Schweiz, mat igen

Maten i Schweiz var fortsatt dyr, men nu bodde vi i alla fall inte uppe i en turistby, så den var något mindre dyr, och betydligt mindre ensidig (Markus hävdade dock att den bara var fullt ätlig när man var på rätt sida av röstigraven, men jag har min egen uppfattning). Visst blev det lite rösti, i synnerhet första dagen när vi gick ut att äta så sent att det enda so gick att uppbringa var den lokala innovationen röstizza – rösti med mozzarella och pålägg (detta tarvar naturligtvis ytterligare korsmatlagning: vid tillfälle skall jag göra en kebabröstizza och således kombinera fyra kök i en rätt).

Annars hanns det ätas såväl respektabel thaimat som dyr friterad fisk på klantig restaurang (först glömde de min beställning, sedan fick jag in grönt istället för svart te) och riktigt fin pizza (man kan se nyttan av en delvis italiensktalande befolkning), En kväll försökte vi oss också på engångsgrillar. Det tycks som inte ens schweizisk ingenjörskonst kan få sådana att tända ordentligt.

Höjdpunkterna var istället drickat. Förutom goda drinkar till faktiskt överkomliga priser har det som sagt druckits absint (dessutom har en flaska sådan införts hit till Sverige), men också någon sorts väldigt söt saft. De modiga valde den som kallades Barbapappa (jo, den var rosa), de lite mindre modiga nöjde sig med mango eller gröna äpplen, vilket visade sig smart.

För övrigt var landjägerkorvarna (som inte alls bör beskrivas som kvadratiska små salamikorvar) godare i Saas Fee. Eller kanske bara när man skuttat runt i berg några timmar.

Read Full Post »

Schweiz, tris

Tredje besöket i gökurens förlovade land (fast jag har ännu inte sett ett enda där): Hugo har fått jobb och bosatt sig där i åtminstone ett år, och som de goda vänner vi är åkte vi ner för att han skulle få lite tolererbar starksprit att dricka (fast de kan såväl blanda goda drinkar som tillverka absint): första gången någonsin jag flugit ut ur Sverige med en flaska starksprit i bagaget.

Nåväl, framme vid Chateau Hugo visade sig det vara ett intressant hus, med delar av väggen från tidigt 1200-tal (finns det ens några stående byggnader utöver kyrkor och borgar i Sverige med sådan ålder?). Det låg också nedför en lång, brant backe, så motion fick vi, vilket var bra eftersom stukade fotleder och besökande familj begränsade de dagar vi kunde avnjuta kombinationen berg och gå till sådana när vädret var mindre torrt. Å andra sidan var de dagar när det inte regnade så varma att man knappt kunde röra sig, så besöket i Bern och åkturen nerför Aare var lagom ansträngande: floden flyter snabbare än även en hyfsad motionärssimmare kan stå emot, så man går uppströms ett par kilometer, hoppar i och flyter med och tar sig sedan upp innan man kommer till vattenkraftverket.

Annars har även det schweiziska tågsystemet beundrats, bland annat genom en resa med glaciärexpressen, som åker genom de södra bergsområdena och bjuder på fin utsikt i lagom tempo för de som vill uppleva berg utan att gå. Lagom för en lat dag.

Read Full Post »

Drakattack

För att avsluta skildringen av Krakow skall här publiceras den mest oväntade sevärdheten som hittades; för i alla fall min (inte så värst) inre nörd var det mycket tillfredsställande att alldeles utanför Wawel hitta en stor, aningen suspekt utformad, men ändock eldsprutande drake. Sådant är inte kattskit, och borde definitivt tillhöra inventarierna i varje bättre turistmål:

Drake, med uppenbart frivilliga unga mör

Till draken hörde också en liten saga om hur den terroriserande besten till slut fick bukts med genom att den matades med svavel så att den var tvungen att dricka vatten, och gjorde detta på ett så hejdlöst sätt att den dog. Detta är självklart rena fantasierna – det är ju väl känt att onda, levande drakar älskar svavel: dessförutan kan man ju inte rekrytera dem till sina arméer (även om titaner är bättre)…

Read Full Post »

Polsk mat

Vad som åts av polsk mat kan enklast sammafattas i ordet »robust«: det var gott, men inte himmelsk: korv, soppa, potatis, kött: rätt husmanskostaktigt, centraleuropeiskt med vissa östliga inslag, som piroger med alla möjliga fyllningar, från kött till säsongens frukt eller bär.  Sopporna hörde till det bästa: med korv och svamp, ibland serverade i bröd. Det mesta var billigt; även riktigt bra restauranger höll priser som i Sverige skulle ses som låga. Man fick dock beställa kött och tillbehör separat, vilket var en smula märkligt men fungerade.

