Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2012

Jag vet inte vem som namngivit Bibelböckerna, men exakt varför de två böcker som skildrar Israels två första kungar skall uppkallas efter en domare som dör ett par sidor in är mer än vanligt mystiskt. De två kungarna är Saul, som upphöjs när Israels folk som vanligt är uppstudsiga mot Herren, vinner segrar mot filistéerna, och sedan förargar Herren genom att inte låta spilla allt liv i en nyintagen stad.

Därefter är Saul länge böckernas skurk, avundsjukt suktande efter Davids liv. Denne David är alltså den unge man som med sin slunga dödar Goljat och sedan spelar harpa för Saul för att lugna dennes själ. Snart hjälper dock inte detta längre, och David får under ett par år fly undan kungens vrede innan han själv kan inta tronen.

Även David förargar dock herren, bland annat genom äventyret med Bar-Seda och hennes man Uria, som David efter att ha gjort till hanrej placerar i främsta ledet och låter dödas. Att Herren inte tycker om detta är väl; med tanke på annat som han tycker är förkastelse av mord i lömsko inte något man kan ta för givet. David återfår dock snart gunsten genom att ångra sig, och Bat-Seba föder honom senare Salomo.

David har dock problem med andra sina barn, främst Absalom som efter att ha dödat en av sina bröder när denne våldtagit deras syster tvingas i exil, återvänder, försonas, och gör uppror, varvid David med kreti och pleti (egentligen »keretéer och peletéer«) drar sig undan innan Absalom dör och David jämrar sig.

Samuels böcker lyckas i stort undvika de värsta av Bibelns problem, och det är ibland en tämligen god berättelse, även om Herren fortfarande inte framstår i någon vidare god dager – på en halvsida hinner han både förkunna att han inte ångrar sig och sedan ångra ett av sina beslut.

Read Full Post »

Min förmåga att variera texter över detta ämne börjar kännas något uttänjd, men i varje fall: Frans G. Bengtssons Epistlar till vänner är en samling brev riktade till tre personer: Olle Holmberg, Algot Werin och Fredrik Böök, skrivna främst under åren innan han blev en såpass erkänd författare att han inte längre behövde skriva växlar.

Som det är en komplett samling (med det viktiga undantaget att breven skickade i motsatt riktning inte bevarats) så finns det rätt mycket agnar; såsom den redan nämnda växeltrafiken, eller en bilaga med korrektur på en av hr. Bööks idag helt förgätna böcker. Mycket har dessutomäven tryckts i Frans G. Bengtsson – en brevbiografi, en på flera sätt mer läsvärd publikation.

Nåväl, Bengtssons ordakonst finns likväl där, och man får en del intressanta glimtar av författaren, som när denne beklagar sig över sin insats i de radioprogram där han tillsammans med Piraten och Hugo Matsson satt och fabulerade, eller hur han rekommenderade Hjalmar Gullberg till Böök för översättararbete. I slutändan är det dock lite för mycket oviktigheter för att det skall blir riktigt så njutbart man kunde hoppas på av författarnamnet.

Read Full Post »

Jag borde förmodligen läst James Joyces A portrait of the artist as a young man för drygt ett år sedan, innan jag började med Ulysses: då hade jag vid läsandet av den senare haft en ranglig, men dock användbar krycka i form av kännedom om ett par av personerna att stödja mig på när stilexperimenten blev för tryckande.

Nå, Portrait är i vilket fall en jämförelsevis tillgänglig bok när den följer den unge Stephen Dedalus uppväxt och väg till hans frigörelse från förväntningarna samhället lägger på honom: som son, irländare, katolik. Det är knappast en öppen roman i vanlig mening, men undantaget de första sidorna när barndomens växande förmåga att använda språket får speglas i texten är det i varje fall aldrig svårt att lista ut vad det är som pågår, bara möjligen vad avsikten med vissa episoder är.

Det är i alla fall, som det nu så fint heter, baserat på en sann historia, från Stephens yngsta skolår då han bland annat straffas för att hans glasögon går sönder och han därför inte kan göra alla övningar innan han fått nya, inklusive den tilltagande fattigdomen, över ungdomsårens ostyrighet och en episod av religiös hängivelse, med en ordentlig dos oupptäckt högmod, fram till tiden som lättjefull student. Joyce skriver bra, men det händer då och då att man famlar i tomhet, utan att riktigt förstå allt vad som egentligen pågår eller diskuteras, i synnerhet i sista delen.

