Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘På vers’ Category

Iliaden är inte överdrivet lång, men nog så matig, i alla fall vid ett tillfälle direkt långtråkig. När jag därför till slut från hyllan nedtog Svenska Akademiens utgåva av Erland Lagerlöfs översättning, där denna ograverad får möta läsaren istället för att ha passerat händerna på diverse välmenande emendatorer, så beslöt jag att läsningen skulle delas upp på etapper. Första etapper motsvarar de första sex sångerna, och dessa skall försökas behandlas en i taget.

I första sången möter vi Agamemnon och Akillles, som grälar om exakt den förre skall kompenseras för att ha skickat tillbaka en flicka han tagit som krigsfånge till hennes fader efter att denna bett till Apollon och fått honom att skicka pesten på akajerna. Här sätts den bakomliggande spänningen upp i verket: det hela slutar med att Akilles, efter att ha berövats sin motsvarande slavflicka, går tillbaka och tjurar, medan Agamemnon, istället för att själv betala för att tidigare ha förvägrat lösen, låter sin underställde bestrida kostnaden. Akilles får då sin mor, havsnymfen Thetis, att avkräva Zeus ett löfte om att grekerna inte må segra utan honom.

I andra sången sänder Zeus en dröm till Agamemnon och lovar falskeligen seger. Grekerna håller så rådslag, och efter en del underliga manövrer går de i fält, varpå följer den beryktade skeppskatalogen, i vilken redogörs för de olika småkungar som kommit för att återvinna Helena, de städer som sänt hjälp och hur många skepp som kommit.

Tredje sången skildrar den sista chansen till ett någorlunda fredligt slut på kriget: Paris och Menelaos skall kämpa i envig, segraren skall få Helena, och sedan skall alla kunna återvända hem. Det hela slutar dock illa: Menelaos är på god väg att ha ihjäl rivalen, då Afrodite griper in och bortför Paris till kvinnogemaket.

I fjärde sången skildras Agamemnons försök att utropa Menelaos till segrare, vilket stupar på att Athena viskar till en trojan och får honom att skjuta en pill mot Agamemnon, och striderna upptas på nytt. Därefter följer diverse blodiga möten mellan folk, där med stor noggrannhet skildras exakt hur det skinande bronset söker sig genom kött och ben på de olycklige. I femte sången får den väldelige Diomedes, med visst bistånd av Athena, fara fram bland trojanerna; han är nära att döda Aeneas, men återigen ingriper Afrodite; Diomedes attackerar och sårar dock henne, men Apollon bortför istället hans rov. Sedan stiger Ares ner och slåss för trojanerna, innan Athena återigen hjälper Diomedes som får såra sin andre gud, som springer till pappa Zeus för att gnälla.

Sjätte sången är kanske den mest mänskliga av alla: när striderna går trojanerna emot får Hektor rådet att ta sig tillbaka till Troja för att tillse om offer till Athena, och han möter då sin moder, som anställer detta offer, Helena och Paris, där Helena säger att hon önskat att hon dött hellre än anställt allt detta elände, och till slut sin hustru Andromake och sonen Astyanax. Hektor jollrar med sonen och tröstar sin hustru, innan han åter drar i strid.

Exakt varför Homeros låter oss se exakt vad som händer när metall möter mänsklig vävnad är inte helt klart; traditionellt torde detta setts som tämligen oproblematiskt, men på senare tid har flera röster velat se honom som närmast pacifist (en hållning som Jesper Svenbro i förordet redogör för och tycks vara i alla fall nära att ansluta till): i så fall skulle denna blodighet närmast motsvara vad man kan se hos vissa filmmakare och fotografer: »se hur djävligt kriget är; ena stunden åker man kring i stridsvagn i rustning, i nästa har ett spjut sökt sig in genom ögat, ned i gommen och klyvt tungan«. Att härlighet förgås är alla människors lott, men Iliaden kan enligt denna läsning tolkas som en indignerad och sorgsen redogörelse för hur snabbt, och hur meningslöst så sker. Hade bara inte gudarna bestämt sig för att leka med människorna fanns det kanske möjlighet att samsas, men när de nu så driver sitt spel för att vålla ofärd så hjälper ej all mänsklig vishet.

