Förstautgåva

År 1674 blev Samuel Columbus med Odae Sveticae den första svensk att ge ut en ren poesisamling i tryck. Stiernhielm hade tidigare publicerat poesi som en del av en samling som även innehöll annat, och Skogekär Bergbos alster var troligen äldre men trycktes inte förrän efteråt. Dessa svenska oden var tämligen representativ barockpoesi, med teman på typen att allt är förgänglighet och tomhet, Guds godhet är oändlig, och att ta vara på nuet för snart är det över.

Om något påminner de om psalmer, och en av dikterna har också omarbetats till sådan. Takten är god, rimmen klara, tanken enkel och enhetlig, begripligheten hög: det finns några allusioner, men inte fler än att den ymniga notapparaten i Nirstedts utgåva hanterar dem. Denna notapparat sysselsätter sig annars huvudsakligen med ordförklaringar, vilka blir många när ortografin är i stort sett orörd, med endast några tryckfel rättade. Inte bara stavning utan även snedstreck för kommatering är orörd.

Tidstypiskt, ganska kort, lätt att följa: närmast gjort för skolundervisning. Och varför inte: mängden svensk litteratur från 1600-talet som kan läsas och uppskattas är tämligen liten, och även om Columbus bidrag till volymen är beskedlig så försvarar den mycket väl sin plats.

Read Full Post »

Höst i Sverige

Det är väl egentligen inte den bästa anledningen till att läsa Dagsedlar, en samling med de dagsverser Stig Dagerman publicerade i Arbetaren, men ett oväntat nöje var i alla fall att den direkt lockade till jämförelse med – av alla romanfigurer – Marvin från Liftarens guide till galaxen. En av dikterna är nämligen skriven med anledning av en schackspelande robot som drabbats av äckel och ångest, varvid Dagerman förutspår

en robot med magsår och fräknar
och plåtvärk i tarm och trut

Till skillnad från Marvin (men i likhet med Dagerman) får denna robot dock ta sitt eget liv. Den som gillar att söka efter andra tecken framåt kommer förvisso att hitta dem, men detta är som sagt dagsvers: uttalat politisk sådan, ofta kommenterande världshändelser, alltid med sympati för de som utsätts för den, gisslande diktatur och översittarfasoner, med ironi och finess.

Nog har det funnits skrivare av dagsvers med striktare poetik – Dagerman håller sig vanligen med fyraradiga rimmade strofer och enkla rim, och är lätt obrydd om meter: det är i tanken det skall svänga, inte munnen.

Även om det av naturliga skäl finns mycket svartsyn finns också ljusare dagrar. Riktigt så dystert som när Marvin diktar blir det aldrig, och därför aldrig riktigt roligt på samma sätt, inte ens i de gamla kriser som väl slutat att uppröra sinnena. Men det är bra nog ändå, och väl värt att lägga ett par timmar på.

Read Full Post »

Odagsvers

Vers är bland det svåraste jag försöker skriva om, speciellt samlingar: hur sammanfattar man hundratals korta verk, som kan sammanfatta ett helt skrivande liv? Är samlingen på annat språk är det än svårare: det får en verkligen att känna att det alltid finns mer att lära, nyanser man missar. Så även med W.H. Audens Selected poems, som trots ett ofta ganska rakt tilltal och vers som ibland verkar strunta i naturlig rytm, ändå ibland är svårläst, inte bara på grund av att han ibland tycks ha suttit med ordböcker och förtjust plockat upp dialekt och arkaism.

Det finns ett förord, som ger en komprimerad bild av liv och litterär utveckling, och ett fåtal noter, som förklarar de mest obskyra orden och hänvisningarna, de man inte kan komma vidare utan. Oftafår dock läsaren själv plocka upp allusioner bäst den kan (vanligen är de inte nödvändiga för förståelse). Auden tycks ha börjat som vänsterpoet, men efter några år brutit upp, flyttat till USA och orienterat sig mer och mer mot kyrkan: en ganska lågmäld och nostalgisk religiositet, som fortsatt ställer honom på flyktingars och oskyldigas sida.