Portrait är knappast någon favorit, men den har sina stunder, och var åtminstone aldrig så tungrodd att jag frestades att erkänna mig ovärdig.

Read Full Post »

Titeln på Lars Lönnroths Skaldemjödet i berget: essayer om fornisländsk ordkonst och dess användning i nutiden är av slaget som inte lämnar något tvivel hos den presumptive köparen om vad boken denne just plockat upp och håller i sin hand handlar om. Förutom en ovanligt väl tilltagen nutid (börjandes vid mitten av sjuttonhundratalet) får man också just vad man förväntar sig: essäer om dels fornnordisk skaldediktning, dels isländska sagor, samt hur dessa tolkats och använts i sen tid, dock huvudsakligen undantaget de redan mest söndertröskade fälten – göticismens och nazismens missbruk i sökandet efter ärorik forntid.

Om de essäer som främst behandlar diktningen som sådan tänker jag inte orda mycket: de behandlar synen på diktande, med den klassiska uppdelningen mellan det kontrollerade, bundna (det som Snorres Edda explicit behandlar) och den inspirerade friheten (som ofta nog framkommer i berättelserna om skalder), hur diktningen en gång framförts, samt risken att förföras av islänningasagornas och Heimskringlas skenbara saklighet. Bra saker alltsammans, och intressant, och precis vad man kan vänta sig i en sådan här samling, och mycket nöjsamt.

De essäer som behandlar det fornnordiska stoffets återupptäckt och användning i senare sekler ger då något mer rum för att välja ämne och inte bara synvinklar. Här finns en redogörelse för hur den nordiska världen användes i romantisk diktning (mestadels som spännande staffage), om Atterboms »Skaldar-mal«, ett försök att skapa en ny poetik med allegorisk tolkningsnyckel för de olika gudarna (ett tämligen misslyckat försök, enligt Lönnroth endast levande när han brukar andra bilder än de forna), om de Grundtvigska folkhögsskolorna och deras allegoriska tolkning av myten om Fenrisulven (en allegori som Snorre knappast skulle förstått eller gått med på), hur Rydberg och Ekelöf gått till Völuspá för inspiration samt till slut om diverse nyhedningar (ehuru baksidestexten är överdrivet alarmerande när på den tal om dessa ordar om »missbruk[…] i nationalistisk anda«).

I dessa essäer finns inte mycket att hämta för den som främst är intresserad av fornnordisk litteratur som sådan, och ibland blir det lite väl djupgående i analysen av de enskilda verken. Det är inte så att det är dåligt eller slarvigt (annat än när det framstår som Lönnroth tror att Ossians sånger inte diktades av Macpherson), men det är lite för nergrottat i enskilda dikter jag inte har något förhållande till.

Nåväl, samlingen i dess helhet är ändå god lektyr för den som tycker att Island för sisådär tusen år sedan producerade material som fortfarande kan läsas med stor behållning.

Read Full Post »

Domarboken och Rut

Domarboken är faktiskt ett stort steg framåt: här finner man flera episoder man faktiskt känner igen någorlunda, och som faktiskt har litterärt värde. Namnet »domare« har här inte har med juridik att göra, utan dessa är snarare av Herren utsedda personer med uppgift att styra upp saker och ting efter att Herren låtit Israels barns fiender växa sig starka när Israels barn vänt sig från honom.

Mest känd av dessa domare är nog Simson, denne superhjälte som kan slå ihjäl 1000 filistéer beväpnad endast med en åsnekäke. Ehuru stark och svår att tas med i strid, är han också något slö till sinnet, och verkar aldrig riktigt fatta att Delila håller på och förråder honom: tre gånger hittar han på olika falska sätt att ta hans styrka ifrån honom, varje gång förråder hon honom till filistéerna, och ändå så berättar han när hon en fjärde gång frågar att det styrkan sitter i håret, med förutsägbar utgång. Jag fattar ingenting. Simson får dock sin hämnd när styrkan tillfälligt återvänder och han välter de pelare vid vilka han kedjats fast och låter taket störta in över sig och sina väktare

Andra icke helt obekanta episoder: Gideon sänder bort stora delar av sin här och besegrar midjaniterna med endast de 300 man som dricker vatten genom att skopa upp det i sin hand, gileaditernas kontrollfråga angående uttalet av schibbolet, på det att ingen efraimit måtte undkomma, samt Jeftas offer av sin dotter. Bra grejer. Min favorit är dock Sangar, Anats son, om vilken det berättas att

Han slog filistéerna, 600 man, med en oxpik. Också han räddade Israel.