Annonser

Read Full Post »

En av svensk litteraturs olösbara gåtor: vem stod bakom pseudonymen Skogekär Bergbo, en av de allra tidigaste svenska poeterna, som bland annat åstadkom Venerid, en samling om hundra sonetter i vilka kärleken till titelpersonen utvecklas? De traditionella förslagen till identifikation är hovmannen Gustaf Rosenhane, eller möjligen dennes bror Schering (en av de svenska huvudförhandlarna i Münster när trettioåriga kriget skulle avslutas). Dikterna tillkom i vilket fall av allt att döma under 1640-talet, under påverkan av Petrarca och  Ronsard, men gavs inte ut förrän cirka 40 år senare. Notera årtalen; Stiernhielms Herkules gavs inte ut förrän 1658 (och skrevs ett decennium tidigare), så dennes status som den svenska poesins fader är på intet sätt självklar (och det bortsett från att Wivallius tillhör generationen innan, och att biskop Thomas är ännu äldre).

Det är inte heller som att Bergbos diktning är någon återvändsgränd. Förvisso: sonetten har väl aldrig varit någon lättarbetad form i den relativt rimfattiga svenskan (som snarast var än värre på den tiden, när verb böjdes efter substantivets numerus; vid något tillfälle fuskar Bergbo med detta), men annat känns igen: pseudonymen antyder en längtan till naturen, vilket också visar sig i det fantastiska vinterlandskap som målas upp i sonett 63, och som författaren glatt färdas igenom på väg till den älskade. Likaså kommer de som kan sin Bellman känna igen den sena formen av interpretatio romana som odlas redan här, låt vara att det är Frigg istället för Freja som ersätter Venus.

Som diktare tycks Bergbo ibland ta sig väl mycket vatten över huvudet: det blir ibland lite väl mycket oreda i syntax för att få till de där oredliga rimmen, vilket inte hjälps av att nutidsläsaren är ovan vid tidens språk. De olika dikterna har varierande kvalitet, från det goda hantverket upp till det mycket lyckade, om än aldrig helt fantastiska.

Som exempel på det senare kan kanske nummer 29:s inledande rad anföras: en mycket konventionell tanke förvisso, men ändå ärligt framförd – »Vem kan som det är värt din dejlighet beskriva?«. Utöver detta kan nämnas ett fåtal dikter med naturmotiv, som ovan nämnda 63, kanske för att den annars lite abstrakta Venerid däri lämnas åtminstone tillfälligt åt sidan. Hon beskrivs för det mesta i högst standardmässiga fraser om dygd och skönhet, man förstår att hon aldrig ger diktarrösten den hängivenhet han visar upp och önskar, men annars framstår hon närmast som en konvention – tills att man kommer fram till nummer 92, där Venerid och väninnor badar nakna i Mälaren, medan diktaren osedd ser på och njuter av »liljevita lår och ben«; icke en uppbyggelig skapelse, men i alla fall en som ordentligt visar på den älskade som varelse av kött och blod. Till slut bör även sonett 94 nämnas. Återigen framstår den inte som en nyhet, men dess vändningar är skickliga, i alla fall till de sista raderna då den får slut på ånga, och kan därför tjäna som ett ganska gott exempel på Bergbos konst:

Förr än jag skulle dig min käraste förgäta
förr bleve himmel jord och jorden himmel ny
förr flöge vattnet kring och summe moln och sky
förr vändes alla berg, i jämna falor släta

och all slätt mark i sten, all krokot trä i räta
och alle gräs i trä, allt guld det vorde bly
allt silver till vit kalk, hårt järn til blöta dy
förr än jag Venerid skull’ utur minnet läta

förr fölle uppåt tungt och nederåt allt lätt
förr bleve elden kall och isen bränd’ av hetta
om sommarn låge han på, om vintren smältes slätt

och brukades för ved, man skulle stycken leta
ur sjön at göra eld därmed enär man fröse
och sakades ihop där som de fluto löse.