I synnerhet en restaurang som var influerad av det österrikiska köket var minnesvärd; lammkorv beställdes, med surkål och pommes frites: först kom dock in syltad kol som förrätt, sedan en pizzatallrik med berg med surkål, pommes frites, och kålsallad. Hade jag ätit allt hade väl kålen sprutat ur öronen, men magen pallade helt enkelt inte med, och jag fick ge mig. Även annars fick man mycket mat, men detta var något i hästväg.

Till maten dracks öl: vanlig lager, återigen god, men inte fantastisk: fullt tillfredsställande, men inget man skulle kräva att systemet skulle införa i standardsortimentet.

Read Full Post »

Renässansarkitektur

Främsta anledningen att knata upp till Wawel, Krakows gamla kungaborg med katedral, är beundra renässansarkitekturen: dels borggården i slottet, visserligen en gång halvt nerbränt av kung Sigismund (inte en speciellt populär figur i Krakow; efter denna vådeld flyttade han huvudstaden till Warszawa), men fortfarande storslaget.

Borggården

I själva borgen finns möbler som under nittonhundratalets köpts in; de är alltså långt från ursprungliga, men representerar den tid då det var kungaresidens. Tapeter och liknande är dock ursprungligt; ibland är dessa storslagna. Som svensk är det en aning märklig känsla att se alla de vasar som pryder diverse vapensköldar, men annars imponerar mer själva konstnärligheten. I borgen finns dessutom en kunglig skattkammare, dock helt tömd på regalier då dessa försvann under polens delningar, även om det finns en del annat trevligt, liksom i vapenkammaren: diverse vapen från 1500- och 1600-tal.

Ett märkligt guldskepp med en specifik funktion.

Går man ut från borgen finns också katedralen, i vilken polska kungar och andra storheter finns begravda, inklusive Sigismund (dock i en rätt tråkig järnkista). Två av sidokapellen är extra intressanta; det ena skapades för ätten Jagiello och anses vara det främsta exmeplet på renässansarkitektur norr om alperna, det andra för ätten Vasa och kopoerade det på utsidan, men är inrett i barock på insidan (dock stängt för renovering under mitt besök)

Till höger, renässans. Till vänster, barock.

Read Full Post »

På Krakows gator

Om vi nu vänder oss mot själva Krakow är det tydligt att det väsentligen finns tre turiststråk: dels den fina gamla staden, välbevarad trots alla krig, dels de gamla judiska kvarteren, idag mer av bohemkvarter, samt det före dettas ghettot med Oskar Schindlers fabrik, numera museum över Krakow under andra världskriget. De två senare han jag egentligen inte mer än vandra igenom, så därför kommer de inte täckas närmare här.

Barbakanen

I gamla stan, bevarad tack vare (? guiden sa så…) att Krakow var huvudstad i ett tyskt lydrike under kriget, finns förutom trevliga gamla hus och mysiga gator fyllda med billiga restauranger och uteställen, även en del museum och liknande. I den södra änden finns dessutom kungaborgen och katedralen, men de tar vi vid senare tillfälle. Av museum var det en besvikelse att upptäcka att Czartoryskimuseet var stängt för renovering; normalt finns där bland annat Leonardo da Vincis Damen med hermelinen. Öppet var istället konstmuseet i Sukiennice, den gamla klädeshallen, där båsen idag används för butiker som säljer billiga souvenirer dyrt. Museet innehåller polsk konst från 1700- och 1800-talen, kompetent målade saker, med några bra nummer, om än inget av allra bästa märke. Värt ett besök i vilket fall, om man gillar konst.

Neros facklor

Vid samma torg som Sukiennice ligger också en kyrka varifrån en gång i timmen en trumpetare spelar en rumphuggen fanfar; enligt den bevisligen felaktiga legenden skall detta vara sedan en trumpetare spelade denna trudelutt som varning för att mongolhorden var utanför portarna men avbröts mitt i av en fatalt välriktad pil. Under samma torg finns även tvenne museer; ett litet under den gamla sankt Adalbertskyrkan, som kan vara det absolut gulligaste museum jag varit inne på; litet, utan speciellt mycket att titta på, men med det mycket facila inträdespriset av 2 zloty – knappt en femma.

