Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘På vers’ Category

I Odysséens trettonde sång får Odysseus, den frejdade hjälte, äntligen återvända till Ithaka. Först känner han dock inte igen sig, eftersom Athena villar ögat och talar med honom i förvrängd gestalt, innan hon förklarar att hon ser igenom den lögn han först tagit till och förklarar att han därigenom liknar henne – en intressant episod, och hade det inte varit för att delar av Odysseus äventyr (i alla fall de med cyklopen och Kalypso) bekräftats av gudomar så hade den varit nog för att få en att undra över mycket av det som skedde tidigare.

Därefter får Odysseus en tiggares skapnad, och tar sig till sin svinaherde Eumaios, en av de som varit honom trogen genom hans långa bortavaro. Av honom får han nyheter om vad som skett på ön, medan Athena hämtar tillbaka Telemachos från Sparta. Därvid visar sig det skepp friarna skickat ut i bakhåll för honom verkningslöst, och även han kan ta sig till Eumaios och där smida planer med fadern.

I sjuttonde sången tar sig så Odysseus hem till sin borg, där friarna äter hans hjordar. I sång arton brottas han med en annan tiggare, som velat ha ensamrätten till friarnas givmildhet – alla förutom Alkinoos verkar ha viss mänsklighet, vissa så mycket att poeten till och med tycks beklaga att de också måste dö.

Detta parti tycks snarast vara en diskussion av lojalitet och pietet: från hur Eumaios beklagar sig över den herre han till viss del gett upp hoppet om, beklagande hur tiggare ställt sig in hos Penelope med falska nyheter, över de tärnor som fortsätter tjäna sin matmor, men där vissa ligger med friarna och försummar Odysseus gamla hund, som liksom andra djur ser igenom Athenes förställningskonst, och till herden Melentheus, som tycks tjäna friarna med glädje efter att ha fått viss uppmuntran, med den överlägset skrytsamma, nedlåtande rådgivande ton som man än idag känner igen från de som med moralismer försöker rättfärdiga sin upphöjelse. Om Homeros värld annars kan te sig långt fjärran, är den när man möter honom påträngande igenkännelig.

 

Annonser

Read Full Post »

I Odysséens nittonde sång får Odysseus äntligen åter tala med sin ungdoms kärlek Penelope. Hon känner förvisso inte igen hans yttre, förställd som han är av Athena, men samtala får de, och hon får beklaga sig över makens frånvaro, och han får trösta och försäkra att snart kommer han vara där och ta hämnd på friarna. Känner igen honom gör dock hans gamla amma Eurykleia, på det ärr på låret han en gång fått av en vildsvinsgalt under jakt.

I tjugonde sången beger han sig åter bland friarna, på det att de må åter få chansen att förolämpa honom och härda hans sinne. Verkets klimax påbörjas dock på riktigt i nästa sång, då en bågskyttetävling om Penelopes hand ställs an, en tävling som Odysseus till slut vinner, efter att övriga fåfängt försökt spänna hans båge. I tjugoandra sången påbörjas därefter slakten, av Odysseus med bågen i hand, och sedan Telemachos och de båda herdarna Eumaios och Filoitios, när Telemachos hämtat vapen till dem.

I tjugotredje sången får till slut Penelope veta sanningen, och efter kontrollfråga till den längtade återkommne tillbringar de natten tillsammans och berättar om sina olyckor. Nästa dag och sång inleds med att friarnas själar kommer till underjorden och berättar sin historia för Achilles och Agamemnon, medan Odysseus söker upp sin far. Efter att några av friarnas efterlevande försökt ta hämnd skräms de på flykten i en sista strid, innan allt abrupt avslutas genom att Athena stiftar fred.

