarna i cricket, falkeneringens hierarki, eller vilket år gävlebocken brunnit. Det gör tyvärr att man blir en smula besviken när de mesta utrymmet tas av mindre originellt material, som svenska flaggdagar, eller listor över nordiska gudar, eller något annat man kan finna i lite mindre originella sammanhang. Det hela blir således en blandning av allt från allmänbildning till obskyra petitesser, och jag förväntade mig och hoppades snarast på att få mest av det senare; en bok som mer visat på den mänskliga fantasins rikedom hade helt enkelt varit roligare.

Vad gäller anmärkningar på mer detaljnivå kan man fälla en nostalgisk tår över Plutos status av planet, skrocka nöjt när man i uppställningen av berömda par ser »katt: Bill & Bull: katt var ordet«, eller förundras över att det tydligen finns en enda plats i England där man kör på rätt sida vägen (Savoy Court i London). Rena fel har jag bara funnit ett: I en lista över platser man kan korsa Themsen på har en extra radbrytning hamnat mellan »London« och »Tower«. Annars verkar det mesta vederhäftigt. För den som tycker om att bita kalendrar så är detta möjligen något att titta närmare på.

Read Full Post »

Monster i förorten

Skräck är en paradoxal genre. Liksom andra typer av romaner där poängen är att saker skall barka åt helvete så blir det aldrig lika bra som när man som läsare är övertygad om att det hela kommer gå åt pipsvängen och snarare tvivlar på om det överhuvudtaget finns något sätt för personerna att klara sig än om de kommer ta den chansen. En vampyr som är ett tolvårigt barn som någorlunda bevarat sin mänsklighet är sålunda långt mindre skrämmande än ett vanställt, blint monster utan mer än de mest basala av drifter. Speciellt om den tolvårige dessutom har blivit vän med huvudpersonen. Av denna anledning fann jag det faktiskt ganska svårt att bli skrämd av John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Den rätta ödesmättade stämningen infann sig helt enkelt inte riktigt. Å andra sidan är den betydligt mer närvarande än i Hanteringen av odöda.

Till skillnad från den boken så är människorna i Låt den rätte komma in genomgående betydligt mer trasiga. I princip ingen saknar personliga tillkortakommanden; någon skulle faktiskt i dagstidningar kunna beskrivas som monstruös – och det innan skeendet gör honom till det även rent kroppsligen. Det är det ena monstertemat, det andra är det som huvudpersonen Oscar lever med varje dag. Att vara mobbad i skolan och ha en pappa som inte kan hantera spriten och en överbeskyddande mamma – som dock missat vad det egentligen är som han borde skyddas från – är sannerligen inte en lätt tillvaro. Och så träffar han en dag Eli, som ger honom en chans att få en ny start, att få en arena att bygga upp lite självförtroende att ta med sig ut i världen på. Ajvide Lindqvist har således, lika lite som i sin andra roman, inte främst skrivit en skräckroman om mystiska varelser, utan en roman som visar på människan med sina fel och brister – och ibland även sitt mod, och sin vilja att göra vad som måste göras. För att skydda de omkring en. För att inte ge efter och själv bli ett monster. För att vara en människa, och inte bara en liten lort.

Det hela är således bra, mycket bra. Det läskiga är kanske inte fullt så läskigt som det skulle kunna vara, och till den klassiska vampyrmyten fogas inte så mycket nytt i termer av det övernaturliga, men desto mer i termer av mänsklighet.

Read Full Post »

De ädla vildarna går igen

I dagens SVD fanns något av det fnoskigaste jag läst på länge. Det finns tydligen de som tycker att »välfärdssjukdomar, psykiska problem [och] stress« är mycket värre problem än infektionssjukdomar, en kropp som ständigt får ta stryk och problem med att få mat för dagen, och således tycker att hela mänskligheten borde återvända till någon slags stenålder (oklart vilken, men troligen så gammal som möjligt). I artikeln intervjuas således en person med sådana åsikter, och det är inte utan att man misstänker att hela artikeln är en fasad för att få driva med sådana tomtar, enär kvoten snack över verkstad verkar ovanligt hög. Om man nu tycker att världen är sämre på grund av civilisationen, varför inte åtminstone göra en Thoreau och skaffa sig ett småjordbruk, istället för att jönsa runt och lära sig göra eld utan annat än trä och senor och försöka överleva på att samla växter? Men nej, här gäller tydligen allt eller inget: man skall bo så jävla primitivt det bara går och sedan dra in till stan när man börjar frysa.

