Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2012

När Rolf Arvidsson för Frans G Bengtssons räkning tecknade Lyrisk slutlikvid utgick han huvudsakligen från tidigare publicerade stycken, samt ett par kortare saker på engelska som inte gärna kunde publicerats. Det är därför märkligt att Hjalmar Gullberg , som när han gjorde urvalet till Inför kvinnan ställd måste haft tillgång till ungefär samma material, kan ha varit så okänslig: för visst, det är inga stora mästerverk som döljer sig här, men de är i alla fall fyllda med liv och blod, från ungdomens skräckromantiska »Alla själars natt« (vars inledning humor går förvånansvärt bra med senare rekvisita som vargklor och tassande varulvsskuggor) över den muntra »Sång till Ljunghusen«, där en trevlig tid tillbringats, fram till de två sista undergångsvisionerna, frammanade av (stundande) världskrig, med avståndstagande från »brunt och svart och rött«, som vill göda jorden fet med människokroppar.

De engelska dikterna stammar främst från Venedigresan, och en av dem är riktad till blivande fru Irving Berlin, skickad på europaresa av sina föräldrar för att glömma sin kavaljer, och är rätt förglömliga. Bättre då med översättningarna till svenska, av verk av Thomas Hardy och en del medeltida poesi. Hardys »Jisreel« handlar om slätten i Israel där bland annat Jehu kommit farande, ett passande ämne för Bengtsson som han turnerar väl. Ännu roligare är den medeltida poesin, i synnerhet det försök till pastisch på Peire Vidal, sammansatt efter prosasammanfattningar på tyska av två av dennes verk(!):

Till skryt och prål trår ej min själ
men ett är sant, man vet det väl
jag kysser sköna damer
och riddersmän slår jag ihjäl.

Volymen avslutas sedan med breven till Göran Lindblad, i en stil som känns igen. Huvudsakligen handlar det om mer eller mindre professionella försändelser till vännen på Nordstedts, men en del personliga detaljer, inklusive några glimtar från den tid låg hemma vid Rössjöholm och konvalescerade.

På det hela taget är det väl som det mesta utgivet efter Bengtssons levnad: mistligt, men intressant för den bitne. (Jag tror jag täckt det mesta av det materialet nu. Jag såg förvisso att en komplett bibliografi utkommit, men den tror jag knappast kommer införskaffas. Det finns gränser.)

Annonser

Read Full Post »

Nu är det inte mycket kvar, och de avslutande Bibelbreven – Jakobs enda, Petrus båda, Johannes tre, och Judas enda – är alla av ungefär samma låga läsbarhet: det finns lite gnosticistiska anstrykningar, lite polemik från Jakobs sida mot Paulus lära om tron som viktigare än trons gärningar, uppmaningar till kvinnor att leva i lydnad och renhet för att omvända sina män, en hel del allmän uppbyggelse och lite prat om antikrister, tydligen någon form av kätterska förkunnare.

Johannes andra och tredje brev hör ihop och handlar tydligen om att man bör ta hand om sådana kringvandrande predikanter som förkunnar den rätta läran, men inga andra. Att de skulle ha samma författare som det första, längre och mer uppbyggeliga, om broderskärlek och förklaring att den sista tiden är här då så många vänder sig mot de kristna, är dock svårtroligt, liksom om det är samme person som författat de båda Petrusbreven – det första är väl inte helt orimligt, men det andra är uppenbarligen riktat till en andra generation kristna som kräver svar på vad som hänt deras föregångare och varför inte Jesus återvänt under deras levnad.

Nåja, nu är det snart över: bara Uppenbarelseboken kvar.

Read Full Post »

Det är rätt tydligt att Peter Sawyers expertis är god men begränsad: När Sverige blev Sverige ger en god överblick så länge det är fråga om 1000- och 1100-tal, med en del intressanta perspektiv, men när det kommer till 1200-talet börjar man dra öronen åt sig: Birger jarl som Sverkersättling? Verkligen? Denna genealogiska fantasi trodde jag var sedan länge avskriven.

