Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Biografier’ Category

Klas Eklund är den förste av författarna till biografier över Sveriges statsministrar under 100 år som själv stått den biograferade någorlunda nära, som rådgivare och talskrivare åt Olof Palme under 80-talet. Detta har lett till att vissa personliga hågkomster tagits med, men inte så det skämmer eller blir påträngande.

Palme skildras i stort som en politiker med otur, på flera sätt lysande men inte alltid i takt med omgivningen. Han började som Erlanders högra hand, och fick ta över det socialdemokratiska partiet när det i alla fall formellt var som allra mest överlägset, med egen majoritet i riksdagen och efter en lång period med exceptionella reformer. Hans problem var därför två: dels hybris, dels ett sjuttiotal med andra ekonomiska mönster där de gamla lärosatserna egentligen upphört att fungera. Dessa två, tillsammans med att de borgerliga lyckades hålla sams någorlunda och lät den sävlige Fälldin vinna den moraliska segern i tv-debatterna, ledde till sjuttiotalets valförluster, och senare under åttiotalet en socialdemokratisk politik som försökte hålla tillbaka facket och bättra lönsamheten i företagen.

Palme misskötte frågan om löntagarfonderna, hans ekonomiska politik visade sig i efterhand misslyckad, hans skapelse LAS var ett grundskott mot den svenska modellen och hade oväntade efterverkningar. Samtidigt gjorde hans reformer för jämställdhet stor skillnad, hans utrikespolitiska intresse gjorde att Sverige kom bort från det provinsiella, hans reformer av skolväsendet står sig än idag, och även om den svenska starka staten med höga skatter närmat sig resten av världen ligger dess grund fortfarande där. Även om allt inte blev som han ville eller målade upp i sina briljanta tal, och även om hans eftermäle inte är lika entydigt som för de tidigare socialdemokratiska statsministrarna så fick Palmes insatser långtgående konsekvenser som vi fortfarande känner av.

Annonser

Read Full Post »

Tage Erlander är den ende som under hela sin tid som partiledare också varit statsminister; i närmare ett kvarts sekel beklädde han posten under de år då Socialdemokraterna var som starkast (över 50 % av rösterna i ett allmänt val i fredstid!). Denna långa tid på posten gör att de dryga hundra sidorna som Rolf Alsing fått att formulera en biografi på än mer uppenbart underdimensionerade än de för Per Albin, speciellt som några av dem dessutom ägnas främste antagonisten Bertil Ohlin.

Det säger sig självt att det inte kan bli annat än mycket översiktligt, med snabba redogörelser för politiska skeenden som om de inträffat under förra halvan av seklet belysts från flera håll i samma bokserie. Erlander var ansvarig för en utbildningsreform när han var ecklesiastikminister, och som statsminister satt han vid makten under rättsrötorna, han fick formulera en utrikespolitik under kalla kriget, han fick vara ansvarig för utformandet av välfärdsstaten (tyvärr endast ideologiskt belyst genom en allmän kommentar om att han ville bygga en stark och handlingskraftig stat för att kunna garantera människorna trygghet, även om lite av sakinnehållet och de politiska vändorna kring ATP-införandet berörs), han fick dra skämt i Hylands hörna, han fick vara med och kompromissa fram nya grundlagar och han han lyckades till slut bli landsfader och beundrad i de flesta läger.

Erlander verkar ha varit lyssnande, villig till kompromisser, beslutsfähig, debattskicklig, ideologiskt välorienterad men inte drivande, intresserad av internationell politik. En intressant politiker, som definitivt varit förtjänt av en mer ingående biografi.

Read Full Post »

För att troligen ha varit ambivalent inför utvecklingen som satte honom på posten tycks Axel Pehrsson-Bramstorp ha varit oväntat glad att få inträda i rollen som statsminister. Förvisso blev hans ministär inte särskilt lysande (två av de ministrar han tillsatte planerade utan att han visste det att kandidera för ett annat parti), och planen tycks aldrig ha varit att stanna så länge på posten (han var tillräckligt av en realist för att inse att den snart skulle gå tillbaka till socialdemokraterna), men han tycks ha varit förtjust i tanken på sig själv som statsminister.

Inte illa pinkat av en faderslös bondpojk från Skåne, som vandrat den långa vägen i politiken, men som också tycktes vara med överallt när landsbygdens folk skulle organisera sig. Om socialdemokraterna företrädde industriarbetarna företrädde bondeförbundet de nästan lika talrika lantarbetarna, och tillsammans lyckades partierna genom kohandeln lyfta Sverige ur tjugotalets vågmästarpolitik och vidare mot en starkare regeringsmakt. Socialdemokratiska partiet blev förvisso långsiktigt den stora vinnaren på detta av de två, men bondeförbundet lyckats föra in tillräckligt mycket av förståelse för de agrara näringarna att de sakpolitiskt kunde vara nöjda.