Read Full Post »

Åren 1753, 1754 och 1746 utkom samlingar med poesi under de mycket blygsamma titlarna Våra försök. Dikterna var i den första volymen endast undertecknade med intetsägande förkortade namn, i de två senare helt anonyma. De som gjort försöken var medlemmarna i Tankebyggarorden, ett hemligt sällskap som förutom den sorts frimureri som var allmänt på modet ville förändra den svenska litteraturen; det var en medtävlare till drottning Lovisa Ulrikas akademi, och visade sig vara lyckad.

I sällskapets medlemslista utmärkte sig främst Hedvid Charlotta Nordenflycht, Gustaf Filip Creutz och Gustaf Fredrik Gyllenborg poetiskt, medan den som främst skötte organisationen var Carl Friedrich Eckleff (hans poesi står förvisso också ut, men inte lika positivt). Till sällskapet räknas också flera mindra begåvningar.

Ingen av de som ingick är således vad som i efterhand framstår som riktigt stora begåvningar: Nordenflycht var den främsta och kunde nå viss lyftning, medan Creutz kunde åstadkomma god stämningspoesi och Gyllenborg frispråkig och fortfarande ibland roande satir, men de skyms alla av nästa generation. Det finns några goda nummer, någon finstämd stämning eller löjeväckande drift, någon filosofisk tanke värd att vända på, men överlag är det hela rätt tråkigt: man kan gott antalogisera det goda och låta resten dö.

Mina volymer vann jag på bokmässan; pengar skulle jag nog aldrig lagt på dem. Såvida inte sjuttonhundratalspoesi, utgivna i faksimil (med långa s och ibland blekt tryck) lockar särdeles, så bör även rekommendationen till andra bli att hålla i plånboken.

Read Full Post »

Den poetiska Eddan var en gång obligatorisk läsning för skolbarn, och därigenom en högst levande klassiker. Idag torde det vara få som tvingas till läsning av mycket mer än enskilda strofer eller i återberättad form: Völuspas storslagna visioner och något av Havamals kärva visdom torde fortfarande ingå i den allmänbildning som skolan försöker inympa i telningarna.

Är denna tingens ordning då vist inrättad? Vore det inte bättre om ätteläggen toge del av mer av de gamles verskonst? Att de finge lära sig hur Tor munhöggs med dvärgen Allvis tills solen steg upp och dvärgen blev till sten? Att de finge läsa om hur jorden höljs i vatten under Ragnarök och gudarna stupar på vers istället för prosa? Att de finge läsa den långa, komplicerade berättelsen med flera versioner som börjar när Loke kastar sten på en utter och slutar när Sörle och Hamde efter att ha hämnats sin halvsyster Svanevit dör i främmande land?

Och att de så finge göra i Lars Lönnroths översättning? En översättning som blivit allt mer av nöden, när åldern likt Nidhugg på Yggdrasils rötter gnagt allt hårdare på Collinders version. Lönnroths språk flödar för det mesta smidigt, förvisso utan mycket av det Brage-snack som tidigare färgade denna typ av litteratur (ehuru man fortfarande kan stöta på något enstaka »hugstor«), men aldrig såpass vardagligt att man skäms. Som översättningsprov kan tas den avslutande versen i Völuspa: en vers som är såväl storslagen som något knepig att förstå sig på, för vad är egentligen meningen att efter att ha målat upp hur skön den återfödda jorden är låta Nidhugg flyga in bärandes på lik? Som jämförelse ges först Erik Brates översättning från 1912:

Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten,
Nidhogg lik.
Nu skall hon sjunka.

Så Lönnroths:

Där kommer den dunkle
draken flygande,
dödsormen, ned
från Nidafjället.
Med lik i fjädrarna
flyger nu Nidhugg
hän över slätten.
Nu sjunker hon åter.

