Pamphilo

Temat för den sista dagen av Decameron kan på förhand inge vissa tvivel: »personer som visat högsinthet eller ett ädelt sinnelag«. Sånt där vet man ju hur det slutar: historier om fantastiskt fina och goda människor som inte gör en fluga förnär. T-r-å-k-i-g-t.

Tack och lov  är detta en av de positivt överraskande dagarna: det finns visserligen ett par svårsmälta saker, men det mesta har i all fall någon poäng. Detta sagt är det ändock idag närmast komiskt att höra om personen som så gärna ville framstå som god och givmild att han planerade lönnmörda sin främsta rival, och att denne därför såg till att ge honom ett utmärkt tillfälle, eller en berättelse om hur en riddare lät sina 15-åriga vackra tvillingdöttrar leka i vattnet inför en kung, och där högsintheten visade sig bestå i att denne inte genaste anstiftade mord och brudrov. Priset tar dock berättelsen om markgreven som för att testa sin hustrus kärlek låtsas döda deras gemensamma barn och vilja fördriva henne. Ärligt talat, om någon under de här tio dagarnas berättelser förtjänat en smäll på käften så är det denne maktdruckne knasboll.

Annars är det skönt med ett par berättelser om personer som förälskat sig i någon annans maka och där det hela inte slutar i otrohet, även om man undrar lite över att berättarna förnumstigt sitter och tycker att detta är som det skall vara efter att tidigare glatt berättat om diverse amorösa äventyr.

Detta är måhända inte att sluta när det är som bäst, men det  är en god nog, om än ofta väldigt märklig sista dag.

Read Full Post »

Skräckromantik

På Bokmässan fick jag tipset att Théophile Gautier – fransk romantiker, myntare av uttrycket l’art pour l’art, Baudelaires vän och förebild – skrivit vad som skulle kunna vara den allra bästa av vampyrberättelser, titelnovellen i den av Lars Nyberg utvalda och översatta samlingen Den döda älskarinnan.

Det är svårt att inte bli förtjust: på fyrtio sidor får man såväl dekadens som vad det verkar uppriktig kärlek, en skön kvinnlig vampyr, en präst som brottas med sina löften och en vampyrjägare som får en att undra vem det egentligen är som är demonisk. Huvudperson får under sin prästvigning syn på en kvinna så vacker att han håller på att glömma allt annat. Hon söker till slut upp honom, och ett märkligt dubbelliv börjar: om dagarna är han gudfruktig sockenpräst, om nätterna kavaljer i Venedig, och han är i båda fallen övertygad om att den andra tillvaron är en dröm. Slutet är konsekvent tvetydigt.

En liknande själssplittring är också huvudtemat i »Den dubble riddaren«, om en ung man född under dubbla stjärnor. Handlingen är kanske inte så stark, men teckningen av ett låtsat Norge som ett vackert rike av hovsamma herrar och fagra damer är det, liksom skildringen av den unge mannens stackars moder. Den tredje novellen, »Mumiens fot«, handlar förvisso om egyptiska gengångare, men inte av typen som går omkring i bandage och är allmänt mordiska. Stämningen är fin, även om berättelsen idag väl har varierats så mycket att den knappast känns helt fräsch. Slutnovellen, »Två aktörer för en roll«, är den svagaste: upplösningen känns inte som den riktigt passar med uppbyggnaden, även om idén är god.

Som samling betraktat är detta ypperligt: en fläkt tillbaka då skräck inte betydde orgier i blod, dekadens bara behövde antydas, och diverse monster ännu inte stelnat till Hollywoodmasker. Mycket trevligt.

Read Full Post »

Övergrepp

Få böcker har fått ge namn åt ett eget begrepp, men Frank Hellers Catch-22 är en av dem. Som vanligt har då något gått förlorat; förvisso används»moment 22« för den sorts logik som säger att huvudpersonen Youssarian inte får lämna kriget som galen om han vill lämna kriget som galen – galna människor får förvisso inte flyga, men om man förstår hur korkat det är att flyga är man uppenbarligen inte galen – och andra sammanhang där två motstridiga villkor måste uppfyllas samtidigt, men om man läser vidare i boken inser man att det uttrycket där syftar på snarast är den starkes rätt att begå vilka övergrepp som än önskas.

Som krigsroman fokuserar denna på den fullständigt absurda aktivitet som kriget är. Alla som ligger vid Youssarians flygbas ute i Medelhavet är på något sätt förryckta, och det är bara en fråga om hur uppenbart det är: från det högre befälet som enbart bryr sig om att ta sig väl ut så att de kan befordras, till de stackare som måste flyga uppdrag och se varandra skjutas eller skjutas ned. Youssarian är en av få som tycks se hur vansinnigt allt är, men det gör honom inte mycket stabilare – och han skulle vara den förste att erkänna att vansinne är en fullt rationell reaktion.

