Början

Projektet var egentligen på sitt sätt vansinnigt: att skapa ett epos utifrån första Mosebok, jämte diverse andra kristna traditioner om Satan och hans uppror mot herren. John Miltons Paradise Lost var en oerhört vansklig idé, inte minst på grund av risken att anklagas för att inte vara renlärig nog (verket skrevs och utgavs precis efter att puritanernas makt brutits; Milton hade politiskt stött dem och Cromwells republikaner).

Historien centrerar kring två förlopp: Satans uppror mot Herren och hur han och de nyvordna djävlarna finner sig instängda i helvetet, samt hans försök att lura Adam och Eva att äta av kunskapens frukt. Historien är således i stort sett känd, och originalitet ligger snarast i framförande och detaljer, vilket dock ger mer än utrymme nog: bara att skriva ett epos på blankvers var unikt nog, och insprängt i verket finns flera försök att förklara hela skapelseberättelsen – var inte Gud orättvis som straffade Adam och Eva så hårt? Varför varnade han dem inte? Varför tyckte inte Eva det var underligt med en talande orm? Intrycket blir nästan lite av de moderna apokryfiska berättelser som baseras på populärlitteratur och försöker hantera upplevda logiska brister.

Mer originell, och potentiellt farlig, är dock skildringen av Gud. Denne är klart uppdelad i Fadern och Sonen, varvid den förre framställs som såväl himmelrikets härskare som den allsmäktige, medan Sonen är hans arvinge. I en tid där idéer om kungen som Guds smorde på jorden växte sig starkare är en sådan tolkning på sitt sätt logisk: om kungen är att nästan likställa med Gud i auktoritet så bör Guds auktoritet kunna liknas vid en kungs. Sådan bundenhet vid tiden för dess tillkomst framkommer även i andra detaljer: när de upproriska änglarna efter första dagens strider finner sig tillbakapressade försöker de den andra slå tillbaka, genom att bygga sig kanoner och skjuta på motståndarna (en till en början lyckosam taktik, tills de lojala änglarna börjar plocka upp berg och kasta; helt bunden till 1600-talet var han således inte).

Mycket har sagts om Satan som protagonist och tidig antihjälte, och visst – det är när han uppträder som det blir lite fart och driv i händelsen. Gud är nog den mest omöjliga figur som kan uppträda i fiktion (då han är allsmäktig så kollapsar liksom det mesta ner i ett »jag har så bestämt« som tar död på all spänning; hade vi haft att göra med den härskarornas gud som egentligen uppträder i Första Mosebok hade han troligen varit lite mer hanterlig), och änglarna och urmänniskorna är lite väl präktigt bleksiktiga (att Adam är en högst patriarkal figur som ständigt måste förklara allt för den vänt trånande men ack så kvinnligt olydiga Eva gör inte saken bättre). Tyvärr är Milton som bäst när han fritt kan styra sin berättelse, men så fort han skall ansluta sig närmare till Bibelns berättelse och måste stoppa ner Satan i ormskinnet blir det hela lite väl ansträngt och tvunget.

Read Full Post »

Poetik

Om det finns en vetenskap jag aldrig kommer lära mig så är det versläran. Av någon anledning så har jag enormt svårt att komma ihåg vad skillnaden är mellan anapester och jamber, hur man ser skillnad på ottave rima och spenserstanser, hur man ser om en rytm faller eller stiger. Jag tycker om de effekter som den skicklige versmakaren kan åstadkomma med sådant, men av någon anledning kan jag inte analysera vers om så livet hängde på det. Jag gillar termerna: ambibrachi, elegiska distika, drottkvätt och sapfiska strofer är en sorts poesi i sig, vilket möjligen förklarar varför jag aldrig kommer ihåg de högst exakta innehåll de står för.

Därav följer att jag uppskattar Alf Henriksons Verskonstens ABC: lemmana är i sig ett nöje att skumma igenom, och värdet av att få dem förklarade är stort. Eftersom Henrikson dessutom har en högst personlig stil, och illustrerar sina uppslagsord med vers, så är det även trevligt att läsa artiklarna. Man skulle möjligen vilja att han tydligare markerade vem det är som skrivit versen (huvudsakligen han själv), och man kan undra lite vad poängen är med att hänvisa till exempel från Tegnér till de artiklar hans vers illustrerar, men detta är bisaker.

