Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Biografier’ Category

I höstas var jag i Richmond i Virginia. Det är en med amerikanska mått mätt liten stad, men en av de historiskt viktigare: det var i Virginia som sydstaterna hade sin huvudstad, med ett eget vitt hus, numera gömt bakom ett sjukhus tillsammans med en modern museibyggnad över inbördeskriget (som visar upp gammal utrustning, regementesfanor och andra prylar; förhoppningsvis mer intressant för amerikaner än utlänningar). Efter besöket där fick jag med mig Noah Andre Trudeaus biografi Robert E. Lee. Lee hade ju länge ungefär samma status som Karl XII haft i Sverige, centralfigur för en viss typ av nationalism, full med mytbildning kring sig och en aura av tragisk hjälte som ett tag lyckades stå upp mot övermakten men till slut dukade under. För Lee har detta bland annat resulterat i att man gärna gjort honom lite mer politisk korrekt än han egentligen var (han tycks inte ha varit någon större förkämpe för slaveriet, men han ärvde slavar som han frigav något senare än testamentet föreskrev), och gärna överdrivit hans förtjänster som general.

Det senare lät sig speciellt göras eftersom man dessutom hade flera lätt tillgängliga förklaringar till varför en så stor general till slut kunde misslyckas; förutom nordstaternas uppenbara materiella och demografiska överlägsenhet så kom ju de flesta av Lees stora segrar till i samarbete med den stupade Stonewall Jackson. Att dennes död var en särskild olycka menade redan Lee själv, och Trudeau är fräck nog att påpeka på att detta i själva verket var en svaghet hot överbefälhavaren: Lee förlitade sig för mycket på vissa underlydande, lade sig sällan i för att korrigera dem, men var i efterhand redo att lägga skulden på dem, även om han i övrigt var en tämligen ridderlig herre.

Biografin är annars ganska lagom tjock för någon som vill ha en överblick; den håller sig tämligen strikt till att berätta om Lees göranden och tänkande, och även om tyngdpunkten ligger på krigsåren och kräver vissa förkunskaper om dessa så förlorar den sig sällan i detaljer om slagordningar eller bataljskildringar. De kartor som illustrerar kapitlen är tyvärr lite svårlästa, men annars finns inte mycket att anmärka på här. Om boken kanske är aldrig riktigt tar sig an  Lees taktiska tänkande är den desto tydligare med hur författaren ser på hans strategi: den nordstatsarmé som han hade att ta sig an, ledd av diverse mer eller mindre inkompetenta personer innan den mer robuste och hänsynslöse Grant tog över, måste besegras så att nordstaterna skulle bli rädda nog att söka fred. Därmed var det nödvändigt att ständigt söka offensiva lösningar, även om de segrar som trots allt vanns alltid var otillräckliga.

Trudeaus bok motsvarade tämligen väl mina förhoppningar: en kortare biografi som inte förlorade sig i vare sig sydstatsnostalgi eller alltför hård kritik och som gav i alla fall en rudimentär insikt in i huvudet på den man som mer än någon annan fått förkroppsliga bilden av den ridderliga södern (låt vara att han egentligen var mer av en pragmatiker när det kom till militära frågor). Han stred för ett land som nu kan tyckas ha varit dömt på förhand, och det med större framgångar än vad som kan tyckas rimligt. Om man vill se på historien utifrån strikt utilitaristiska linjer är det tveksamt om hans insats kan betecknas som positiv. Själv ansåg han troligen att han gjorde sin plikt, och så gott han kunde. Man behöver inte gilla honom, men det är svårt att inte respektera honom.

Annonser

Read Full Post »

Man bör kunna erkänna sina svagheter, i alla fall inför sig själv. Strindberg tycks vara en av mina; jag tror inte att det är många andra författare jag skulle införskaffa mer än en biografi över (även om de definitivt finns), men med Sue Prideauxs Strindberg: a life har jag nu läst tre. Och visst, Strindbergs liv är något extraordinärt – den scen som sattes upp inför hans eventuella hyrande av rum på Skovlyst, med en grevinna i kläder hundra år bakom modet, hennes halvbror som betjänt och magiker, och den egentligen redan förskjutnaSiri och barnen i bakgrunden, förtvivlat åseende hur pappa fascineras och fastnar: det hela är så otroligt att om det bara var Strindberg själv som berättat det, skulle man aldrig trott det.

