Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Biografier’ Category

I dessa dagar av rumpakademier och knytblusar kan det vara skönt att betänka att det absolut inte var så mycket bättre förr, att de utfall som görs av personer satta att verka för snille och smak trots allt är milda jämfört med vad som tidigare kunde försiggå. Kort sagt: det finns återigen en god ursäkt att sysselsätta sig med Strindberg, den här gången i form av Göran Häggs sista verk, Sanningen är alltid oförskämd.

Att skriva om Strindberg innebär nästan med nödvändighet att dels försöka utifrån vad man om man vill vara absolut strikt bör hänföra till fiktionen ändå plocka upp användbart material för en biografi, dels att när detta är gjort förklara hur i hela fridens namn den hjärna som producerat såväl historiskt råmaterial som litterär uttolkning av detta var konstituerad. Ingendera är någon lätt uppgift; i den förra kan dock biografen i alla fall känna sig någorlunda säker: även om man kommer till skilda slutsatser från andra finns det ändå tillräckligt mycket säkra uppgifter för att det hela inte skall bli mer än detaljfrågor.

Värre då med den andra, ty den sätter grundtonen för stora delar av Strindbergs liv, ungefär från vistelsen i Köpenhamn och fram till de absolut sista åren, då Strindbergsfejden tar över intresset helt. Vad skall man göra med paranoian i Inferno, och de anfall på vetenskapen som framkom från Antibarbarus till En blå bok? Är den misstänksamhet om faderskap som Fadren bygger på baserad på egna upplevelser, och är de rimliga? Lagercrantz framförde teorin att Strindberg i grunden var frisk, men att han experimenterade med sig själv och provade att anta alla dessa attityder för att få grundmaterial. Hägg tycks mer försiktig, men anger ett par olika förklaringar: alkoholism, där Strindberg tycks ha druckit hårt och länge, men aldrig så mycket att han helt upphörde att fungera, samt vad som får sägas vara lättare psykiska åkommor, obehagliga, men knappast vad som bör ses som fullfjädrad galenskap. Och så en viss egenhet i läggningen, där Strindberg inte tycktes ha några problem att erkänna sådant andra tiger med.

Jag vet inte om jag helt köper tolkningen, även om den har sina poänger: utfallen mot vetenskapen skall ha grundats i ett par episoder där han faktiskt haft rätt och etablissemanget fel, och sedan götts när naturvetenskapligt skolade vänner inte direkt slog ned på hans idéer utan av artighet och brist på insikt spelade med. Den övertro på sammanträffanden som Strindberg ibland uppvisar är ju också lätt att ledas in i; faktum är ju att ett av de underligaste av dem alla fick han själv aldrig kännedom om, nämligen att namnet på den japan som kremerar sig själv i Stora landsvägen skulle vara så kusligt välvalt – Hiroshima.

Nåväl, om inget helt banbrytande schema för att få fram metod i galenskapen ges så finns här andra poänger: sin vana trogen sammanfattar inte Hägg enbart de olika verken, utan recenserar dem och ger omdömen. Han försöker också säga något om det mesta, även ungdomsverk och mindre uppmärksammat material. Han står också för det mesta vid sitt objekts sida, även om han också påpekar när Strindberg gör en moraliskt antastlig figur, som i den tidiga antisemitismen, vid tarvligheter i äktenskapsupplösningarna och i hans ekonomiska oansvar. Hägg återger den samtida kritiken, och avfärdar vanligen den mest ovänliga (den som bland andra Warburg, Levertin och Wirsén regelmässigt stod för; av dessa får faktiskt Wirsén minst ovett, eftersom han trots sin oförmåga och mossighet i alla fall spelade någorlunda rent). Även om man inte gillar allt han gör, så är det svårt att inte fascineras.

