Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2013

Om det någonsin funnits någon mer härsklysten, bättrevetande och detaljstyrande kung än Gustav Vasa så är jag beredd att äta en ganska liten hatt: som han framstår i de av Alf Åberg sammanställda Gustav Vasas brev är det klart att det inte fanns någon fråga kungen fann för liten för att ge order om. Västgötarnas biskötsel, taktiken i kriget mot Ryssland, skogsröjning, kunskapare bland menigheten, den sura fisken som kommer från Norrland: allt har han synpunkter på, och han väntar sig uppenbarligen att bli åtlydd.

Andra brev är mer Machiavelliska: löften om räfst och rättning till oroliga landsändar, försök att skylla högre skatter på andra, vädjanden till menigheten att betänka hur det var i de gamla dåliga tiderna innan ordning och reda infördes, raka utskällningar. De trick kungen inte kunde tycks inte varit värda att kunna. Någon enstaka gång skymtar privatmannen förbi, som i ett brev till hustrun där han hoppas på en lugn tid framöver, eller ett till dottern där han säger åt henne att hon troligen blivit sjuk på grund av alla sötsaker hon stoppar i sig.

Stavningen har förvisso moderniserats av Åberg, men syntaxen är likväl oftast ovan och obekväm, speciellt i de långa satser som ibland utställes. Den språkliga kraften framgår likväl ofta mycket tydligt, som när han tillsäger adel och fogdar att inte okväda soldatrekryterna:

Till det sjätte och yttersta skall ock ingen av adeln, fogdar, skyttar eller andra hörakteligen underkuva, pucka eller illa traktera våra knektar, synnerligen de som uti vår tjänst nyss antagna äro eller härefter bliva kunna, kallandes dem tröskare, burbänglar och andra obekvämliga namn, för det de till äventyrs icke så skickeliga äro som de där längre tjänst hava och varit under hopen.

Man får en god insyn i sinnet på en härskare som själv hissat sig till makten, ökat och vetat att behålla den. Inte alltid uppbyggligt, men lärorikt.

Read Full Post »

Trots namnet är det högst rekommenderat att spara Poirot’s early cases till efter det man läst om hans senare fall. Samlingen kom ut efter i stort sett alla andra böcker med belgaren, men novellerna hade tidigare publicerats i tidningar, och flera av dem hade också omarbetats och utökats, såväl till längre noveller som ett par böcker av full längd. Enligt Wikipedia var dock skadan i mitt fall minimal: romarna som blev resultatet av dessa omarbetningar hade alla redan lästs. Detta minskade nöjet i att läsa just dem (även om lösningen i ett fall var något annorlunda), men övriga är tämligen goda: de fall Poirot, för det mesta med Hastings, löser är små, nästan i Holmes stil, och även om det inte riktigt finns rum att kasta misstankar åt diverse olika håll så gör de å andra sidan för det mesta heller inte att man kan leta rätt på någon som är helt höjd över varje misstanke och därför lägga brottet vid dennes fötter.

Poirot och Hastings är visserligen något tröttsamma, den förre med sina manér och den senare med sin rätt kompakta dumhet och ridderlighet, men sättet som en del tämligen oväntade lösningar dyker upp motverkar detta. Som sagt, en bok man bör vara något försiktig med – de längre versionerna är oftast bättre – men likväl bra, samtidigt som det hela fås att se tämligen lätt ut.

Read Full Post »

När Lynne Truss Eats, shoots and leaves skulle överföras till svenska kom Eva Halldinger snabbt underfund med att det var ogörligt: boken behandlar interpunktionens ädla, stundom svåra, ofta ouppskattade konst, och denna skiljer sig åt mellan språken. Detta hade dock möjligen varit överkomligt med lite ändrignar, om den inte samtidigt varit så personlig. Lynne Truss kan uppröras över genitiv utan apostrof, men knappast genitiv med. Lynne Truss kan ilsket kasta sig in i en debatt om hur man skall göra med flerledade uttryck, men hon kan knappast rakt förkasta särskrivningar. Lynne Truss  kan debattera Oxfordkommat till döddagar, medan det på svenska knappt är värt att ta upp i kortare översikter över skiljeteckens användande. Alltså: Halldinger fick skriva en egen bok, inspirerad av och flitigt citerande Truss, men utgående från egna upplevelser och svenskt språk. Det blev Komma rätt, komma fel och komma till punkt.