Slutet är lite märkligt: inte bara i den oförsonliga blodigheten som gör att alla friarna, liksom de tjänarinnor som förlustat sig med dem, måste dö, utan i hela utformningen. Egentligen framstår återföreningen med Penelope som en rimlig plats att sätta punkt, eller möjligen efter en kort skildring av den färd Odysseus i framtiden måste göra för att försonas även med Poseidon, men istället får man först den underliga scenen i vilket hela verket summeras, och sedan en kort strid som förefaller tämligen onödig: behöver verkligen Odysseus och Telemachos åter få visa sitt mod och sin förmåga att låta kött möta den grymma kopparn?

Nåväl, nu är såväl Iliaden som Odysséen återlästa. Må de få segla ständigt.

Read Full Post »

Listan med olästa verk av Shakespeare blir allt kortare: nu kan jag stryka även The two noble kinsmen, ett samarbete med John Fletcher som länge tillskrevs enbart denne. Det hela bygger på Chaucers Riddares berättelse i Canterbury Tales, och berättar om de två unga kusinerna Arcite och Palamon, som är trogna vänner och begivna på valpiga ord om evig vänskap och rönnbärsfilosoferande. De tillfångatas i strid av Theseus, får syn på Hippolytas syster Emilia (det finns en del ekon av En midsommarnattsdröm), och blir båda blixtförälskade och bittra rivaler. Mycket av handlingen visar sedan på hur de försöker att samtidigt uppträda höviskt mot varandra medan de båda säger sig vilja se den andres hjärteblod. I en bihandling ser vi hur fångväktarens dotter, som förälskat sig i Palamon och befriat honom inser att han inte älskar henne och blir galen.

Eftersom pjäsen länge inte troddes vara av Shakespeare, och säkerligen inte är enbart av hans penna, så har den fått förhållandevis lite uppmärksamhet. Det är synd; Fletcher är inte en ovärdig kollaboratör, och även om den omedelbara förälskelse som driver handlingen tycks orimlig är den varken mer eller mindre konstig än den i Romeo och Julia. Fångväktarens dotter är en bra roll, och några av scenerna när Arcite och Palamon närmar sig avgörandet med vapen är fortfarande goda i sin tragikomik. Det finns förvisso en del motsägande partier, men inte värre än att de lätt kan passera om de inte pekas ut för en, och i det stora hela verkar handlingen robust.

Det är kanske inte Shakespeares allra främsta verk, men nog är den förtjänt av en betydligt mindre undanskymd plats än som hittills kommit den till dels.

Read Full Post »

Odysséens sjunde till tolfte sånger täcker i stort det man lätt tror är huvudhandlingen; ja egentligen kan man stryka även sjunde och åttonde utan att mista något av de missöden Odysseus och hans skeppskamrater råkar ut för. Dessa berättar istället om hur Odysseus anländer till faiakernas hov, och hur han deltar i den idrott som där utövas genom att stå för ett mästarkast med diskuss. Innan han får sätta sig på det skepp som skall ta honom till Ithaka ber dock kung Alkinoos honom att berätta vad som skett honom tidigare, och då kommer hela den otroliga historien fram.

Det hela börjar dock tämligen modest, med en strid mot de högst mänskliga kikonerna, innan det bär iväg till lotofagerna, med deras beroendeframkallande, dövande föda. Än så länge inga stora bekymmer, men så inträder de helt i myternas värld, och cyklopens grotta. Även detta hade kunnat vara bara ett mindre missöde, ett prov på Odysseus slughet när han förblindar den enögde jätten och smiter ut fastbunden under dennes får, om inte han drabbats av något slags hybris och i sin triumf låtit cyklopen veta hans riktiga namn och gett honom möjlighet att be fadern Poseidon att hindra Odysseus hemväg.

Sedan kommer de verkliga katastroferna: hos Ailos får han visserligen en säck med alla motsträviga vindar så att han nästan kan nå hemmet, men hans män öppnar den och chansen försitts; lastrygonerna tar elva av tolv skepp, och sedan hamnar de hos Circe som förvandlar hälften av hans män till svin. Genom att ta sängkammarvägen begränsar han dock förlusten till den olycksalige Elpenor, som ramlar ned från ett tak och bryter nacken. Efter ett råd från Circe far han iväg att väcka de döda, i synnerhet siaren Tereisias, och sedan även kamrater från fälttåget, släktingar, berömda kungadöttrar och män som straffas i efterlivet.