Det andra är det stora arkeologiska museet, nytt och med mycket multimediajox, som visar resultaten av utgrävningar runt torget. Mycket trevligt, om än dubbelt wså stort som jag först trodde vilket ledde till att andra halvan sågs i all hast då jag stämt möte för lunch. Mycket intressant om Krakows äldsta historia i vilket fall.

Sukennice

Read Full Post »

Ner i gruvan, proletärer!

Ett annat trevlig utflyktsmål inte alltför långt från Krakow är saltgruvan i Wieliczka, som liksom Auschwitz-Birkenau var ett av de ursprungliga objekten på Unescos världarvslista. Under medeltiden, när salt var det enda konserveringsmedlet, var den en närmast outsinlig inkomstkälla för de polska kungarna, och stod för en stor del av deras inkomster. Idag produceras endast små mängder salt då gruvan måste tömmas på inströmmande vatten och detta måste avsaltas innan det får släppas ut i vattendrag, så idag fungerar den främst som turistmål; förutom själva gruvan finns ett flertal statyer uthuggna ur saltblock, av diverse olika digniteter

Copernikus

Gruvarbetare verkar dessutom ha varit ett religiöst, men tolerant släkte: i gruvan finns flera kapell, skapade för olika trosriktningar, och när nazisterna riskerade att utplåna en Davidsstjärna som judiska arbetare huggit ut skapade de andra arbetarna andra uthuggningar i diverse andra geometriska figurer.

St Kingas kapell

Nazisterna ville för övrigt använda gruvan för att tillverka flygplan i, men arbetet saboterades så väl att det inte han komma igång innan det var för sent; gruvan har även planerats att användas som tillflykt vid kärnvapenkrig; förmodligen skulle förutom ledare och vetenskapsmän en hop nubila unga kvinnor ta sin tillflykt där…

Även Weimarska geheimeråd kan få bli statyer

Read Full Post »

En ondskans plats

Vid besök i Krakow är det väl värt att lägga en halvdag på att ta sig de sex milen till staden Oświęcim, mer känd under sitt (tidigare) tyska namn: Auschwitz. Lägret är tämligen välbevarat, och det är en kuslig känsla att gå in under de förljugna orden om arbetets befrielse (numera en kopia, tack så mycket herr idiotiske landsman) och vandra omkring bland tegelbaracker och få avrättningsplatser utpekade för sig: förutom en gaskammare finns en vägg som användes när enskilda skulle skjutas, liksom galgar – bland annat den som med sammanbiten ironi användes för att avrätta kommendant Rudolf Höss.

I vissa baracker har museum upprättats: bilder från lägret, modeller av de storskaligare gaskammare som upprättades, Zyklon B-burkar: exempel och massverkan. Stalin hade rätt när han sade att en miljon döda är statistik: vad betyder det egentligen att en miljon judar gasades ihjäl? Siffrorna förmedlar ingen känsla, men det gör å andra sidan de tillhörigheter som visas i museet: resväskor, glasögon, klädesborstar, proteser, avklippt hår (i en krigsekonomi får inget förslösas), och, kanske värst av allt: skor. Ett stort rum, fyllt med skor, och skor, och skor. Arbetsskor och finskor, damskor och herrskor, vänsterskor, högerskor, nya skor och slitna skor; skor till tusen sinom tusen människor, alla offer för en galen fantasi man hoppades skulle vara borta för alltid.

Skor från ihjälgasade

Som sagt finns det i Auschwitz kvar en gaskammare; det gör det inte i det stora dödslägret, Auschwitz II, eller Birkenau: det var där som det verkligt storskaliga bödelsarbetet ägde rum, men för att undanröja bevisen förstördes anläggningarna när röda armén började komma farligt nära. De många barackerna fick dock stå kvar, men de som var av trä revs och användes av lokalbefolkningen under efterkrigsåren; kvar finns endast rester av skorstenar. Kvar finns alltså några stenbaracker – de ser ut som de skulle ha plundrats, men den totala avsaknaden av bekvämligheter är ursprunglig –, stenhögar där gaskamrarna stod, och järnvägen som de dödsdömda transporterades på.

