Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Tankar om vetenskap’ Category

Förvirrad fysik

Jag trodde det mest var Illustrerad vetenskap som tog in artiklar i stil med »Snart kommer warp-driften« eller liknande, men jag hade tydligen fel: i senaste numret av Forskning och Framsteg (som för övrigt hade en intervju med en bekant) fanns en tämligen lång intervju med vad som verkar vara en helfnoskig amerikansk fysiker, som tydligen mest sitter och läser Science fiction och bestämmer sig för att tro på fysiken i den (han är tydligen också »en av arkitekterna bakom strängteorin«. Tja, det verkar inte helt otroligt). Det mesta i artikeln är väl mest spekulativ fysik i stil med tachyoner och halvtramsig klassificering, men sedan kommer det som får mig önska att jag hade ett vapen att osäkra: spöklik verkan på avstånd. Den här gången har det till och med blivit en värre sörja av det än vanligt: jag förstår faktiskt inte ens vad författaren menar med att

Detta sker ögonblicknigen [den spöklika verkan] så att informationen om partiklarnas förehavanden inte hinner flyttas mellan dem – som högst kan information färdas med ljusets hastighet på 300 000 kilometer i sekunden. Alltså måste all kommunikation ta viss tid. Men när fenomenet observeras i verkligheten tar det ingen tid alls …

Jag säger det igen: spöklik verkan på avstånd överför ingen information i den mening som relativitetsteorin lägger i ordet. Det går inte att skicka meddelanden med hjälp av den.

Dessutom: kvantteleportering kräver att man övergår i ett kvanttillstånd. Jag tror inte någon vill bli omvandlad till en vågfunktion.

Annonser

Read Full Post »

Nobelpriset

Så har då det viktiga nobelpriset utannonserats. Ovanligt tillämpat, men sannerligen i linje med testamentets ord om »hafva gjort menskligheten den största nytta«: visst kan man väl tycka att höghastighetsinternet och digitalkameror på det hela taget är rätt värdsliga ting, men av de senaste tio så är det väl bara den integrerade kretsen och jättemagnetoresistansen som egentligen alls påverkat något större utsnitt av mänskligheten förutom fysiker och astronomer. Så, även om det kanske inte är det mest intellektuellt upphetsande av alla nobelpris så är det ändå på det hela taget en värdig liten grupp fysiker som skall få dinera med kungafamiljen i december.

Read Full Post »

På DN:s hemsida hittar jag en tämligen intressant artikel om hur framväxten av den moderna fysiken skall ha påverkats av rådande samhällsklimat. Dock läser jag även förundrat att antingen var Einstein mer före sin tid än någon visste: artikeln, vars titel är ett direkt svar på ett citat från honom, redogör alltså för två olika böcker om hur den osäkerhet som rådde i Weimarrepubliken skall ha hjälpt till att förlösa relativitetsteorin, Heisenbergs osäkerhetsrelation samt Gödels ofullständighetssats. Man kan tycka att någon borde ha upplyst herrar författare till både böcker och artikel att om så vore fallet så vore det än märkligare än de tycks tro, då Einstein först presenterade relativitetsteorierna 1905 respektive 1915, vilket är flera år innan någon Weimarrepublik ens hade dykt upp som möjlighet vid horisonten. De första ordentliga bevisen för den allmänna relativitetsteorin kom först efter kriget, 1919, men då från en expedition ledd av britten Eddington. Einstein blev visserligen omedelbart känd, men det var inte förrän långt senare som man fick ut riktigt intressanta saker ur teorin.

Nu måste det i ärlighetens sägas att relativitetsteorin inte på samma sätt som de övriga två egentligen begränsar det mänskliga vetandet; visserligen tycker vissa typer av arbetsskygga »tänkare« om att kasta ur sig att »allt är relativt« som något slags försvar för deras egen oförmåga, men tack och lov är det en fras vars innehåll trots allt faktiskt är förhållandevis lågt. Huruvida det tyska samhällsklimatet verkligen påverkade framväxten av de andra två teorierna får vara osagt, men jag vill bara påpeka att de försök att bygga upp en matematisk »teori om allting« som Gödel stäckte faktiskt hade en av sina starkaste förespråkare i en annan tysk: David Hilbert.

Read Full Post »

Vad sysslar de med i Luleå? Visst, Sveriges enda civilingenjörutbildning i rymdteknik finns där. Men inte blir man astronaut av att läsa den (antal svenska rymdingenjörer i rymden: 0. Antal tekniska fysiker: 1), så varför antyder man det genom att sätta in en helsida med en bild på Christer Fuglesang i Ny teknik? Det är ju knappast ens så att ens chanser att som Christer få åka med som ansvarig för något visst moment ökar; för sånt gäller det snarare att vara duktig än att ha läst rätt utbildning. Nå ja, det är kanske inte så farligt – allt som kan få ungdomar intresserade osv.

