Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘På vers’ Category

Daniel Möller och Niklas Schiöler har fått motta mycket beröm för sin Svensk poesi, en antologi över poesi på svenska, från runinskrifter till Athena Farrokzhad. Det är lätt att stämma in: detta är en gedigen samling, som troligen kommer vara många till nytta och glädje. Greppet att återge alstren med en ortografi som återger originalet i möjligaste mån (undantaget frakturskrift och långa s) är också lyckat; det tar en liten stund av tillvänjan, men sedan går läsandet bra. Urvalsprinciperna, där även finländsk poesi tagits med, fungerar också bra.

Finns det då inga fläckar? Jo, några, som jag tänker ta upp här för att visa på hur lite det egentligen finns att säga: dels vet jag inte om de dikter som fått representera gustavianerna alltid är de jag skulle velat se: Bellman är naturligtvis rikt företrädd (mest av alla i hela verket), och att Lenngren är tvåa från epoken är också i sin ordning, även om jag undrar om inte även »Pojkarne« kunnat beredas plats. Kellgrens dikter vet jag inte heller om de blev helt lyckade, jag skulle nog velat se något lite mer av förnuftsdyrkan (gärna på bekostnad av den överspände Thorild, som jag aldrig begripit mig på). Även i andra fall undrar man ibland var något känt verk blev av, men inget sådär helt avgörande.

Saknas då någon? Ende jag kunnat se direkt är väl Gunnar Wennerberg – och det beror inte på att han skrev för musik, för i så fall skulle såväl Taube som Vreeswijk och Karl Gerhard kunna uteslutas. »Den ökända hästen från Troja« må dessutom vara en briljant kuplett, men för läsning står sig den dåligt. Annars skulle väl något skämt av Falstaff, fakir kunnat beredas plats, i alla fall som A:lfr-d V:stl-nd fått det.

Annars saknade jag ibland årtal för dikters publicering, i alla fall för sentida sådana som kommenterar sin samtid. Detta är dock enbart randanmärkningar.

Tillbaks till mer positiva tongångar: har den fått mig att upptäcka något nytt? Förutom nöjet av att läsa hela Stiernhielms »Herkules« (som jag tidigare överskattat längden grovt på), så gillade jag speciellt Johan Elers »Öfver ett benhus«, en mättad dikt om döden i stenstil. Andra trevliga upptäckter var Hedborns »Ute blåser sommarvind«, och den oförlikneligt pekorale Robert von Kræmer.

Oavsett saknade enskilda verk, och inkluderade sådana, så är Svensk poesi en guldgruva att ösa ur.

Annonser

Read Full Post »

Det är inte svårt att se var Carl Sandburgs sympatier låg i Chicago poems: hos massorna, människorna som var dag sliter sina kroppar för att i bästa fall kunna få ut några droppar lycka på kvällen, en stund med dragspel och dans eller en båtfärd om söndagen, eller som i veckor avsätter en tiondel av lönen att betala kistan för treåringen. Den typen av tydlighet är inte enbart av godo: poesi handlar ofta lika mycket om att antyda som att berätta. Detta lyckas Sandburg med endast sporadiskt; ofta liknar det mer journalistik än poesi.

Nu är arbetarna inte Sandburgs enda ämne: lika mycket handlar det om staden, en ung, arbetande, oslipad stad även den. Stolt över att vara USA:s livsmedelsupplag och järnvägsknut, en stad fylld med självförtroende och tillförsikt, men också söndriga människoliv, dimma och olikhet. Sandburg är inte lyriker, han hyllar hellre arbetets söner än mediterar över solens spel i vattnet, men även han vänder sig då och då mot Michigansjön eller förlorar sig i dimmans virvlar.

Skall poesi enbart bedömas efter skönhet är Sandburg endast en medelmåttig poet. Bedömer man även efter den innerlighet som förmedlas är han stor. Om även klarsyn inräknas kan han nå riktigt sublima höjder.

 

Read Full Post »

Min kunskap om Gunnar Ekelöf är högst bristfällig; något bättre är den om grekiska och bysantinska ting, men inte fullt tillräcklig för att innehållet i Dikter: 1965-1968 skall kännas som det kommer naturligt. Samlingen omfattar fyra verk: Dīwān över fursten av Emgión, där nämnde furste tänks ha skaldat och skildrat sin fångenskap och förblindning efter Manzikert, Sagan om Fatumeh, om en ung vacker kvinna, som har en älskande, och sedan hennes ålderdom, då hon tvingats prostituera sig, Vägvisare till underjorden, om mer blandade ting, bland annat Odysseus, Hermes Trismagesterios, och hur Satan (i en av Blake mycket påverkad skepnad) förälskar sig i en novis, och Partitur, en samling dikter som postumt samlats.

Återkommande teman är motsatser som natt och dag, skugga och ljus, och närvaro och frånvaro. Det är i teknisk mening mycket mystisk dikt, fri men tungfotad, och mycket lärd, vilket ibland ger en känsla av att det är mycket yta men mindre innehåll. Det är inte munter dikt, men ej heller bemängd med ångest: endast världens smärta och besinning inför hur litet man kan göra.

Jag vet inte just om det är någon favorit, nu eller blivande, men heller långt från avskräckande.