Det stora mysteriet är vad Björn Bergs teckningar skall illustrera – ibland är det rätt självklart, men poänglöst, som när det i närheten av en artikel om fornnordiska versmått finns någon skäggig karl som sitter på snidat säte, men intrycket är snarast att man tagit en gammal hög överblivna teckningar och kastat in dem där man hittat den allra minsta överensstämmelse. Även om det kan vara svårt att skapa vettiga illustrartioner av versmått och fötter, så hade det förmodligen gått.

Nåväl, texten kombinerar i alla fall praktisk nytta och nöje, och då kan man egentligen inte önska mycket mer.

Read Full Post »

Titanen

Man bör kunna erkänna sina svagheter, i alla fall inför sig själv. Strindberg tycks vara en av mina; jag tror inte att det är många andra författare jag skulle införskaffa mer än en biografi över (även om de definitivt finns), men med Sue Prideauxs Strindberg: a life har jag nu läst tre. Och visst, Strindbergs liv är något extraordinärt – den scen som sattes upp inför hans eventuella hyrande av rum på Skovlyst, med en grevinna i kläder hundra år bakom modet, hennes halvbror som betjänt och magiker, och den egentligen redan förskjutnaSiri och barnen i bakgrunden, förtvivlat åseende hur pappa fascineras och fastnar: det hela är så otroligt att om det bara var Strindberg själv som berättat det, skulle man aldrig trott det.

Just det där med det egna berättandet är också något som gör Prideauxs bok till den mest umgängliga av de tre böcker jag läst: hon tycks ta Strindbergs egna utläggningar över sitt liv som sanning eller åtminstone nära den på ett sätt andra författare inte vågar. Detta är i sig inget större fel: om hon nu tror att Tjänstekvinnans son i stort sett är sanningssökande hågkomster, så är väl det en ståndpunkt att inta och försvara – förutom att försvaret uteblir. Något lite om problemen med att använda en författares uppenbart litterariserade memoarer som källa hade inte varit fel.

Annars är väl bokens största problem ungefär det man kan vänta sig: Prideaux är uppenbarligen inte kunnig vare sig i svenska eller svensk realia, och när hon skall ge en kortfattad sammanfattning av Sveriges 1800-talshistoria blir det närmast pinsamt felaktigt, med underligheter som att stormaktsväldet gick under i napoleonkrigen eller att kungen var enväldig. Sådana fel hade visserligen kunnat undvikas, men har  egentligen inte så mycket med ämnet att göra. Värre då att hon kallar Strindbergs tidiga Erik XIV för Erik XI, eller gör andra fel med titlar.

Förtjänsterna är dock betydligt större: det är en livlig och läsbar biografi, och att den är skriven med en utomståendes blick gör att den bidrar med perspektiv, i synnerhet på verken, även om den av uppenbara skäl inte kan bidra med speciellt mycket ny kunskap. Det är en bok som mycket väl kan sättas i händerna på den nyfikne men icke svenskkunnige, kanske dock med varning för just detaljerna.

Read Full Post »

Vägen hem

The Lions of Valletta av Ursula Murray Husted är en märklig men söt liten historia om två maltesiska katter: Cilla, en ung katt som letar efter en familj, och den lite äldre Betto, som är nöjd med livet i hamnen där de tigger när fiskarna kommer in med sin fångst. En dag får Cilla höra legenden om den Goda Damen, som tar in alla katter och ger dem ett hem där maten aldrig tar slut och det alltid finns en plats att ligga på i solen. Hon ger sig ut för att leta reda på henne, och färdas genom såväl Valletta som konsthistorien (när hon stöter på äldre katter som ger henne vägledning hamnar de av någon anledning i exempelvis Bayeuxtapeten, eller i Lascauxmålningarna).

Historien är ganska enkel, nästan lite förväntad när lätt naiva Cilla ger ut sig på jakt efter ett förlovat land och mer luttrade Betto följer med för att skydda henne. Det är fint tecknat, speciellt vad gäller arkitektur och konst, och även om katter och människor kanske blir lite skeva ibland så framgår deras känslolägen alltid tydligt.

Det är en fin liten bagatell, något att trivas med en timme eller så. Gillar man katter, eller för den delen Malta, kan man gott lägga den till samlingen.