Värre är det då med den insändare som en professor och hans student vid samma skola signerat. Den bygger på nonsenspåståendet att den värmeeffekt som släpps ut som spillvärme vid kärnkraftverk orsakar uppvärmning av både Östersjön och atmosfären – det senare är nonsens på fler än ett sätt: all effekt människan förfogar över är inte nog för att höja temperaturen mätbart, och även om den vore det skulle vara tvungen att räkna med all effekt, inte bara spillvärmen. All energi vi omvandlar blir till slut värme, så om spillvärmen vore nog skulle den effekt som går ut i elnätet vara hälften så farlig – och bidraget från andra energiformer lika stort (liv på jorden vore alltså inte ens möjligt: den energi som vatten skulle få bara genom att falla som regn vore nog att koka bort det igen).

Vad gäller Östersjön anger han att det blir 12 kubikkilometer vatten som värms tio grader Celcius. Östersjön är, enligt Wikipedia, 413 000 kvadratkilometer stor. Dela de två siffrorna, och vi får ett lager som är 3 cm tjockt. Rimligare är kanske ett tre meter tjockt lager som värms 0.1 grad – inte helt oväsentligt, men skillnader i till exempel molnighet torde ha betydligt större inverkan. Utsläpp av varmt vatten kan förvisso vara ett problem, men vill man göra något åt algblomningen finns det nog mer angelägna åtgärder.

Read Full Post »

I dagarna har det tydligen släppts en nyskriven Einstein-biografi, och dagens understreckare på SvD är skriven med anledning av denna. Författaren bedyrar upprepade gånger att han inte har kunskaper nog att riktigt säta sig in i fysiken, men påstår ändå att boken gör teorierna »nästan fattbara«. Det verkar som det är samma sorts ›nästan‹ som i »att nästan få den man älskar«, för när teorierna skall redogöras för blir inte mycket rätt:

…det enda konstanta i universum är ljushastigheten…

(Knappast. Så vitt vi kan avgöra finns en hel drös andra konstanter).

Heisenbergs princip säger kortfattat att vi inte både kan mäta en partikels massa och hastighet…

(»position och hastighet«, skall det vara)

Om partiklar på oändligt avstånd uppträder som om de kommunicerade med varandra strider det mot lagen om att ingen information kan färdas snabbare än ljuset och vi hamnar i den svindlande tanken att det faktiskt finns en kommunikation som är spöklik. Kvantfysiken löste detta mysterium genom att hävda att de åtskilda partiklarna var delar av samma entitet och därför inte åtskilda i sträng mening.

(Tokfel. Det är helt enkelt omöjligt att använda fenomenet för att överföra information. Det gör inte fenomenet mindre konstigt, men det bryter inte mot relativitetsteorin, lika lite som fashastigheter snabbare än ljushastigheten i vakuum gör det).

Det går att fiska upp ett par citat till som bara är till hälften fel, med ordval som lätt kan leda tanken fel.  Om man nu själv erkänner sin oförmåga att hantera modern fysik, varför inte försöka få tag på någon som kan rätta en? Det här var mest pinsamt.

Read Full Post »

Häromdagen noterade jag ännu en av alla dessa opinionsundersökningar. Vad de riktigt är bra till vet jag inte, och resultatet av just denna har egentligen inget med detta inlägg att göra; det var bara sättet den presenterades på (som i sig inte heller var unikt) som jag fick för mig att skriva om.

Varje förändring av antalet procentenheter som kan tänkas rösta på ett visst parti åtföljs nämligen alltid av en liten kommentar om förändringen är »statistiskt signifikant« eller ej. Dessa ord får vad jag sett aldrig någon förklaring, och för den som inte fått i sig någon statistik på universitetsnivå måste de vara tämligen mystifierande – menas att en uppgång på 2 procentenheter inte behöver vara viktig? Ja, även för de som läst statistik på universitet kan påpekandet förefalla vara nonsens, eftersom det inte är fullständigt. Nu vet jag egentligen ingenting om hur den matematiska bearbetningen av resultaten av en undersökning går till, men jag kan tillräckligt för att våga mig på ett par kvalificerade gissningar.