Slutligen på isländska:

Þar kemr inn dimmi
dreki fljúgandi,
naðr fránn neðan
frá Niðafjöllum;
berr sér í fjöðrum—
flýgr völl yfir —
Niðhöggr nái.
Nú man hon sökkvask.

Direkt kan man se att Lönnroth stuvat om i ordföljden för att få den mer naturlig – gott så för nöjesläsaren, kanske mindre för den som vill ha en tillförlitlig översättning. Å andra sidan har han fått pronomenet rätt i början, och vad jag kan förstå tempus i slutraden. Notera också att trots att Lönnroth är mer modern så är han den som säger att draken flyger »hän« .

Lönnroths översättning är tyvärr även på andra ställen knappast något för den riktigt seriöse forskaren. Vi kan ta det knepiga uttrycket »argi«, något mycket nesligt, som bland annat Loke och Oden anklagar varandra för i Lokasenna. Argi är något mycket förolämpande att anklagas för (i Grágás-lagen listas det som en av tre förolämpningar som kan leda till full fredlöshet), och Brate översätter det med »skamlig omanlighet«. Det har också starka övertoner av att vara den penetrerade parten i en manlig homosexuell relation (något som sågs skamligt; på en annan plats förolämpar en man en annan genom att säga sig vara fadern till de vargar den senare fött). Lönnroth översätter det därför helt enkelt med »bög«. Även om det rent verstekniskt troligen är praktiskt, så är det inte speciellt exakt, och ger dessutom ett synnerligen beklämmande intryck.

Så, även om nu kanske Eddan inte är fullt så homofob som Lönnroth fått den att framstå, är den då även i övrigt något att sätta i händerna på unga, oskuldsfulla (ha!) människor? Knappast. Havamals vishet är blandar sådant som framstår som praktiskt med rejäl cynism, kvnnosynen är rätt tveksam: i de mytiska dikterna framställs kvinnor främst som pris för asar att vinna eller försvara framgångsrikt, elelr för jättar att mindre lyckat försöka detsamma med, eller möjligen onda trollpackor. De legendariska verserna är något bättre: där får de ibland vara kapabla valkyrior, eller hustrur av varierande villighet – till slut blir deras lott vanligen dock sorg.

Eddans blandar det mytologiskt högintressanta, det poetiskt framstående, det trivialt förnuftiga, det sorgset klagande och det historiskt spännande. Den är fylld av lakuner, tveksamma stycken, omoral, svek och tragik. Dess status som klassiker är i nedåtgående, men kommer troligen aldrig helt försvinna förrän Garm gnyr vid Gnipahålan och broder blir sin broders bane. Lönnroths översättning kommer möjligen sätta en del mot denna trend, men kan dock inte kallas helt lyckad.

Read Full Post »

Daniel Möller och Niklas Schiöler har fått motta mycket beröm för sin Svensk poesi, en antologi över poesi på svenska, från runinskrifter till Athena Farrokzhad. Det är lätt att stämma in: detta är en gedigen samling, som troligen kommer vara många till nytta och glädje. Greppet att återge alstren med en ortografi som återger originalet i möjligaste mån (undantaget frakturskrift och långa s) är också lyckat; det tar en liten stund av tillvänjan, men sedan går läsandet bra. Urvalsprinciperna, där även finländsk poesi tagits med, fungerar också bra.

Finns det då inga fläckar? Jo, några, som jag tänker ta upp här för att visa på hur lite det egentligen finns att säga: dels vet jag inte om de dikter som fått representera gustavianerna alltid är de jag skulle velat se: Bellman är naturligtvis rikt företrädd (mest av alla i hela verket), och att Lenngren är tvåa från epoken är också i sin ordning, även om jag undrar om inte även »Pojkarne« kunnat beredas plats. Kellgrens dikter vet jag inte heller om de blev helt lyckade, jag skulle nog velat se något lite mer av förnuftsdyrkan (gärna på bekostnad av den överspände Thorild, som jag aldrig begripit mig på). Även i andra fall undrar man ibland var något känt verk blev av, men inget sådär helt avgörande.

