Den svartsjuke moren

En av Frans G Bengtssons bättre essäer är den om som beskriver hur en kulturellt helt obevandrad fotbollsreferent på en tidning i Chicago plötsligt får ta ordinarie teaterreferentens syssla. Som tur är pjäsen han får se Othello, och då Shakespeare som bekant redan i sin samtid hade en publik bestående av folk från de mest skilda delar av samhället så är även denna pjäs fylld av tillräckligt med fart och ståhej för att även någon som kanske inte indoktrinerats till att tycka att även högstämd poesi är värd att avnjuta kan finna den lyckad.

Som tragedi betraktad är Othello mycket lyckad; det är inga övernaturliga makter eller tillfälligheter som driver huvudpersonen mot sitt öde som i Macbeth, bara en infernaliskt skickligt beräknande Iago, och det finns inga försonande drag över huvudpersonens kamp som i Hamlet: när den danske prinsen dör så är det i en slags triumf, men när den venetianske generalen gör det så är det i ett tillstånd av mörkaste förtvivlan. Till skillnad från Romeo och Julia går det heller knappast att tänka sig Othello med ett lyckligt slut; även om det första blodet spills långt senare så vore hela svartsjukedramat tämligen poänglöst om det bara löses upp i intet.

Jämför man så istället med Köpmannen i Venedig så är Othello en för nutida sinnen betydligt mer acceptabel pjäs; även om äktenskapet mellan den svarte Othello och den ljusa Desdemona faktiskt slutar olyckligt så beror det främst på Iagos giftindränkta tal, inte på några rasistiska dumheter. Othello har också en helt annan typ av värdighet än Shylock, stammande mer från en i grunden god karaktär än en förmåga att motstå förnedring, och även om han oftast refereras till som »moren« så verkar det bara vara Iago som är beredd att hålla hans ursprung emot honom.

Othello kan helt klart försvara sin position som en av de främsta av Shakespears dramer, inte så mycket på grund av sina lyriska kvaliteter – som naturligtvis finns där, se bara på Othellos ord när han övertygats om Desdemonas otrohet:

All my fond love thus do I blow to heaven –
‘Tis gone
Arise, black vengeance, from thy hollow cell!
Yield up, O love, thy crown and hearted throne
To tyrannous hate! Swell, bosom, with thy fraught,
For ‘tis of aspics’ tongues

– utan för att själva den underliggande handlingen är så superb, känslorna så stora, och katastrofen så fullständig.

Read Full Post »

Paranoia och kontrollbehov

När man läser framtidsskillnader finns det två sorters intressanta fel: för det första allt som inte hände; alla märkliga tekniska innovationer som aldrig blev av (borde vi inte vara i färd med att förbereda den där andra expeditionen med riktning Io vid det här laget?), för det andra allt det som verkligen hände: man tycks kunna föreställa sig atombilar men inte datorer, rymdresor men inte personliga musikspelare, inglasade städer men inte mobiltelefoner. Dessa problem vidhäftar naturligtvis även Karin Boyes Kallocain, om vetenskapsmannen Leo Kall, verksam i ett framtida, totalitärt samhälle, som uppfinner en sanningsdrog som tvingar en att ge upp alla ens innersta tankar: den kemiska vetenskapen är långt avancerad, men man kan inte bygga avlyssningsanordningar i hissar, kan inte spela in avlyssningar, och sparar all information i jättelika arkiv.

Naturligtvis gör dessa tekniska missar ingenting: när man skriver dystopier är det inte den tekniska utan den samhälleliga utvecklingen man är intresserad av; man vill varna för hur hemskt det vore att leva i en värld där alla ständigt går omkring och tittar sig över axeln, ängsliga för vem som kan tänkas ange en. Kallocain är inget undantag, men den sanningsdrog som gett romanen dess namn gör blottläggandet extra effektivt; uppfinnaren konfronteras inte bara med hur förljugen den bild han haft av sina medmänniskor som mestadels stolta, idealiska samhällsmedborgare är, men också med en slags primitiv motståndsrörelse, som vägrar acceptera statens fattiga själsliv och söker sig till varandra för att sprida sådan kultur som egentligen förbjudits.