Sådan lycka kan dock inte vara: Bondeförbundet var dock i mångas ögon ett borgerligt parti, och stora delar av partiet gillade inte att det skulle vara ett bihang till Per-Albin Hansson. Bramstorp, som var politisk realist och en politiker som ville ordna saker till det bättre för medborgarna, fick allt svårare att få med sig det parti vilket han själv tagit över efter en sorts palatsrevolution, och även om kriget gav uppskov tycks bondeförbundet varit det mest tveksamma partiet inför koalitionsregeringen.

Lotta Grönings biografi tecknar en politiker som varit respekterad i breda läger, som hyste uppenbar beundran för Per-Albin Hansson och som möjligen förtjänat mer följsamhet av sitt eget parti. Att han tillfälligt var statsminister var bara till det yttre höjdpunkten på en karriär där han flera gånger kom att tjäna de människor som gett honom mandat och forma de rörelser i vilka de kunde uttrycka sin vilja. En viktig man i svensk 1900-talshistoria.

Read Full Post »

Formatet på Sveriges statsministrar under 100 år är egentligen rätt egenartat: eftersom varje statsminister bereds dryga 120 sidor biografi, så får vissa av dessa en uppmärksamhet långt bortom vad som annars är brukligt, samtidigt som vissa får långt mindre uppmärksamhet än vad som kan tyckas rimligt. Detta blir särskilt tydligt när turen kommit till det långa socialdemokratiska maktinnehavet, där män som varit aktiva i hetluften i decennier tvingas in i prokrustesbädden. Först ut: Per Albin Hansson, porträtterad av Niklas Ekdal.

Hanssons politiska bana inleddes ungefär samtidigt med demokratins begynnande genombrott; han var med och grundade SSU, och var därefter verksam inom politiken i fyrtio år; till skillnad från tidigare statsministrar var han hela livet genom aktiv i klart politiska sammanhang, från journalistik till rikspolitiker. Han började banan som statsråd som krigsminister, vilket samtiden högerpress såg som ett surt skämt, och var med och satte kniven i försvaret. Han var en av hjärnorna bakom kohandeln som garanterade politisk stabilitet och samtidigt kvävde den gryende bondfascismen. Hans tanke om folkhemmet hjälpte till att neutralisera andra mörkerkrafter. Hans förmåga som statsminister gjorde att de sista grundstenarna kunde läggas för den svenska demokratiska enpartistaten.

Och så var han naturligtvis statsminister under kriget. Ekdals förklaring till att Sverige förskonades från annat än moraliska skador är egentligen två: försiktighet och tur. Hansson var inte närmare intresserad av utrikespolitik, så han gjorde vad han var tvungen till för att blidka opinionen och Tyskland, och hade tur när Finland stod emot Sovjet, när Tyskland lyckades ockupera hela Norge, och när Tyskland gav sig på Sovjet. Visst fanns det möjligen stunder av diplomatisk briljans, men dessa skildras endast indirekt. En diskussion som får ta flera sidor kommer utmynnar dock i att det Hansson främst kan lastas för ett stort fel: att inte i krigets slut oreserverat ställa sig på demokratiernas sida med stor tacksamhet och blygsamhet.

Eftersom så mycket måste sägas, blir det inte mycket klarhet i vad som sägs: Hansson betecknas som en skicklig politiker, med såväl känsla för det politiska spelet som för folkets åsikter, och ibland får man en bild av taktikern, men det blir ändå aningen abstrakt. Hansson var en viktig politiker, och han förtjänar mer än vad som kan sägas i detta format.

Read Full Post »

Felix Hamrin var endast statsminister under 50 dagar, efter det att Ekman tvingats avgå efter att ha beslagits med lögn i efterdyningarna till Kreugerkraschen och fram till följande val. Hamrin hade inte öppet fronderat mot Ekman innan detta, men i flera brev varit kritisk till hans politik.

Hamrin är en något udda fågel bland statsministrarna: till skillnad från de som föregått honom (undantaget Ekman) var han knappast någon akademiker, utan en affärsman och grosshandlare på mellanstor nivå. Innan han blev statsminister hade han varit handels- respektive finansminister i Ekmans ministärer, poster han skötte med förstånd och förmåga, om ej någon synbar briljans. I efterhand har hans fasthållande vid den rådande ekonomiska teorin, i motsats till den framväxande keynesianismen, legat honom i fatet, men hans insatser för att föra över riksbankens arbete från en guldmyntfot till ett mål om att hålla köpkraften konstant samt hans insatser vid lösningarna av Kreugerkrisen och för att möjliggöra rekonstruktion av de drabbade bolagen visar båda politisk kylighet och handlingskraft, och skulle kunna ha skötts långt värre.

