Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2008

Nyheter från öst

Det är märkligt hur man kan komma att ta vissa saker för givna – små saker, inte stora. Man vill tro att den där gränsen på kartan inte är så viktig, att vardagen på andra sidan är ganska lik den här. Så får man se något som ställer en helt. I det här fallet var det det faktum att man i Finland först vid årsskiftet börjat med pant på plastflaskor. Visst är det en märklig tanke? I flera år har man gått och lämnat tillbaka de där sakerna och fått sin pant, och även om man måhända någon gång irriterats över tyska ölburkar i stål skulle man väl aldrig kommit på tanken att man i Finland inte pantade sina flaskor. Nå, nu är ju ordning redan återupprättad och finländarna har anpassat sig, så då kanske det kan vara läge för oss att ta efter något från dem? I så fall föreslår jag utmärkelsen Årets onödigaste kändis, som årligen delas ut på första april av föreningen Turhat Julkkikset (av hänsyn till läsaren uteblir länken. Den som vill se en ful sida på finska vars främsta designelement är en blink-tag får googla). Detta har man gjort sedan 1994, och i år var det tydligen någon ur Bonde söker fru (tyvärr tycks det inte göras någon åtskillnad mellan goda och dåliga importer) som förärades detta. Enda nackdelen med importerandet av ett sådant pris torde vara att mängden kandidater att nominera till det möjligen skulle vara såpass stor att juryn skulle bli helt överbelastad, och att eventuellt förfördelade kandidater skulle ställa till rabalder för att än en gång få hamna på en kvällstidningslöpsedel.

Annonser

Read Full Post »

I årskurs tre på gymnasiet fick jag Mannen utan öde av Imre Kertész, det årets nobelpristagare, i gåva av bland annat Norstedts och Skolverket. Jag är osäker på om det, förutom nobelpriset, berodde på att det behandlade förintelsen. I vilket fall blev den liggande oläst fram tills nu, främst kanske för att jag tyckte att andra saker verkade roligare att läsa. Det hade jag förmodligen rätt i, men frågan är om de saker jag läste var viktigare, eller bättre. Boken berättar egentligen inget som man inte redan borde veta – både i meningen ›som man borde fått lära sig i skolan och därifrån komma ihåg‹ och ›som man som människa inte borde få vara okunnig om‹.

Språket är osminkat, berättelsen lever av egen kraft. I förordet sägs att ett tecken på en stor författare är att texten överlever översättning utan blessyrer, något som tycks mig att börja i fel ända: det rätta torde vara att ett tecken på en stor berättelse är att den kan framföras utan att språkets godtyckligheter behöver lägga hinder i vägen. I detta fall är det utan tvekan så att berättelsen är stor, och viktig, och, för att citera Svenska Akademien, »hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke«. Just godtycket är i någon mening det mest förfärande; för den som vant sig att se koncentrations- och arbetsläger i ett visserligen ohyggligt, men ändå rationellt, ändamålsenligt ljus blir det svårt att förstå de ansträngningar som görs för att rädda berättarens liv när hans kropp gjort uppror och knät infekterat och obrukbart. Det märkliga i att man går så långt för att rädda en människa som är långt mindre arbetsför än de som tidigare skickats till Auschwitz gaskammare är på sitt sätt mer skrämmande än både gaskamrarna och de villkor som lett till sjukdomen.

Read Full Post »

Enda anledningen till att idag ge sig på att läsa Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar torde vara kulturhistoriskt, för att se hur historien presenterades i början av 1900-talet. Den ingick liksom Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige i en serie skolböcker för »barndomsskolorna«, men är till skillnad från denna numera litterärt stendöd. Verket är fyllt av unken nationalism och rena felaktigheter. Ibland uppnås rent komiska effekter, som när Kalabaliken i Bender beskrivs och man trots all beundran för Karl XII, med  »ljungande glans i ögonen«, ändå bara ser en halsstarrig tokstolle som uppfylld av sin egen ära kastar bort sina underlydandes liv, fullständigt i onödan. Tolkien har i en kommentar över Beowulf och Beorhtnoth kallat sådant beteende för »excesser« och »dårskap«, ord som med lite annorlunda förtecken kan användas på hela det anmälda verket.

