Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘På vers’ Category

Ett över sjuhundra sidor långt epos om samiskt liv under nittonhundratalet blev förra årets något oförutsägbara Augustprisvinnare (åtminstone var själva boken som sådan oväntad; att den skulle prisas var inte förvånande). Sjuhundrasidiga epos för förvisso tankarna till mastiga böcker i stil med Iliaden eller Den gudomliga komedin, men varken hexameter eller terziner är versmått på modet, så Linnea Axelssons Ædnan är betydligt friare och glesare skriven och sidorna flyger förbi.

Tre generationer samer får vi följa när deras liv ständigt utmanas av svenska staten: ett par i förra århundradets början, i de nordligaste delarna, som driver sin ren mellan betesmarker i Sverige, Finland och Norge, tills gränserna en dag stängs och de måste flytta söderöver, bort från gammal mark och bort från den förolyckades sonens gravplats. De hamnar i Porjus, och där tar sedan nästa generation vid: en familj fiskesamer, vars boplatser flera gånger hamnar under vatten när Vattenfall reglerar älven. Dottern i familjen får jobb som städerska på verket, gifter sig och får barn, som är den tredje generationen: de kämpar för att återerövra den samiskhet som försvunnit när den setts som ful och onödig, kämpar för att räknas då de inte är medlemmar i någon sameby, och för att Girjas sameby skall få rätt mot staten i rättegången om jakt- och fiskerättigheter.

På enkelt, rakt språk avhandlas såvitt jag kan se de flesta av smärtpunkterna i den samiska nutidshistorian: frånerkännandet av rättigheter; skallmätningar, nakenfoton och praktverk med omdömen; nomadskola; språkförlust; exotisering och skam. Interna samiska konflikter kommer ibland också upp, men de framstår främst som framkallade av trycket från storsvenskarna som deformerat den samiska kulturen; med tanke på Girjasmålet har detta inte upphört, även om domstolarna i alla fall till dels erkänt samernas gamla rätt.

Det är svårt att inte läsa politiskt, troligen svårt att inte skriva så också: det finns för mycket bråte som aldrig rensats undan, det finns fortfarande starka krafter som inte vill höra talas om att samerna har större rätt till norra Sverige än andra. Ædnan skildrar vad som kan vara det svenska samhällets största kvarvarande skam, värre än ruelsen efter andra världskriget eftersom den fortfarande inte fullt erkänns. Ædnan kanske inte blir en bestående klassiker – poesin är snarast den sort som består av radbruten prosa, även om lyrik ibland bryter fram i dagen – men här och nu sägs något som behöver sägas.

 

Annonser

Read Full Post »

Bodil Malmstens Samlade dikter var inte riktigt vad jag väntat mig: att det skulle vara modern fri vers var ingen direkt överrasksning, men att varje enskild samling så tydligt skulle kretsa kring ett enda tema eller förlopp var det: här finns endast en handfull helt fristående dikter, resterande hör klart hemma i ett visst sammanhang och läses bäst i detta.

Jo, jo, man kan naturligvis plocka ut någon av dikterna om sorg över en älskad bortgången, eller den gråtrista vardagen, eller moderskärleken speglad i Nefertitis och citera och det kommer bli alldeles utmärkt, men riktigt överväldigande blir det bara när man sedan fortsätter och läser ytterligare fler av dem efteråt. Möjligt undantag: första samlingen om Dvärgen Gustaf, som mest är konstig även när man läst allt, som det vore en allegori man inte får alla element i.

Bäst är nog första delen av Paddan & Branden, den samling där rimmen står tätast och ger tydlig rytm och tyngd åt den oväntade humorn mitt i skildringen av en änkeman sedan ett år, fortfarande med trösten utom sikte. Den stora vardagligheten och den stora sorgen återkommer senare: Malmsten skriver om människor och situationer som inte skulle få någon att vända sig om, men med inkänning och personlighet som är minst lika tillfredsställande som någon kärleksdikt riktad till en Sarons lilja.

Read Full Post »

Shakespeares första tetralogi är en märkligt disparat samling: de tre första delarna, som behandlar Henrik VI, anses höra till hans svagare nummer, medan den fjärde, Rikard III, hör till standardrepertoaren och är det enda rena krönikespelet som andra än engelskspråkiga vanligen intresserar sig för. Av de första är 1 Henry VI det som anses det svagaste numret, och kloka huvuden har brytt sig med frågan om Shakespeare överhuvudtaget skrivit särskilt mycket av det. Strukturen anses sund, det finns en handfull kortare rader som citeras, men annars har det mest uppförts som ett slags bihang till de två senare delarna (som eventuellt skrevs före denna).