Det är alltså en bok om skiljetecken och deras användning: inte i skepnad av en död grammatikas uppräkningar av de tio sätten man kan använda ett kolon, och de fem användningarna för punkt, utan i form av en utläggning om deras stilistiska värde, hur de kan brukas, och vad som blir fel när de missbrukas – just kolon tycks dock vara ett tecken som sällan hamnar där det inte hör hemma, till skillnad från semikolon och accenter (som ofta hamnar dubbelt fel: de tar plats där skribenten lika felaktigt ville placera apostrofer), men det blir ibland omvandlat till semikolon. Annars är kommat nog det tecken som lättast ger fel (om man nu inte vill räkna mellanrummet som ett tecken). Halldinger är förmodligen inte lika ilsk som Truss, men nog finns en uppgivenhet och en indignation: skall det vara så förbannat svårt för folk att skriva texter som ger intryck av att komma från vuxna människor?

Boken vill också mana till kamp mot alla denna okunskap och ovilja som florerar. Systemet med skiljetecken är inte svårare än att någon med ett minimum av begåvning skall kunna ta till sig det tillräckligt för att man inte skall tvingas betvivla denna begåvning (de tillfällen då en apostrof är såväl tillåtlig som nödvändig är långt färre än vad genomsnittsskribenten tror), och i händerna på de verkligen förtrogna med dem kan de få text att dansa. Kampviljan tycks förvisso låg, men kanske är den i alla fall i några fall tillräcklig för försök att åtminstone undvika att bli tagen som varnande exempel.

Read Full Post »

Blue at the Mizzen blev den sista boken om Jack Aubrey och Stephen Maturin som Patrick O’Brian hann avsluta, även om han påbörjade en bok 21 i serien. Det är heller ingen tydlig serieavslutning, även om de båda nu äntligen kan komma iväg på sitt uppdrag till Chile: först måste dock kära gamla Surprise repareras efter att ett handelsfartyg seglat rätt in i det under en storm, och nytt manskap hittas.

Bland de som bordar finns förutom de gamla vänner som är kvar bland annat en kunglig bastard, en son till hertigen av Clarence, som dock visar sig vara en utmärkt navigatör och även annars med gott sinne för sjölivet. Tur det, för övrigt högre befäl tycks ovanligt känsligt för sjukdomar.

Efter en resa runt Kap Horn är de dock till slut framme i revolutionens Chile, fyllt med diverse juntor och konkurrerande revolutionärer, däribland en annan brittisk kapten där i ungefär samma ärende som Aubrey. Med sedvanlig aktivitet nås dock goda resultat och en tillfredsställande rapport kan skickas hem, låt vara att läget i landet för honom själv inte är vad som kan önskas.

Att det inte är tänkt som slutet på deras äventyr kan bland annat lätt ses i att änkemannen Maturin redan börjat uppvaktningen för att få en ny hustru, denna gång en som delar hans naturvetenskapliga böjelser: Christine Wood, änka efter den guvernör över Sierra Leone som hjälpte Aubrey när han sökte stoppa slavhandeln utanför Afrika. Å andra sidan är slutet sådant att det inte är alltför svårt att lämna dem båda åt sina vidare öden.

Read Full Post »

Låt det genast vara sagt att Jan Olof Olssons (Jolo) och Margareta Sjögrens Amerikafeber inte riktigt når upp till Drottningens Englands standard: amerikaner är helt enkelt inte riktigt lika roande som britter. Å andra sidan är det långt ifrån en tråkig bok, med skildringar av diverse amerikanska ämnen med mer intelligens och förstånd än man kan ha rätt att vänta: det finns en analys av cowboymyten och dess historia, ett indignerat kapitel om den djupa södern och rasmotsättningarna (resan som skildras gjordes precis innan medborgarrättsrörelsen kom i gång på allvar), amerikansk religiositet, som ofta tycks mer grundad på samfund än på teologi (när de väl börjar grubbla på den senare tycks det vara de enklaste och mest fördummande slutsatser som nås).

