Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Foto och konst’ Category

Begreppet modern konst kan tydligen vara vidare än jag trodde; någonstans trodde jag den uppstod någon gång i början av nittonhundratalet när den figurativa konsten alltmer förlorade mark mot diverse andra försök att skapa intryck i åskådarna. Skall man tro boken MoMA highlights (tredje utgåvan), som med introducerande text återger 350 olika verk i New Yorks Museum of Modern Art, så kan begreppet utsträckas åtminstone ytterligare 50 år i tiden, till ungefär när fotografiet och andra typer av massproduktion blev tillgängliga.

Annars är det inte mycket att säga: det är som sagt 350 olika verk, målningar, skulpturer, fotografier, filmer, collage, arkitektoniska skapelser, industridesign (enda svenska bidraget är Wingquists kullager), typsnitt, programvara och installationer. De flesta verk får en sida, varav halva är bild och halva en beskrivning. Dessa texter är överlag goda, intresseväckande introduktioner, utan alltför mycket teoretiserande (även om det i några fall slår över). Ett litet antal verk får en ytterligare helsida för närstudie av någon detalj.

I övrigt är inte mycket att säga: det finns ett antal klassiska verk presenterade som de flesta bör känna igen, majoriteten är dock som bäst igenkännliga som av en viss konstnärs hand eller representativa för en viss strömning. Läsningen går snabbt, man lär sig lite, men man sitter kanske inte efteråt och hungrar efter mer.

Annonser

Read Full Post »

USA, 1997: samhället verkar i stort ha fallit samman. Landet skall nyss ha vunnit ett krig, oklart mot vem, tack vare gigantiska drönare, styrda via en slags VR-hjälmar som kopplar upp direkt mot hjärnan. Nu är kriget slut, men hjälmarna har spritt sig till befolkningen, sålda som underhållning. Men som vanligt i Simon Stålenhags verk kommer den fräsiga ny tekniken med dolda kostnader, och alla de som skaffat hjälmar sitter snart hemma drägglande i underbyxorna, utan att känna av omgivningen.  Ute i köttvärlden står rostande maskiner, gamla reklamskyltar, och enstaka datacenter som underhåller människorna i hjälmar.

Detta är bakgrunden till Passagen; en bok som tydligare än Stålenhags två tidigare verk är en sammanhållen historia snarare än en tidsbild; det finns en handling, och den förs framåt inte bara av texten, utan även av bilderna. Tidigare böcker gav snarast intrycket av att bilderna kom först, och sedan hade en historia satts ihop runt dem, kompletterade där de behövdes. Här verkar historien funnits med betydligt längre.

Historien är kanske inte sådär speciellt originell – vi följer Michelle, som börjar sin resa i ett dammtäckt inland och färdas mot Kaliforniens kust tillsammans med en liten robot, med ett mål vi länge inte får annat än vagt ana. De övertar en bil som ägarna dött ifrån med nya hjälmar på huvudet (eller är de döda? hjälmarna tycks ha en förmåga att hålla huvudet vid liv när resten av kroppen knappt håller samman längre), åker västerut, undviker huvudleder, drönare och hjälmbeklädda människor. Mycket landskap med rostande jätterobotar, övergivna strukturer, hemmabyggen och förolyckade slagskepp, och oändliga vägar. Blandat med vägen: hågkomster. Föräldrar som var hjälmpiloter, fadern död tidigt, modern hjälmmissburkare, snart död också hon. Tre år hos morfar, sedan ännu en död. Fosterföräldrar, hemska, men till slut även de sittande med hjälmar på skallen. Ungdomskärlek, strul, ilska.

Sen är de framme, underliga händelser på vägen förklaras i ändå oväntad vänding. Och så mot nya mål?