Lakonism är annars inte Bibelns starkaste gren, men just därför är det så välkommet.

Om Rut är inte mycket att säga: det är en liten moralitet om att man skall ta hand om sin svärmor så kanske hon skaffar en ny man åt en, rätt trevlig men alls inte märkvärdig.

Read Full Post »

Historien i Neil Gaimans Neverwhere var knappast ny – ung, ospännande man trillar ner i ett äventyr och tvingas snabbt växa till Hjälte – men placeringen i Londons undervärld var det möjligen. Idag vore den snarast klichéartad. I vilket fall, så heter vår generiske hjälte Richard Mayhew, är till London inflyttad skotte, med kontorsjobb, en flickvän som lämpligen beskrivs som »ambitiös« samt ett gott hjärta. En dag ramlar en skadad ung flicka nästan bokstavligen ner på gatan framför honom, och efter att ha hjälpt henne finner han att han dragits in i Londons okända nedanförtillvaro.

Det är en värld som – och jag är säker på att ingen kommer överraskas av detta – är skrämmande och märklig, den är fylld med existenser som skrapar sig fram, vältaliga mördare, rucklande allierade, änglar (eller i alla fall en ängel), råttor, livvakter, munkar och annat halvmytiskt som vid olika tillfällen kan ha glömts under jorden. Eftersom den unga flickan – Door – dragit in honom i detta får han följa med henne när hon försöker ta reda på vem som kan ha velat döda hennes familj, och varför.

Jag kan inte ärligen se något större skäl att gå djupare än så här; säkerligen har redan den intelligenta läsaren redan gjort sig en god bild var det hela slutar. Bäst är förmodligen också de två skurkarna, herrar Croup och Vandemar – skitläskiga. I allmänhet gäller också att det mest intressanta är detaljerna och de enskilda elementen, inte den helhet som de fogats samman till, men även om temat är gammalt är detta inget själ att undvika det, speciellt inte en såpass väl hanterad variant som denna. Neverwhere kan knappast längre överraska läsaren, och boken är varken mer eller mindre än en bra, modern fantasyberättelse.

Read Full Post »

Vad gör man, när det yrke man tränat till ersatts av en maskin? När man inte längre har pengar? När man bara känner ovilja inför arbetssamhället, när det som en gång var ett sätt att försörja sig nu blivit ett moraliskt imperativ? Hur bryta sig loss? Bolle gör det genom att gå på luffen. När cigarrmakare ersätts av cigarettmaskiner, och han, efter ett försök att tillsammans med en kollega tjäna tillräckligt med pengar genom ett gemensamt företag för att ta sig till Amerika bara lyckas skicka över kollegan, så tar han till vägarna.

Huvuddelen av Harry Martinssons Vägen till Klockrike handlar sedan om hans erfarenheter: hur han tvingas anpassa sig för att ses som ofarlig, som en riktig luffare, som en som undviker sanningen och som håller ögonen nedvända. Han måste vänja sig vid andras förakt, vid ensamheten, vid rädslan. Å andra sidan finns det de vänliga som alltid ger mat, och de sjuka och ensamma som alltid välkomnar någon som är villiga att prata. Och så de andra luffarna: kamrater man kan gå med, eller otrevliga sällar man måste undvika.

Han träffar elaka bönder och en stackars sjukling med vattenskalle, han förlorar sina papper, hamnar i arbetsanstalten Berget, träffar en ensam vallkvinna och har en tvåveckors kärleksaffär och ser en man ro en halmdocka över en sjö. Det är dock inte så mycket en bok om handlingar som om stämningar: en känsla av förlust och nostalgi till den gamla världen, den förmaskinella tiden, när vandrare var bärare av nyheter, när arbete fortfarande främst skedde för hand och när samhället fortfarande var i huvudsak agrart.

Jag gillar Martinssons språk: det är lyriskt men inte påfrestande så. På samma sätt är det tydligt att det är en bok från en arbetarförfattare, trots att det är en sorts lättjans lov, utan att detta hamnar i förgrunden: Bolle är inte främst ett språkrör, även om det görs tydliga politiska poänger. Vägen till Klockrike är först och främst en bok, och en bra sådan.

Read Full Post »

Older Posts »