Annonser

Read Full Post »

I fjol, lagom till hundraårsminnet av Finlands självständighet, kom minst tre nya biografier över Gustaf Mannerheim ut. En av dem var Henrik Menanders Gustaf Mannerheim – aristokrat i vadmal, vilket verkar vara ett verk utan alltför vidlyftiga ambitioner: täck in liv och dagar tillräckligt för att även okunniga skall vara orienterade, undvik att gå in alltför mycket på detaljer om någon viss episod i hans liv, och undvik direkta pinsamheter. Det blir inte direkt kongenialt.

Mannerheim var av gammal adel, placerades på den militära banan när han visade sig för ostyrig för annat, och visade sig passa för den. Efter att ha tjänat vid ett kejserligt garde deltog han först i rysk-japanska kriget och sedan första världskriget på ryska sidan, med ett mellanspel som spion i de kinesiska gränslanden. Under det oroliga 1917 sökte han sig tillbaka till Finland, och som den oförnekligen mest erfarne generalen fick han överbefälet över de vita trupperna under inbördeskriget.

När freden återställts fick han en mer undanskymd ställning som privatman, dock med prestige i högerkretsar. När molnen drog ihop sig under 30-talet började politikerna lyssna, och han lyckades få loss mer pengar till försvaret, men han verkar ha haft en pessimistisk syn på möjligheterna i ett krig med Sovjet. Efter vinterkriget var det bland annat han som såg till att Finland samverkade med Tyskland inför fortsättningskriget, men han verkar också ha varit med och se till att Finland kunde dra sig ur detta med självständigheten i stort sett intakt.

Meinander karakteriserar Mannerheim som konservativ, närmast reaktionär: hans insats i finska inbördeskriget skulle egentligen bara varit ett första steg mot att restaurera tsarväldet. Under mellankrigstiden och senare såg han visserligen kritiskt på partimotsättningar och delar av det demokratiska styrskicket (vilket han som medlem av finska riddarhuset varit med och godkänt), men agerade ändå med lojalitet mot det nya statsskicket. Som militär betonas hans blick för geopolitik och realiteter; vapenbrödraskapet med Tyskland framställs som ett sätt att på längre sikt överleva. Direkt kritik riktas i huvudsak mot hans ledarstil, som samlade mycket ansvar i hans egen hand och gjorde staben överflödig, vilket bidrog till den finska frontens snabba sammanbrott under fortsättningskrigets slutfas.

Som sagt, detta är ett översiktsverk, utan ambitionen att vara särdeles omstörtande. Man önskar dock att författaren dröjt något mer vid vissa smärtpunkter: vilket ansvar hade Mannerheim för de vitas ståndsrätter? Var hans försök att inta Tammerfors innan de tyska trupperna nådde fram en nödvändighet, eller slösades liv på en prestigefråga? Hur nödvändigt var fortsättningskriget? Svar, eller ens resonemang kring dessa frågor, får sökas på andra håll. Förutom detta önskar man att boken korrekturlästs något bättre, liksom att Meinander kunde nöjt sig med att kalla St. Petersburg för »Nevastaden« två-tre gånger totalt istället för varannan gång den nämns.

Användbar och rejäl, men lite tråkig. Inte direkt ord som passar in på Mannerheim. Som omdöme för en biografi är de också ganska svala, men långt ifrån de sämsta tänkbara.

Read Full Post »

Tage Erlander var en man med god lycka: han tillträdde som statsminister just som Socialdemokraterna äntligen, efter de hårda åren under kriget, skulle ta sig an alla de reformer som fått stå tillbaka. Han ledde sedan genomförandet av detta, ibland med viss hjälp av turen, ofta på grund av sin egen skicklighet, och avslutade sin karriär ungefär när de första ristningarna i bygget satte in. Han slapp genomleva den värsta nedmonteringen och mordet på sin adept, och borde rimligen ha kunnat avsluta sina dagar någorlunda tillfreds.