Han är stundom rolig, stundom krass, riktigt svårtillgänglig endast i allra första ungdomen: inte ens när han ger rollerna i Stormen chansen att tala igen och låter Caliban lägga ut orden över tjugo sidors mycket retorisk prosa blir det lika svårföljt som vissa andra poeters alster. Senare tar han också igen vad skada han nu å ha gjort med diktcykler över dagens timmar, dikter om njutningen i att sitta på dass, eller indignationen av att behöva visiteras på en flygplats: den sene Auden tycks mindre hämmad, och därmed mer intressant.

Read Full Post »

Ett tillstånd av förfärlig veklagan

William Blakes poetiska rykte vilar i huvudsak på sådant han själv troligen inte ansåg som särskilt viktigt: det verk han främst förknippas med, vanligen kallat »Jerusalem«, skrevs för ett förord han inte tog med i alla de tryck han gjorde av verket i fråga, och de samlingar kallade Songs of Innocence och Songs of Experience, som han någorlunda lyckades hitta avnämare för under livstiden, var inte alls den sorts profetiska uppenbarelseböcker han annars huvudsakligen verkar offrat sin skaparmöda på, även om den mest kända dikten ur dessa, »The Tyger«, faktiskt är en poetiskt lödig framställning av teodicéproblemet.

Blake var egentligen graverare till professionen, och försörjde sig så. Sina egna skrifter tog han fram med en egenuppfunnen metod, som tillät honom att på samma tryckblad blanda text och grafik, som sedan kunde färgläggas. Arbetet var förvisso långsamt, men resultatet är ofta mycket vackert, speciellt som han var skicklig grafiker. I The complete illuminated books har alla hans sådana verk samlats: det är egentligen först med senare tids tekniska framsteg som Blakes ursprungliga visioner kunnat återges rättvist till en större publik.

I de religiöst inriktade skrifter som dominerar volymen laborerar han istället med intrikata teologiska framställningar, där detaljerna ändras men vissa gestalter återkommer, som Orc, en revolutionär ande, Urizen, en demiurgliknande figur, det rena förståndet och den fjättrande religionens upphov, samt profeten Los. Världsbilden är Swedenborgskt och gnostiskt färgad, bibelns berättelser hålls för en korruption av den sanna historien, och den organiserade religionen är en tvångströja människorna lurats in i.

Den poetiska framställningen är något utmattande, med diverse namn på olika mer eller mindre välvilliga andar och kosmologiska beskrivningar och mytologi, och allt känns tämligen dött, svårt att anknyta till. Ibland blir det förryckt storslaget, som när samtida händelser omvandlas till mytologiska (så till exempel amerikanska befrielsekriget i America: a prophecy) eller tänkare som Locke, Newton och Voltaire åkallas som en sorts demoner; Milton ges till och med titelrollen i en av skrifterna, även om han knappast går att skilja från de övriga symboliska makterna.

The complete illuminated books är en bok mer för konst- än poesiälskaren. Även om poesin fortfarande kan njutas, så gör formatet det svårt och bristen på kommentarer att texten är svårarbetad. Att trycket utsökt återger originalen gör inte att detta blir mycket lättare att läsa, för även om den handstil Blake uppvisar inte är svårtydd annat än undantagsvis så gör färgerna att kontrasten blir lidande. Texten finns också utskriven i noter i slutet av boken, men hur man än väljer att hantera den blir läsningen långsam och syftet att tillgängliggöra text och bild som en helhet lyckas inte helt.

Read Full Post »

Milda verser

Bo Setterlind är en mycket kristen poet. Han är dessutom en mycket svenskt kristen poet, vilket gör att när man läser vissa av de alster som finns med i Samlade dikter får man känslan av att det är pastor Jansson som varit i farten. Om jag parafraserar lätt: »Gud är som en propeller«, »mitt tvivel är som ett crocketklot«. Platt och ointressant.