Read Full Post »

Mjältsjukt

Clas Lijvins Spader Dame är en förtjusande liten bok. Inte för handlingens skull, den sorteras snarast under melodramen med sin fattiga student Schenander, hans älskade Marie och de intrigerande släktingarna som håller dem isär så att hon till slut gifter sig med den tjusige men samvetslöse adlige officeren Leyonbraak. Nej, det är prosan som är något alldeles eget: formligen en dokumentroman, med brev skrivna av sagde Schenander till en drunknad man och sedan några rättsprotokoll, så uppvisar den en egendomlig lyrik parad med underliga associationer och ett sällan skådat världsförakt.

Kort sagt, det hela är en produkt av romantiken, en riktning som i Sverige annars på litteraturens område, undantaget Almqvist, helt domineras av poesin. Det är dock en tämligen jordnära romantik: språket må vara högstämt, men det som hindrar kärleken är låga intriger, länsmän och hiskeliga fastrar, och Schenander hamnar inte på de saligas ängder, utan på Danviken. Innan dess har han munhuggts med Leonbraak på ett sätt som snarast påminner om Shakespeare, han har flytt ut i vätan, varit skolmästare och spelat bort sin egen skjorta. Han har också, till slut, hamnat i en liten rättsskandal innan han förpassas till dårhuset och en sista melodram möter läsaren. En mycket egendomlig, men sympatisk, herre.

 

Read Full Post »

Kanonmatat

Jag hade länge haft en önskan att läsa Mary Gentles Grunts – länge som i att jag läste något om den för flera år sedan och tyckte det verkade intressant med en bok som gav orcherna huvudrollen. Det var alltså med mycket liten tvekan jag plockade upp den från reahyllan och betalade. Baksidan tycktes hålla med om att det här skulle vara något spännande – det drar ihop sig till sista striden, orcherna står under befäl av en dödsmagiker, ljusets här är liten, taktiskt inkompentent men kommer att segra, och orcherna vet att de bara är där som enklaste sortens motståndare, möjligen kapabla att besegra de av våra hjältar som inte har tränats i att slåss eller bifigurer som behöver dö för att ge det hela personlig anknytning, men när vi kommer till slutet av historien mest bara farthinder på vägen.

Nåväl, sånt finns där i viss mån. Vad såväl minnet av den gamla rekommendationen och baksidan helt missade att berätta om är att dessa orcher inte är berg av muskler och ondska som plötsligt utvecklat medvetande om narrativets lagar, utan berg av muskler och ondska (i alla fall fallenhet för smuts och kroppsvätskor, tortyr och att äta vad som kommer i deras väg) som får tag i såväl vapen som en förbannelse som förvandlar dem från anonyma komponenter i ondskans hord till marinkårssoldater, med automatkarbiner och attityd.

Med andra ord: detta är inte en dekonstruering av högfantasy i Tolkiens fotspår, detta är en sorts aktionkomedi med överdrivet våld, en parodi av det militärindustriella komplexet till en fantasyvärld (vilket också gör att boken åldrats: den skrevs tidigt nittiotal, precis efter första gulfkriget). Folk skjuts i bitar och äts upp. Halvlängdsmännen är amoraliska tjuvar snarare än lätt korkade lantjunkare. Saker exploderar. Boken är bitvis väldigt upptagen vid sex med läder och piskor som signifikanta inslag. Mörkrets Herre bestämmer sig för att ta över världen genom att väljas, med stöd av marinkåren, istället för genom erövring.

Humorn är alltså åldrad, och ibland inte speciellt rolig. Handlingen finns mest där för att skyffla runt personerna och placera dem i »lustiga« situationer. Strider är mest en ursäkt för att få prata om inälvor som något som kan tas i handen. Orchernas roll som kanonmat utmanas aldrig i grunden, eftersom de bara får höja sig över den ett par korta kapitel innan de drabbas av förbannelsen.

Så, trots att jag såg fram emot den, och trots att det finns en del intressanta idéer och scener, så är det enda sammanfattande omdöme jag kan ge om Grunts – besvikelse.