Skall man tro Dick Harrison i Jag har ingen vilja till makt var dock sådan tillfredsställelse tämligen fjärran från Erlanders person; de utdrag ur dagböckerna som anförs visar på en person som gick och grämde sig på mycket, i synnerhet sig själv, och främst verkar vara nöjd med ledighet och när den svenska politiken någon gång står tillbaka för den internationella, eller kanske främst när högern eller folkpartiet gjorde bort sig (skulle Erlanders liv göras till drama skulle Bertil Ohlin få anta karaktären av skurk ur någon äventyrsserie för barn: låg och gemen, men alltid till slut besegrad).

Det är mycket som skall berättas – fattas bara annat efter 30 år på taburetterna, varav mer än 20 som statsminister –, ty Tages dagar var inte bara en lycklig tid av ibland hårt men alltid givande arbete då Sverige gick från ett fattigt, lortigt och trångbott land till att bli något som sågs med avund och beundran: hela verket omfattar 800 sidor prosa, om allt från de ständiga valkampanjerna (en vartannat år, plus folkomröstning och ett omval i samband med ATP-striderna), drabbningarna i riksdagen, samarbetet med Bondeförbundet, utrikespolitiken (i synnerhet bekymren att få Sovjetunionen att göra efterforskningar efter Raoul Wallenberg), den ständigt ansträngda hälsan, och familjen. Mellan de korta kapitlen som behandlar ett visst skeende läggs ibland mer tematiska sådana, om mer framträdande ministrar, Erlanders kulturintressen, språkbruket i dagböckerna. Harrison är som vanligt en flyhänt och kapabel skribent, och som läsare känner man sig alltid i trygga händer.

Även med en såpass tjock bok är det ändå knappast möjligt att täcka in alla aspekter: ett par ämnen jag skulle sett mer av är att någon gång få en mer ingående studie av Erlanders talekonst: vid ett tillfälle skildras hans fysiska uppenbarelse, och man får höra om hans egna svaga omdömen om sin röst, men annars är diskuteras den nästan bara på en tämligen övergripande nivå. Likaså hade det varit intressant att få läsa något om de beslut om kärnkraft och kärnvapen som måste ha fattats under andra halvan av regeringstiden; den diskussion som nu finns sträcker sig i princip bara fram till 1960, varefter det framstår som att idén med kärnvapen snabbt avfördes från dagordningen. Likväl pågick ju samtidigt uppförandet av Marvikenreaktorn, en underlig hybrid som skulle kunna producera såväl el som vapenplutonium (en kombination som ledde till extremt höga konstruktionskrav liksom en design med allvarliga säkerhetsrisker). Likaså påbörjades uppbyggnaden av den civila kärnkraften under Erlanders tid. Harrison påpekar att Erlanders naturvetenskapliga studier vid universitetet gjorde att han hade unika insikter, och det hade varit trevligt att följa det spåret lite längre.

Nåväl, detta är randanmärkningar. Långt viktigare är den helhetsbild som förmedlas, av en politiker som på ett fullständigt unikt sätt kunde vara statsminister i närmare en generation, i viss mån hjälpt av ett valsystem med inneboende tröghet, men också av sin egen förmåga. Han framstår som en man som ägnade en hel del kraft åt att fundera över ideologi, och hur den hämmades av regerandets dagliga störningar (och de var en hel del: rättsrötor, nedskjutna DC3:or och Catalinor, nytillsatta ministrar som på grund av ordningsförseelser som nådde pressen hängde sig). Han retar sig på motståndare, gläds över semestrar, oroar sig över sina framträdanden och sin hälsa, besöker sin åldriga mor, socialdemokrater i Tyskland, Österrike och Storbritannien, kusiner i Amerika, de Gaulle och Chrusjtjov. Dagböckerna gör att man kommer hans egna tankar och reaktioner nära, men gör också att man inte riktigt får samma känsla för hur han uppfattades utifrån.