Det finns en del naturlyrik från början av karriären som bättre lyckas inge någon innerlig stämning, liksom ett par ganska trevliga humoristiska nummer, men ju senare i den kronologiskt ordnade samlingen man kommer, desto mer lägger sig andlighetens våta filt över läsningen i form av kortvers lämplig att skriva in i konfirmationsbiblar; när skalden försöker bryta sig loss och ta sig an andra teman och längre format svänger det sällan ordentligt trots att det verkar varit meningen, och när han försöker bli politisk är det en reaktionär herre som tycks ogilla allt i det moderna samhället som talar.

Som sagt: lite av värde finns i samlingen, troligen mer för den religiöst lagde. Men för de otroende är det knappast mödan värt att läsa denna samling.

Read Full Post »

Den oemotståndlige

Jag har nu, nästan tio år sedan sist, läst om Richard III. Det jag skrev om den förra gången gäller fortfarande, så jag tänkte bara lägga till ett par ytterligare noter.

Först, utifrån annan nylig läsning. Richard III är ju sista delen av första tetralogin, där Rosornas krig skall nå sitt blodiga crescendo och i princip alla kvarvarande ädlingar skall ställa sig tillsammans med de kvinnor var liv Rikard förmörkat och genom att exorcera honom till slut få slut på alla strider. Även om pjäsen inte anknyter alltför hårt till de tidigare så är det likafullt en fördel att ha med sig de alla svek som styckvis motiverar figurerna: drottning Margaret, Hastings, Rikard själv. Hans slaktarbana började ju inte här, och han var heller inte den som drog igång det kaos han utnyttjade.

Vilket för oss in mot min andra punkt: den politiska tolkningen. Rikard är ju likt få andra av Shakespeares figurer den onde tyrannen. Förvisso finns det andra män med makt och taskig moral, men ingen av dem står likt Rikard i centrum, inte ens i pjäserna med romerskt tema (och då är de långt ifrån lika skurkaktiga). Vill man säga något ogillande om samtida makthavare så är det alltså hit man i första hand vänder sig. Har Rikard tidigare fått klä ut sig i uniform och bikorn, eller brunt och armbindel får han väl idag bära illasittande kostym och ful peruk. Gott så, ty det remarkabla är ju inte att pjäsen skildrar en man som lyckas förblinda sina motparter, utan att han också lyckas få med sig publiken. När Rikard duperar Hastings, eller förför Anne, så förför han även oss. Ett litet antal personer – kvinnor – på scen, ser igenom honom tidigt och varnar, men förtrollningen sitter i länge. Den går först ur när hans ambitioner går ut över prinsarna i Towern (och inte ens då överges han av alla). Vilka är vår tids prinsar?

Read Full Post »

Stulen jord

Ett över sjuhundra sidor långt epos om samiskt liv under nittonhundratalet blev förra årets något oförutsägbara Augustprisvinnare (åtminstone var själva boken som sådan oväntad; att den skulle prisas var inte förvånande). Sjuhundrasidiga epos för förvisso tankarna till mastiga böcker i stil med Iliaden eller Den gudomliga komedin, men varken hexameter eller terziner är versmått på modet, så Linnea Axelssons Ædnan är betydligt friare och glesare skriven och sidorna flyger förbi.

Tre generationer samer får vi följa när deras liv ständigt utmanas av svenska staten: ett par i förra århundradets början, i de nordligaste delarna, som driver sin ren mellan betesmarker i Sverige, Finland och Norge, tills gränserna en dag stängs och de måste flytta söderöver, bort från gammal mark och bort från den förolyckades sonens gravplats. De hamnar i Porjus, och där tar sedan nästa generation vid: en familj fiskesamer, vars boplatser flera gånger hamnar under vatten när Vattenfall reglerar älven. Dottern i familjen får jobb som städerska på verket, gifter sig och får barn, som är den tredje generationen: de kämpar för att återerövra den samiskhet som försvunnit när den setts som ful och onödig, kämpar för att räknas då de inte är medlemmar i någon sameby, och för att Girjas sameby skall få rätt mot staten i rättegången om jakt- och fiskerättigheter.