Read Full Post »

Den som är någorlunda bevandrad inom matematiken har nog stött på Königsbergs sju broar, problemet som fick Euler att utveckla grafteorin, och visade hur man kan lösa en typ av problem som idag är tämligen vanliga i pyssel-och-knåp-tidningar riktade mot yngre. Vad man möjligen inte har funderat på är vad det där Königsberg är för ett ställe, men om man har gjort det, och försökt slå upp det i en atlas, så har man gått bet – såvida inte den är från före 1945. I och med krigsslutet tog Sovjetunionen och Polen över det gamla Preussen, och etnisk rensning vidtog. Efter 700 års närvaro fördrevs de tyskspråkiga från Baltikum. Königsberg blev Kaliningrad
Om detta, och utdrivandet av italienskspråkiga ur det forna Jugoslavien, handlar en essä i gårdagens DN. Frågan kan tyckas akademisk, men den visar på det mänskliga minnets korthet. Om Kina lyckas i sina försök att kinesifiera Tibet, hur länge kommer denna kultur finnas kvar innan den sjunker ner i glömskans mörker? Eller för den delen, hur många vet att Indien, när landet vill måla över sin historia som det brittiska imperiets kronjuvel, och därför byter namn på sina städer så att Bombay blir Mumbai, så sker det från den anglosaxiska anpassningen av ett portugisiskt namn (»Bom Bahia«, ›fin bukt‹) till ett marathiskt namn, härlett från den lokala gudinnan Mumba Devi, något som av andra språkgrupper ses som ett försök att göra staden just marathisk.

Read Full Post »

Stefan Arvidsson försöker i Draksjukan göra två saker: ge en möjlig definition av vad en myt är, och sedan utifrån detta diskutera hur sagocykeln om Nibelungarna tolkats av tre olika personer: germanisten de Vries, kompositören Richard Wagner och författaren J.R.R. Tolkien.

För att börja med myten destilleras definitionen fram i två steg: först avskiljs ›fiktionerna‹, de berättelser som inte gör anspråk på att vara auktoritativa, från ›hegemonerna‹, som sägs vara just detta. I den senare gruppen ingår även till exempel vetenskapliga utsagor, vilka dock sedan separeras från myten genom identifiering av hur auktoriseringen sker: myten får sin auktoritet endast via retorikens medel: vem som säger något, hur det sägs, var det sägs, när det sägs. Därigenom slaktas de nyandliga idéerna om myten som, med Tolkiens ordval, allegoriska, det vill säga menade att främst tolkas symboliskt, samtidigt som postmodernistiska idéer som i individualitetens namn vill ta bort alla skillnader. Det finns därigenom utrymme för författaren att förklara myterna som berättelser (vars ursprung, trots attacker mot de mest vildsinta av sådana idéer som förekommer, kan vara historiska) som har avkontextualiserats och blivit moralberättelser; ett sätt för den maktägande eliten att hålla undersåtarna på plats, en tolkning som blir märklig när den paras med avslutningen, där han far ut i en marxistisk harang mot det Moderna samhället och Kapitalismen.

I vilket fall, för att vända till det som fick mig att över huvud taget införskaffa boken, styckena om Tolkien, och i viss mån även det om Wagner, så underkastas de som sagt en analys utifrån huruvida de lever upp till definitionen på myt. Det visar sig att författaren anser att Wagner lyckades med detta, och att Ringen-cykeln uppnådde status av myt, vilket paradoxalt nog nästan skulle ta kål på den när nazisternas omfattande av den gav den en mycket dålig bismak. Tolkien, å andra sidan, sägs ha misslyckats fatalt, vilket kan förefalla märkligt med tanke på hur uppskattad han är och hur ofta hans verk kallas just »mytologi«, men Arvidsson bortförklara detta som att han visserligen har skapat ett kulturellt relevant begrepp, men det ses inte på som ett rättesnöre; ingen försöker leva hobliv annat än som hobby.