Just det där med det egna berättandet är också något som gör Prideauxs bok till den mest umgängliga av de tre böcker jag läst: hon tycks ta Strindbergs egna utläggningar över sitt liv som sanning eller åtminstone nära den på ett sätt andra författare inte vågar. Detta är i sig inget större fel: om hon nu tror att Tjänstekvinnans son i stort sett är sanningssökande hågkomster, så är väl det en ståndpunkt att inta och försvara – förutom att försvaret uteblir. Något lite om problemen med att använda en författares uppenbart litterariserade memoarer som källa hade inte varit fel.

Annars är väl bokens största problem ungefär det man kan vänta sig: Prideaux är uppenbarligen inte kunnig vare sig i svenska eller svensk realia, och när hon skall ge en kortfattad sammanfattning av Sveriges 1800-talshistoria blir det närmast pinsamt felaktigt, med underligheter som att stormaktsväldet gick under i napoleonkrigen eller att kungen var enväldig. Sådana fel hade visserligen kunnat undvikas, men har  egentligen inte så mycket med ämnet att göra. Värre då att hon kallar Strindbergs tidiga Erik XIV för Erik XI, eller gör andra fel med titlar.

Förtjänsterna är dock betydligt större: det är en livlig och läsbar biografi, och att den är skriven med en utomståendes blick gör att den bidrar med perspektiv, i synnerhet på verken, även om den av uppenbara skäl inte kan bidra med speciellt mycket ny kunskap. Det är en bok som mycket väl kan sättas i händerna på den nyfikne men icke svenskkunnige, kanske dock med varning för just detaljerna.

Read Full Post »

Kunskapen om antikens filosofi har nått oss på många vägar; av vissa filosofer finns mycket av deras egna texter bevarat, av andra nästan inget, utan de står endast att läsa om i andras sammandrag och polemik. Platon och Aristoteles hör till de förra, Sokrates och Epikuros till de senare. För Epikuros, liksom flera andra, är en av de allra viktigaste källorna Diogenes Laertios Berömda filosofers liv och läror, en filosofihistoria uppdelad på tio böcker, med stark biografisk inriktning.

Laertios levde troligen under 200-talet e.Kr., vilket framgår av vilka andra författare han citerar. I övrigt har vi inga biografiska fakta att tillgå om honom. Han är en tämligen skvallrig och osjälvständig författare, omdömen som inte enbart skall ses som negativa. Hans tendens att fokusera på anekdoter ur filosofernas liv snarare än deras läror är stundom frustrerande, men å andra sidan gör hans oförmåga att ta ställning att läsaren slipper fundera på var filosofernas egna åsikter slutar och författarens tar vid. Det anekdotiska tycks också i varje fall för kynikerna ge tämligen gott resultat, och oförmågan att ta ställning tycks kongenial med Epikuros (den ende filosof han tar i försvar mot belackarna) och dennes utläggning om de astronomiska fenomenen och att det är viktigare att nå sinnesfrid än att dogmatiskt hänge sig åt en viss förklaring.

Verket har försetts med en komplett svensk översättning av Johan Flemberg, och läsaren konstaterar med förtjusning att det är ett verk för den arbetande läsaren: det finns såväl ett gediget register som ordentlig apparatur för notering av emendationer och lakuner; något mindre glädjande är att alla noter placerats efter texten, vilket leder till ett fasligt bläddrande, då femhundra sidors grundtext utökats med noter omfattande fjärdedelen så många sidor. Som läsare lär man sig snabbt att en del av dessa tämligen säkert går att hoppa över, då behovet av upplysningar om exakt versmått när prosan avbryts är begränsat; de som rör själva texten och dess innehåll i övrigt är av desto större värde.

Som den enda bevarade antika filosofihistoriken är Berömda filosofers liv och läror av oskattbart värde. Montaigne tyckte att det hade ett behövts ett dussin Laertios, ett omdöme man gärna skulle instämma i om man fick komma med vissa förbehåll: trots att han har sina goda sidor skulle nog de flesta hålla med om att det hade varit önskvärt om de där tio hade varit lite mindre intresserade av pikanta detaljer ur filosofernas liv och ägnat deras läror mer möda. Likfullt är Laertios vad som finns att tillgå, och det är inte fy skam det.

Read Full Post »

Upplägget i Peter Englunds Jag kommer ihåg är mycket enkelt: korta, korta hågkomster, de flesta på bara någon mening, om diverse olika ting som sitter kvar i minnet sedan ungdomen: små händelser med familjen, världshändelser, högst privata händelser, tv-program, godis, kändisar, lastbilar som passerade på natten, klasskamrater. Alltsammans staplat i en hög, ibland ordnade associativt med varandra, ofta utan någon särskild ordning alls: lekar intill Arne Tammer intill femkronor; Chrusjtjov intill golvmattor intill modellflygplan.