På enkelt, rakt språk avhandlas såvitt jag kan se de flesta av smärtpunkterna i den samiska nutidshistorian: frånerkännandet av rättigheter; skallmätningar, nakenfoton och praktverk med omdömen; nomadskola; språkförlust; exotisering och skam. Interna samiska konflikter kommer ibland också upp, men de framstår främst som framkallade av trycket från storsvenskarna som deformerat den samiska kulturen; med tanke på Girjasmålet har detta inte upphört, även om domstolarna i alla fall till dels erkänt samernas gamla rätt.

Det är svårt att inte läsa politiskt, troligen svårt att inte skriva så också: det finns för mycket bråte som aldrig rensats undan, det finns fortfarande starka krafter som inte vill höra talas om att samerna har större rätt till norra Sverige än andra. Ædnan skildrar vad som kan vara det svenska samhällets största kvarvarande skam, värre än ruelsen efter andra världskriget eftersom den fortfarande inte fullt erkänns. Ædnan kanske inte blir en bestående klassiker – poesin är snarast den sort som består av radbruten prosa, även om lyrik ibland bryter fram i dagen – men här och nu sägs något som behöver sägas.

 

Read Full Post »

Fragment

Bodil Malmstens Samlade dikter var inte riktigt vad jag väntat mig: att det skulle vara modern fri vers var ingen direkt överrasksning, men att varje enskild samling så tydligt skulle kretsa kring ett enda tema eller förlopp var det: här finns endast en handfull helt fristående dikter, resterande hör klart hemma i ett visst sammanhang och läses bäst i detta.

Jo, jo, man kan naturligvis plocka ut någon av dikterna om sorg över en älskad bortgången, eller den gråtrista vardagen, eller moderskärleken speglad i Nefertitis och citera och det kommer bli alldeles utmärkt, men riktigt överväldigande blir det bara när man sedan fortsätter och läser ytterligare fler av dem efteråt. Möjligt undantag: första samlingen om Dvärgen Gustaf, som mest är konstig även när man läst allt, som det vore en allegori man inte får alla element i.

Bäst är nog första delen av Paddan & Branden, den samling där rimmen står tätast och ger tydlig rytm och tyngd åt den oväntade humorn mitt i skildringen av en änkeman sedan ett år, fortfarande med trösten utom sikte. Den stora vardagligheten och den stora sorgen återkommer senare: Malmsten skriver om människor och situationer som inte skulle få någon att vända sig om, men med inkänning och personlighet som är minst lika tillfredsställande som någon kärleksdikt riktad till en Sarons lilja.

Read Full Post »

Det är två rosor utsprungna

Shakespeares första tetralogi är en märkligt disparat samling: de tre första delarna, som behandlar Henrik VI, anses höra till hans svagare nummer, medan den fjärde, Rikard III, hör till standardrepertoaren och är det enda rena krönikespelet som andra än engelskspråkiga vanligen intresserar sig för. Av de första är 1 Henry VI det som anses det svagaste numret, och kloka huvuden har brytt sig med frågan om Shakespeare överhuvudtaget skrivit särskilt mycket av det. Strukturen anses sund, det finns en handfull kortare rader som citeras, men annars har det mest uppförts som ett slags bihang till de två senare delarna (som eventuellt skrevs före denna).

Det finns annars en del att jobba med här: som vanligt bryr sig inte Shakespeare närmare om världsliga ting som historisk kronologi, och placerar handlingen i ett slags tänjbar tid efter Henrik V:s död. Fransmännen har börjat ta tillbaka hans erövringar, ledda av Jean d’Arc, medan Henriks gamla generaler står emot så gott de kan; på hemmaplan har en yngre generation börjat smida ränker mot varandra då titelpersonen alltmer visar sig vara en ineffektiv, svag karaktär som inte kan hålla ordning. Att allt kommer ta en ände med förskräckelse är snart tydligt.

