Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Foto och konst’ Category

Inquisition är på alla sätt det visuellt mest ambitiösa spelet i Dragon age-serien hittills,  mycket men inte enbart tack vare en ny spelmotor som tillåter mycket mer storslagna vyer.  Helt borta är första spelet lite dyiga suddighet, koncentrerat i den av alla ogillade drömsekvensen: när man i Inquisition hamnar i en liknande situation är det en mardrömsskarp upplevelse i svart och grönt. Utöver det får man se närmare på Orlais, gamla alviska ruiner på ett sätt som aldrig förr, flera olika slott och borgar och skogar som verkligen känns djupa och levande, inte som breda vägar som går mellan dungar.

Allt detta, och mer därtill, får man se framväxten av i The art of Dragon age: Inquisition, en volym som visar på spännvidden av allt som måst designas för detta spel: inte bara platser, personer och utrustning, utan även småsaker, statyer, varelser, uniformer och spelsekvenser – det finns flera exempel på hur man tecknat fram skisser för att visa hur ett förlopp kan utvecklas, och hur man kan berätta utan att använda ord.

Som kan väntas är detta en volym som inte riktar sig till mer än en begränsad skara människor; även den som gillar fantastik i konst i allmänhet kan knappast förväntas bli mer upphetsad av skisser för arkitektur eller träd, eller utkast på diverse gestalter de inte har någon närmare relation till. För de som boken riktar sig till är den dock förhoppningsvis ett kärt återseende.

Read Full Post »

Simon Stålenhags Ur varselklotet är en högtid bok för den konstintresserade nörden; här har Stålenhags målningar med sin typiska blandning av det sena folkhemmets landsbygd och diverse fantastiska inslag (svävande skepp, stora robotar, dinosaurier) samlats och försetts med en sammanfogande historia: om mälararkipelagen där en stor accelerator byggts med jättelika underliga kyltorn, märklig skrot ligger spridd i landskapet, skepp svävar förbi, och underhållsfordon från »Riksenergi« reparerar underliga ting.

Det berättas också om en barndom tillbringad mitt i allt detta, där historier går om hur man tittar in i klot och hamnar i USA, eller förrymda robotar från en forskningsstation, eller utflykter till jättelika rostande kolosser. Huvudpoängen med boken är dock bilderna; de små novellerna är inte otrevliga, men knappast särskilt originella heller. Nej, detta är boken för den som vill se en Volvo 240 köra upp till en märklig manick och veckla ut en robotarm för att reparera den, eller en glassbil stoppas av två Gorgosaurier, eller två barn leka i snön utanför enplansvillor medan tre jättelika torn med självlysande detaljer höjer sig i ett tonande fjärran.

Målningarna är också i allmänhet bra, även om motiven oftast är intressantare än metoden, som ofta leder till stora, platta ytor; allt verkar gjort digitalt, vilket i de sämsta stunderna ger det ett lite dött intryck. Dessa är dock få, och i bättre stunder gör fascinationen inför det avbildande eller kontrasten mellan minnen av en svunnen tid (jag är knappt gammal nog för att minnas den typ av fordon som oftast är tidsmarkör) att sådant helt glöms.

Read Full Post »

Kristoffer Gustafssons Monster & vidunder: lexikon över världens väsen, är vad det står på omslaget: en uppslagsbok över diverse oknytt, bestar, halvmänniskor, jättar och annat orimligt, allt illustrerat. En jämförelse med Johan Egerkrans Nordiska väsen är oundviklig: båda har liknande upplägg, även om omfattningen skiljer: Gustafsson behandlar betydligt fler varelser, och även om hans illustrationer är detaljrika och gjorda med nog så stor möda så tillför Egerkrans kolorering och mer utförliga bakgrunder mycket.

Monster & vidunder är alls ingen oäven bok: även om författaren tycks  vara främst bevandrad i europeisk och japansk mytologi så finns i alla fall några exempel från varje världsdel. Mer kan man ifrågasätta hur de olika varelserna grupperats: det finns t.ex. hela fyra olika övergripande samlingskategorier för olika vattenlevande monster och halvmänniskor, förutom alla de uppslagsord som behandlar mindre grupperingar (det finns exempelvis havsdjur, havsodjur, och vattenhästar, och det är oklart varför inte de senare skulle kunnat tas med bland de tidigare, när samtidigt havsgrisar finns under havsdjuren men inte svinmonster).

Även Gustafssons språk lämnar en del att önska: det blir ofta väl slängigt och han tycks ibland vilja ironisera över dem som inte tror på de varelser han nämner. Tillsammans med ett typsnitt som verkar valts helt utan eftertanke gör det texten onödigt oinbjudande.

Så, för att återvända till jämförelsen: om man bara skall köpa endera av Egerkrans och Gustafssons böcker, vilken bör man välja? Vill man ha en riktigt vacker bok, då är Egerkrans det bättre valet. Vill man ha något som garanterat introducerar en till många, många nya bekantskaper är Gustafssons bredd att starkt föredra, även om Egerkrans fokus gör att han tar upp en del varelser som Gustafsson missar. I slutändan föredrar jag Egerkrans, men Gustafssons bok kommer säkerligen också vara kapabel att försvara en plats i bokhyllan.

