Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2008

Så har jag då gjort det igen: läst en sån där bok som jag inte har någon aning vad jag tycker om den. Egentligen tycker jag ju faktiskt inte om att läsa historier om personer som segnar ner under världens bördor och ger upp, jag ställer mig frågande till värdet av fiktionaliserad verklighetsbeskrivning, och jag vet inte riktigt om jag trivs med berättarröster som uppenbart inte berättar sanningen, men som man heller inte riktigt är säker på i vilken grad de ljuger. Och trots detta, och trots att jag stundom behövde kämpa för att orka läsa vidare i Jonas Hassen Khemiris Montecore – en unik tiger, så kan jag i efterhand inte riktigt uppbåda någon motvilja mot den.

Ramhandlingen – eller är det huvudhandlingen? – är enkel: till den unge, nyss debuterade författaren Jonas Hassen Khemiri vänder sig dennes numera försvunna faders gamle barndomsvän Kadir med ett förslag om att de tillsammans skall skriva en bok om fadern. Man får ta del av Kadirs texter, både hans e-post till Jonas och hans utkast till boktext, liksom vissa texter som Jonas formulerat. Snart märker man dock att allt inte riktigt är vad det ser ut som: Kadirs texter verkar lite väl tillrättalagda, av hans svar på Jonas epistlar förstår man att denne knappast är den välformulerade person som skrivit de stycken som direkt anförs som hans. Snart börjar deras skildringar av händelserna också glida isär.

De händelser som skildras är hur Jonas pappa, i boken kallad Abbas, en pseudonym vald för att passa framtidens verklighet, växer upp på barnhem, blir poetisk strandraggare i  Tunisien, träffar en svenska, flyttar till Sverige, och konstant misslyckas med att nå framgång med sitt artistiska fotograferande. Till slut inser man att han kommer antingen kompromissa med sina ideal eller gå hungrig. Under tiden som han brottas med detta växer Jonas upp, och Sverige går in i det mörka tidiga nittiotalet, med skinnskallar, lasermän och Ny Deodo Demokrati. Jonas reagerar genom att sparka bakut, vägra bli svensk, vägra att som fadern anpassa sig. I slutändan står inte fadern ut, lämnar sin familj, sviker dem, försvinner och går ner sig än mer – bara för att, enligt Kadir, till slut återuppstå som världsberömd(a) megafotograf(er), med nytt (nya) namn, världsförbättrarstatus och enorm framgång.

Hela vägen igenom skaver dock fiktionen, inte bara genom Kadirs uppmuntran om att anpassa berättelsen, göra den mer lik en bok (och man sitter där och undrar hur mycket av hans stycken som är menade att framstå som dikt); eftersom både Jonas och Abbas verkar ha tendenser att försvinna i det blå, och man tidigt kommer på Kadir med att beskriva en händelse som verkar misstänkt likt en scen i Oliver Twist, så sitter man alltid där och undrar om det är menat som dikt som skall likna verkligheten, eller som dikt som skall likna dikt., eller hur många lager som egentligen finns där. För mig blir soppan lite väl mastig, och även om den har sina välsmakande inslag, som Kadirs märkliga svenska eller faderns nyfunna ambition att bli Sveriges bästa… hundfotograf, så blir det hela lite för mycket. Nu blir fiktionerna så många att man undrar om boken försöker berätta något alls förutom om just dessa. Synd, för de idéer om hur bilden av invandrare och svenskar skapas, och vem som egentligen har rätt av far och son, hade förtjänat det utrymmet.

Annonser

Read Full Post »

Jaha, så var det dags igen att recensera en Riktig Klassiker (två versaler, för säkerhets skull): Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Detta torde väl vara en av de där böckerna som kommer upp överst när det är dags att sätta samman en kanon, inte minst eftersom de frågor den vill diskutera – rätten att avsluta ett liv, eget eller annans – fortfarande är aktuella, och förhopppningsvis alltid kommer vara det. Ramhandlingen, med den grubblande doktor Glas som efter ett besök av den i hans tycke vedervärdige pastor Gregorius’ hustru Helga bestämmer sig för att hjälpa henne undan de äktenskapliga plikterna, först medelst vita lögner och sedan medelst pillerburken. Samtidigt diskuteras abortfrågan i ett sidospår, inte distraherande utan snarast klargörande trots att det aldrig riktigt inverkar på huvudhandlingen.