Ytterst finns det två typer: profitörer, och de de profiterar på, för timida eller maktlösa för att göra något åt saken. Profiten kan vara pengar, status, eller makt, men hungern finns där, och till slut fördärvar den allt: där vansinnet till en början tar sig uttryck som den stackars Major Major Major Major (ett av dessa är hans titel, ett hans efternamn, och de andra två förnamn som en fader med lika ostoppbart som trubbigt sinne för humor gett honom), till vars kontor besökare släpps in när han inte är där, men når snart nivåer som Milo Minderbinder, ekonomisk fixare som till bland annat tjänar grova pengar från tyskarna genom att låta sina plan bomba det egna lägret (och kommer undan tack vare denna grova profit).

Det finns många stora krigsromaner, men det här är nog den som är starkast genomsyrad av svart, kompromisslös humor. Till en början skrattar man, men vid någon tidpunkt fastnar skrattet.

Read Full Post »

Ursprung

Jag gillar inte Mass Effect: Evolution. Inte för att den är illa tecknad (även om man blir rätt trött på fascinationen inför den enda mänskliga kvinnans mer rundade delar), utan för att den hela tiden tycks skära sig mot vad man redan vet.

Detta skall alltså vara historien bakom The Ilusive Man (Tim). Och låt gå att han redan nu har en tendens att pula med saker som bör lämnas ifred, men är det verkligen nödvändigt att blanda in Saren också? Eller är det verkligen nödvändigt att sänka intelligensen hos de två ytterligare?

Det hela utspelar sig under det krig som utbröt när människor och turianer för första gången möttes. Tim (eller Jack Harper, som han då fortfarande heter) och två andra för gerillakrig under general Williams (ytterligare en person vars historia fördärvas), och de snubblar över någon slags lysande kristall som turianerna vaktar. En kristall som förändrar de som kommer nära dem och tydligen magiskt planterar in lysande blå saker i dem (de som spelat spelen vet vad detta innebär, förutom att det inte skall ske via ljusblixtar eller lämna offren med högre mental förmåga än en traditionell zombie). Komplikationer följer, liksom mer idioti: människorna skall alltså vid något tillfälle inte levt i fred med resten av galaxen mer än någon vecka, men det är redan allmän kännedom ungefär hur den fungerar politiskt?

Som sagt, det hela är en stor röra, som på många sätt inte ens stämmer med kanon, och även när det någorlunda gör det, egentligen bara är en försämring. Obegripligt.

Read Full Post »

Emilia

Om Decamerons nionde dag finns inte mycket att säga, då temat är att det inget tema är. Detta är tämligen skönt, då variation förnöjer.

Här finns ett par bottennatt, som den märkliga första berättelsen, om en kvinna som för att bli av med ett par beundrare beordrar dem att bli gravplundrare och sedan av rena turen slipper stå för sitt löfte att i så fall ta dem (var och en för sig, gubevars) till älskare, samt fler av driv-med-idioten-berättelserna från dag åtta, låt vara att den man som är så dum att han tror han är i grossess nog förtjänar att drivas med, speciellt om allt han till slut förlorar är lite värdighet och pengar till en festmåltid – att lura honom att en ung dam är förälskad i honom och sedan sätta hans grälsjuka hustru på honom känns då betydligt värre, speciellt som den historien är mer utdragen.

Då är abbedissan som levererar moralpredikningar med ett par prästabyxor på huvudet, eller sängkammarfars (som utspelas i en sängkammare med flera bäddar) bättre: dessa två berättelser är också dagens höjdpunkter. Vad övrigt är är aningen udda, som ännu en berättelse om oproportionerlig hämnd eller den konstiga berättelsen med kung Salomo inblandad, där man förutom en lektion om kvinnans naturliga underordning också får en totalt menlös liten moralitet alltså av någon anledning också får veta att man bör aga motsträviga hustrur.

Trots att omväxlingen gör att man aldrig direkt tröttnar är detta alltså knappast är en av de bättre dagarna.

Read Full Post »

Litteraturens spår

Vad japanerna väljer att namnge saker efter är inte alltid vad västerlänningar skulle finnas logiskt: således kallas de memoarer som på svenska fått titeln Om mitt liv i original för Sarashina nikki efter en av de dikter som avslutar den, där en plats man inte ens vet om författarinnan besökt omnämns, »nikki« betyder ›dagbok‹, men ›memoarer‹ är en mer adekvat benämning, och författarinnan kallas för »Takasues dotter«, i enlighet med tidens sed där kvinnor benämns efter någon nära manlig släkting.

Nåväl, memoarerna själva är trevliga: de berättar om en rätt skygg, något förläst ung dam som inte riktigt har någon fix plats i livet, och trots upprepade drömmar som uppmanar henne till ett religiöst liv istället längtar efter att få leva i någon roman, enkannerligen Berättelsen om Genji. Interfolierat finns dessutom en samling dikter i tidens stil, av medelmåttig till hög klass – författaren ansågs inte vara något riktigt snille, men blev i alla fall antologiserad ett par gånger.