Det finns annars en del att jobba med här: som vanligt bryr sig inte Shakespeare närmare om världsliga ting som historisk kronologi, och placerar handlingen i ett slags tänjbar tid efter Henrik V:s död. Fransmännen har börjat ta tillbaka hans erövringar, ledda av Jean d’Arc, medan Henriks gamla generaler står emot så gott de kan; på hemmaplan har en yngre generation börjat smida ränker mot varandra då titelpersonen alltmer visar sig vara en ineffektiv, svag karaktär som inte kan hålla ordning. Att allt kommer ta en ände med förskräckelse är snart tydligt.

Jean d’Arc, ja: mycket av pjäsens svaghet kommer från hur hon hanteras. Till en början tycks hon ha en moralisk styrka som gör att hon kan stå emot engelsmännen, ledda av den gamle krigsbussen John Talbot, men efter en första stark insats och trots att hon oftast ställer sig som en enkel, rättfram krigare som ser igenom högmod och retorik, så verkar hennes framgångar alltmer komma från trick och förräderi; mot pjäsens slut visar hon sig ha varit i förbund med djävlar, precis innan hon faller i engelsmännens händer och med alltmer desperata och motbjudande lögner försöker rädda sig själv. Jungfrun är synad och visade sig inte ens vara en charlatan, utan en häxa som engelsmännen med gott samvete kunde bränna.

1 Henry IV är alltså en i mycket okänd pjäs: så mycket märkligare då att den uppenbarligen stått modell för en av de mer kända lekarna i svensk litteratur: när Kalle Blomkvist och vänner leker röda och vita rosen så har de uppenbart läst just denna pjäs, och där valt ut en av de välljudande fraser som den trots allt har att bjuda på, och sedan broderat ytterligare på den, så att »tusen sinom tusen skola gå in i döden, och in i dödens natt«. Inte illa upplockat av en fjortonåring.

 

Read Full Post »

De historier som utgör ungefär nio tiondelar av den lilla volymen med Edgar Allan Poes Tales and poems är inte de man i första hand skulle vänta sig: här finns inga svarta katter, inga skvallrande hjärtan, inga fat med amontillado, inga pendlande yxor, inget hus Usher, ingen röd mask och ingen Auguste Dupin. (Det finns dock ett gigantiskt kyrkur med vässad minutvisare, som expedierar en dam med litterära pretentioner i en sorts självparodi). Det som finns tycks i huvudsak vara lite mindre kända berättelser av varjehanda art: en del är fortfarande ganska goda stämningsskapare, som »Metzergenstein«, men ofta tycks poängen förloras i vaga antydningar om hemska sjukdomar och odefinierade psykiska tillstånd och teorier som i »Morella«.

Det finns dock inte bara skräcknoveller, utan även tämligen humoristiska historier, som den om en student som med pokeransikte ställer till med upptåg, och kanske mest intressant, inte minst på grund av efterordet, »The unparalleled adventures of one Hans Pfaall«, om en nederländsk bälgreparatör som bygger en ballong och far till månen, en historia som liksom flera andra i sin berättarstil påminner mycket om hur Jules Verne senare skulle berätta om liknande sällsamma färder, även om denna inte är riktigt lika bra. Trots efterordet där han anklagar andra som beskrivit månfärder för att mest fuska med fysiken så gör även Poe det: han tycks ta det för givet att en ballong som stiger från jorden oundvikligen skall färdas i riktning mot månen och hamna i dess gravitationsfält, och även om han fyller rymden mellan kropparna med tunn atmosfär så är den ändå så tunn att den omöjligen skulle kunna hålla uppe ballongen. Han nöjer sig också med att beskriva själva resan, och struntar sedan i målet för den.

Det finns även en del berättelser om hypnotism (bland annat en som direkt hamnar i metafysik, helt onjutbar), aningen mindre fantastiska ballongfärder, besök på sinnessjukhus, en man som lägger en förmögenhet på att skapa det mest fulländade av landskap. Poe är inte så mycket ute efter skräckeffekter (även om det finns en del sådana) som att utforska psyket, mest lyckat och underligt kanske i »The imp of the perverse«, om den impuls som ibland uppstiger och får en att med öppna ögon gå rakt mot sina egna intressen.

Slutligen finns naturligtvis även hans poesi, mest känd naturligtvis den dikt om korpen som sitter på en byst och kraxar fram sitt »aldrig mer«, men även andra dikter om förlust och längtan, kanske främst i den experimentella dikten »The Bells«, om de klockor som ljuder ut under olika delar av livet, från bröllop och slädfärder till larm och dödsringningar.

Poe var en mer mångsidig författare än man normalt ser honom som, men även om han sällan helt blamerar sig och ibland kan nå mycket lyckade resultat känns ändå en hel del av detta extra material oavrundat, orimligt eller bara ointressant med lite avstånd till de fenomen eller teorier som behandlas.