För visst, en del saker med stenåldersliv verkar synnerligen behagliga: fyra timmars arbetsdag, resten ledigt. Inga tider att passa, ingen chef att bry sig om. Fast om priset man får betala är sjukdomar, kort livslängd, ett ständigt behov att göra sig av med oönskade barn (och till skillnad från dagens samhälle så var det då en grym nödvändighet; en mor kunde inte ta hand om hur många barn som helst när dessa skall bäras tillsammans med de tillhörigheter man faktiskt hade), och så tror nog jag hellre sitter på jobbet de där extra fyra timmarna. Av möjliga sätt att dö på låter hjärtsvikt vid 70 faktiskt trevligare än lunginflammation vid 25.

Read Full Post »

Från Abbekås till Öxnevalla

När jag gick i mellanstadiet blev jag någon gång påkommen med att titta i en ordbok. Tillfrågad om vad jag gjorde svarade jag »läser«, varefter jag fick rykte om mig att sitta och nöjesläsa uppslagsverk (ja, uppslagsverk). Då var det inte riktigt sant, men nu är det nästan det; enär jag nyss kommit igenom Svenskt ortnamnslexikon. Detta är tyvärr inte ett verk av samma kaliber som fick Frans G. Bengtsson att skriva ihop Vetenskapen om namn i De långhåriga Merovingerna – inte konstigt när det verk han läste inte var ämnat till uppslagsbok – vilket kanske är lika bra det: nu kan jag skylla på bristande inspiration istället för bristande förmåga och komma undan med ett enklare verk i samma genre.

Hur som haver, ortsnamnsforskning är en av de där fantastiska humanistiska vetenskaperna vars praktiska nytta är lika med noll men som ändå bör sättas högt då de har den bästa av egenskaper: det är helt enkelt förbaskat intressant att få de här skärvorna av forntid serverade, speciellt som de i många fall är det enda medium som förmår frambära röster från tider innan skrivkonsten nådde detta fjärran nord, för även om vad de framviskar ofta är svårtytt eller utan större innehåll så besitter det ändå sin egen poesi som inte står resterna av skaldediktningens efter.

Vad har då ortnamnsforskningen kommit fram till? Tja, till skillnad från Bengtsson vet vi nu till exempel att Teckomatorp troligen vittnar om att en herr Tidhkomi (eller hur nu danskarna skulle stava det; betydelsen är i vilket fall troligen ›han som kom vid läglig tidpunkt‹; ett namn som naturligtvis lätt leder till uppmålade scener om den stressade järnåldersfamiljen vars schema plötsligt underlättas när ungen väljer att inte titta ut vid fel tidpunkt) där började på ett nybygge. De namn som tas upp är sådana som kunnat förses med tolkningar med visst mått av säkerhet, ehuru graden sådan ibland ändå är påfallande låg. Dessutom sägs i förordet att genomskinliga ord skall ha uteslutits, vilket nog får sägas vara en sanning med modifiktation: man kan ifrågasätta vad poängen är med att ta med sex olika poster med namnet »Ås«, när de alla har samma tolkning; endast exakt vad som åsyftas skiljer sig mellan orterna. Man kan även ifrågasätta den okritiska identifikationen av de olika folk Jordanes räknade upp soim boendes på Scandza med diverse folk i olika härader; för förvisso kan man tämligen lätt hitta ett par klara kandidater till ett par av namnen, men sedan urartar det ganska snart i göticistiskt grubbleri.

På pluskontot står istället som sagt att ämnet är intrinsiskt intressant, och de Jordanes-relaterade artiklarna är få. Då är det betydligt vanligare att se hänvisningar till orter som fått byta namn någon gång under artonhundratalet till följd av järnvägens och postväsendets krav på distinkta namn på olika orter; detta tycks faktiskt vara den absolut mest aktiva perioden vad gäller namnbildning, även om det i många fall handlar om relativt skonsamt byte till något mer okända namn eller ändringar av ändelser. I jämförelse är nittonhundratalet helt dött, med en ytterligt liten mängd nya namn (främst flygplatser). I några fall har även orter med namn som kan verka mindre tilltalande fått lov att ta sig nya; man kan förstå att innevånarna i Kräkångersnoret kände sig lättade när de fick postadress Lövsele istället.

Read Full Post »

Att förvanska historien

I SvD kunde man tidigare i veckan läsa om en konstutställning i Nederländerna med syfte att visa upp fria afrikaner i Europeisk konst. Det där med »fria« är viktigt, då ett av syftena var att visa att afrikaner inte bara betraktades som (potentiella) slavar.