Det är, som sagt, mycket som skall berättas, och när det har gjorts så förstår man förvisso mer av Erlander, men man sitter ändå med en viss förundran. Det förflutna är ett annat land. Man behöver inte gå långt tillbaka för att man knappt skall känna igen sig, även om detta kanske i ännu högre grad gällde för Erlanders tid. Vi lever i det land han styrde uppbyggnaden av, i de hus han var med och finansierade, i de städer som under hans tid befolkades och på den landsbygd som samtidigt glesades ut och började skogas igen. Vi kommer troligen inte vara färdiga med Erlanders arv på länge än.

Read Full Post »

Bo Bergman var antingen helt rätt eller helt fel person att skriva Minne av Hjalmar Söderberg (av Svenska Akademien utgiven under titeln Hjalmar Söderberg), av ett och samma skäl: de två var goda vänner, olycksbröder i författaryrket. De hade växt upp under likartade förhållanden i relativt välmående ämbetshem, varit utsatta i skolan, försökt sig på offentliga karriärer men slutat som författare. Den stora skillnaden var att Bergman lyckades hålla sig mer salongsfähig, medan Söderbergs riktade eleganta elakheter mot offentliga lögner, bland annat en statskyrka de flesta utom de som stod den närmast såg redan var skadeskjuten nästan bortom räddning. Tyvärr var den goda smakens främsta väktare de som levde av sådan offentlig lögn, och Söderberg blev omöjlig i dessa kretsar.

Bergman utgår i mycket från distinktionen mellan åttio- och nittitalister. Söderberg omfattade de föras åsikter men inte deras estetik, och en del av de senares manér men inte deras lättsinne. Han hamnade därmed utanför, och fick med sitt blanka stål utföra sina eleganta fäktkonster på egen hand, begränsad främst av just denna elegans och sin enorma kärlek och dyrkan av sanningen. Detta, tillsammans med en tämligen grund fantasi, blev vad som bestämde hans verks form: fulländad prosa, eleganta attacker, men ofta en intrig och gestalter som snarare är språkrör än levande varelser. Så här när ytterligare några år gått så kan dessa omdömes behövas revideras: när Bergman håller fram Strindberg som en skickligare skapare av levande figurer är man beredd att hålla med – men varför är det då så att det är Söderbergs förment platta skapelser som lockat senare författare till omdiktning i syfte att rehabilitera Lydia och Gregorius? Det kan ju inte gärna enbart bero på att dessa är i större behov av ytterligare kött för att blir riktigt realiserade: snarare är det så att vi inte är klara med Söderberg på en annan nivå än vi är med Strindberg, där vi snarare bråkar med hans idéer.

Likväl, för att återvända till Bergmans framställning, så bör det framhållas att den framstår som sprungen ur helt annan tradition än den som idag fyller biografihyllorna. Här betalas i reda historiska sedlar, och anekdoternas växelmynt överlämnas blott sällan. Fokus ligger snarast på Söderbergs karaktär och person, inte på enskildheter han varit inblandad i; yttre fakta ges vanligen i förbigående och som bakgrund, medan hans verk och det temperament som frambringat dem får mycket utrymme. Resultatet är väl mindre givande för den som oförklarligt nog vill hämta tidsfärg här snarare än hos Söderberg själv, men desto mer för den som vill få nya perspektiv på sin läsning utan att därför hamna på alltför djupt teoretiska vatten.

Det är en trevlig skildring, av en människa som författaren högaktar men inte är okritiskt inställd till. Söderberg själv skulle förmodligen kunnat hitta en och annan punkt av fromt hymlande att attackera, men skulle förhoppningsvis kunna erkänna värdet av helheten.

Read Full Post »

Björn Elmbrant måste rimligen vara den av författarna i serien Sveriges statsministrar under 100 år som hade det minst tilltalande uppdraget: att skildra Fredrik Reinfeldt, vid tidpunkten sittande statsminister. Dessutom under upptakten till ett allmänt val. Vid tidpunkten boken skrevs var alltså frågan om Reinfeldt skulle bli ytterligare en borgerlig parentes i socialdemokratins Sverige, eller om han som förste högerman skulle lyckas med att både sitta som statsminister över en hel mandatperiod och att bli omvald efteråt.