Boken är dock inte problemfri; det finns luckor i kunnandet: »skriven 1943, alltså förre[sic] Stalingrad och el Alamein«, möjligen på grund av att han ser det han vill se: »denna extremt påkostade, högteknologiska filmatisering[d.v.s Peter Jacksons]« (Filmerna kostade 280 miljoner dollar, och det finns gott om betydligt dyrare filmer). Boken lider även av att mängder med citat lämnas oöversatta, inte bara från engelska utan även från tyska. Namn på företeelser i Tolkiens verk, liksom dessa själva, översätts ibland, ibland inte. Att skriva »Fienden – kallade vättar i The Hobbit och orcher i Lord of the Rings« ger ett mycket konstigt intryck. Den är dessutom »akademisk«, så det finns en notapparat som både har källhänvisningar och utvikningar, något som i all fall stör mitt läsande, men inget register.

Boken är i alla fall läsvärd, främst kanske för det inledande kapitlet som diskuterar myter, men även i viss mån för att den diskuterar Tolkiens verk utifrån den teori för myten han själv skapat, och den moral han vävt in i det.

Read Full Post »

E24 rapporterar att det i Sverige finns tydligen falska 10-kronor i omlopp, kallade »ryss-tior« då de kommer från Ukraina (tydligen så behövs det mer geografi på skolschemat. Vad gör Björklund?). Dessa skall tydligen nästan, men inte riktigt, identiska med de riktiga tiorna. Samlare uppges betala 600 kr för vad som är en kopia av något med ett nominellt värde av 10 kr, vilket får en att undra om inte falskmyntarna är snopna när det kommer fram att det hade varit bättre att behålla några kopior att sälja dyrt.

Detta är dock inte första gången något liknande händer. Den holländske målaren Hans van Meegeren hade som ung faschinerats av stora holländska mästare – Vermeer, ter Borch, de Hooch – men när han skapad måleri i denna stil avfärdades han som en tröttsam efterapare. Han bestämde sig då för att hämnas, och lyckades skapa målningar som efterapade dessa så noggrannt att de lyckades dupera all expertis; ja, hans Jesus i Emmaus prisades som den bästa kända Vermeer-målningen. Med inkomsterna från denna, och andra förfalskningar, kunde han leva lyxliv.

Fallet blev dock hårt. Efter andra världskriget fann man några av hans målningar bland Görings samlingar. Att ha sålt målningar till nazistregimen stämplades som samarbete med ockupationsmakten, och kvittona ledde till van Meegeren. Eftersom fällande dom kunde leda till dödsstraff valde han då att avslöja sig som förfalskare. Ingen trodde honom – skulle en sådan medelmåtta ha kunnat skapa stora målningar? Knappast. För att bevisa sin skuld skapade han då, i fängelset, ännu en »okänd« Vermeer, Jesus bland de skriftlärde i templet. Åtalet lades ned, men två år senare åtalades han för förfalskning. När han förklarade agerandet brast han ut i en harang som kommande ur en Bondskurks mun:

…Jag fick höra att jag borde bli reklamtecknare – rita skisser för att sälja tandkräm eller skönhetsmedel! Det var en förolämpning. Jag bestämde mig för att lära konstvärlden en läxa. Jag bestämde mig för att bevisa en gång för alla att jag, Hans van Meegeren, var en stor konstnär!…

Han dömdes till ett års fängelse, men dog innan han hann avtjäna en dag på straffet. Idag säljs hans förfalskningar till höga priser, mycket högre än de tavlor han signerade med eget namn.

Read Full Post »

Tre goda nyheter

Kung Bore tycks ha bestämt sig för att på en vecka ta igen en förlorad säsong. För den som uppskattar ett vackert vinterlandskap är detta glädjande nog, men det finns andra saker att glädja sig över i dagens nyhetsflöde:

  1. Sverige är stabilt. Inte i Doktor Alban-mening, men i politisk: faktisk näst stabilast i världen, efter Vatikanstaten. Plats 3-7 upptas även de av europeiska pyttestater, och därefter följer andra nordeuropeiska stater- Storbritannien, Nederländerna och Irland.
  2. Kampen mot polio går framåt, och Somalia slipper återigen denna plåga. Sättet detta skett på ger också hopp om att utrotandet av smittkoppor kanske inte behöver ha varit ett unikum.
  3. Den som gått och oroat sig för de gamla egyptiernas hälsa kan slappna av: deras läkare tycks ha varit tämligen kompetenta, och återigen får grekerna ge upp äran av att ha varit först med något.

Read Full Post »

Older Posts »