Nåväl, huvudfokus ligger i vilket fall på de tidigare århundradena, så att en del detaljer mot slutet är felaktiga kan kanske överses med. Anslaget är gott: teckna svenska rikets framväxt mot bakgrund om vad som är känt om andra länder. Detta perspektiv gör att de storsvenska fantasierna om ett tvåtusenårsrike framstår som lätt dumma: under dessa tiden finns det inget som uppvisar en stabil centralmakt, och enbart ett som bevisligen överlevt från folkvandringstiden fram till högmedeltiden (Frankerriket). Sveariket kan liksom Danmark ha funnits som koncept, men det lär ha varit splittrat.

Innan själva historieskrivningen inleds ges också en genomgång av de olika källorna, en uppgift som tyvärr kan göras rätt så fort. Sedan börjar det: först förklaras att även om sveakungar förvisso kan ha hävdat övervälde över götarna, så var detta knappast vad de främst var intresserade av. Ekonomiskt var nordlanden med deras pälsverk långt viktigare, liksom alla områden som gick snabbt att nå med skepp. Efter detta kommer dock en liten besvikelse: en stor del av skriften är en genomgång av de olika sveakungar som dyker upp i olika källor. Och visst, det är väl på sitt sätt intressant, men det har kanske inte så mycket med den uppgivna titeln att göra (mer än att det är ungefär det enda historiker har att berätta om utifrån någorlunda säkra källor, men det är lite mer biografi än jag väntade mig).

Det hade varit trevligt med en tydligare genomgång av främst kristendomens betydelse: Sawyer hävdar att missionärer främst inriktade sig på svearna, och detta är möjligt, men det är trots allt tydligt att kristendomen först fick starkt fäste i götalandskapen (möjligen har detta blivit tydligare på senare år tack vare arkeologin) – möjligen på grund av den närhet till danske kungen som Sawyer framhåller – liksom att kungarna ofta sökte tillflykt där. Debatten om Sveriges vagga är lätt tjatig, men trots att Sawyer inte skriver under på någon erövringshistoria så lämnas det något oförklarat hur enandet gick till .

Boken avslutas sedan med en kommentar till Landamæri, den märkliga gränsläggningstraktat som gett historiker huvudbry genom åren med dess två icke samtida kungar som underhandlare, samt en av Birgit Sawyer författad text om hur de sena runstenarna bör förstås.

Read Full Post »

Jag har bara läst 20 sidor av William Burroughs Naked Lunch, men jag känner ändå att jag kan ge ett tillfredsställande omdöme: Vad du än gör, håll dig borta från droger.

Read Full Post »

Johanna, huvudperson i Hans Koppels Medicinen, är en blöt trasa som låter chefen och hennes kollegor halvmobba henne, som har svårt att hantera sin exman och vars främsta nöje tycks vara att titta på TV4-dokumentärer med sin dotter. Det är verkligen inte ett roligt liv hon har. Så bestämmer hon sig för att ingå i en försöksgrupp för en ny medicin – mest för att få ihop lite pengar, även om det visar sig att betalningen inte var vad hon hoppades på. Men: medicinen tycks få hennes spärrar att lossna, hon börjar sätta emot när chefen försöker sätta sig på henne; hon blir mer självsäker, mer självgod, mindre orolig. Och kåt. Slutsatsen är enkel: testosteronet i medicinen får henne att bete sig mer som en man.

Historien är i sig inte helt lyckad; boken är så kort att när en av de viktigare kapitlen visar sig innehålla inte en utan två sammanträffanden så blir det lite för mycket, och slutet går att se på två mils avstånd. Det som är behållningen är snarare skildringen av allt skitsnack, allt subtilt maktspel och manövrerande som pågår på Johannas arbetsplats. När Johanna tar av sig snällhetshatten leder det inte till att hon blir mer utfryst, utan att hon tar sig upp. Och när hon kommit upp har hon inte mycket medlidande med de som är kvar därnere.

Det är inte fantastiskt, men det är cyniskt och det är bra. Jag hoppas i alla fall kunna undvika den typ av arbetsplats som Johanna fastnat på.

Read Full Post »

Dags att avsluta Pauli brev: de till Titus och Filemon är rätt korta saker, utan speciellt intresse. Det till Titus upprepar en del tidigare regler som Titus bör inskärpa i de av honom på Kreta grundade församlingarna, det till Filemon ber honom ta sin slav Onesimos till nåder igen, efter att denne tjänat och kristnats av Paulus i fängelset.