Det ä’r helt klart en sådan bok som svensklärare älskar att utsätta sina elever för (utsätter, beroende på att detta är det riktiga ordet för nästan allt svensklärare företar sig, oavsett kvaliteten hos stoffet): någorlunda kort,  många frågor som ställs, och inga helt självklara svar givna. Visst är det lätt att tolka Gregorius som den tanklösa, konservativt självrättfärdigande ondskan själv med Glas som den tvivlande, men i slutändan rätt handlande hjälten, men så lätt är det ju inte. Innan allt slut, och man lämnas med tystnaden, så tvingas man ändå se att Glas bild av det hela kanske inte var den rätta, att Helga kanske inte är lyckligare på grund av hans handlande.

Men behållningen ligger inte enbart i moralfrågan: i så fall skulle boken förvisso fortfarande troligen läsas, men knappast som den klassiker den faktiskt är. Minst lika viktig är skildringen av Glas själv, grubblaren, romantikern, tankemänniskan som alltid betraktar och aldrig handlar – »Mig gick livet förbi« – och som till slut för att frälsa den han älskar men som inte älskar honom i retur begår den yttersta av handlingar. Utan denne märkligt sammansatte huvudperson, som döljer sig bakom sin läkared för att slippa utföra de aborter han annars ibland anser berättigade men som han inte törs göra, och den vackra prosa med stycken som numera lever sitt eget liv skulle boken visserligen fortfarande läsas, men knappast vara någons favorit.

För egen del slår boken inte riktigt an hos mig på det sätt som får mig att vilja placera ett verk bland det absolut yppersta som står att finna i ett bibliotek. En fin plats förtjänar den förvisso, och om den inte nått ända till mitt hjärta på det sätt den nått andras är jag beredd att skriva detta på den personliga idiosynkrasins konto.

Read Full Post »

Natten den 31 juli, nådens år 1838, samlades en grupp människor till tacksägelsegudstjänst i en jamaikansk kyrka. Det de firade var slutet för ett monstrum som 200 år tidigare skapats av europeiska handelsmän och kolonisatörer: det västindiska slaveriet. När de gick in i kyrkan var de flesta slavar, när de efter tolvslaget lämnade den var de fria. Kampen för att detta skulle bli möjligt hade tagit femti år, hade vid dess start och ibland även längs dess väg verkat helt omöjlig, och skulle komma att bilda skola för senare, liknande strider. Denna kamp, och de hjältar som förde den, är vad som skildras i Adam Hochschilds Spräng bojorna.

Kampen började 1787 i London, i ett boktryckeri kopplat till kväkarna, en religiös grupp som skulle utgöra stommen i de organisationer som kom att utgöra de första sant filantropa människorättsorganisationerna och till slut driva igenom sin vilja i trots mot de rika och mäktiga plantageägare och redare som tjänade på status quo. Rörelsen förenade så disparata individer som den patriarkalt konservative William Wilberforce, organistaören Thomas Clarkson, advokaten James Stephen och den före detta slavhandlaren och sedermera predikanten John Newton. Hochschild är uppenbart förtjust i att ha ett så rikt persongalleri att sysselsätta sig med, eftersom hans sätt att skriva historia inbegriper ett ständigt uppehållande vid diverse pikanta, uppiggande, ibland irrelevanta, men aldrig i sig ointressanta, anekdoter.

Det hela är alltså i mycket uppbyggt kring personer och händelser, och även om han skickligt jonglerar flera parallella förlopp så är resultatet ändå som bäst yvigt och inriktat på berättande snarare än förklarande. När han vid ett tillfälle stannar upp och försöker förklara varför Storbritannien, denna världens största slavhandlarnation,  främst på grund av inhemsk opinion, avskaffade slaveriet så har han ingen mer djuplodande teori än sympati sprungen ur vetskapen om vad tvångsvärvning till flottan gjorde med familjer. Det är möjligt eller till och med troligt att sådan vetskap hjälpte till att driva på abolitionisterna, men tycks mig ändå som en något bristfällig förklaring.