Read Full Post »

Mass Effect: Andromeda måste beskrivas som en flopp. Efter slutet på Mass Effect 3 behövde tron på serien väckas upp på nytt, gamla fans lockas tillbaka eller få stärkas i tron och nya lockas in – men chansen försattes: ett antal mycket lyckade episoder förlorades i ett hav av taffliga animationer, buggar, och en öppen värld som mest utnyttjades som utrymme att transportera sig igenom för att då och då slåss med ett antal slumpmässiga fiender på öppna fältet. Konceptet var delvis en återgång till Mass Effect 1, och även om Andromeda bjöd på mer saker att göra per kvadratmeter så missade det samtidigt att en av de saker som fungerade i ettan var att det verkligen målade upp en galax av planeter att utforska. Det som istället framstår som lyckat i Andromeda är de scenarior där man placeras på en viss plats och sedan skall slå sig fram till en annan, uppblandat med dialog (samma upplägg som fungerade fantastiskt i tvåan, och faktiskt hela trean igenom tills det helt plötsligt övergavs och man sattes på järnvägsspår). Man hade tack och lov i alla fall till viss del gjort sin läxa och producerat ett slut där det åtminstone i viss mån framstod som val man tidigare gjort spelade roll, men nu var istället vägen dit ojämn.

Läser man The art of Mass Effect: Andromeda får man ledtrådar till varför. De korta texterna tycks bekräfta de rykten som gått om att Andromeda var menat att vara ännu mer av en öppen värld, där det skulle finnas ett flertal olika planeter att besöka, delvis automatiskt genererade, men att det inte gick att hitta ett sätt att skapa en koherent historia utifrån detta.

Annars är det en vacker standardprodukt i genren: man får se skisser på de nya sorterna rymdvarelser, platser, byggnader och vapen, man får korta meddelanden om designfilosofi och vilka känslor man ville frammana. Trevligt att bläddra i och läsa, och en bra signalpjäs i bokhyllan, men inget omvälvande.

Read Full Post »

Slingan har stängts, livet på Färingsö har gått in i det nya normala bland gamla robotar, rostande jättestrukturer och förrymda dinosaurier. Ända till julafton 1994, då helt plötsligt vattnet stiger. Ut ur den nedlagda slingan strömmar vatten, och folk måste lämna sina hem. I det vattensjuka landskapet finns gammalt skräp, som ibland kan komma till liv.

I Simon Stålenhags andra bok, Things from the flood (jag vet; jag borde sett efter noggrannare när jag tog den från hyllan i butiken) så har berättaren nu nått mellanstadieåldern. Han försöker komma ut på internet, smyger på robotar, undviker kranvattnet och undrar över kompisen som enligt ryktet slaktat katter. De förbjudna områdena är snart hem för mer än gammal skrot: ryska robotar som klär sig i grälla lakan, fjädrar och skinn, mystiska hybrider mellan skrot och tentakelmonster, gamla väktarrobotar. Det landskap som i förra boken badade i barndomens sommarljus har nu täckts av dimma, snö eller slask. Nittiotalet är här, med grälla stormönster, nedlagda drömmar och en förändrad värld.

Vackert, ibland äcklande, och kanske i någon avsaknad av nyhetens behag är det här fortfarande en fantastisk värld att utforska, en barndom man aldrig hade men som man i viss mån ändå upplevde.

Read Full Post »

Inquisition är på alla sätt det visuellt mest ambitiösa spelet i Dragon age-serien hittills,  mycket men inte enbart tack vare en ny spelmotor som tillåter mycket mer storslagna vyer.  Helt borta är första spelet lite dyiga suddighet, koncentrerat i den av alla ogillade drömsekvensen: när man i Inquisition hamnar i en liknande situation är det en mardrömsskarp upplevelse i svart och grönt. Utöver det får man se närmare på Orlais, gamla alviska ruiner på ett sätt som aldrig förr, flera olika slott och borgar och skogar som verkligen känns djupa och levande, inte som breda vägar som går mellan dungar.

Allt detta, och mer därtill, får man se framväxten av i The art of Dragon age: Inquisition, en volym som visar på spännvidden av allt som måst designas för detta spel: inte bara platser, personer och utrustning, utan även småsaker, statyer, varelser, uniformer och spelsekvenser – det finns flera exempel på hur man tecknat fram skisser för att visa hur ett förlopp kan utvecklas, och hur man kan berätta utan att använda ord.