Read Full Post »

En underlighet med Pär Lagerkvists diktning: han är bäst när han är otypisk. Hans dikter rör sig normalt i ganska förutsägbara banor, runt ämnen som barndom, ålderdom, naturen, stjärnor och källor, gamla bondgårdar och undran över livet: alls icke oävna ting att skapa vers kring, men även om de är rakt och enkelt skriva så skulle man efter de 600 sidorna i Samlade dikter vara trött på det om det inte även fanns annat insprängt.

Mest känd är naturligtvis den dikt som börjar »Ångest, ångest är min arvedel«, ett tidigt alster och ett av de som avviker: annars tycks de känslor som dominerar vara vemod, förundran och lugn skepsis, långt från sådan upprördhet. De tidiga verken är överlag ganska aparta: även om den typ av dikt som sedan skall dominera även återfinns där så finns även underliga prosafragment som inte tycks leda någon vart (i synnerhet det som heter »Arne« är störande, med sitt patriarkala våld som texten tycks vänta sig att man skall sympatisera med), och en märklig bit i dramats form som inte heller den tycks ha någon klar syftning.

En annan höjdpunkt är »Nya vapen«, skriven 1940, där Lagerkvist klart uppmanar läsaren att ta strid för det goda med vapen i hand, och att krossa ormars näste: ett uttryck för en djupt känd aversion mot det moderna barbariet. I de sista samlingarna har han också tydligt lärt sig att skriva om människor runt omkring sig i det lantliga Sverige som då var på väg bort, vilket är en god sträng att ha på lyran.

Annars blir Lagerkvist som antytts ofta vid sin läst: han skriver en viss sorts dikt, och han gör det bra, med en genom åren växande skicklighet och utan alltför stora åthävor i stilen. Hans poesi har ibland stor skönhet i bilderna, men det är endast sällan man hejdas och förundras.

Read Full Post »

Situationen är väl inte helt otrolig – man lovar frun att även om man går ut med kompisen från förr skall man ta det lugnt och vara hemma i tid, men så har man så förbaskat roligt och så är klockan alldeles för mycket och hon är berättigat arg, och så får man arbeta hårt på att hon skall förlåta en. Skillnaden är att för Ivan Lejonriddaren så är det mesta av det där på en lite större skala (och polaren från förr heter Gawian och är en av kung Artus riddare (jo, så stavades namnen på trettonhundratalet)).

Låt oss ta det någorlunda från början: Ivan är riddare vid Kung Arturs hov, och för att återvinna den heder hans släkting förlorade genom att dra kortare strået i en strid med en annan riddare muckar även han gräl med den. Det artar sig inte bättre än att han dödar sin fiende, och måste gömma sig i dennes borg från alla hans följare. Han får hjälp av en slottsjungfrun Lunete och en osynlighetsring, så det är inte så svårt, men så förälskar han sig i änkan. Lunete visar sig återigen hjälpsam, och snart är han gift (vad hustrun heter framgår märkligt nog inte). Så dyker hans vän Gawian upp och vill dra med honom ut på riddaräventyr, och det går hustrun med på, på villkor att han är tillbaka inom ett år.

Det är han naturligtvis inte, hustrun gör som hon utlovat och förskjuter honom, och han blir galen av sorg. Det botas i och för sig rätt snabbt, och sedan lyckas Ivan bli vän med en lejoninna, och drar sedan runt på mer äventyr utan att riktigt veta hur han skall få tillbaka hustrun; han får slåss med demoniska bröder, en jätte, liksom tre män samtidigt, men lyckas varje gång tack vare lejonet. Till slut får den klipska Lunete rycka in igen, och lyckas få till en försoning, varpå det hela slutar lyckligt.

Av de tre Eufemiavisorna är detta väl den som tydligast är vad som skulle kallas en riddarroman: den har en riddare från Kung Arturs hov som huvudperson, och denne är trots sin olyckliga oförmåga att hålla tiden en chevalresk herre (även om han tycks märkligt obenägen att avspisa en man som vill erbjuda honom sin dotters hand med vad som borde vara en enkel förklaring att han redan är gift), med händerna på täcket och en allmän vilja att försvara värnlösa kvinnor och åldringar. Lejonet är en trevlig kompanjon, och de två försöker ta hand om varandra, även om hon gör varje strid lite för lätt när hon dyker upp (å andra sidan visar det på att Ivan trots allt tillskuren efter endast lätt heroiska mått: två mänskliga motståndare skulle han möjligen kunna klara, men han har klara problem vid tre, eller när motståndet är klart omänskligt).