Eftersom själva poängen med statistik är att försöka göra sig en bild av en helhet utifrån en del säger det sig självt att detta kan gå fel. Om man till exempel, för att ta ett något naivt exempel, bara väljer att fråga personer som bor i Stockholm vilka de röstar på kommer man troligen få ett annat resultat än om man bara frågar personer som bor i Norrbotten. Detta vet naturligtvis opinionsinstituten om, så de har mer sofistikerade sätt att göra urvalen på. Icke desto mindre kan de ha otur och råka ringa till just de personer i Stockholm som röstar på Vänsterpartiet, eller de i Norrbotten som röstar på Moderaterna (jämför med data från senaste valet). Därför kan man inte anta att just den siffra man fått fram stämmer; de riktiga siffrorna skulle kunna ligga ganska långt från vad undersökningen visar på. Därför tar man till någon matematisk modell för hur stora dessa fel kan tänkas vara (troligen åberopar man centrala gränsvärdessatsen och använder normalfördelningar). Och när man sedan vill kolla om en förändring är »statistiskt signifikant« väljer man hur säker man vill vara (typiskt 95 procent – man vill alltså ha rätt 19 gånger av 20), och sedan räknar man ut om det går att vara så säker på att Moderaterna har fått ökat stöd. (Jag har här hoppat över en hel del detaljer, men bilden är förhoppningsvis väsentligen korrekt).

För att gå på slutsatserna: »statitistiskt signifikant« betyder i sig ingenting om man inte berättar hur säker man vill vara – tycker man det duger att bara ha rätt i vartannat fall kan nästan vad som helst vara signifikant. Och även om man skulle berätta hur säker man valt att vara så innebär bara en signifikant nedgång att vi tror att risken (eller chansen, beroende på vem man frågar) för att vi har fel när vi säger att det är en nedgång är liten – men det säger ingenting om hur säkra vi är på storleken av nedgången.

Jag hade tänkt avsluta med en låt ur Galenskaparna och After Shaves revy Grisen i säcken kallad Jag är ett stapeldiagram, som driver med olika typer av opinionsundersökningar, men den verkar inte finnas tillgänglig på internätet. Synd, den är välgjord och intelligent (att den dessutom driver med Ny Demokrati gör den heller inte sämre).

Read Full Post »

Först noterar vi att Ny Teknik tydligen inte nöjer sig med att låta pseudofysiker sätta in annonser om sina teorier, de skriver dessutom artiklar om att de gör det. Efter en snabb titt på Olof Tedenstigs publicerade material kan man konstatera att det icke enbart torde vara att han vill ersätta Standardmodellen som får honom att bli illa mottagen bland fysiker, utan snarare att han vill ersätta all fysik.Till exempel anses Einsteins relativitetsteori vara »parts of mystic and elements of religious supernatural nature«, och fysikerna sägs till  och med inkompetenta att hantera gammal hederlig dimensionsanalys. Tedenstig tycker av någon anledning att vi skall nöja oss med massa, längd och teori, och räkna till exempel elektrisk laddning i volym per tid. Vill man ha lite mer konkreta tokerier kan man bland hans bok tämligen lätt finna saker som »En syreatom innehåller 16 protoner och 16 neutroner« eller »1000 molecules of the gas (1Kmol)«. Detta i ett kapitel om grundläggande enheter. Jag finner tankar på de saker som kan stå att finna i de senare kapitlen skrämmande.

På annat håll noteras hur Lars Adaktusson för två veckor sedan publicerades en krönika där han ifrågasätte Humanisterna, i mitt tycke med förvisso välbehövligt, även om hans argument var väl grumliga. Själv känner jag ett inte obetydligt mått av obehag var gång jag ser rörelsens namn (som alltså inte skall förväxlas med Svenska humanistiska förbundet), då de lagt beslag på en beteckning som rätteligen står för hela den intellektuella rörelse som i över femhundra år stått för pluralism och brett undersökande av det mänskliga som de själva blott är en avläggare från. I deras skepnad får begreppet istället stå för en stundom trångsynt ateism av den sort som i sin iver att vinna proselyter försöker dra in naturvetenskapen i en konflikt som den inte har med att göra, och därigenom snarare riskerar att polarisera världen ytterligare mellan de som håller på vetenskapen och de som förlitar sig på tron, trots att åskådningsätten har gått att förena utan större men. Men nu var det ju Adaktussons krönikor som skulle avhandlas, och i sin uppföljare noterar han hur han av de som vill utmåla sig som frihetens förespråkare har svårt att ta till sig att folk som har andliga intressen faktiskt också har rätt att yttra sig i media, liksom att det troligen är svårt att övertyga folk via förolämpningar.

För att återknyta till Tedenstig: att han har en knasig teori, och är villig att lägga pengar på att annonsera om den står honom fritt, liksom det står Adaktusson fritt att på det utrymme som SvD har gett honom för att uttrycka sina åsikter göra just detta. Därefter står det var och en fritt att kritisera dem, helst genom att peka på svagheter i respektive resonemang. I båda fallen är det helt riktigt att deras personliga önskningar uttrycks i respektive text, av något olika skäl. Däremot vore det djupt olyckligt om samma åsikter finge stå oemotsagda i en eventuell artikel om Lars Adaktussons krönikor, på samma sätt som artikeln i Ny Teknik bara kan beskrivas som ett bottennapp.

Read Full Post »

Older Posts »