Förutom det att Kallocainet drar fram sådan ängslan för sin plats i världen som nog alla går och dras med, visar det också på andra sätt om en insikt i människolynnet: Leo Kall är briljant som vetenskapsman men naiv som människa, misstänker att hans hustru är otrogen med hans chef. Chefen tycks ha vett att både genomskåda Världsstatens ondska och att bara försöka påverka den inom dess egenuppsatta parametrar, och verkar vara den ende som förstår vad Kallocainet kan leda till och samtidigt finna det osmakligt.

Romanens slut är dock öppet; Kallocainet, som verkade vara en sådan välsignelse för övervakningsstaten, har även visat sig kunna katalysera de halvt oformulerade tankar om en annan värld som visat sig kunna uppstå hos alla individer. Vill man kan man tolka det som en gnista av hopp i en skildring av ett annars tröstlöst samhälle.

Read Full Post »

Lag och rätt

Shakespeares Measure for Measure är en märklig komedi. Inte för det att den inte är speciellt rolig; sådant bekymrar inte Barden, och »komedi« betyder för honom egentligen bara att när man i slutet har behov av en präst så är det för giftermål istället för begravning. Nej, det märkliga är de att det är en pjäs som vågar ställa stora frågor: skall nåd gå föra rätt? Vad är synd? Hur långt skall man gå för att rädda någon annans liv?

Själva handlingen är okomplicerad och inte speciellt sofistikerad: hertigen av Wien har rest bort för att hans underlydande Angelo skall kunna strama åt lagarna och den allmäna moralen. Denne är typen inför som går efter regelboken, och har snart dömt Claudio för att ha gjort sin fästmö Julietta på smällen föra äktenskapet. Claudios syster Isabella, som står i begrepp att gå i kloster, ber för sin brors liv, och Angelo säger sig till slut kunna bevekas, på ett villkor: Isabella måste tillbringa en natt med honom. Samtidigt har hertigen återvänt till staden förklädd till munk för att kunna hålla ett öga på saker och ting.

Den som letar efter Shakespeares vanliga kvaliteter – poesi, humor, formuleringkonst – blir kanske något besviken; denna pjäs bjuder på mindre sånt än man blivit bortskämd med i andra komedier. Naturligtvis saknas för den sakens skull inte storartade monologer, som när Claudio uttrycker sin fruktan inför livet efter detta, eller Isabels anklagelse inför hertigen som »återvänt«:

Not one, the wicked’st caitiff on the ground,
May se as shy, as grave, as just, as absolute,
As Angelo; even so may Angelo
In all his dressings caracts, titles, forms,
Be an arch-villain. Believe it, royal Prince,
If he be less, he’s nothing, but he’s more,
Had I more names for badness.

Pjäsens stora styrka, och det som gör den verkligen läsvärd, är dock diskussionen om hur en stad skall styras, om det är rätt att plötsligt börja använda en dittills obeaktad lag, om Isabella gör rätt när hon vägrar ge upp sin jungfrudom för att rädda sin bror. Här hjälper att ingen av personerna egentligen är tecknade helt i vitt eller svart: Angelo, en av de två mer skurkaktiga, har ju trots allt fått i uppdrag att strama upp styret, och hertigen driver ett av dessa grymma skådespel som man ibland stöter på hos Shakespeare: ehuru menat som komedi är det svårt att tycka det är speciellt roligt när han lurar i Isabella att han tror mer på Angelo. Det finns de som velat se honom som en symbol för Gud, och det må väl gå att göra en sådan tolkning; men då måste man ha inställningen att Gud egentligen är en stor skitstövel.

Nå, Measure for Measure var helt klart en intressant pjäs, en något udda del av Shakespeares produktion, och även om den kanske därför inte hör till de yppersta så är den ändå läsvärd.