Eftersom nästintill varje hågkomst (inalles 658 stycken) börjar ”jag kommer ihåg”, och de som sagt är så korta att på varje sida ofta ryms fem eller sex, så blir det hela en mycket underlig läsupplevelse, men efter ett tag vänjer man sig vid hoppigheten och börjar registrera mer övergripande saker i porträttet, även om det hela tiden förblir rätt suddigt. Vissa delar är för denna långt senare född läsare nästintill obegripliga, andra känns igen från min egen barndom. Intrycket är dock en i stort sett trygg uppväxt, i respektabelt arbetarhem under rekordåren, och sedan i stort sett inte mycket mer.

Det är, om inte spännande, så i alla fall underligt medryckande. Minnen av en lycklig barndom, blandade med nostalgisk längtan tillbaka till en tid som uppfattas som enklare och mer idyllisk? Svår materia att handskas med, men Englund lyckas i stort sett. Även om jag nog helst hade sluppit läsa om hans vaknande sexualitet.

Read Full Post »

I dessa dagar av rumpakademier och knytblusar kan det vara skönt att betänka att det absolut inte var så mycket bättre förr, att de utfall som görs av personer satta att verka för snille och smak trots allt är milda jämfört med vad som tidigare kunde försiggå. Kort sagt: det finns återigen en god ursäkt att sysselsätta sig med Strindberg, den här gången i form av Göran Häggs sista verk, Sanningen är alltid oförskämd.

Att skriva om Strindberg innebär nästan med nödvändighet att dels försöka utifrån vad man om man vill vara absolut strikt bör hänföra till fiktionen ändå plocka upp användbart material för en biografi, dels att när detta är gjort förklara hur i hela fridens namn den hjärna som producerat såväl historiskt råmaterial som litterär uttolkning av detta var konstituerad. Ingendera är någon lätt uppgift; i den förra kan dock biografen i alla fall känna sig någorlunda säker: även om man kommer till skilda slutsatser från andra finns det ändå tillräckligt mycket säkra uppgifter för att det hela inte skall bli mer än detaljfrågor.

Värre då med den andra, ty den sätter grundtonen för stora delar av Strindbergs liv, ungefär från vistelsen i Köpenhamn och fram till de absolut sista åren, då Strindbergsfejden tar över intresset helt. Vad skall man göra med paranoian i Inferno, och de anfall på vetenskapen som framkom från Antibarbarus till En blå bok? Är den misstänksamhet om faderskap som Fadren bygger på baserad på egna upplevelser, och är de rimliga? Lagercrantz framförde teorin att Strindberg i grunden var frisk, men att han experimenterade med sig själv och provade att anta alla dessa attityder för att få grundmaterial. Hägg tycks mer försiktig, men anger ett par olika förklaringar: alkoholism, där Strindberg tycks ha druckit hårt och länge, men aldrig så mycket att han helt upphörde att fungera, samt vad som får sägas vara lättare psykiska åkommor, obehagliga, men knappast vad som bör ses som fullfjädrad galenskap. Och så en viss egenhet i läggningen, där Strindberg inte tycktes ha några problem att erkänna sådant andra tiger med.

Jag vet inte om jag helt köper tolkningen, även om den har sina poänger: utfallen mot vetenskapen skall ha grundats i ett par episoder där han faktiskt haft rätt och etablissemanget fel, och sedan götts när naturvetenskapligt skolade vänner inte direkt slog ned på hans idéer utan av artighet och brist på insikt spelade med. Den övertro på sammanträffanden som Strindberg ibland uppvisar är ju också lätt att ledas in i; faktum är ju att ett av de underligaste av dem alla fick han själv aldrig kännedom om, nämligen att namnet på den japan som kremerar sig själv i Stora landsvägen skulle vara så kusligt välvalt – Hiroshima.