Jag har ännu inte införskaffat tredje bandet av Dick Harrisons bokverk om slaveriets historia, där denna kamp skall skildras. Jag kan därför inte jämföra de två böckerna, men vågar mig ändå på att göra vissa rekommendationer: den som vill läsa en mer levande och mindre teoretisk översikt över ämnet bör hålla sig till Hochschild. Den med större krav på akademisk tongång och teoretiserande bör vända sig till Harrison. Att läsa endera av dem är dock starkt att rekommendera,  för få ämnen torde bjuda på större kontraster mellan den mänskliga naturens svartaste djup och mest lysande höjder, liksom den grådaskiga verklighet som kan bli resultatet när de två mötas.

Read Full Post »

Först en liten not om mitt mentala tillstånd: nej, jag sitter inte på julafton och skriver blogginlägg. Detta är, likt en del julmat, sådant som är förberett och inte har presenterats förrän nu. Med det sagt, så måste också påpekas att anledningen till att jag recenserar Wil Huygens och Rien Poortvliets Tomtar idag inte är bokens innehåll: tomtarna är av den gammaldags sort som kan ha prefixen hus- eller gårds-, och som på engelska kan benämnas Gnomes, och har således ganska lite med den stora farbrorn i rött att göra. Anledningen är istället den att den underbara filmen Trolltyg i tomteskogen, som förr (NDVB) visades runt jultid, har baserats på boken, och använder en hel del bilder ur den. På rubriksättarsvenska är det alltså fråga om en »nostalgichock«.

Boken är utformad som en närmast antropologisk studie: man får reda på vad tomtar äter, hur de bygger bo, vad de arbetar med, och hur de förhåller sig till sin omvärld, liksom hur deras kropp är konstituerad. För en fysiker är förklaringen till att tomtar är så starka som balsam: här förklaras tydligt att tomten förvisso är proportionellt starkare än människan, men att detta endast beror på skalning. Sedan förekommer även en del annat hokus-pokus med »superadrenalin« och liknande, men det är ju ändå tomtar vi talar om, så det må väl vara förlåtet. Mot slutet av boken serveras man även ett par kortberättelser om tomtar. Som litteratur betraktat är de ganska taffliga och inte speciellt roliga, men de belyser ändå tomtarnas sinnelag. Allra sist får man en sig en appell om att människan måste ta hand om naturen bättre, och förvånande nog även våra genier, vilket känns lite påklistrat. Boken känns även ibland närmast stockkonservativ: tomtefar arbetar ute med »manliga« sysslor som vedhuggning, tomtemor stannar hemma och tar hand om barnen, och i en av berättelserna sägs det gå dåligt för människor när fruarna får ta hand om pengarna.

Förutom detta finns det dock bara positiva saker att säga: texten är enkel utan att bli direkt barnslig, man får genom förklaringarna om tomtelivet sig även en del små kunskapsskärvor till spis, bilderna är överlag mycket vackra (utom förstås de som föreställer troll, som å andra sidan är precis så vidrigt fula som en nordbo förväntar sig), och det underliggande budskapet om medkänsla med alla naturens varelser är ofarligt trevligt.

Read Full Post »

Över snart sagt hela jorden – från Grönlands kyliga vidder till Australiens öknar – har människor försökt skapa sig hem och utrymme att överleva. På många platser har imponerande civilisationer byggts upp, för att sedan försvinna plötsligt. Ibland har de tagits över av starkare grannar, med fördelar i teknik, demografi eller politisk struktur, men i några fascinerande och gåtfulla fall har de till synes utan yttre påverkan försvunnit. Anledningarna till detta, och de lärdomar vi idag kan dra därav, är temana i Jared Diamonds Undergång. Han tecknar där bilden av hur samhällen på höjden av sin makt drabbas när mattan rycks undan under deras fötter, någon gång av händelser bortom deras kontroll, någon gång av deras överutnyttjande av jordens resurser. Det som främst sysselsätter Diamond är nämligen miljövård, inte krigisk erövring.

Boken är uppdelad i tre huvuddelar: en där forntida samhällen, främst kända genom arkeologi, skildras, en där samtida stater beskrivs och en som försöker ta ett så brett grepp på frågan som möjligt, och bland annat beskriver vad som görs och kan göras för att mildra våra nuvarande problem.