Berättartekniskt är det rätt primitivt, även om det finns en viss psykologisk realism och försök att göra berättelsen mer spännande genom att införa mer avancerade konflikter med fler än ett uppdrag som kanske inte alla kan klaras. Det finns en viss charm i de lite grovhuggna försöken att införa höviska seder och sydlig rekvisita, samtidigt som det är tydligt att det som fängslat översättaren (och de som skall ta del av boken?) mest är striderna: någon fantastisk läsning är det inte.

Read Full Post »

Den svenska skönlitterära historien inleddes i början av 1300-talet i Norge, vid drottning Eufemias hov. Tidigare hade svenskan främst använts för att skriva landskapslagar och vissa därtill närliggande ämnen, som kungalängder, beroende på hur man definierar möjligen även för runstenarnas lakoniska upplysningar och poesi. I huvudsak hade det alltså handlat om att skriva ned redan kända texter eller formelartade upplysningar.

Med Eufemiavisorna (som de traditionellt kallas, så även i Svenska Akademiens utgåva, trots att de faktiskt inte är några visor) kom nu något helt nytt: texter medvetet komponerade för att roa. Det är knappast troligt att svenskarna innan dem inte roat varandra med att berätta historier, men inte på detta sätt. Eufemiavisorna är skrivna på vers (den ständiga medeltida knitteln), och deras hjältar var inte råbarkade våldsmän som gjorde livet surt för sina grannar som försökte hålla efter dem med lag så gott det gick, eller ens de dystra gestalter som tidigare försökt trotsa ödet innan det till slut såg till att även de största hjältar föll.

Nej, Eufemiavisornas hjältar är riddare, som drar omkring på äventyr tills de vinner sin hjärtas utkorade, och sedan lever gott, sätter välartade barn till världen och till slut går i kloster. Även om tillvaron kan se mörk ut har de magiska föremål och sitt eget förstånd, och kommer därför till slut att triumfera.

Trots att Eufemiavisorna inte är särdeles långa, så gör det att de i denna utgåva endast tryckts på en sida, med motstående ägnad åt kommentarer, att det blir många sidor och att samlingen måst delas upp på två volymer. I den första finner man »«Flores och Blanzeflor« samt »Hertig Fredrik av Normandie«. »Flores och Blanzeflor« är en tämligen väl sammanhållen historia om två ungdomar som växer upp tillsammans och förälskar sig. Flores är kungens son, Blanzeflor endast dottern till en tillfångatagen kvinna, så hans föräldrar lurar bort honom och säljer henne till kungen av »Babilonia«. När han får reda på sveket drar han i väg efter henne, och sedan tillstår ungefär de väntade komplikationerna innan det lyckliga slutet.

»Hertig Fredrik« är en mer komplicerad berättelse; den är för övrigt endast känd i nordisk tappning, trots att den i texten sägs stamma från Frankrike, via Tyskland. En dag när hertigen är på jakt stöter han på en dvärgakung. Han hjälper denne mot usurpatorer, och får som belöning en magisk ring, som bland annat kan göra bäraren osynlig. Han använder den för att förföra och sedan enlevera dottern till kungen av Irland, och de två gifter sig sedan. Mellan dessa lite mer betydelsefulla skeenden får vi dessutom strider mot en rese, tornejer, och annat som ansågs underhållande.

Det första som slår en vid läsningen är språket: redaktören Henrik Williams har använt sig av en tämligen säregen metod. Att stavningen moderniserats och att valen av pronomen gjorts mer moderna är inte mycket att orda om, men utöver detta har han använt alla de versioner av berättelserna som finns som ett smörgåsbord i syfte att få texten så modern som möjligt. Till viss del har detta lyckats: det går någorlunda enkelt att läsa, när man väl vant sig vid en del ord (t.ex. »örs« för ›stridshingst‹, »föga« för ›helt‹, »kåt« för ›munter‹). Samtidigt är upplevelsen mycket märklig, vet man ungefär hur 1300-talssvenskan tog sig i original så är detta välling för barn. Det går att läsa, men för mer strukturerade studier blir det hela obrukligt.

Psykologiskt är berättandet märkligt: att våra hjältar är goda och modiga, gudsfruktande varelser och att deras älskade är lika abstrakt goda,  är inte stort konstigare än att hjältar i moderna äventyrsberättelser är skurna av samma tyg, låt vara mönstrat något annorlunda. Det som verkligen förundrar är hur deras antagonister uppträder: så länge historien skall drivas framåt är dessa vanligen hårda, hämndlystna och elaka, men så fort vi nått punkten då det är dags för belöningar tycks de vändas in och ut och blir högst älskvärda varelser som gärna hjälper hjälten med ett litet kungarike eller så. Mycket märkligt.

Read Full Post »

Older Posts »