Som kan väntas är detta en volym som inte riktar sig till mer än en begränsad skara människor; även den som gillar fantastik i konst i allmänhet kan knappast förväntas bli mer upphetsad av skisser för arkitektur eller träd, eller utkast på diverse gestalter de inte har någon närmare relation till. För de som boken riktar sig till är den dock förhoppningsvis ett kärt återseende.

Read Full Post »

Simon Stålenhags Ur varselklotet är en högtid bok för den konstintresserade nörden; här har Stålenhags målningar med sin typiska blandning av det sena folkhemmets landsbygd och diverse fantastiska inslag (svävande skepp, stora robotar, dinosaurier) samlats och försetts med en sammanfogande historia: om mälararkipelagen där en stor accelerator byggts med jättelika underliga kyltorn, märklig skrot ligger spridd i landskapet, skepp svävar förbi, och underhållsfordon från »Riksenergi« reparerar underliga ting.

Det berättas också om en barndom tillbringad mitt i allt detta, där historier går om hur man tittar in i klot och hamnar i USA, eller förrymda robotar från en forskningsstation, eller utflykter till jättelika rostande kolosser. Huvudpoängen med boken är dock bilderna; de små novellerna är inte otrevliga, men knappast särskilt originella heller. Nej, detta är boken för den som vill se en Volvo 240 köra upp till en märklig manick och veckla ut en robotarm för att reparera den, eller en glassbil stoppas av två Gorgosaurier, eller två barn leka i snön utanför enplansvillor medan tre jättelika torn med självlysande detaljer höjer sig i ett tonande fjärran.

Målningarna är också i allmänhet bra, även om motiven oftast är intressantare än metoden, som ofta leder till stora, platta ytor; allt verkar gjort digitalt, vilket i de sämsta stunderna ger det ett lite dött intryck. Dessa är dock få, och i bättre stunder gör fascinationen inför det avbildande eller kontrasten mellan minnen av en svunnen tid (jag är knappt gammal nog för att minnas den typ av fordon som oftast är tidsmarkör) att sådant helt glöms.

Read Full Post »

Kristoffer Gustafssons Monster & vidunder: lexikon över världens väsen, är vad det står på omslaget: en uppslagsbok över diverse oknytt, bestar, halvmänniskor, jättar och annat orimligt, allt illustrerat. En jämförelse med Johan Egerkrans Nordiska väsen är oundviklig: båda har liknande upplägg, även om omfattningen skiljer: Gustafsson behandlar betydligt fler varelser, och även om hans illustrationer är detaljrika och gjorda med nog så stor möda så tillför Egerkrans kolorering och mer utförliga bakgrunder mycket.

Monster & vidunder är alls ingen oäven bok: även om författaren tycks  vara främst bevandrad i europeisk och japansk mytologi så finns i alla fall några exempel från varje världsdel. Mer kan man ifrågasätta hur de olika varelserna grupperats: det finns t.ex. hela fyra olika övergripande samlingskategorier för olika vattenlevande monster och halvmänniskor, förutom alla de uppslagsord som behandlar mindre grupperingar (det finns exempelvis havsdjur, havsodjur, och vattenhästar, och det är oklart varför inte de senare skulle kunnat tas med bland de tidigare, när samtidigt havsgrisar finns under havsdjuren men inte svinmonster).

Även Gustafssons språk lämnar en del att önska: det blir ofta väl slängigt och han tycks ibland vilja ironisera över dem som inte tror på de varelser han nämner. Tillsammans med ett typsnitt som verkar valts helt utan eftertanke gör det texten onödigt oinbjudande.

Så, för att återvända till jämförelsen: om man bara skall köpa endera av Egerkrans och Gustafssons böcker, vilken bör man välja? Vill man ha en riktigt vacker bok, då är Egerkrans det bättre valet. Vill man ha något som garanterat introducerar en till många, många nya bekantskaper är Gustafssons bredd att starkt föredra, även om Egerkrans fokus gör att han tar upp en del varelser som Gustafsson missar. I slutändan föredrar jag Egerkrans, men Gustafssons bok kommer säkerligen också vara kapabel att försvara en plats i bokhyllan.

Read Full Post »

Older Posts »