Metoden för de historiska studierna består främst i att teckna en översiktlig men bred bild av samhället och dess ekonomi som möjligt, för att därefter visa hur det anpassade sig eller försvann. De av samhällena som försvunnit var av varierande storlek – från bosättarna på polynesiska öar, som kunde räknas i hundratal (en av de mest befriande styckena är uppgörelsen med den ädle vilden, en sterotyp som tyvärr fortfarande frodas), till maya-indianernas miljonsamhälle. Eftersom analysen främst inriktar sig på inre problem, var dock samhällena samtliga mer eller mindre isolerade, och eventuell konkurrens var som mest en faktor av flera bakom nedgången och fallet. Mest utrymme får nordbornas samhälle på Grönland: två egna kapitel, plus ett om andra skandinaviska kolonier i Nordatlanten. Beskrivningen av dessa får väl sägas vara i stort rimlig, men med vissa besvärande missar. Diamond refererar till exempel genomgående och irriterande till alla invånare före kristnandet som »vikingar«. Styckena om andra regioner har jag svårare att bedöma, men jag gissar att han även där är lite för beredd att framföra en viss teori som gällande sanning.

Andra problem med boken ligger i den usla korrekturen. Den är fylld av stavfel som lätt skulle ha fångats av ett rättstavningsprogram, anglicismer och meningar som saknar ord. Två bilder förefaller även ha bytt plats. Nog borde väl Nordstedts ha råd med korrekturläsare? Guldstjärna däremot för det fina registret, där varje huvudord även fått underrubriker som hjälper i sökandet.

I de senare kapitlen beskrivs som sagt olika övergripande teorier, som allmänningstragedin och vad jag skulle vilja kalla »kulturell inlåsning«, som är än infernaliskare än den teknonologiska: det går trots allt att byta ut bensinmackarna mot laddare för elbilar, men att bli av med bilismen i sig är värre i ett samhälle där bilen är en så positivt laddad symbol. Diamond är dock inte ute efter att berätta vad exakt som måste göras; möjligen baserat på en insikt av att olika samhällen måste finna olika svar. Han berättar istället vilka problemen är, och vilka idéer som är mindre bra eller direkt dåliga. På det hela taget är det en intressant, något tung, alls inte oersättlig, men på flera sätt klargörande bok.

Read Full Post »

Jag känner mig en aning ambivalent inställd till Justina Robsons Keeping it Real. Å ena sidan finns det ett flertal bra idéer i den – en hjältinna som är någonstans mitt emellan Robocop och Inspektör Gadget i en berättelse som ligger någonstans mellan kliché-fantasy, Gaimans Stjärnstoft och Pratchetts Levande musik – men ingen av dessa idéer får aldrig riktigt utrymme nog att utvecklas ordentligt. Omslaget utlovar till exempel att Lila Black (alltså som är vår hjältinna) någon gång metaforiskt skall sätta sig och fundera över vem hon egentligen är, om människan som sitter i maskinen kan sägas vara densamma trots en AI som kan ta över och ett förråd av droger som alltid är redo att ta udden av hennes känslor, men det sker liksom aldrig. Vi får förvisso se hennes motvilja inför förvandlingen från levande människa till ett ting som till hälften består av metall, men de psykiska förändringarna tas aldrig riktigt upp, och ej heller det faktum att hon förvandlats till en mördarmaskin: hon plågas av att döda, men verkar inte särskilt upprörd av att ha förvandlats till något som har till syfte att döda. Måhända är detta enbart jag som fått sneda förväntningar och trodde att jag skulle få läsa en roman som blandar underhållning och mer seriöst tankegods i lika proportioner, istället för en hel del av det förra och något lite av det senare.

Hur som haver, Lila Black är som sagt en cyborg, utrustad med nog vapen och finesser för att få James Bond att tvingas söka i de alternativa dimensionerna efter en grön som rätt kan matcha hans avund. Hennes uppdrag är att vaka över en alvisk rockstjärna som fått motta hotbrev av en sådan art att de intresserar även det mänskliga spionaget, och naturligtvis är detta inte så lätt som det först verkar. De som är ute efter honom vill nämligen utnyttja honom för att avskära alvernas dimension från de övriga, inklusive människornas värld som fem år tidigare kom i kontakt med de övriga (förutom alvernas även älvornas, elementarernas, demonernas och de dödas), och det visar sig snart att eldkastare i armarna kanske inte är så mycket att yvas över när motståndarna har tillgång till magi.