Read Full Post »

Reductio ad Hitlerium

Den som intresserar sig för svensk (för)historia och ger sig till att söka efter information på Internet får vara med om mycket; många av de som känner sig kallade att yttra sig i ämnet är av någon anledning sådana som tyckt det inte varit idé att läsa något publicerat efter kriget (eller kanske unionsupplösningen) och nu vill återinföra ynglingaätten eller beskriva vikingarna som ett gäng flugsvampsrökande demokratiska hedersknyfflar eller vad det nu kan vara.  Den iakttagelse om historisk aningslöshet som fått Maja Hagerman att skriva Det rena landet för att skildra hur dessa idékomplex växt fram kan man således knappast anmärka på. Det kan man däremot på det sätt hon gör det, men mer om det senare.

Boken är alltså främst en idéhistorisk översikt om hur tron på en germansk »ras« växte fram, från Tacitus Germania över Jordanes Getica,  Snorres Heimskringla och Johannes Magnus bevisligen förljugna historia fram till och med 1800-talet, som ägnas den egentliga uppmärksamheten. För de tidigare skribenterna drivs tesen att germanerna skapade sig själva för att motsvara dessas bilder, och att dessa alla i sin tur även byggde på varandra; en hyperkritisk inställning som jag undrar om den verkligen är så utbredd bland forskare?

Från 1800-talet ligger fokus på svensk mark, där olika forskare tävlade om vem som bäst kunde visa att svenskarna var det mest oblandade och därmed renaste folket, allt pådrivet av den galopperande nationalismen. Det är intressant och nyttig läsning – även om det lätt knaggliga språket stör ibland; Hagerman kapar långa meningar på mitten och glömmer ibland att hon redan introducerat någon detalj i tidigare kapitel – om den miljö som till exempel formade den bild av vikingen som ännu lever kvar, om ock något avslipad. Denna forskning och kom senare att legitimera Statens institur för rasbiologi, först i världen i sitt slag, liksom den eugenik som fortgick i Sverige ända in på 70-talet, och skildringen av den kultur som gjorde detta möjligt är speciellt angelägen som den håller på att glömmas bort: när Palme talade om att »grumliga rasteorier aldrig vunnit fotfäste« i Sverige så hade han så fel man kan ha – svensk rasforskning var tvärtom ett tag bland den mest högprofilerade i världen.

Så långt allt väl. De stora problemet kommer istället på ett annat plan, och det är när Hagermann, efter att ha visat just på de grumliga teorier som män som far och son Anders och Gustaf Retzius eller Oscar Montelius förfäktade och att de inte var några tillfälliga förvillelser, därefter går till attack mot allt annat de stod för. Visst är det farligt om det ligger kvar gammal skit och skräpar i de intellektuella hörnen som ännu inte städats undan, och nog kan man ifrågasätta de likhetstecken som ställs upp mellan materiell kultur, språk och etnicitet, men bara det att någon kan överbevisas med att ha utgått från rasistiska idéer innebär ju inte att alla personens resultat måste vara felaktiga. Arketypen »vikingen« må ha skapats under 1800-talet, men innebär det med automatik att bilden av en hårdför sjökämpe som beger sig ut på äventyr för att vinna guld och ära därmed är felaktig? Månne den bara är onyanserad och behöver punkteras? Menar Hagerman i konsekvensens namn att Skansen, som  skapades för att visa upp exempel på gammal »äktgermansk« kultur, skall stängas som varandes ett inherent rasistiskt projekt?

Sedan kan jag inte avstå från att dra en lans för ett försök till åtminstone partiell äreräddning av Frans G Bengtsson, som får ta lite ovett för den där olyckliga essän om Gobineau. Att det var olämpligt att göra så när Hitler först började ordentligt väsen av sig må även det vara sant, men att inte samtidigt nämna att han faktiskt avskydde nazismen, eller att som i efterordet implicera att Röde Orm på något sätt skulle vara ett rasistiskt verk är faktiskt ganska grovt; speciellt när han vägrade låta sitt verk utkomma i Norge då nazisterna ville censurera de positiva skildringarna av juden Salaman.

Nej, även om jag kan uppskatta syftet med boken, så tycker jag i slutändan att den sluggar lite för vilt, att den skulle mått bättre om den rundats av med att hamra in en mer modern bild av vad som pågick i norra Europa under det första årtusendet istället för anklagelser mot lajvare och nyhedningar för att det de håller på med en gång figurerade i otrevliga sammanhang.

