Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2021

The Nonesuch är en av Georgette Heyers typiska alster: tidigt artonhundratal, ädling med mer eller mindre tvivelaktigt rykte, god moral och god ekonomi möter ung dam. Ädlingen här heter Waldo Hawkridge, känd boxare och hästkarl (och den som titeln syftar på, för sin otroliga förmåga), den unga damen är Ancilla Trent, anställd kompanjon och guvernant för den unga, vackra och helt oregerliga Tiffany Wield. Tiffany lyckas dra till sig ögonen från Waldos yngre kusin Julian Lindeth, och Waldo måste avstyra en förbindelse han ser som olämplig. Det göra han genom att själv flirta med Tiffany, samtidigt som han försöker vinna fröken Trent.

Tack och lov utvecklas inte det här på det sätt som ovanstående mening kan antyda: Trent förstår vad Hawkridge försöker göra och ser det som ett användbart sätt att hålla Tiffany i styr, även om hon själv ofta klarar att parera hennes värsta utbrott. Hon hamnar heller inte i någon knipa där hans ojämförliga förmåga är helt oumbärlig: att han kan köra häst och vagn snabbt och säkert är nyttigt, men det känns inte som att han helt tar över.

Det man möjligen kan ha invändningar mot är två saker: efter att han ständigt framställts som den yppersta av boxare så förväntar man sig att han faktiskt skall behöva slåss med någon, men det händer inte. Någon egentlig skurk finns inte – ytterligare en kusin dyker upp, tämligen självisk men egentligen inte skurkaktig, och heller inte den som faktiskt driver fram den Stora Missuppfattningen (snarast vill han hjälpa till att undanröja den för att framkalla tacksamhetsskuld), och Tiffany Wield, som dock snarast framstår som någon som hela tiden måste hanteras med silkesvantar. Största problemet med boken är nog snarast att Tiffany lämnas när hon råkat ut för förnedring men inte verkar ha lärt sig något och samtidigt får vad hon önskar sig.

Annars är det en trevlig historia, huvudpersonerna är inte helt unika men heller aldrig irriterande, och handlingen puttrar på utan att hamna i alltför konstiga situationer.

Read Full Post »

På en fråga om intelligenta djur så skulle nog många nämna delfiner eller schimpanser, möjligen vargar och elefanter, somliga kanske även (kaledonska) kråkor. Om det gäller svensk fauna specifikt så är det återigen vargen, möjligen någon kråkfågel eller vildsvinet (fullt jämförbart med hunddjuren). Anders Brodin, däremot, skulle förmodligen hålla fram talgoxen, vilket i viss mån framgår av titeln på hans Smartast bland mesar, en liten skrift om denna art.

Talgoxen är säkert en tacksam art att vara expert på: lätt att känna igen och vacker tecknad, samtidigt vanlig nog att alla ska ha kunnat se en, och i stort sett utan de negativa associationer som kan låda vid kråkfåglarna (även om talgoxen också kan uppvisa beteenden som skulle chockera de som vill tro att småfåglar är små gulliga varelser ur något Disney-alster). Och, som sagt, intelligent nog att klara flera av den sortens enkla tester som forskare tycker är roliga att klura fram, som att lista ut vad andra fåglar har för sig, förstå att man skall gå till ändan av ett plaströr istället för att försöka picka genom det, eller vad det nu må vara.

Det finns således en del att berätta: Brodin tycker dessutom om att vika ut sig åt olika håll, så även om talgoxarna är huvudtemat så hamnar han i diskussioner om Volterra-Lotkas ekvationer för populationsutveckling, allmän forskning om arters beteenden, populationsurval, papegojors språkförmåga eller bidans. Det hela är alltså tämligen essäistiskt, och även om Brodins stilistiska förmåga har sina begränsningar och man någon gång tror att han helt tappat tråden så förblir det älskvärt och trevligt.

Smartast bland mesar är en bok för en trevlig kväll: man får i sig roande anekdoter, en del lärdom i diverse ämnen och en delvis ny syn på vad som annars kanske bara skulle framstått som en besökare bland många vid fågelbordet. Naturen är som vanligt mer rik än man lätt kan tro.

Read Full Post »

Sara Granér hör inte till de serieskapare jag tidigare läst i någon större omfattning, men Jag vill inte dö jag vill bara inte leverera innebar inte någon större överraskning vad gäller stil och budskap: de grälla, rätt fula varelserna med konsekvent men underlig fysionomi och den allmänna vänsterinriktningen var helt väntade.

Nu har boken några år på nacken, men kritiken mot företagssamhället, konsumtionshets och främlingsfientlighet är knappast mindre aktuell; möjligen skulle de satirer av diverse floskeltyngt språkbruk appliceras på något annat (där t.ex. arbetsmarknaden behandlas som en åtrådd men strulig förälskelse) få något annan utformning, något mål ha tillkommit och något skämt utgått.

Skämten träffar inte alltid: ibland stod jag helt undrande, ibland så var de inte speciellt roande. De längre varianterna är ofta bättre, de kortare känns som de kanske behövde få mer av liknande (exempel: »Who run the world« »Nån jävla idiot« är ganska roligt, men man saknar en fortsättning). Nåväl, helheten är ändå rolig nog för en genomläsning, kanske mer.

Read Full Post »

Den andra pjäsen i samlingen med John Websters verk är den mest kända: The Duchess of Malfi, en högst gotisk historia om galenskap, död och hämnd. Titelns hertiginna är nybliven änka, och hennes bröder hertigen och kardinalen konspirerar för att se till att hon förblir detta: de tubbar den annars ärlige Bosola att övervaka henne och mörda henne om hon skulle gifta sig. Hon gör naturligtvis just detta, ickekyrkligt, med sin hederlige förman Antonio.