Naturligtvis är detta djupt förljuget. Visst, de har hittat bilder där afrikaner betraktas som fullvärdiga människor, men det framgår med all tydlighet av artikeln hur svårt det har varit; förutom att bilderna är fåtaliga är de ofta på tjänstefolk. Inget ont om tjänstefolk, men de har knappast ett drömyrke. Det verkar således som utställningen motverkar sitt syfte; istället för att visa på en bred och accepterande bild av afrikanen visar de på hur begränsad den faktiskt var. Och då kan man ju fråga sig vad syftet egentligen är. Är det möjligen att döva det europeiska samvetet och lulla in oss i en falsk Disney-värld där alla är snälla och ingen någonsin gör någon illa? I så fall är det illa, för är det något vi behöver historien till så är det för att påminnas om vilket fruktansvärt djur människan kan vara.

Read Full Post »

Min guide till Italien

Två saker ligger och väntar på att bli gjorda efter Italienresan: att hämta och hänga upp den reproduktion av ett kopparstick som inhandlades i Venedig, och att skriva en recension av den guidbok jag nyttjade. Det förra skall jag göra på fredag, det senare ämnar jag göra nu.

Italien, en av Första klass reseguider, inleds med en kort rundmålning av landet med bland annat en historisk översikt, varefter olika resmål presenteras regionvis, med egna kapitel för de viktigare turiststäderna. Därpå följer separata guider till övernattning och matställen, ett kort kapitel om hur man bäst tar sig till och runt i landet, varefter det hela avslutas med en parlör. Detta, tillsammans med att sidorna är i storleksordning A5, gör att boken knappast går ner i byxfickan. De stora sidorna möjliggör dock tryck av kartor, och de många sidorna gör att det finns utrymme för rika illustrationer med sprängskisser och fotografier på viktigare sevärdheter.

De olika sådana som tas upp verkar i stort väl valda; jag bekymrade mig egentligen inte med att söka något utanför det som togs upp men blev mycket nöjd med det som föreslogs; det är möjligt att det fanns lika intressanta saker utöver det som stod med, men om detta har jag alltså svårt att uttala mig.

Vad gäller hotellen användes inte boken för att få tag på sådana. Matguiden nyttjades dock, vilket ledde till ett par fina upplevelser som redan beskrivits; jag hade inte fått mig vare sig utmärkt pasta med anka eller Tiramisù utan bokens hjälp.

På det stora hela är jag således nöjd; boken var till hjälp både vid planerandet av resmål och beseendet av dessa. Vid nästa liknande semester är risken överhängande att jag inköper ett annat exemplar i samma serie.

Read Full Post »

Falsk fysik

I onsdags lurade Skyman med mig på föreläsning om »Är kärnkraften klimatvänlig?« på Ekocentrum. Med en sådan fråga är det nästan givet vad svaret kommer bli, och jag väntade mig få något osammanhängande om hur sekundära effekter som transport och gruvdrift skulle släppa ut koldioxid (det gör de, men om man räknar så finns det inga klimatneutrala energikällor). Föreläsaren Gunnar Lindgrens tes visade sig vara något mer avancerad än så, och ämnet än mer spretigt. Temat var således ungefär: kärnkraftverk släpper ut radioaktiva ämnen. Detta är dåligt, och kärnkraftverken bör därför stängas ned.

Utsläppen som diskuterades mer i detalj var tritium, kol-14, Krypton-85 samt transuraner. På olika sätt målades vaga hotbilder upp kring dessa. Till att börja med användes någon tabell över samtliga utsläpp från något kärnkraftverk över ett år (troligen Barsebäck och data från den här rapporten), med värden i becquerel. Eftersom en becquerel är en ganska dålig enhet (1 Bq är ett sönderfall i sekunden), så står de angivna i tiopotenser; en någorlunda typisk post är den för utsläppen av Ar-41, som har aktiviteten 1,58E+12 Bq. För att få detta att framstå som farligt (och som att rapporten försöker dölja något) så skrevs det ut att E+12 innebär 1 000 000 000 000, ett i sig helt riktigt påpekande men helt poänglöst om det inte finns något att jämföra med. För att ge några sådana jämförelsepunkter, så är aktiviteten i en brandvarnare med ett mikrogram Americium-241 ungefär 10⁵ Bq (Lindgren gjorde en uttrycklig poäng av att Barsebäck släppte ut lite av detta ämne, men eftersom utsläppen var på 10⁴ Bq innebär detta att det skulle ta tio Barsebäckför att nå upp i en enda brandvarnare).