Read Full Post »

Överintelligent

Jag hade rimligt hopp om att Mockingbird: I can explain skulle vara bra läsning. Jag gillar kvinnliga superhjältar, nörderier och en portion självdistans. Att Mockingbird – Bobbi Morse, S.H.I.E.L.D-agent, injicerad med superserum, fil. dr. i biologi, kampsportare och infekterad med ett mystiskt virus – bär diverse fetisherade utstyrslar (förutom åtsittande superhjältedräkt även läder och korsett samt våtdräkt) hade inte med saken att göra (för rättvisans skull bör här kanske påpekas att det även förekommer två manliga spioner som vi huvudsakligen ser utan mer än underbyxor på sig).

Men, nja: de enskilda äventyren (Bobbi infiltrerar Hellfire club i London i dominatrix-outfit och räddar drottningen, försöker tala vett i en trettonårig flicka som utvecklat superkrafter medan media kommer och stör, och befriar sin exman Hawkeye ur en undervattensbas)  är var och ett för sig tämligen underhållande. Sammantaget och med den ramhandling som plockar upp detaljer och förklarar dem, så blir dock det lite tröttande. Jag bryr mig inte om Bobbis önskan att få superkrafter, eller hennes kärleksliv. Jag bryr mig väldigt lite om att hon ogillar teorier om parapsykologi (lever man i en superhjälteserie tycks det tämligen egalt exakt vilken typ av kraft man fått och hur), eller varför hon ser en massa bleka vandöda. Jag vill se henne sparka röv och komma med roliga kommentarer.

Den stora behållningen är istället det bildmässiga: även om det sällan är något revolutionerande i hur rutorna arrangerats eller hur de för fram handlingen, så är linjeföringen tydlig och nästan alltid väl genomförd, och färgläggningen fantastisk, i synnerhet i avsnittet om den unga flicka som fått krafter som låter henne manipulera färger.

Så: kommer jag läsa vidare? Vet ej. Det gavs ju trots allt bara ut nog med material för en samlingsvolym till, och så illa var inte detta att jag alls inte vill läsa mer. Å andra sidan så känner jag heller ingen direkt lockelse att göra det.

Read Full Post »

Analogiskt

Om man skulle skapa en läslista för fysiker och matematiker, bestående inte av diverse klassiska verk inom fysiken, utan av fiktioner och fantasier vilka på olika sätt kan fördjupa förståelsen, så skulle en av de första titlarna som sattes upp på den vara Edwin A. Abbotts Flatland. Abbott är annars ihågkommen som Shakespearekännare, med bland annat ett fortfarande använt filologiskt verk, men det är den anonymt utgivna historien om en kvadrat som bebor en tvådimensionell värld och en dag får besök av en sfär som vill predika de tre dimensionernas evangelium som främst vinner nya läsare.

Det är en tunn liten volym, dryga 80 sidor och med flera illustrationer. Först får man en genomgång av den tvådimensionella världen, hur den befolkas av regelbundna geometriska figurer (samhällets mer respektabla medlemmar), likbenta trianglar (arbetare, soldater eller slödder, vars respektabilitet ökar ju närmare liksidighet de kommer), samt streck (kvinnor), sedan historien om hur A. Square besöker världar av annan dimensionalitet och övertygas om att sådana inte bara är tänkbara utan även reella.

Den först delen har ofta kallats satir, och det finns förvisso ett mått av Swiftsk lynne i den: den tvådimensionella världen är mer rigid och mindre tillåtande än den högviktorianska tid boken skrevs i, men satir? Jag har svårt att riktigt förstå en sådan läsning: Flatland är förvisso en sorts dystopi (låt vara av tämligen milt slag), men det finns inte många tecken på att man skall läsa den på ett sätt så att man förstår att t.ex. påståendena om kvinnors låga intellekt är annat än fördomar. Passagen om läran att avvikelser från de perfekt symmetriska polygonerna är orsaken till att de är opålitliga och bör behandlas som icke fullvärdiga medborgare eller till och med förstöras kommer nära, men det är bara en kort passage.

Nej, läser man boken är det för att få i alla fall lite hjälp på vägen med att förstå tänkande i fler (eller kanske färre) än tre dimensioner: konceptuellt svårt, nästan omöjligt, men kanske lite lättare än för någon i två dimensioner (Abbott måste införa ganska hög dispersion i luften för att inte Olbers paradox skall göra världen obeboelig), och än mer än för någon i en (som framlever sina dagar utan att kunna se annat än två saker) eller ingen (som inte ens har någon uppfattning om att det kan finnas andra saker än den själv). En stimulerande liten bok, väl värd den korta tid den tar att läsa.