Graviditeter gör äktenskap svåra att dölja: Bosola har snart listat ut att hon inte är ensam, men ej vem fadern är. Skrämsel från bröderna jagar dock snart hararna ur boet, och makarna separerar för att någon skall kunna överleva. Efter mord och grymhet slutar det hela illa för stort sett alla, och snart återstår bara tystnaden.

Webster är mycket tydligt inte någon Shakespeare: det är inte någon dålig pjäs han åstadkommit, men man kan se att trots goda vändningar och en intrig lika god som någon, så fattas ändå förmågan att väva samman flera handlingar på ett sätt som fördjupar och nyanserar. Fokus är hämnd och att blod skall sonas med blod.

Read Full Post »

Mycket av det verk av Tacitus som vanligen kallas Annaler, men i Bertil Cavallins utgåva fått namnet Det kejserliga Rom har gått förlorat: allt om Caligulas regim är borta, likaså början på Claudius, och slutet på Neros. För den som vill ha riktigt kejserlig dekadens är utbytet således magrare än vad det kunde varit: den stränge Tiberius förlustelser på ålderns höst, Agrippinas framfart samt den unge Nero är förvisso inte helt oävna, men det är ändå knappast i den riktigt stora stilen,

Tacitus, själv senator under början av den lugnare perioden av adoptivkejsare, ogillade i stort allt vad han skrev om: det fanns förvisso några krigiska framgångar att inhösta i Germanien, Britannien och Armenien, men dessa var riskabla: Tiberius sägs ha sett med oro på Germanicus växande popularitet, och för övriga krig var kejsarens insats huvudsakligen att inte lägga sig i alltför mycket. På hemmaplan tycks det istället ha varit ett ständigt nedsjunkande i ofrihet, med en alltmer fjäskig senat och alltmer ohöljt maktutövande från kejsarna.

Stilen är hårt komprimerad. Meningar är korta, bisatserna få, ellipser vanliga. Det tar ett litet tag att vänja sig, men är sällan obegripligt.

Read Full Post »

I väntan på att hela samlingen med samtliga Kalle och Hobbe-strippar skall nyöversättas, korrläsas, textas och granskas skickades till de som förskotterat ett exemplar den mindre boken Kalle och Hobbe: söndagar 1985-1995. Ursprungligen var detta en introduktion till en utställning som 2001 hölls med original till de söndagsserier (strippar som får ta tre gånger så mycket utrymme som till söckens) som Bill Watterson själv utvalt och introducerat. Samlingen innehåller således en något andäktig introduktion av kurator Lucy Shelton Caswell, en längre text av Watterson som meddelar hur han i efterhand såg på den serie han skapat, i synnerhet då söndagsserierna, samt ett trettiotal av nämnda serier, i tuschad och färglagd form, med originaltext respektive i översättning.

Detta är således inte en bok för den som främst vill läsa en massa om en pojke och hans tiger, utan snarare för den som vill veta mer om serien om nämnda pojke och tiger. Dels gör formatet att man tydligt ser Wattersons utveckling som tecknare, dels innehåller de olika kommentarerna och inledningen en mer teoretisk syn på densamma – som inte bara kan tillskrivas större teknisk förmåga, utan även att han till slut nådde en status där han fick tillåtelse att inte längre använda de annars påbjudna formatet där redaktörer kunde såväl utesluta de översta två rutorna som bryta om innehållet.

Sen är ju förstås serierna fortsatt roliga: även om en del är valda för att illustrera en viss utveckling, så är andra helt enkelt favoriter, där berättandet fungerat ovanligt väl. Jag hade nog inte sökt upp den här om jag inte ändå skulle fått den, men som aptitretare i väntan på den stora samlingen fungerar den utmärkt.

Read Full Post »

John Webster var en av alla engelska pjäsförfattare som verkade vid sextonhundratalets början: något yngre än Shakespeare, och en klart mindre begåvning, men likväl levande och fortfarande spelad, även på svenska. Det finns en handfull pjäser bevarade, medan nästan lika många förlorats. Han samarbetade flera gånger med andra, men den äldsta bevarade pjäsen, The white devil, ska han författat själv.

Det är en hämndhistoria, i Kyd’s stil: hertig Bracciano låter mörda både sin egen hustru Isabella och sin älskarinna Vittorias make för att kunna gifta om sig med henne. Isabella var dock syster till Fransisco de Medici, som leder en sammansvärjning som till slut förgiftar även Bracciano. Pjäsens center är dock snarast Vittorias bror Flamineo, som är den som fört samman älskarna och som framstår som den mest komplexa figuren, roande i sin skamlöshet och med sin manipulativa intelligens.

Titelns djävul syftar tydligen på Vittoria, som dock snarast framstår som en av de minst klandervärda personerna: förvisso utan Isabellas självuppoffrande kärlek till sin make, men till skillnad från männen inte direkt brottslig, vilket gör att den scen i vilken hon ställs inför rätta av kardinal Monticelso, formellt för mord, men i praktiken för äktenskapsbrott, till ett ännu större övergrepp än vad de faktiskt framställdes som: Monticelso agerar som såväl hätsk åklagare som domare, och Vittorias formellt oklanderliga försvar hjälper föga.

Det är en djupt korrumperad värld som skildras, inte bara på grund av mord och hämnd; en viktig händelse i bakgrunden är när den alltigenom otrevlige Monticelso som håller sig med ett svartbok fylld med angivare, lösfolk och tvivelaktiga existenser väljs till ny påve. Ej heller känns de mord som utgör klimax som tillfredsställande: de leder inte till någon försoning, eller egentlig rättvisa. Man anar att allt de kommer föranleda är ännu en runda våld.

Read Full Post »