Read Full Post »

Blåst

Yorkshire är ett landskap där arvet från vikingarnas invasioner fortfarande i viss mån lever kvar: en väg i York heter fortfarande Micklegate, där »Mickle« är samma ord som i Miklagård, alltså ›stor‹, och »gate« inte har med någon port att göra, dialekten bevarar en del skandinaviska låneord, och många ortnamn slutar fortfarande på »-by« eller »-thorp«.  När man betänker detta är det kanske inte så förvånande att Emily Brontës Wuthering Heights i någon mån påminner om de isländska sagorna med de brutala känslostormar och det omedgörliga högmod som nästan alla huvudpersoner visar upp.

Berättarstilen är även den något gammaldags, men bländande effektivt utnyttjad: en främling har hyrt Thrushcross Grange, och besöker sin hyresvärd Mr Heathcliff på Wuthering Heights, där han observerar en märklig samling olyckliga människor. Han lyckas senare få sin hushållerska att ge bakgrunden: hur den gamle Mr Earnshaw tog hem zigenarpojken Heathcliff, hur denne kom att växa samman med Catherine Earnshaw men hatas av hennes bror Hindley, hur denne senare tar ut sin ilska på Heathcliff och hur Catherine gifter sig med den vackre, civiliserade grannen Edgar Linton varvid Heathcliff känner sig övergiven och försvinner men återkommer för att hämnas på allt och alla, och hur han efter att ha drivit en generation i graven i berättelsens nu står i färd att ta itu med nästa.

Heathcliff är en typisk mörk hjälte; attraktiv i sitt mörker, den sorts person som romantiskt lagda kvinnor tror sig kunna omvända om de bara ger honom lite kärlek men som snabbt visar sig föga ämnad för sådana uppfostringsprogram. Hos Heathcliff finns bara rum för en enda känsla, och det är den hämndlystnad som han fanatiskt och lyckosamt ger utlopp för så snart han fått tillräckligt grepp för att krossa och inte bara skada. De människor han då försöker komma åt vägrar dock i det längsta att ge efter; även om de får knivar kastade mot sig vägrar de ge honom triumfen att se dem bryta ihop och går hellre kilometervis med blödande sår än stannar i hans hem en sekund mer än nödvändigt.

Även om Heathcliff alltså är en byronsk hjälte, och även om det finns de av romantikerna omhuldade, skickligt hanterade miljöbeskrivningarna och passioner nog för tre gånger så många karaktärer samt en gotik som kan bli lätt tröttande, så är boken helt befriad från sentimentalitet; det är aldrig författaren som dömer sina figurer, utan bara de själva som interagerar, oftast i syfte att såra varandra maximalt, och om man aldrig kan riktigt sympatisera med Heathcliff så beror det inte på oförståelse eller att de han skadar är så mycket bättre som människor, utan för att han själv skulle acceptera sympatin utan gör sig så oemottalig för sådan som möjligt.

För att till slut återvända en stund till Yorkshiredialekten måste de som funderar på att läsa boken på originalspråk varnas för att en av bifigurerna talar på tämligen bred sådan; inte ogenomtränglig, men ändå en stöttesten. (Å andra sidan förekommer ett par dialektala ord vars spridning i normal engelska jag är osäker på men som är helt genomskinliga för skandinaver).

Som avslutning kan väl sägas att även om Wuthering Heights inte är en helt igenom dyster och glädjelös historia, så är det knappast en bok vars ämne i sig lyser upp en dyster dag – däremot är berättandet så starkt, och stormande höga, att man inser att detta inte gör något. Även om man skall vara glad om man slipper komma i närheten av en Heathcliff i verkligheten, kan man samtidigt känna sig nöjd över att man kan göra det i litteraturen.

Read Full Post »

Manifest, del 2

Så kom så ett motmanifest: manifest för en olovlig litteratur. Det är lätt att känna större sympati för detta än det föregående, om inte annat så för att det inte verkar så småaktigt. Visst kan man ju tycka att det är illa om allt som säljer är deckare och berättelser om hur eländigt författaren haft det som liten, eller märkliga formexperiment, men vill man få till en debatt om det är det kanske inte direkt smart om fyller sitt manifest med angrepp på enskilda medförfattare.