Jean d’Arc, ja: mycket av pjäsens svaghet kommer från hur hon hanteras. Till en början tycks hon ha en moralisk styrka som gör att hon kan stå emot engelsmännen, ledda av den gamle krigsbussen John Talbot, men efter en första stark insats och trots att hon oftast ställer sig som en enkel, rättfram krigare som ser igenom högmod och retorik, så verkar hennes framgångar alltmer komma från trick och förräderi; mot pjäsens slut visar hon sig ha varit i förbund med djävlar, precis innan hon faller i engelsmännens händer och med alltmer desperata och motbjudande lögner försöker rädda sig själv. Jungfrun är synad och visade sig inte ens vara en charlatan, utan en häxa som engelsmännen med gott samvete kunde bränna.

1 Henry IV är alltså en i mycket okänd pjäs: så mycket märkligare då att den uppenbarligen stått modell för en av de mer kända lekarna i svensk litteratur: när Kalle Blomkvist och vänner leker röda och vita rosen så har de uppenbart läst just denna pjäs, och där valt ut en av de välljudande fraser som den trots allt har att bjuda på, och sedan broderat ytterligare på den, så att »tusen sinom tusen skola gå in i döden, och in i dödens natt«. Inte illa upplockat av en fjortonåring.

 

Read Full Post »

Måneljus

De historier som utgör ungefär nio tiondelar av den lilla volymen med Edgar Allan Poes Tales and poems är inte de man i första hand skulle vänta sig: här finns inga svarta katter, inga skvallrande hjärtan, inga fat med amontillado, inga pendlande yxor, inget hus Usher, ingen röd mask och ingen Auguste Dupin. (Det finns dock ett gigantiskt kyrkur med vässad minutvisare, som expedierar en dam med litterära pretentioner i en sorts självparodi). Det som finns tycks i huvudsak vara lite mindre kända berättelser av varjehanda art: en del är fortfarande ganska goda stämningsskapare, som »Metzergenstein«, men ofta tycks poängen förloras i vaga antydningar om hemska sjukdomar och odefinierade psykiska tillstånd och teorier som i »Morella«.

Det finns dock inte bara skräcknoveller, utan även tämligen humoristiska historier, som den om en student som med pokeransikte ställer till med upptåg, och kanske mest intressant, inte minst på grund av efterordet, »The unparalleled adventures of one Hans Pfaall«, om en nederländsk bälgreparatör som bygger en ballong och far till månen, en historia som liksom flera andra i sin berättarstil påminner mycket om hur Jules Verne senare skulle berätta om liknande sällsamma färder, även om denna inte är riktigt lika bra. Trots efterordet där han anklagar andra som beskrivit månfärder för att mest fuska med fysiken så gör även Poe det: han tycks ta det för givet att en ballong som stiger från jorden oundvikligen skall färdas i riktning mot månen och hamna i dess gravitationsfält, och även om han fyller rymden mellan kropparna med tunn atmosfär så är den ändå så tunn att den omöjligen skulle kunna hålla uppe ballongen. Han nöjer sig också med att beskriva själva resan, och struntar sedan i målet för den.

Det finns även en del berättelser om hypnotism (bland annat en som direkt hamnar i metafysik, helt onjutbar), aningen mindre fantastiska ballongfärder, besök på sinnessjukhus, en man som lägger en förmögenhet på att skapa det mest fulländade av landskap. Poe är inte så mycket ute efter skräckeffekter (även om det finns en del sådana) som att utforska psyket, mest lyckat och underligt kanske i »The imp of the perverse«, om den impuls som ibland uppstiger och får en att med öppna ögon gå rakt mot sina egna intressen.

Slutligen finns naturligtvis även hans poesi, mest känd naturligtvis den dikt om korpen som sitter på en byst och kraxar fram sitt »aldrig mer«, men även andra dikter om förlust och längtan, kanske främst i den experimentella dikten »The Bells«, om de klockor som ljuder ut under olika delar av livet, från bröllop och slädfärder till larm och dödsringningar.

Poe var en mer mångsidig författare än man normalt ser honom som, men även om han sällan helt blamerar sig och ibland kan nå mycket lyckade resultat känns ändå en hel del av detta extra material oavrundat, orimligt eller bara ointressant med lite avstånd till de fenomen eller teorier som behandlas.

Read Full Post »