Dessutom kan man läsa om den amerikanska överklassen, likt den brittiska skildrad i tidningar och centrerad kring debutantbaler samt med nöjen maskerade som välgörenhet, eller vad som väntas av ungdomen, med bokens äckligaste stycke, om en cheerleader som beskrivs på ett sätt som ligger mitt emellan brunstig tonåring och sliskig pornograf, samt hur unga flickors främsta mål framställs som att bli populär och att gå på många dejter.

Slutligen får man läsa om amerikansk politik, inklusive det system där politiker kan tillsätta tjänster efter eget skön och därigenom vinna anhängare, och hur detta byggt upp det något säregna systemet, samt om utsocknes favorittro om amerikaner som genommaterialistiska mammons tjänare, utan all  kultur: detta sägs vara ett missförstånd baserat på att de egentligen har ett mer avslappnat förhållande till pengar: man skall ha dem för att ha roligt för dem, och det finns mycket lite skam i att vare sig ha mycket eller lite av dem.

Det är kanske inte allt som är aktuellt, men mycket stämmer fortfarande, eller spelar fortfarande roll. Det finns troligen betydligt nyare men sämre böcker att vända sig till för att lära om det stora landet i väst.

Read Full Post »

För en gångs skull känns inte bitarna med internationell politik som Agatha Christie stoppat in i Cat among the pigeons helt meningslösa – även om det förakt för araber som kännetecknar inledningen är ganska fult. I vilket fall, det är revolution i ett litet land styrt av en shejk, en hop juveler skall smugglas ut separat från den snart avsatte härskaren, och de hamnar hos shejkens flygkaptens syster och hennes dotter – men de vet det inte. Väl tillbaka i England skickas dottern till en internatskola – där också en kusin till shejken råkar gå –, och där börjar snart en mördare härja.

Problemet med boken som deckare är att den fuskar lite för mycket med sammanträffanden och separata trådar: till slut är det lite för många separata händelser för att man skall känna att man fått en ärlig chans. Det är troligen därför som Christie är så övertydlig med var juvelerna dolts att hon nästan lika gärna skulle kunnat sätta upp en skylt med ett stort »X« – den stackars läsaren skall få känna sig lite smart åtminstone en gång.

Det må vara halvt omöjligt att gissa upplösningen, men det gör tyvärr inte att det är en bra sådan. Då hjälper inte den trevliga miljön, eller den relativa återhållsamheten med såväl Poirots manér eller det internationella skuggspelet, speciellt som det senare avrundas på ett översentimentalt sätt.

Read Full Post »

Ulf Paulis »Hetsigt gnägga svenskarnas hästar« är en genomgång av svenskväldet i Baltikum: hur det uppstod, upprätthölls och förlorades, minnen av det idag och vad det bestående minnet är. Det är en rätt kort bok, som inte ger sig in på några djupare analyser, men som ändå meddelar ungefär vad man bör känna till om perioden.

Det är inte många erövrare (i alla fall i Livland; till Estland blev man inbjuden) som får sitt styre bedömt som »den gamla goda tiden«, och även om detta tycks mera motiverat av övriga perioders allmänna uselhet så finns det ändå visst fog: svenskarna försökte i alla fall, låt vara utan större resultat förrän det nästan var försent, att avskaffa livegenskapen och bättra rättssäkerheten för bönderna.Ett universitet grundades dessutom, och därmed tycks pluskontot vara fulltecknat. Man förstår att tiderna under Tyska orden och Ryssland inte kan varit alltför goda.

Boken tycks ihopsatt av vad material som kunnat hittas: det finns en hel del om lantmäteri och fästningsbyggande, samt genomgångar av vad arkitektoniska minnen som fanns kvar precis efter den nya självständigheten, inte så mycket på grund av att detta är viktigt som att det finns i arkiv. Boken är således inget för den som vill ha en djupgående genomgång och analys av tiden, men kan å andra sidan tänkas vara ganska lagom för den som tänker åka dit på besök och vill ha en liten orientering om svenskarnas verksamhet och eventuella synliga rester därav.

Read Full Post »

Older Posts »