Nåväl, om inget helt banbrytande schema för att få fram metod i galenskapen ges så finns här andra poänger: sin vana trogen sammanfattar inte Hägg enbart de olika verken, utan recenserar dem och ger omdömen. Han försöker också säga något om det mesta, även ungdomsverk och mindre uppmärksammat material. Han står också för det mesta vid sitt objekts sida, även om han också påpekar när Strindberg gör en moraliskt antastlig figur, som i den tidiga antisemitismen, vid tarvligheter i äktenskapsupplösningarna och i hans ekonomiska oansvar. Hägg återger den samtida kritiken, och avfärdar vanligen den mest ovänliga (den som bland andra Warburg, Levertin och Wirsén regelmässigt stod för; av dessa får faktiskt Wirsén minst ovett, eftersom han trots sin oförmåga och mossighet i alla fall spelade någorlunda rent). Även om man inte gillar allt han gör, så är det svårt att inte fascineras.

Read Full Post »

I fjol, lagom till hundraårsminnet av Finlands självständighet, kom minst tre nya biografier över Gustaf Mannerheim ut. En av dem var Henrik Menanders Gustaf Mannerheim – aristokrat i vadmal, vilket verkar vara ett verk utan alltför vidlyftiga ambitioner: täck in liv och dagar tillräckligt för att även okunniga skall vara orienterade, undvik att gå in alltför mycket på detaljer om någon viss episod i hans liv, och undvik direkta pinsamheter. Det blir inte direkt kongenialt.

Mannerheim var av gammal adel, placerades på den militära banan när han visade sig för ostyrig för annat, och visade sig passa för den. Efter att ha tjänat vid ett kejserligt garde deltog han först i rysk-japanska kriget och sedan första världskriget på ryska sidan, med ett mellanspel som spion i de kinesiska gränslanden. Under det oroliga 1917 sökte han sig tillbaka till Finland, och som den oförnekligen mest erfarne generalen fick han överbefälet över de vita trupperna under inbördeskriget.

När freden återställts fick han en mer undanskymd ställning som privatman, dock med prestige i högerkretsar. När molnen drog ihop sig under 30-talet började politikerna lyssna, och han lyckades få loss mer pengar till försvaret, men han verkar ha haft en pessimistisk syn på möjligheterna i ett krig med Sovjet. Efter vinterkriget var det bland annat han som såg till att Finland samverkade med Tyskland inför fortsättningskriget, men han verkar också ha varit med och se till att Finland kunde dra sig ur detta med självständigheten i stort sett intakt.

Meinander karakteriserar Mannerheim som konservativ, närmast reaktionär: hans insats i finska inbördeskriget skulle egentligen bara varit ett första steg mot att restaurera tsarväldet. Under mellankrigstiden och senare såg han visserligen kritiskt på partimotsättningar och delar av det demokratiska styrskicket (vilket han som medlem av finska riddarhuset varit med och godkänt), men agerade ändå med lojalitet mot det nya statsskicket. Som militär betonas hans blick för geopolitik och realiteter; vapenbrödraskapet med Tyskland framställs som ett sätt att på längre sikt överleva. Direkt kritik riktas i huvudsak mot hans ledarstil, som samlade mycket ansvar i hans egen hand och gjorde staben överflödig, vilket bidrog till den finska frontens snabba sammanbrott under fortsättningskrigets slutfas.

Som sagt, detta är ett översiktsverk, utan ambitionen att vara särdeles omstörtande. Man önskar dock att författaren dröjt något mer vid vissa smärtpunkter: vilket ansvar hade Mannerheim för de vitas ståndsrätter? Var hans försök att inta Tammerfors innan de tyska trupperna nådde fram en nödvändighet, eller slösades liv på en prestigefråga? Hur nödvändigt var fortsättningskriget? Svar, eller ens resonemang kring dessa frågor, får sökas på andra håll. Förutom detta önskar man att boken korrekturlästs något bättre, liksom att Meinander kunde nöjt sig med att kalla St. Petersburg för »Nevastaden« två-tre gånger totalt istället för varannan gång den nämns.

Användbar och rejäl, men lite tråkig. Inte direkt ord som passar in på Mannerheim. Som omdöme för en biografi är de också ganska svala, men långt ifrån de sämsta tänkbara.

Read Full Post »

Tage Erlander var en man med god lycka: han tillträdde som statsminister just som Socialdemokraterna äntligen, efter de hårda åren under kriget, skulle ta sig an alla de reformer som fått stå tillbaka. Han ledde sedan genomförandet av detta, ibland med viss hjälp av turen, ofta på grund av sin egen skicklighet, och avslutade sin karriär ungefär när de första ristningarna i bygget satte in. Han slapp genomleva den värsta nedmonteringen och mordet på sin adept, och borde rimligen ha kunnat avsluta sina dagar någorlunda tillfreds.