För att ta något som kan jämföras med de totala utsläppen kan vi ta den naturliga produktionen av kol-14, en annan isotop Lindgren var mycket oroad över, då den är »mycket långlivad« (Vilket skulle göra germanium-76 till världens farligaste ämne, då dess halveringstid mäts i Zettaår. Lindgren kunde för övrigt garantera att samtliga närvarande hade kol-14 i kroppen, något jag  för framtida arkeologers fromma verkligen hoppas (även om förbränning av fossila bränslen och kärnvapentest kommer försvåra deras arbete)). Genom kosmisk strålning nybildas ständigt kol-14 i en hög takt (enligt denna sida motsvarande ungefär 10¹⁵ Bq/å r(de anger mängden strålning som avges av befintligt kol-14, och mängden som bildas bör vara ungefär lika stor, enär mänskliga aktiviteter endast skall ha påverkat mängden med ett par procent. Detta tal skall delas med halveringstiden i år för att få produktionen över ett år)). 10¹⁵ Bq råkar vara av samma storleksordning som de totala utsläppen från ett (svenskt) kärnkraftverk under ett år, vilket ju onekligen låter allvarligt med tanke på att det finns några hundra kärnkraftverk i världen. Innebär detta då att utsläppen från kärnkraftverken är farliga? Egentligen inte. Dels så är de flesta utsläpp av sådan art att de inte tas upp av människokroppen, dels så finns det andra, betydligt större, källor i vår omgivning, som gör att stråldosen från både kol-14 och från kärnkraftverken förbleknar.

I Sverige kommer typiskt den mesta stråldosen från inandning av radon och dess sönderfallsprodukter, och det näst största bidraget från berggrund och konstruktionsmaterial. I båda fall är den yttersta anledningen att den svenska berggrunden innehåller ovanligt mycket uran (visserligen i så låga koncentrationer att det för närvarande inte är lönsamt att bryta den, men å andra sidan så finns uranet i mycket berggrund), och i urans sönderfallskedja återfinner man bland annat ädelgasen radon. Det tredje största bidraget kommer från  medicinsk utrustning. Bidragen från var och en av dessa kan uppgå till någon eller några mSv per år. I jämförelse får de som bor i närheten av ett kärnkraftverk kanske 0.05 mSv extra per år. Oroar man sig för att kärnkraftens utsläpp skulle vara farliga borde man således först satsa på att utrymma till exempel norra Bohuslän. (Nämnas bör att högsta tillåtna dos till allmänheten vid planerad verksamhet är 0.1 mSv. Normal dos per år är runt 2-4 mSv. Man kan absorbera upp till ungefär 1 Sv under kort tid utan risk att dö av akuta skador. Risken för cancer beräknas öka med 7% per Sv).

Så över till Tritium. Denna väteisotop bildas naturligtvis även den i kärnkraftverk. Enligt Lindgren är det farliga med den dock inte radioaktiviteten, utan något med det lätt otrevlkiga namnet »isotopeffekt«. Kort sagt innebär detta att för lätta grundämnen så har de olika isotoperna något olika kemiska egenskaper. På ett ospecificerat sätt skall detta enligt Lindgren vara farligt. Då bör man hålla i minnet att även om mängden ökat på grund av främst provsprängningar så att den ett tag var hundra gånger över det normala, så är det normala att ungefär 1 på 10¹⁸ väteatomer är tritium. Den kemist som kan få fram ett preparat som är så rent från föroreningar som endast en på 10¹⁶ har ännu inte fötts, och risken torde därför vara större att dö av någon enstaka blyatom i dricksvattnet.

Men, frågar sig nu den minnesgode, hur var det nu med klimatet? Jo, säger då Lindgren, klimatet är hotat eftersom kärnkraftverken släpper ut krypton-85. Denna lömska gas sprids sedan ut över haven, där den joniserar luften och därigenom påverkar klimatet. Anledningen till att detta går för sig är att det över haven, till skillnad mot på land, inte finns radon, vars radioaktivitet skulle dränka ut den från kryptonet. För att visa hur mycket krypton-85 som finns så användes en graf som visar en stark stigning från 70-talet… som vid närmare påseende visade sig vara en prognos från just sjuttiotalet. I verkligheten har mängden klingat av ända sedan provsprängningar av atombomber i atmosfären upphörde, med ett par stora påfyllningar i och med Three Mile Island och Tjernobyl. I vilket fall torde mängden aktivitet aldrig ha dominerat över den från kol-14.