Just magin är en annan svaghet: den känns en aning hopklistrad av olika delar, utan någon riktigt sammanhängande teori bakom. Detta kan förvisso bero på att Lila själv inte har någon förmåga inom området, men de olika sorterna som finns känns ändå tämligen disjunkta, och det blir ett problem när bokens slut till stor del bygger på användandet av sagda magi, och man aldrig riktigt får klart för sig vad det egentligen var som hände, eller vad alla aktörer egentligen var ute efter. Man kan ju i och för sig hoppas på en förklaring i senare delar, men det hela känns ändå en aning oavrundat. Betydligt bättre fungerar då de övriga delarna av världsbygget: boken balanserar väl mellan genrens standardinslag, där alverna är högdragna, närmast rasistiska typer och demonerna förefaller impulsiva och nyfikna men knappast ondsinta. Eftersom de dessutom har erfarenhet av en jord inte långt in i framtiden så innebär det också att de kan referera till delar av nutida popkultur, och skämta om Tolkiens böcker eller ha dialoger hämtade ur Pink Floyd-låtar.

Boken är första delen i en serie – Quantum Gravity – och förhoppningsvis innebär det som sagt att vissa saker kommer att klarna.  Som enskild del är den nämligen aningen otillfredsställande, men inte riktigt på det bra, måste-läsa-mer–sättet, utan snarare som första halvan av en bok som delats i två vid översättningen. Jag kommer med all säkerhet att införskaffa senare delar, men kan inte helt oreserverat råda andra att göra detsamma.

Read Full Post »

Jag måste tillstå att jag är tämligen besviken på Kristian Gerners Centraleuropas historia. Jag har egentligen inget emot att läsa om hur historien används för att konstruera nationella myter, men jag hade inte väntat mig ett verk där detta låg i fokus, utan istället aningen mer klassiskt historieskrivning. Som det är nu blir intrycket snarast en stundom väl översiktlig historia, där vissa förvisso behjärtansvärda men ändå aningen perifera perspektiv får ta för mycket plats. Det hela börjar på ett sätt som inte är ämnat att öka min läslust: efter ett befogat kapitel som diskuterar om begreppet ›Centraleuropa‹ överhuvudtaget är relevant att diskutera annat som en negation, fortsätter boken med ett par långa kapitel om historieteori. Tack, men nej tack.

Gerner är dessutom postmodernist, och då han tycks ha uppfattat ett visst tvivel på om sådant kan gå för sig tycks han boken igenom ängsligt angelägen om att visa på hur diverse saker kan vara »i positiv mening postmoderna«. Föreningen postmodernism och skärskådning av nationalism innebär dessutom att boken ofta är ett enda långt citerande av och redogörande för andras teorier, vilket som sagt gör att själva historieskrivningen begränsar sig till det för denna diskussion nödvändiga: främst behandlas gränsdragningar och moderna successionsordningar, och i viss mån ekonomisk historia, men ytterst få enstaka händelser förutom de som upphöjts till definierande ögonblick (som slagen vid Tannenberg, Vita berget eller Mohács). Tyvärr gör detta också framställningen torr och akademisk.

Förutom nationalismen behandlas också judarnas centraleuropeiska historia, vilket som sagt är behjärtansvärt men tillsammans med teorituggandet tar utrymme som bättre hade kunnat läggas på annat. Återigen visar sig en ängslig inställning till ämnet: om ett av de viktigaste mer konkreta kulturella bidragen från judendomen är att historien om Golems inspirerat till Gollum – något jag ifrågasätter i sig –, ja, då kan man verkligen undra varför man skall intressera sig för ämnet.

Nu saknar boken inte helt poänger, men dessa ligger tyvärr inte på områden specifika för Centraleuropa – analyserna av och vidräkningarna med kommunismen och antisemitismen bör framhållas. Att man inte på 400 sidor kan ge en fullständig redogörelse för ett så stort område som Centraleuropas historia må vara förlåtet, men att låta flera hundra av dessa gå till spillo för att diskutera sin syn på ämnet historia och för att diskutera förvisso inte ointressanta men ändå långt ifrån centrala ämnen är det icke. Boken kan säkert vara till nytta för den som vill fördjupa sin förståelse för ländernas politiska kultur, men den som är intresserad av historia för dess egen skull bör inte ta sig an detta som nöjesläsning.

Read Full Post »

Older Posts »