Hebreerbrevet är lite matigare; det upprepar sig ofta, men det har i alla fall något att säga. Huvudtesen – förutom de vanliga uppmaningarna till kristet liv – är att Jesus är att betrakta som guds överstepräst i himlen, att jämföra med Melkisedek, en annars rätt obetydlig figur som i Första Mosebok vid ett tillfälle välsignar Abraham. Som överstepräst har Jesus renat folket genom sitt blodsoffer, och man bör därför leva i enlighet med dennes vilja.

Read Full Post »

Det skall väl sägas direkt att jag kände mig något tveksam till Richard Dawkins. Dels framstår offentliga ateister som aggressiva med en rent negativ agenda – vilket är svårt att undvika om den åsikt man framför är att något troligen inte finns –, ofta inriktad på symbolfrågor (frågan är vem som var småaktigast, Humanisternas försök att ifrågasätta korset i den svenska flaggan eller den kristne företagare som satte en kristen symbol på de dosor för trafikljus han tillverkade – båda lika oförstående inför vad som gör en symbol meningsfull), dels är det ju rent allmänt något suspekt med en person som kan kalla något för »The Richard Dawkins Foundation for Reason and Science«. Det var  därför med viss misstänksamhet jag till slut började läsa The God Delusion, och förväntade mig något betydligt mer ilsket och oresonligt än vad det visade sig vara.

Och visst, Dawkins ogillar i princip all religion (men man undrar vad han skulle säga om Svenska kyrkan?), och han meddelar kategoriskt att allt i Bibeln är fiktion. Man får väl dock betänka att den engelskspråkiga världen domineras av ett land där retoriken ibland kan verka hämtad från trettioåriga krigets dagar, och där religion faktiskt är en aktiv part i utformandet av politiken.

Så, boken kanske inte är direkt utformad för detta lilla hörn av världen, men det gör inte att inte en sekulariserad, otroende lutheran inte kan ha nytta av den: stycket om vad ateism faktiskt är, och vilka former av tro som finns, fick i alla fall mig att bättre kunna definiera min ståndpunkt, och inse att den liknar vad Dawkins säger sig stå för: nästan helt säker på att det inte finns någon i världen ingripande gud, och agnostisk inför tanken på en enbart skapande gud – liksom för övrigt inför Lee Smolins teorier om muterande universa, vilka Dawkins gillar (som en bisak kan nämnas att han inte riktigt tycks greppa varför den antropiska principen kan vara så motbjudande för en fysiker: den är OK att anropa för en biolog som vill förklara livets uppkomst på någon planet trots långa odds, men fysiker har inte samma självklara förmåga att slösa med dödfödda universa. Dawkins verkar gilla den för att den påminner om biologi).

Annat bra: Dawkins klargör exakt varför de olika försöken att tvinga på oss religion som varande av olika skäl önskvärt är felaktiga (förutom att man klart kan demonstrera att moralen inte kan härledas från heliga skrifter återstår ju frågan vilka skrifter man om man ville ändra på det i så fall skulle välja), inklusive det skäl jag håller högst: att anlägga ett visst beteende enbart på grund av dekret är inte moral, det är disciplin. När den moral som sedan blir resultatet innebär ett förakt för andra till den gräns att de ses som lovliga att döda så kan man undra exakt vad som är så lovvärt.

Å andra sidan: Dawkins är så upptagen med frågan om religion att det ibland framstår som han ignorerar andra, mycket närliggande frågor. Visst är blind tro farlig, men inte bara religiös sådan. De senaste hundra åren har sett mycket lidande grundat i religion (Hitlers antisemitism hade ju åtminstone fått riklig näring av den kristna tron på judarna som Jesus mördare), men även uttalat ateistiska trossystem som kommunismen har orsakat elände. Med tanke på att Dawkins diskuterar Stalin och Hitler (mestadels för att frisvära ateismen från deras brott), så borde han  kunnat säga något om den sorts dogmatism som den förre stod för, bara för att visa på att det inte är religion i sig, utan allmän dogmatism som är problemet? religion är bara den mest accepterade varianten.

Nåväl, detta är ett mindre problem. I stort är boken väl argumenterad och tydlig (även om vissa stycken tycks för långa eller malplacerade), respektlös inför religion och de värsta galningar som säger sig kämpa för den, men inte den diatrib jag väntade mig.

Read Full Post »

Older Posts »