Read Full Post »

Akademiskt

En av fördelarna med att besöka antikvariat är att man kan stöta på böcker man annars inte skulle ha en aning om funnes. Så är till exempel Bild och text i Astrid Lindgrens värld en samling av uppsatser om olika aspekter av Astrid Lindgrens författarskap, i huvudsak inriktad på kopplingen mellan bild och text, men även med fokus på sådant som kopplingar mellan Karlsson på taket och andra likartade figurer i barnböcker eller genusanalys av de olika föräldrar som förekommer.

Det säger sig nästan sig själv att om man sätter åtta akademiker att skriva texter på ämnet kommer resultatet bli något blandat, från Maria Hultman & Pernilla Tejeras insiktsfulla och intressanta »Bilden av Emil« där Björn Bergs konst får mycket god genomlysning, till Birger Hedéns »Pippi é crazy« som försöker sätta Pippi i förhållande till den tradition av humor som i Sverige annars främst kopplad till Povel Ramel, men vars form förblir något nebulös, vilket gör att även uppsatsen framstår som något ostyrig.

Pippi är annars den figur som ges mest utrymme: tre av de sju texterna behandlar i huvudsak henne, och förutom Hedéns har Martin Harris skrivit en genomgång av hennes reception under tre olika epoker: den första 1945-1952, då Lindgren producerade huvuddelen av grundmaterialet och Pippi framstod som en klar kontrast till äldre, mycket uppfostrande böcker om i huvudsak välartade barn som läsarna skulle lära sig emulera, den andra 1969-1973, då flera adaptioner utkom, i första hand TV-serierna och spelfilmerna (en spelfilm, idag höljd i troligtvis barmhärtig glömska, gjorde även under den första perioden), när de barn som en gång fått Pippis hjälp att bryta sig ur de tidigare mönstren började få egna barn och ville återvända till sina kära gamla böcker, och slutligen en period som ansågs samtida, omfattande 1987-1997, vilken såg nya adaptioner, även till nya format som CD-ROM-spel (ty detta utspelade sig på den tid då det ansågs uppseendeväckande nytt att data kunde lagras på en snurrande plastskiva). Denna sista del är i stort sett ointressant nu när ytterligare en tid gått, möjligen undantaget en klarsynt spådom att Pippi då i viss mån överlevt sin roll som upprorsande att tiden måhända var inne för helt nya barnklassiker (samma år hade på engelska första boken om en viss ung trollkarl utkommit).

Tredje avsnittet om Pippi, Thomas Storns »Från bok till serie« behandlar hur Lindgren och Ingrid Vang Nyman tog berättelser ur Pippiböckerna och omvandlade dem till det nya, egentligen mycket suspekta, seriemediet i hopp om att barnen skulle läsa något annat än amerikansk populärkultur. Det är en bitvis intressant genomgång av en något bortglömd del av Lindgrens produktion, men den säger nog mer om Lindgren och Vang Nyman specifikt än om transmediering i allmänhet. Liknande kan sägas om Helene Ehrianders genomgång av de bilderböcker där Anna Riwkin-Bricks stod för fotografier och Lindgren för text, »Exotisk vardag«: har man inte någon personlig koppling till böckerna blir det lite tunn läsning.

Den avslutande »Mamm- och pappläsning« av Titti Persson analyserar till skillnad från övriga texter i stort sett hela författarskapet för att visa på skillnader i hur föräldrar skildras utifrån vilket kön de har, med bitvis nedslående resultat: medan fäder i allmänhet har tillskrivits positiva egenskaper som inte är traditionellt manliga, såsom förståelse och lekvilja, så finns även en tydlig grundfördelning där männen rör sig utanför hemmen och förvärvsarbetar, medan kvinnorna sköter hushållet och tar hand om barnens (och ofta männens) emotionella behov. Även om vissa undantag finns, så beror de nästan alltid på att den ena föräldern är frånvarande och den andre därmed får överta vissa funktioner. Denna del är troligen den mest tankeväckande, delvis för att den ställer sig mest kritisk till sitt material.

Även om Bild och text … inte bjuder på de mest djuplodande analyser av Astrid Lindgren jag läst, så är det ganska trevlig läsning som ger nya inblickar i delar av hennes författarskap. Den lite mer intresserade allmänheten kan säkerligen hitta sämre saker att läsa om henne.

Read Full Post »