Eftersom det hela är skrivet vid mogen ålder kan man kanske betvivla det religiösa inslagets porträttering något – en nunna beskriver troligen inte uppenbarelser på samma sätt som den ung flicka som hade dem –, men det är knappast ett lika viktigt motiv som den naturhänförelse eller sensibilitet som dominerar. Mer svårbegripligt är kanske hur författaren snarare än att berätta om händelser som giftermål och barnafödande berättar om pilgrimsfärder och litterärt flirtande med en hovman.

Nåväl, trevligt var det i alla fall, och till skillnad från Murasaki Shikibus dagbok sägs här inte alltför mycket om diverse personers klädesplagg.

Read Full Post »

Blandade berättelser

Om man vill se mer av Fritiof Nilsson Piraten än bara mustiga historier från Österlen är Flickan med bibelspråken att rekommendera: här fås även berättelser från Småland, samt, passande nog, från sjöresor – och då inte bara den med Anton, Färs härads store sjöman – en inte alltför stor bedrift: ett par månader »till sjöss« (på en kanalbåt. Göta kanal), och ett världsvant uppträdande. Även om resan med Eli ombord bara företogs på en liten insjö kan resultatet nog anas.

Men förutom sådana barndomsskildringar, vilka vanligen förknippar med Piraten, får man alltså en del annat också: om tiden då nämnda flicka var den nyblivne advokatens hemhjälp, om hur han låtsades vara adelsman inför en engelsk lord med Tranås vattenkuranstalt som boställe, om hans seglatser på Nordsjön (tillnamnet till trots: hans seglarfärdigheter var knappt passabla. Ej på grund av direkt oskicklighet, utan bristande simultanförmåga), samt en redogörelse för en gammal överläggare till vän, som en dag blev centralfigur i »Mysteriet med de svarta fötterna«, något i gammal god pusseldeckaranda.

Givet att allt kanske inte hör till det absolut yppersta av Piratens alster är det ändå en trevlig liten samling, som med gott samvete kan rekommenderas (även om varning utfärdas för att en anekdot som relateras är starkt rasistisk. Men bra om man kan bortse från det).

Read Full Post »

Förstudier

Ännu ett spel, ännu en bok med teckningar och studier: vad Mass Effect 2: Art Book innehåller är knappast överraskande. Här finns skisser på figurer, platser, monster, fordon och vapen. Snyggt tecknat och presenterat, med korta förklaringar till allt. Problemet ligger också här: för lite, för kort. En teckning per pryl, och ett eller två korta stycken per uppslag, gör inte mycket till bok. Det som finns är bra, men det finns alldeles för lite av det.

Read Full Post »

Dublinbor

Jag är inte säker på om jag egentligen borde plockat upp Flann O’Brien-samlingen Det elektriska ångloket på bokmässan; ingenting sade egentligen någonting till mig om att det här skulle vara årets stora positiva överraskning. Boken innehåller diverse stycken skrivna för tidningar: en inledande fingerad och helt vanvettig insändardebatt, en massa smärre stycken som jag bara vet borde placeras någonstans i närheten av Borges (var annars gör man av texter som rör sig mellan essäer, noveller och göteborgsvitsar?) samt tre noveller av det mer skruvade slaget.

Borges ja: det mesta häri påminner om hans sätt att ta de mest oväntade ämnen och sedan skruva dem till oigenkännlighet, från de ohejdbara insändarna från en samling gamlingar som skall ha gått på tepartyn med alla möjliga författare från 1800- och tidigt 1900-tal (Ibsen, Conrad, Strindberg, Dostojevskij, Coleridge…), över historier om herrar Keats och Chapman som slutar i ordvits av bästa (eller sämsta, beroende på smak) märke till historier om någon form av järnvägsinspektör, vilka frossar i detaljer men förutom titelnovellen inte alltid leder till något en icke invigd kan riktigt förstå. En del av materialet är faktiskt tämligen obegripligt eller aningen charmlöst, men det uppvägs mer än väl av höjdpunkterna.

Det här var skoj, nu skall jag se vad som står att uppbringa på originalspråk.

Read Full Post »

Lauretta

Inte vet jag om Boccaccio började få slut på idéer, men nog verkar det lite märkligt att efter att ha berättat historier om hustrur som lurat sina män berätta om människor i allmänhet som lurat varandra. Speciellt som målet med dessa bedragelser ofta är densamma: att få ligga med någon annan än den man lagligen vigts till.

Likväl, det finns skillnader: här finns historier om hanrejer som hämnas (vilket slutar i ett förhållande för fyra), en kvinna som lurar en hoppfull älskare som sedan tar grym hämnd samt en annan kvinna som lurar en liderlig präst att ligga med hennes fula tjänarinna och sedan avslöjar honom inför biskopen. Samt tyvärr historier om »lustigkurrar« som lurar en svagsint »vän«. Två gånger om, vilket gör att man undrar hur personen står ut med dem (de får viss upprättelse genom att också lura en uppblåst doktor som faktiskt förtjänar det).

På det hela taget är det dock en av Decamerons bättre dagar: någon historia är onödigt utdragen, och historierna där oförstående drivs med ger en väl sur smak i munnen, men annars är det mesta faktiskt väl varierat och turnerat.

Read Full Post »