Går man bortom själva pajkastningen är det dock iögonenfallande hur tomma båda manifesten egentligen är: det första då det bara valt att skära bort sådant författarna ogillar varefter de lagt till lite allmänt snack om att berättelsen skall »fungera som en utmanande och uppfordrande kraft«; förutom löftet om avhållsamhet från stilistiska experiment är det inte mycket till idéer om exakt hur en roman skall se ut som går att kritisera (denna punkt har dock, med en del annat, kritiserats i SvD av Stefan Eklund). För det andra manifestet är avsaknaden av uttalad estetik naturligtvis ett medvetet svar på det förras avvisande av vissa typer av berättande. Nu är detta kanske inte mycket att beklaga sig över, eftersom manifest annars har en tendens att begå en slags rovdrift på kreativiteten: det kan bli bra konst i början när den pålagda begränsningen är ny och spännande, men snart blir det hela lika repetitivt tråkigt som författarna till decenniemanifestet tydligen upplever den samtida litteraturen, och det man skall nog vara nöjd om halvkvädna personangrepp gör att debatten inte kommer att handla om det man ville.

Read Full Post »

Man vill bli älskad

Av någon anledning tycks Hjalmar Söderbergs romaner locka senare tiders författare till återberättande. Den allvarsamma leken blev på sjuttiotalet Till Lydia, och på senare tid har Doktor Glas gett upphov till böcker ur både Pastor Gregorius och dennes hustru Helgas perspektiv. Och nu ser jag att även Kerstin Ekman skall behandla boken. Det jag jag läst är dock Bengt Ohlssons augustprisbelönade Gregorius.

Det önskar jag att jag låtit bli. Inte för att den var direkt usel, men för att den var så intetsägande tråkig. Jag ser inte vad poängen är; blir inte mer förtjust i den ryggradslöse och på gränsen till pedofile Gregorius här än jag var i den som i Söderbergs roman (och då hade denne utifrån dagens lag varit att betrakta som våldtäktsman). Han förälskar sig i Helga redan när hon var ett barn på gränsen till puberteten, sitter vid sin första hustrus dödsbädd och kan bara känna glädje för att han nu kan gifta sig med Helga, och beter sig minst sagt svinaktigt mot den kvinna han träffar under vistelsen vid Porla brunn. Visst har han även sidor man kan sympatisera med, som hans önskan efter att få ett barn eller den känsla av otillräcklighet han måste upplevt under uppväxten, men man kommer aldrig så nära att man kan göra annat än ömka honom.

Har man sedan Doktor Glas i minnet – eller plockar upp den för att jämföra – blir det också pinsamt tydligt hur överlägsen Söderbergs prosa är. Doktor Glas är hälften så tjock, men dubbelt så välformulerad och betydligt konkretare. Även om doktorn också gör saker som inte har med huvudhistorien att göra försvinner den stundom helt ur pastorns åsyn, och han har en tendens att förlora sig i minnen som möjligen är ämnade att öka förståelsen men som sagt ibland bara inducerar äckel. Dessutom sitter jag och undrar vilken sorts pastor han är som aldrig verkar hämta stilistisk inspiration ur Bibeln; det jämförs ideligen med händelser ur hans barndom men aldrig, aldrig att man ser ett enda bibelcitat.

Det som hade kunnat bli intressant med texten, skildrandet av hur olika två personer kan uppfatta samma situation, försvinner bland allt det övriga. Det som hade kunnat bli en läsvärd kontrastering av hur olika vi tolkar samma skeende, och hur det förändras vid återberättandet, drunknar därmed i en mängd detaljer ur en sekelskiftespastors dagliga liv.