Saknas då någon? Ende jag kunnat se direkt är väl Gunnar Wennerberg – och det beror inte på att han skrev för musik, för i så fall skulle såväl Taube som Vreeswijk och Karl Gerhard kunna uteslutas. »Den ökända hästen från Troja« må dessutom vara en briljant kuplett, men för läsning står sig den dåligt. Annars skulle väl något skämt av Falstaff, fakir kunnat beredas plats, i alla fall som A:lfr-d V:stl-nd fått det.

Annars saknade jag ibland årtal för dikters publicering, i alla fall för sentida sådana som kommenterar sin samtid. Detta är dock enbart randanmärkningar.

Tillbaks till mer positiva tongångar: har den fått mig att upptäcka något nytt? Förutom nöjet av att läsa hela Stiernhielms »Herkules« (som jag tidigare överskattat längden grovt på), så gillade jag speciellt Johan Elers »Öfver ett benhus«, en mättad dikt om döden i stenstil. Andra trevliga upptäckter var Hedborns »Ute blåser sommarvind«, och den oförlikneligt pekorale Robert von Kræmer.

Oavsett saknade enskilda verk, och inkluderade sådana, så är Svensk poesi en guldgruva att ösa ur.

Read Full Post »

Det är inte svårt att se var Carl Sandburgs sympatier låg i Chicago poems: hos massorna, människorna som var dag sliter sina kroppar för att i bästa fall kunna få ut några droppar lycka på kvällen, en stund med dragspel och dans eller en båtfärd om söndagen, eller som i veckor avsätter en tiondel av lönen att betala kistan för treåringen. Den typen av tydlighet är inte enbart av godo: poesi handlar ofta lika mycket om att antyda som att berätta. Detta lyckas Sandburg med endast sporadiskt; ofta liknar det mer journalistik än poesi.

Nu är arbetarna inte Sandburgs enda ämne: lika mycket handlar det om staden, en ung, arbetande, oslipad stad även den. Stolt över att vara USA:s livsmedelsupplag och järnvägsknut, en stad fylld med självförtroende och tillförsikt, men också söndriga människoliv, dimma och olikhet. Sandburg är inte lyriker, han hyllar hellre arbetets söner än mediterar över solens spel i vattnet, men även han vänder sig då och då mot Michigansjön eller förlorar sig i dimmans virvlar.

Skall poesi enbart bedömas efter skönhet är Sandburg endast en medelmåttig poet. Bedömer man även efter den innerlighet som förmedlas är han stor. Om även klarsyn inräknas kan han nå riktigt sublima höjder.

 

Read Full Post »

Min kunskap om Gunnar Ekelöf är högst bristfällig; något bättre är den om grekiska och bysantinska ting, men inte fullt tillräcklig för att innehållet i Dikter: 1965-1968 skall kännas som det kommer naturligt. Samlingen omfattar fyra verk: Dīwān över fursten av Emgión, där nämnde furste tänks ha skaldat och skildrat sin fångenskap och förblindning efter Manzikert, Sagan om Fatumeh, om en ung vacker kvinna, som har en älskande, och sedan hennes ålderdom, då hon tvingats prostituera sig, Vägvisare till underjorden, om mer blandade ting, bland annat Odysseus, Hermes Trismagesterios, och hur Satan (i en av Blake mycket påverkad skepnad) förälskar sig i en novis, och Partitur, en samling dikter som postumt samlats.

Återkommande teman är motsatser som natt och dag, skugga och ljus, och närvaro och frånvaro. Det är i teknisk mening mycket mystisk dikt, fri men tungfotad, och mycket lärd, vilket ibland ger en känsla av att det är mycket yta men mindre innehåll. Det är inte munter dikt, men ej heller bemängd med ångest: endast världens smärta och besinning inför hur litet man kan göra.

Jag vet inte just om det är någon favorit, nu eller blivande, men heller långt från avskräckande.

Read Full Post »

Older Posts »