Så, vad lär vi oss av detta? Jo, att det är förbaska enkelt att fuska fram lite siffror som kan se riktigt farliga ut om man glömmer att tala om vad de betyder, oavsett om man gör det för att låta påskina att något är farligt eller ofarligt (och om någon tycker att jag gjort mig skyldig till sådant fusk, påpeka det gärna). Det finns naturligtvis goda skäl att tycka att kärnkraftverk är en dålig idé, men utsläppen från normaldrift är inte ett av dessa.

Read Full Post »

Småfåniga rekord

Även på antiken roade man sig med att lyssna på bisarra historier om människor som gjorde konstiga saker, eller berättelser om ovanligt dyra/stora/långtifrånkommande saker. Detta borde man väl kunna skriva en bok på? Allan och Cecilia Klynne har i varje fall gjort ett försök med Antika rekordboken, även om det inte är speciellt lyckat. Förvisso får man läsa om diverse märkligheter som greker och romare satte på pränt, men tyvärr så lider boken av stora brister. Inte är det väl orimligt att förvänta sig att man bara skall dra samma anekdot mer än en gång? Nu får man möta Largos och Blofeldts läromästare Vedius Pollo och hans muränor två gånger, utan att man blir speciellt mycket klokare för det. Vad gäller urvalet så slås man av mängden kejserlig skörlevnad lyft direkt ur Historia Augusta, utan minsta tanke på att detta verk tycks ha skrivit enbart för att svartmåla dessa kejsare. Inte heller språkhanteringen är speciellt lysande; det finns bland annat ett par »okända« personer skall ha utfört olika bedrifter, trots att dessa personer är namngivna – en av dem är den allt annat än okände Filippides (som vi till och med har ett alternativt namn på: Feidippides), han som skall ha sprungit det första Marathonloppet. Ibland blir posterna rent av obegripliga: varför skulle Tiridates av Armenien ha fått pengar genom att förolämpa kejsaren? Och varför skall Plinius den yngres åsikter om hur en värd skall bete sig stå med som om det handlade om ett verkligt gästabud? Och varför dessa trasgranna illustrationer ihopplockade från diverse håll, ibland helt utan närmare koppling till texten?

Nå, något positivt skall väl också sägas: det var faktiskt intressant att läsa om hur Tiberius fick en bankkris på halsen och tvingades öppna stadskassan. Men att dne incidenten är intressant idag är knappast författarnas förtjänst.

Read Full Post »

Historiens början

Hur var det att vara med i första världskriget? Vad tänkte mannen i skyttegraven, eller på alptoppen, eller kvinnan i sjuksköterskeuniformen, eller flickan i klassrummet? Det är vad Peter Englund i Stridens skönhet och sorg försöker återge, i syfte att berätta om ett krig som i mångt och mycket lade ut de spår som nittonhundratalet skulle rusa vidare i. Han gör det genom att följa nitton olika personer när kriget påverkar dem, och i något sällsynt fall, i någon mån påverkas av dem. Detta är nämligen ungefär så långt ifrån klassisk historieskrivning om krig man kan komma: till detta krigs förlopp bidrog förvisso knappast några kungar (däremot möjligen ett par kejsare), och den slitna formeln har därför ändrats något till »överbefälhavare och krig«, men dessa maktens män skymtar bara förbi någon gång som hastigast; en enda person når över kaptens rang, och han är läkare, och således knappast ämnad att påverka någon strids, än mindre krigets, utgång. Förutom att de soldater som skildras typiskt är lägre officerare (de har typiskt överlevt en längre tid, vilket gjort att de vid krigets slut ej längre är meniga. Möjligen kan man även se det utförliga skrivandet som kopplat till det mått av intelligens som krävs för dugliga officerare). Ett flertal av personerna är dessutom kvinnor, för vilka endast en sorts uniform kom på fråga: sjuksköterskans. Två av de som skildras är dessutom helt klart civila. På grund av detta, och Englunds grepp att endast följa dessa personer och bara göra helt korta utvikningar för att ge något som liknar sammanhang, så blir resultatet kanske bara aningen mer sammanhängande och möjligt att överskåda än vad kriget var för de som beskrivs. För de som inte redan har kunskaper som går utöver allmänbildningen så är detta således förmodligen tämligen svårt att penetrera, trots kronologierna i början av varje år – varje kapitel skildrar en dag och vad en eller två personer gjorde under den, men varje år utgör ett större kapitel, men kronologi i början och fototgrafier sist.