Read Full Post »

Very tragical mirth

Det är inte alla författare som vågar parodiera sig själva, men skall någon göra det så är det Shakespere, som i A Midsummer Night’s Dream faktiskt driver med sin tidigare Romeo and Juliet, i den komiska uppsättningen av Pyramus and Thisbe som avslutar pjäsen, inte bara i form av den allmänt förlöjligade handlingen utan även i det eviga »O«-ande som en icke föraktlig andel av dialogen utgör. Annars är ju Shakespeare knappast den mest preciöse av författare, och särskilt inte i Romeo och Julia, där bland annat Romeo och Mercutios tävlan i dubbeltydigheter står ut, och man till och med börjar undra över Julias slutord:

… O happy dagger,
This is thy sheath; there rest, and let me die.

Den tidigare utvecklingen, där titelfigurernas kärlek får dem att trotsa sina familjers hat, behöver väl inte närmare presenteras; möjligen kan man liksom förordet till min utgåva kommentera hur verket framställer den traditionella manliga arketypen som ser med våld uppehållen »ära« som orsaken till alla plågor och nyansera med att påpeka att även den patriarkala familjestrukturen får sig en förtjänt känga: hade inte Capulet bestämt sig för att genast gifta bort Julia efter Tybalts död hade hela historien med den spelade döden kunnat undvikas. Noteras kan också att av de båda älskande är det Romeo som är den affekterade poeten, medan Julia avfärdar hans försök att svära vid månen:

O swear not by the moon, th’inconsistant moon,
That monthly changes in her circled orb,
Lest that thy love prove likewise variable

Nåväl, även om pjäsen själv ständigt svänger mellan högstämd kärlek och snuskiga vitsar, så är den och förblir en av de mest älskade styckena i världslitteraturen. Det är svårt att tycka annat än att det är välförtjänt.

Read Full Post »

Manifest

I gårdagens DN publicerades tydligen ett manifest för 10-talet av en grupp »unga« (alltså 35-45 år) författare jag aldrig hört talas om om hur de tänker skriva de närmsta tio åren. Egentligen förstår jag inte varför man riktigt skall bry sig, men att döma av innehållet så lär det bli ungefär som alltid när det gäller manifest: de är roligare att skriva än att följa. Visserligen har de varit smarta nog att främst lova att inte göra vissa saker och att göra allmänt snömos, men det är ändå intressant hur vilse man kan gå när man retat upp sig på deckare och berättelser som utgår från verkliga händelser. Låt oss ta ett par exempel:

3. Skönlitteraturen ska inte självsvåldigt exploatera försvarslösa människors livs­historier. Vi lovar att låta Elis Schröderheim, Hinke Bergegren, drottning Hedvig Eleonora, Erik Gustaf Geijer, Maria Christina Kiellström och alla andra döda få vila i frid.

6. Den svenska romanen bör inte gå att förväxla med ståuppkomik. Att berätta väl är
en oerhört mycket större konstnärlig ut­maning än att skriva ordvitsar. Vi förbinder oss härmed att aldrig belasta våra texter med en endaste fyndigt charmerande språklek.

Det är ju tur att inte Shakespeare skrev skönlitteratur utan dramer, annars hade de väl haft en del att invända mot honom. Men å andra sidan vet vi ju vilka de vill lyfta fram som exempel. Därför blir det lite märkligt det där med att låta de döda vila i frid och lyfta fram Lagerkvist, eller för den delen att skriva

5. Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än självbiografin. Vi lovar att aldrig ­publicera våra egna eller andras dagböcker.

efter att ha hyllat Lagerlöf som faktiskt publicerat sin egen dagbok, eller Johnson som skrev skrev inte mindre än tre mer eller mindre själbiografiska sviter. Eller Moberg och Martinson, som också utgick från sig själva. Eller Strindberg, som de dock inte nämner. Eller  Hemingway. Eller Remarque. Eller, på tal om Strindberg:

7. Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken. Vi lovar att aldrig förse en illa förklädd debattbok med underrubriken ”Roman”.

Sen kan vi ju ta

8. Den svenska romanen ska inte i spekulativt syfte ägna sig åt sensationsmakeri kring eller attacker på faktiska, namngivna personer.  Vi lovar att aldrig skriva en roman om diplo­maten Jan Eliasson eller om de anställda på ­Expressens respektive Sydsvenskans kulturredaktion.