Det hade ju inte börjat helt lyckat, med statsråd som tvingats avgå efter mediegranskningar, och en försvarsminister som lämnade efter att ha hamnat i konflikt med finansministern. Lägg därtill att han inte alltid verkade förstå att han blivit vald för att han dels inte var Göran Persson, dels lät som att han kanske inte var riktigt så mycket hjärtlös höger som moderaterna annars kan verka, och att han därför när folk var upprörda över sänkta ersättningsnivåer valde att peka på att de faktiskt lovat göra just detta, och det var inte konstigt att regeringen ett tag såg ut att vara rökt.

Elmbrant är inte en nådig krönikör: han tycks njuta av att plocka fram uttalanden från en ung Reinfeldt som statsministern sedan agerade helt på tvärs mot, han kritiserar sakpolitiken på flera områden, och verkar även när han någon gång kommer med beröm blanda det med lika delar kritik. Han är förvisso inte snällare mot den ineffektiva socialdemokrati som misslyckades att plocka poäng på sittande mål, men de dyker inte upp riktigt lika ofta.

Serien om statsministrarna har hittills varit trevlig läsning som ibland lyckats fånga halvt glömda skeenden (i synnerhet när demokratin var ung och det lektes hela havet stormar på taburetten), och även längre fall gavs ibland nyttiga perspektiv på långsittarna. Här saknas halva bilden, och den halva som är kvar ger ibland en lite väl skarp bismak.

Read Full Post »

Louis de Rouvroy är inte ett namn man känner igen. Hans titel, vilken är vad han omtalas som, när han någon gång nämns, är något mer bekant, men knappast såpass att den ingår i allmänbildningen: hertig Saint-Simon. Han var pär av Frankrike under Ludvig XIV och Ludvig XV, i huvudsak verksam som hovman, medlem i förmyndarregeringen för Ludvig XV som leddes av hans barndomsvän, hertigen av Orleans, och vid ett tillfälle ambassadör till Frankrike. Detta var, utöver en kort och acceptabel men inte noterbar vända i armén i ungdomsåren, i princip allt vad offentlig karriär han hade.

Saint-Simons betydelse för eftervärlden är således i materiellt hänseende ringa; han är främst ihågkommen på grund av det författarskap han utövade när hertigen av Orleans avlidit, hovet mer eller mindre stängts för honom och hans stjärna slutligt dalat. Han drog sig helt tillbaka och sysselsatte sig med historiska och genealogiska frågor, och efter att ha läst en annan hovmans memoarer som förvisso var exakta men dessvärre helt onjutbara började han redigera sina egna. Under översättning av Stig Strömholm har ett litet urval (hela verket utgör många volymer) publicerats under titeln Minnen från Ludvig XIV:s hov 1691-1723 (även om det sista fragmentet som tagits med dateras till 1718).

De minnen som medtagits rör olika områden: Saint-Simons tidiga militära karriär, hans giftermål, där han försökte skaffa sig en så fördelaktig svärfar som möjligt men där han till slut fann en hustru som visade sig passa honom ypperligt och som han senare kom att prisa högt, en redogörelse för kung Ludvig XIV:s död, en dito över hans person, och till slut en skildring av den triumfens dag som var den 26 augusti 1718, då parisparlamentet sattes på plats och Ludvig XIV:s oäkta avkomma deklasserades, båda två stora glädjeämnen för den processglade, bördsstolte hertigen som först låtit tala om sig när han knappt vuxen förde en grupp hertigars talan i ett mål där en annan av pärerna menade sig ha rätt till högre rang då han menade sig ha en titel med högre anciennitet.