Skall man tro Dick Harrison i Jag har ingen vilja till makt var dock sådan tillfredsställelse tämligen fjärran från Erlanders person; de utdrag ur dagböckerna som anförs visar på en person som gick och grämde sig på mycket, i synnerhet sig själv, och främst verkar vara nöjd med ledighet och när den svenska politiken någon gång står tillbaka för den internationella, eller kanske främst när högern eller folkpartiet gjorde bort sig (skulle Erlanders liv göras till drama skulle Bertil Ohlin få anta karaktären av skurk ur någon äventyrsserie för barn: låg och gemen, men alltid till slut besegrad).

Det är mycket som skall berättas – fattas bara annat efter 30 år på taburetterna, varav mer än 20 som statsminister –, ty Tages dagar var inte bara en lycklig tid av ibland hårt men alltid givande arbete då Sverige gick från ett fattigt, lortigt och trångbott land till att bli något som sågs med avund och beundran: hela verket omfattar 800 sidor prosa, om allt från de ständiga valkampanjerna (en vartannat år, plus folkomröstning och ett omval i samband med ATP-striderna), drabbningarna i riksdagen, samarbetet med Bondeförbundet, utrikespolitiken (i synnerhet bekymren att få Sovjetunionen att göra efterforskningar efter Raoul Wallenberg), den ständigt ansträngda hälsan, och familjen. Mellan de korta kapitlen som behandlar ett visst skeende läggs ibland mer tematiska sådana, om mer framträdande ministrar, Erlanders kulturintressen, språkbruket i dagböckerna. Harrison är som vanligt en flyhänt och kapabel skribent, och som läsare känner man sig alltid i trygga händer.

Även med en såpass tjock bok är det ändå knappast möjligt att täcka in alla aspekter: ett par ämnen jag skulle sett mer av är att någon gång få en mer ingående studie av Erlanders talekonst: vid ett tillfälle skildras hans fysiska uppenbarelse, och man får höra om hans egna svaga omdömen om sin röst, men annars är diskuteras den nästan bara på en tämligen övergripande nivå. Likaså hade det varit intressant att få läsa något om de beslut om kärnkraft och kärnvapen som måste ha fattats under andra halvan av regeringstiden; den diskussion som nu finns sträcker sig i princip bara fram till 1960, varefter det framstår som att idén med kärnvapen snabbt avfördes från dagordningen. Likväl pågick ju samtidigt uppförandet av Marvikenreaktorn, en underlig hybrid som skulle kunna producera såväl el som vapenplutonium (en kombination som ledde till extremt höga konstruktionskrav liksom en design med allvarliga säkerhetsrisker). Likaså påbörjades uppbyggnaden av den civila kärnkraften under Erlanders tid. Harrison påpekar att Erlanders naturvetenskapliga studier vid universitetet gjorde att han hade unika insikter, och det hade varit trevligt att följa det spåret lite längre.

Nåväl, detta är randanmärkningar. Långt viktigare är den helhetsbild som förmedlas, av en politiker som på ett fullständigt unikt sätt kunde vara statsminister i närmare en generation, i viss mån hjälpt av ett valsystem med inneboende tröghet, men också av sin egen förmåga. Han framstår som en man som ägnade en hel del kraft åt att fundera över ideologi, och hur den hämmades av regerandets dagliga störningar (och de var en hel del: rättsrötor, nedskjutna DC3:or och Catalinor, nytillsatta ministrar som på grund av ordningsförseelser som nådde pressen hängde sig). Han retar sig på motståndare, gläds över semestrar, oroar sig över sina framträdanden och sin hälsa, besöker sin åldriga mor, socialdemokrater i Tyskland, Österrike och Storbritannien, kusiner i Amerika, de Gaulle och Chrusjtjov. Dagböckerna gör att man kommer hans egna tankar och reaktioner nära, men gör också att man inte riktigt får samma känsla för hur han uppfattades utifrån.

Det är, som sagt, mycket som skall berättas, och när det har gjorts så förstår man förvisso mer av Erlander, men man sitter ändå med en viss förundran. Det förflutna är ett annat land. Man behöver inte gå långt tillbaka för att man knappt skall känna igen sig, även om detta kanske i ännu högre grad gällde för Erlanders tid. Vi lever i det land han styrde uppbyggnaden av, i de hus han var med och finansierade, i de städer som under hans tid befolkades och på den landsbygd som samtidigt glesades ut och började skogas igen. Vi kommer troligen inte vara färdiga med Erlanders arv på länge än.

Read Full Post »

Older Posts »