De har ju även hyllat Söderberg, kanske de borde försökt läsa honom också? Visst, Den allvarsamma leken handlar inte om personerna på den tidiga SvD, men ändå. Dessutom undrar jag om det ändå inte är mer ärligt att faktiskt namnge de personer man attackerar än att skriva saker som

Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.

Fast en gång verkar de leva som de lär:

Vi lovar att aldrig stänga in oss på institutioner, tidskriftsredaktioner, skrivarskolor eller akademier och därinne bittert muttra åt att ständigt nya kriminalförfattare får pryda omslaget till höstkatalogen från Svensk ­Bokhandel.

Nej, för det gör de ju i DN. Undrar om det ändå inte vore klädsammare att göra bakom stängda dörrar?

Som avslutning skriver de

Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform.

Ganska synd då att begränsa den på förhand, inte sant?

Read Full Post »

Sympati för juden

Shakespeares The Merchant of Venice är tyvärr en mycket obehaglig pjäs; obehaglig på grund av den antisemitism som genomsyrar den – köpmannen Antonio som pjäsens namn syftar på, liksom alla andra gestalter, bleknar ju invid den samtidigt hämndlystne och patetiske Shylock, som lånat pengar till Antonio mot säkerhet i form av ett pund av hans kött, och sedan i rätten tror han triumferar innan en dubbel logisk kullerbytta av Lokemått ställer allt på huvudet. Shylock porträtterats med flera – idag – försonande drag (egentligen avsedda som komiska inslag): Han får ständigt utstå spott och spe, han känner sorg när dottern rymmer och tar med sig även sådana värdesaker som Shylock satte stort personligt värde på, han håller ett magnifikt tal om att även judar är människor:

Hath not a Jew eyes? Hath not a Jew hands, organs, dimensions, senses, affections, passions? Fed with the same food, hurt with the same weapons, subject to the same diseases, healed by the same means, warmed and cooled by the same winter and summer, as a Christian is? If you prick us, do we not bleed? If you tickle us, so we not laugh? And if you wrong us, shall we not revenge?

För faktum kvarstår: Shylock är en ond person, som hellre ser Antonio död än tar emot de pengar han erbjuds som återbetalning, och när pjäsen är slut lämnas han som en bruten man, med halva förmögenheten borta, tvångskristnad och utan försoning med dottern i sikte. Förvisso finns alltså det rum för medkänsla, men den nazistiska förtjusningen i pjäsen som ledde att den sattes upp flera gånger i Tyskland under 30- och 40-talet låter sig inte bortförklaras som stammandes från ideologisk blindhet (även om Jessicas giftermål med en kristen knappast sågs med blida ögon).

Nå, om vi istället övergår till resten av pjäsen så är anledningen till lånet att Antonios vän Bassanio vill söka den rika Portias hand, vilket kräver att han i ett märkligt spel skall välja mellan en kista av guld, en av silver, och en av bly. Eftersom ingen friare tydligen lyckas tänka igenom det hela två gånger och utifrån alla andras misslyckande kunnat dra slutsatser så lyckas det bara för att Portia fattat tycke för honom och ger honom ledtrådar, och han kan återvända för att försöka rädda sin vän, som haft otur med de skepp som skulle inbringat de pengar som krävdes för att betala lånet. Av någon anledning beslutar sig även Portia för att hjälpa till, och utklädd till jurist går hon in i rätten och styr upp det hela. Shylocks synbara triumf, där han visar sig helt utan någ, förbyts snabbt i dess motsats, och han får känna på det grymma kristna medlidandet. Efter höjdpunkten med rättegången följer också en påhängd liten poetisk bagatell, möjligen där för att betona karaktären av komedi men tack och lov lätt att utelämna.

Som pjäs betraktat är det knappast Shakespeares främsta; det finns lite för mycket av konstruktion och även om rättegångsscenen har stark inre dramatik så är det mesta av kringarbetet ganska ointressant. Det betyder inte att den är på något sätt dålig, och Shylocks frustrerade hämndlystnad bär mycket långt, men det är knappast samma höga nivå som man kan hitta i andra delar av produktionen.

Read Full Post »