Hamrin kom från de frisinnade; han var absolutist och frikyrklig. Det förra gjorde han i hög grad partipolitik av, det senare ledde honom till ställningstaganden som enskild riksdagsman. Han motsatte sig vid tillfälle sin partikamrat ecklesiastikministern när denne i Hamrins ögon sökte otillbörligt gynna statskyrkan, han var motståndare till vad han såg som upplösning av den kristna läran, och några av hans mer uppmärksammade tal gällde hans personliga tro. Annars bars han som politiker snarare av kompetens än av människokännedom: han hade förvisso god syn för det parlamentariska arbetet och vett att upprätthålla relationen med andra partiers företrädare, men han kunde inte göra sig personligt populär.

Hamrin är en av de bortglömda statsministrarna, ännu en där glömskan synes orättvis.

Read Full Post »

Carl Gustaf Ekman kan ses som höjd- och slutpunkt för den politiska logik som rådde precis innan och efter demokratins genombrott: han var frisinnad (icke liberal), försökte hålla undan åt både höger och vänster, behärskade vågmästarpolitiken som ingen annan, försökte få igenom men  misslyckades med vad han egentligen gått in i politiken för: rusdrycksförbudet. Han föll till slut på en tämligen onödig lögn om partistöd från Ivar Kreuger, och efter honom gjorde kohandeln att en stabil majoritet till slut skapades.

Han retade slag på arbetarna genom att propsa på en statlig neutralitet på arbetsmarknaden, men möjliggjorde samtidigt strejkbryteri. Det var under hans tid som statsminister som skotten i Ådalen avlossades. Han inrättade Arbetsdomstolen. Bland det sista han fick igenom var att tillsammans med högern inrätta en korporativistisk jordbrukspolitik som begränsade den fria marknaden indirekt.

Han var den förste kroppsarbetaren som blev statsminister, han misstroddes av de flesta men lyckades genom vågmästeriet få igenom mer än andra ur hans generation. Han var där när liberalerna splittrades i två partier, och lyckades få ett parti baserat på landsbygdens frikyrkliga att ta regeringsmakten två gånger.  En märklig man.

Read Full Post »

Om Rickard Sandlers tid som statsminister idag koms ihåg är det troligen främst för försvarsbeslutet 1925, efter vilket, för att tala med Segerstedt, Smålands ryttare redo bort och lämnade ministären mysande i solljuset. Tio år senare kom detta beslut att framstå som förhastat, och efter ytterligare fem år som en monumental dumhet. Sandler verkar ha insett det själv, och på omvägar verkat för att skapa ett svensk-finländskt försvarsförbund – vilket även det visade sig vara en felbedömning.

Annars var Sandler den klart mest begåvade politikern i sin generation: förutom hans politiska förstånd, hans retoriska förmåga, hans integritet och hans analytiska kapacitet, som alla gjorde honom respekterad, så var han också matematiskt och musikaliskt begåvad, en stor talang som lärare (hans far var folkskollärare, liksom han själv ett tag, och han var den som grundade ABF), översättare av Kapitalet, och efter att hans Ålandspolitik gjort honom omöjlig som minister, utredare betrodd bland annat med att överse grundlagarna.

Statsminister blev han oväntat, närmast som adoptionskejsare: Branting var svårt sjuk, liksom Fredrik Vilhelm Thorsson, den ende från samma generation socialdemokrater med i närheten av Brantings status. Thorsson fick då med sig regeringen på att acceptera vem han än utsåg som efterträdare till Branting, och gick till kungen och föreslog Sandler – knappast okontroversiellt, såväl formellt som i sak, då Sandler började sin bana längst till vänster i socialdemokratin.

Hans regering föll till slut på Stripa-konflikten, en strejk vid en enskild gruva, egentligen en struntsak som dock de frisinnade under Ekman använde för att tillsammans med högern fälla regeringen. Nästa gång det blev aktuellt med socialdemokratisk regering var Hansson oomstridd socialdemokratisk ledare, och Sandler fick bli utrikesminister, en post han till en början visade oväntad talang för, men där det uppbyggda förtroendet slösades bort på frågan om att Åland skulle försvaras gemensamt av Finland och Sverige.

Sandlers formade kanske inte positivt socialdemokratins inriktning mer än skapandet av ABF, men vid viktiga tillfällen satte han stopp för utopiska strävanden efter socialisering. Hans generation var den som inledde byggandet av den socialdemokratiska staten, och även om hans bidrag i slutändan kanske inte uppmärksammats likt andras var det viktigt nog. På hans gravsten står endast ett epitet, men det är ett vackert – »folkbildare«.

Read Full Post »

Older Posts »