Även om de personer som beskrivs således inte har speciellt upphöjda positioner så är de å andra sidan utspridda över hela världen: här finns (såklart) brittiska, tyska och franska soldater vid västfronten, liksom en italienska alpjägare, en australisk medlem i ANZAC, en ungersk husar och en rysk sappör, men även en tysk matros på ett slagskepp, ett belgiskt flygaräss, en ambulanschaufför i den serbiska armén, en osmansk kavallerist och en britt i tjänst i Östafrika. Därigenom uppnås att även om man inte får speciellt mycket information om slagen i Frankrike eller Ryssland, så får man istället skildringar av kolonikriget, striderna i mellanöstern och det armeniska folkmordet, saker som annars behandlas aningen styvmoderligt när man utgått från att skildra kriget som politik för med andra medel.

Att hitta något att anmärka på är inte helt lätt (jag hittade endast ett litet korrekturfel, imponerande för en bok på över sexhundra sidor), men en sak jag saknar är ett bra index: det är inte helt lätt i början att hålla i sär de olika personerna, och det hade varit bra att kunna gå tillbaka och läsa igenom deras presentationer (och det hade kanske varit kul att vid en omläsning istället följa varje person för sig). Dessutom tenderar vissa av dem att försvinna ut helt tyst (förutom de två som dör i strid); vissa försvinner i många, många månader – ett par i flera år. Ett par extra kapitel för att påminna om deras existens vore inte helt fel. Förutom detta är det hela dock påfallande gediget, Englunds exakt kyliga prosa är för det mesta lätt att umgås med, och de personer han valt att följa bjuder på varierade och intressanta berättelser. För den som vill läsa om ett krig som på många sätt omdanade världen från ett ovant perspektiv är det bara att med varm hand rekommendera detta alster.

(För den som är nyfiken på bokens tillkomst kan Peter Englunds blogg rekommenderas, där han under det senaste året skrivit om just detta. Man får lättast tag på just de inläggen här, men då missar man allt annat intressant han skriver om.)

Read Full Post »

Italienska ströbetraktelser

Dags att täcka upp ett par aspekter av Italien som inte fått plats eller platsat tidigare:

• Italienska museer har tydligen gott om pengar, för de kan låta personer sitta i i princip vartenda rum för att se till att besökarna inte gör någo dumt. Samtidigt tycks de ofta inte förstå att alla inte kan italienska, för även om det ofta finns material som ger en översikt av innehållet så är skyltarna vid de olika objekten aldrig på annat än detta språk. Och om man inte har någon översättningsnyckel så gör detta att det blir svårt att få ut något. Detta ledde till att jag nu har åtminstone passiv förståelse av olika delar av Nya testamentet, både på engelska och italienska.
• Italienskan verkar inte riktigt ha fattat vad en mikrovågsugn är, eller så har de en riktigt ful falsk vän i ordet »microne«. Bakom detta ord (och en plastkåpa som skulle lurat vem som helst) dolde sig nämligen en ugn som verkade via samma gamla tråkiga princip som vanliga ugnar, vilket ledde till ett otrevligt brännsår på den oförsiktige skribenten.
• Gatunummer i Venedig och på Lido är helt opålitliga. På den senare ön låg mitt hotell, med husnummer 45. Att gå längs den med en tung väska i släptåg och se följande rad var inte ämnat att göra en trött turist gladare: 35. 36A. 36B. 36C. 37. 38. 39. 39A. 45.
• På liknande sätt kan vägskyltningen göra en tokig. Man sätter aldrig ut avstånd, och nya skyltar dyker endast upp när man förväntas svänga. För en bilist kan väl detta gå an, men för en fotgängare är det mycket irriterande att inte veta om man skall behöva gå i två eller tjugo minuter för att komma fram.
• I Verona kan man som nämnts tidigare köpa ett veronakort för 12 euro och gå in överallt i tre dagar. I Venedig kostar motsvarande kort över 50 euro (endast för studenter och ungdomar, övriga får vackert punga ut 20 euro till), och ger endast inträde till ett begränsat antal museer (främst de runt Markusplatsen och vissa kyrkor). Dock får man åka gratis Vaporetto, vilket i coh för sig kan bli en ganska stor besparing då dessa är långt ifrån billiga.
• Det måste vara något fel på ett folk som smaksätter yoghurt med kaffe.

Read Full Post »