Saint-Simon verkar dessutom ha varit observant, långsint, kapabel till storsint objektivitet likaväl som djupaste förakt för sina personliga fiender och den i hans ögon mycket tveksamma värdighet som tillkom den franska ämbetsmannaadeln, i synnerhet när den jämfördes med svärdsadeln (dessa var statsrättsligt åtskilda, även om de i praktiken var sammanflätade av släktband). Hans porträtt av kungen innehåller såväl klart uppskattande passager som djupaste klander av försöken att upphöja oäktingarna. Saint-Simon såg några av de problem som fanns inbyggda i franska staten, men förmådde inte komma med åtgärder.

Det är tyvärr också nödvändigt att säga en del om översättargärningen. Förutom att med berått mod ha försett en originaltext på dryga trehundra sidor med en inledning på tvåhundra, så används notapparaten besvärande ofta inte enbart för att komma med välkomna sakupplysningar om vem som döljer sig under vilken beteckning och hur Saint-Simon på annan plats uttalat sig om dem eller hur Versaills var organiserat, utan även för att komma med beskäftiga suckar över hur Saint-Simon låter samma pronomen syfta på olika personer i samma stycken, eller upprepat påtala hur Ludvig XV under den där dagen 1718, när han var nödvändig att ha med under ett sammanträde, vid tillfället endast var åtta år.

Saint-Simons minnen målar upp ett hov fyllt av intriger, styrt av åldrig sedvänja och byggt kring underliga ritualer. Han har tydliga antipatier, men en ovanlig gåva att alltid kunna se även goda sidor hos de han annars ogillar. När han började sin bana hade kung Sol redan passerat sin middagspunkt, och även om en del mycket oroande händelser med upphävandet av toleransediktet från Nantes som främsta exempel störde ordningen, så låg ännu det brak med vilket allt skulle falla samman långt fram i tiden. Saint-Simon är en intressant röst från förr som man är glad att kunna höra på svenska, låt vara att man önskat en mer diskret tolk.

Read Full Post »

När turen i Sveriges statsministrar under 100 år kommit till Göran Persson så har den också på allvar kommit till min samtid: jag har röstat i val under hans tid som statsminister. Tidigare statsministrar har jag haft ett främst intellektuellt förhållande till, men Persson har jag en personlig uppfattning om. Caveat lector.

Annika Ström Melin erkänner också att det inte rimligen kan bli en rent historisk utläggning: när boken skrevs hade bara ett par år gått sedan Persson inte fått förnyat mandat, och hans gärning var fortfarande oklar. Han hade förvisso under nittiotalet osentimentalt sanerat statens finanser, han hade lyckats sitta kvar som statsminister över två val och tio år, han hade lett Sverige in i EU – och han hade till synes helt regerat sönder socialdemokraterna och sig själv. Det finns en efterbild av Persson som en politiker som gillar makten snarare än vad den kan användas till, som hade svårt att unna någon i sin omgivning uppmärksamhet.

Denna bild är inte helt felaktig; Persson beskrivs inte heller av Ström Melin som någon större ideolog (hans främsta idé på området, det »gröna folkhemmet«, verkar idag fortfarande någorlunda korrekt, men namnet har knappast fastnat). Han drog partiledarskapet och regerandet alltmer mot en enmansshow, vilket underlättades av behovet att koordinera mot EU. Han gjorde utspel i medierna som inte förankrats i partiet, ibland inte ens med ansvarig minister.

Samtidigt får man ge honom att mycket till slut visade sig fungera: Sverige gick från att fortfarande vara i chock efter nittiotalskrisen till att ha en statsbudget i balans, arbetslösheten sjönk, framtidstron vände åter. Sverige var kanske inte längre ett föredöme för de som ville gå en tredje väg, men det var i alla fall ett land med ordning på ekonomin och fortfarande viss hållning (i synnerhet inom EU, där Persson var pådrivande för utvidgningen österut). Persson kommer knappast bli ihågkommen som en av Socialdemokratins stora, men kanske i alla fall som en vars förtjänster övervägde.

Read Full Post »

Older Posts »