En gång gaskammare, nu byggskrot

Read Full Post »

På polska landsbygden

Förra veckan tillbringades i Polen, och var osedvanligt blöt: både emedan vädret var regnigare än en göteborgsk oktobervecka, och då huvudanledningen till resan var att gå på polskt-mexikanskt bröllop (och till viss del eftersom ölen därnere nästan är billig nog att tvätta sig i). Den stora dagen var för övrigt en av de två dagar då vädret faktiskt var bra (den andra var hemresedagen…). Skälet till resan skall naturligtvis också få äran att inleda skildringen, varför några spridda iakttagelser från ett polskt bröllop, hållet i en håla långt ute på bygden,  följer:

Innan själva vigseln samlades släkt och vänner utanför brudens hus, varifrån brudparet marscherade ner mot själva kyrkan, under det att de distribuerade vodka till minderåriga (egentligen presenter till välgångsönskande, men presenten var här vodka och de välgångsönskande minderåriga). Akten var katolsk, på polska, och till största delen obegriplig för utomstående. Som i alla fall formalprotestant var det min första katolska mässa överhuvudtaget, och jag var något besviken: jag hade väntat mig åtminstone lite rökelse, inte bara lite bjällror och knäfallanden. En trevlig och intressant överraskning var dock när man helt plötsligt skulle ta sina bänkgrannar i hand, tydligen för att sprida fred och lycksalighet eller något i den stilen.

Därefter till hotellet för femrätters middag och dans. I alla fall var det så det hade presenterats för oss. Det visade sig dock att man i Polen tydligen räknar på lite annat sätt: fem rätter innebär inte, som man kanske skulle kunna gissa, förrätt, tre huvudrätter och sedan efterrätt, utan att man vid fem tillfällen satte sig ner för att börja äta: först en omgång mat som skulle kunnat passera som bättre middag vid mindre högtidligt tillfälle, sedan kycklig, sedan helstekt gris, sedan soppa i bröd, och sedan soppa igen. För att ingen skulle behöva gå och känna sig småhungrig fanns dessutom hela tiden på borden diverse aladåber och liknande, samt bakelsefat. Till detta serverades vodka, och för oss stackars utlänningar, läsk och vin. Vodkan kom dock i små glas, och tillsmamans med konstant ätande och all slödryck så gick det rätt lätt att hålla en anständigt nykter nivå.

I övrigt gick mycket till ungefär som man hade rätt att förvänta sig: polsk dansmusik lät ungefär som svensk, och då den även blandades med mexikansk musik  så hade man nästan alltid några man kunde stå och känna sig lite undrande med. Diverse lekar på teman som »vem skall gifta sig härnäst« och »nu skall vi få några manliga gäster att visa lite hud« undveks pliktskyldigt av undertecknad. Eftersom ingen tycktes känna större lust att hålla tal slapp man också att visa upp en intresserad min när amn mest väntade på att plågan skulle vara över, en övning man fått fullt tillräckligt av i kyrkan.

De svenska färgerna försvarades fram till fyrasnåret, varvid fältet dock gavs förlorat och lämnades för mexikaner och polacker att kämpa över.

Read Full Post »

Uthängning

Rapporterna från Saas Fee skall härmed avslutas med några av de underligheter som oundvikligen uppstår när ett antal personer tvingas leva tätt på varandra under en vecka. En mängd saker dyker upp utan skenbar anledning, och bidrar till den gemensamma förnöjelsen eller -argelsen. Således var veckans…

• timmerstockar: Pers.
• bonnabränna: Markus.
• terrorist: sittande fjällbävern

Sittande fjällbävern

• nyord: »kväcka« (›köa i spellistan i Spotify‹, enligt Per)
• Wikipediaartikel: metal umlaut (även känd som »Röck döts«)
• huvudbonadsfärg: citrongul

Gul mössa och Matterhorn

• Tröttaste: Magnus
• låt: Ringhals brinner med Asta kask.
• metafotograf: Viktor

Hugo står på händer, Magnus fotograferar Hugo, Viktor fotograferar dem båda.

 

Själv var jag naturligtvis pigg hela tiden , aldrig irriterande och inte det minsta fånig. Eller på annat sätt obehaglig som resekamrat. Lovar.

Read Full Post »