Read Full Post »

Vid en klippa i Skytien fängslas han, vid en orubblig sten naglas han fast. Gudasmidda band håller honom, Hefaistos kedjor stannar hans flykt. Eldgivaren straffas, Zeus fiende plågas.

Aischylos Den fjättrade Prometheus är en lite udda pjäs: jag vet inte om den egentligen bör kallas tragedi, trots att Prometheus när den är över kommer att stå fjättrad vid sin klippa i tretton generationer innan Herakles befriar honom: för det är han för okuvligt stolt, för trotsig i nederlaget.

Som alla grekiska pjäser drivs denna främst av dialog, förutom mellan Prometheus och Hefaistos när han låses vid klippan, övervakade av Zaus hantlangare Makt, så mellan Prometheus och kören, som är en samling avkomlingar till Okeanos, och mellan Prometheus och den irrande Io, som han pekar ut vägen till Egypten för. Man förstår att Zeus nyss tagit makten, att Prometheus hjälpt honom, och att han sedan hjälpt människorna ut ur oförståndet, mot civilisationen: det är detta som fått Zeus att ana en utmaning och störta honom. Prometheus sitter dock fortfarande med ett trumf: han har sett en dumhet som Zeus är på väg att begå, vet att den kan leda till hans fall.

Den fjättrade Prometheus är långt ifrån den bästa antika pjäs jag läst: den innehåller en del intressant, men ingen riktig lyftning. Den stolthet i nederlaget som Prometheus uppvisar må vara grundad, men leder inte till någon större rörelse.

Read Full Post »

Den sufism som Mahmud Shabistari förmedlar i Mystikens rosengård är av den mest ekumeniska sort som kan tänkas: såväl hedendom som kristendom förklaras vara utgångna från Allah och således per definition goda, och vägen till den sanna tron är att befria sig från självets bojor, däribland den alltför självupptagna tron. Att sysselsätta sig med trons gärningar för frälsning är inget som ligger för Shabistari.

Som mystiker framställs naturligtvis inte detta på ett alltigenom klart sätt. Verket är uppställt efter olika frågor, som sedan får svar, vilka exemplifieras med liknelser och utmynnar i regler. Det mesta tycks gå ut på att man skall rensa upp själen för att kunna genomlysas av det gudomliga ljuset, med det är också mycket prat om varat och ickevarat, likelser med att det enda är en del av allt (som talet ett är enhet och en del av alla heltal), och annat som kräver mycken tanke. Erik Hermelins översättning är skriven på den slags poesisvenska som var bruklig runt förra sekelskiftet, med fuskande småord som »vi« för »varför«, men annars relativt klar och lättflytande.

Verket har fått ett klargörande efterord av Ulf I. Eriksson, som troligen hade varit bättre som förord; att läsa sufisk poesi, dessutom med mycket knappa förklaringar av översättaren, kräver egentligen mer förkunskaper än jag kände att jag hade. Det spännande innehållet uppvägde dock de ibland över huvudet flygande hänvisningarna. Trevligt.

Read Full Post »

Det är svårt att läsa översatt poesi; översättningen gör att antingen ordens eller idéernas skönhet lätt får stryka på foten. När sedan idéerna kanske inte är av en sort man är van att möta så blir det än svårare. Ändå har Ashk Dahlén lyckats bra med att översätta Jalal al-din Rumi; ett litet urval av denne produktive diktare har samlats i Vassflöjtens sång, tillräckligt för att ge en känsla för denne sufist och poet.

Allt är starkt mysticistiskt färgat, varför man får antaga att även när han skriver vackert om att den aldrig utsagda kärleken glänser mer än den utsagda, eller mannen som valde att gifta bort sin vackra dotter med den vise mannen, istället för den starke eller rike eller ryktbare, så handlar det på någon nivå om Islam, i alla fall i dess mer esoteriskt ekumeniska mening, där de olika religionerna bara är olika sätt att nå till sanning om den sanne guden (det är hos Rumi man hittar liknelsen med elefanten i ett mörkt rum, där den ene tror att den är en orm efter att ha känt på snabeln, den andre en solfjäder när den fått fatt i örat, och en tredje vill fästa en tron på dess rygg).

Rumis poesi är vacker, och när den är som bäst fungerar den på fler plan, när metaforerna i sig själva är meningsfulla och inte får för mycket av allegori över sig.

Read Full Post »

A. E. Housmans A Shropshire lad hör väl till de mindre klassikerna, de som överlever men aldrig får stor uppmärksamhet. Det är en samling dikter som hör den lantliga ungdomen till: ung passion, ungdomens flykt ut i stora världen, ung död. Ty den melankoli som hör dikter som ungdomen till är mycket förstärkt: många av dikterna handlar om död, eller ungdomar som efter stridens hetta måste fly (eller misslyckats med detta och fångats in av lagen).

Annat handlar om de som flytt och nu inte kan bada i samma flod en gång till: de befinner sig i London och saknar den lantliga enkelheten, eller återvänder och finner de gamla vännerna försvunna. Ytterligare annat handlar om ung kärlek som sviks eller aldrig tillåts mogna.

A Shropshire lad är vacker, melankolisk, kort. Ungefär som ungdomens första blom, sedd på avstånd.

Read Full Post »

Older Posts »