Read Full Post »

För den som undrat vad det är som finns utanför de kartor man ser när man kuskar runt i Dragon Age: Origins eller bortom de plats man läser om i böckerna som utspelas i Thedas finns nu Dragon Age: The world of Thedas (Volume I). Vill man veta mer om vad Nevarra är för ett ställe, hur Qunari tänker, vilka de sju Gamla gudarna är (och vilka som ännu inte blivit ärkedemoner), när schismen mellan kyrkan i Orlais och den i Tevinter uppstod så är det här rätt bok. Har man ingen aning om vad det här handlar om så är det fel bok.

Eller ja, om man gillar snygga koncept och rent världsbygge så kan det faktiskt fortfarande vara rätt bok. Den är nämligen, förutom texter om diverse aspekter på livet i Thedas, fylld med målningar av diverse platser, personer, föremål eller kreatur. Mycket är sånt man redan fått se i spelen, så det mest intressanta är styckena om geografi, där man får höra mer om vad platser som Anderfels och Nevarra har för egenheter (som vanligt i den här typen av litteratur tycks nationsgränser också markera tämligen skarpa kulturgränser).

Det är snyggt, man får lära sig en del, men man hade kanske önskat lära sig ännu något: något monster man inte sett, fler hemligheter i de länder man varit i, mäktiga personer man inte hört talas om. Men  vad som finns är fint presenterat.

Read Full Post »

Jag vet inte om det låg någon sorts cynism bakom det usla slutet i Mass Effect 3, baserat på att fans som lagt så mycket tid och energi på en serie skulle fortsätta att vara den trogna vad den än gjorde, men faktum kvarstår: jag kan tänka mig köpa det mesta som Bioware står bakom. Som The art of the Mass Effect universe, en imponerande volym med diverse skisser, teckningar och målningar som användes vid skapandet av spelserien: hur skulle de olika utomjordingarna se ut? Platserna? Rymdskeppen, fordonen, vapnen? De personer man möter, de monster man skjuter, de stora rymdskepp man försöker besegra?

Om man vill kan man se en utvecklingslinje över de tre spelen: inför det första så försökte man fundera ut hur utomjordingarna skulle se ut, inför det andra hur olika personer, och inför det tredje försökte man designa om mycket av vad man redan sett. I alla fall mycket grovt sett; naturligtvis fanns dessa element i alla spel – men föga förvånande är spel två också det mest intressanta.

Lite tråkigt är de olika lakuner som finns: inget om de nedladdningspaket som finns till spel 3, förutom det som släpptes första dagen. Inget om Aria T’Loak, inget om batarer eller vorcha – men en halv sida med skisser för olika dräkter för Miranda (hon skulle ha kunna vara än värre än vad hon är), och en hel sida med den jäkla stjärnslyngeln.

Nå, det är vackert, och intressant nog för en fantast. Andra bör nog inte försöka bry sig.

Read Full Post »

Eftersom jag tydligen har lätt att slänga pengar på att få lyxversionen av diverse dataspel så följde det med en konstbok till Heroes of Might and Magic 6 (jag funderar på om jag inte borde recensera spelet också någon gång när jag klarat av kampanjerna – det är mycket spel för pengarna), som nu skall sägas ett par ord om: »slarvigt«, »okunnigt« och »oskickligt« är nog lämpliga.

För detta är tämligen slarvigt redigerat, och även om »pretty kingdoms« är en av de sötaste felstavningarna jag sett så är det inte mer text häri än att det borde gått att fånga, liksom det faktum att en rubrik innehåller två misstag i ett ord. Och när de korta texter som beskriver varje fraktion man kan välja att spela verkar skrivna av någon som aldrig spelat spelet alls så är det tydligt att texten inte varit prioriterad.

Man kan dock även undra om bilderna varit det, för sättet som fokus ibland hamnar mitt på uppslaget tyder inte på det. Själva bilderna är också aningen menlösa: visst, de är kompetent gjorda, men när de i princip bara är avbildningar av vad man kan se i själva spelet undrar man lite varför man inte kunde fått skärmdumpar istället. Nåja, de är rätt trevliga att titta på, även om man kanske hoppats på att se mer av den kreativa processen bakom.

Read Full Post »

Ännu ett spel, ännu en bok med teckningar och studier: vad Mass Effect 2: Art Book innehåller är knappast överraskande. Här finns skisser på figurer, platser, monster, fordon och vapen. Snyggt tecknat och presenterat, med korta förklaringar till allt. Problemet ligger också här: för lite, för kort. En teckning per pryl, och ett eller två korta stycken per uppslag, gör inte mycket till bok. Det som finns är bra, men det finns alldeles för lite av det.

Read Full Post »

Older Posts »