När de återvänt till Circe för att begrava Elpenor framgår det dock att färden tycks varit obehövlig: Circe är i stånd att ge samma varning som Tereisias, och fler därtill (låt vara att hon inte kan berätta hur Odysseus kan försona sig med Poseidon) – men vad är råd värda om Odysseus män vägrar lyssna till dem? Sirenerna och Skylla passeras utan större katastrof, men när solens oxar slaktas bryter olyckan ut på nytt och Odysseus hamnar där vi först mötte honom: hos Kalypso.

Read Full Post »

Nio år har gått sedan akajerna plundrade Troja, och världen förändrades: grekernas excesser vände vissa av gudarna mot dem, och hemfärden blev lång. De flesta av de som överlevde resan har dock kommit hem: Agamemnon (låt vara att han möttes av Klytameistra och Aigisthos), Diomedes, Nestor, ja, även Menelaos efter hans långa vistelse i Egypten. Endast Odysseus saknas ännu. På Ithaka väntar hustrun Penelope och sonen Telemachos på honom, och en hord friare på att Penelope skall ge med sig.

Homeros låter även läsaren vänta på Odysseus: de fyra första sångerna i Odysséen följer istället Telemachos, hans konfrontationer med friarna, och hur Athena övertalar honom att besöka faderns gamla vänner för att söka efter nyheter om fadern. Nestor lever ett gott liv på ålderdomen, och sänder honom med sina söner som sällskap till Menelaos Sparta, där Menelaos vet att berätta om vad som hänt sedan sist.

Samtidigt sitter Odysseus fast med nymfen Kalypso på en ö långt i havet: hon vill vinna hans kärlek, han gråter av längtan till hemmet. Zeus befaller Hermes att meddela att han nu skall få resa hemåt, och i brist på fartyg och manskap bygger han en flotte och far ut på havet. Efter nitton dagar ser honom Poseidon på havet, och snart kommer stormen.

Odysseus räddas i sjätte sången upp på fajakernas ö, och möter kungadottern Nausikaa, får kläder och möjlighet att tvätta sig. Om Iliadens tema var krig, kan kanske Odysséens sägas vara gästandet.

Read Full Post »

I Iliadens nittonde sång börjar vi till slut röra oss mot slutet: Peliden Achilles sörjer Patroklos död, och ställer sig inför hären och förklarar att han åter kommer slåss. Han får då allt det Agamemnon tidigare ville ge honom som försoningsgärd, efter att det förlorat sin poäng. I sång tjugo anfaller så den grekiska armén, Zeus ger gudarna rätt att åter lägga sig i, och trojanerna flyr Achilles vrede. Han dödar först Polydoros, och när Hektor ser sin bror falla försöker han stå emot Achilles, med klent resultat.

I tjugoförsta sången försöker gudarna skydda de flyende trojanerna, men de gudar som står på grekernas sida ingriper, och till slut har spillrorna av den trojanska hären flytt innanför murarna. Kvar utanför står endast Hektor, och i tjugoandra sången berättas om enviget med Achilles: hur de först springer tre varv runt staden, hur Athena sedan lurar Hektor att bli kvar, och hur Hektor så till slut faller. Achilles släpar honom i smutsen efter sin stridsvagn, och trojanerna beklagar sig: nu vet de att de är chanslösa, och deras döttrar kommer föras bort, och Hektors lille son kommer bli slav eller dödas av någon rasande inkräktare.

I sång tjugotre blir det paus i handlingen: Achilles anställer begravningsspel över Patroklos, och det tävlas i kappkörning, boxning, brottning, pilskytte och löpning. Även spjutkast står på agendan, men när Agamemnon ställer sig upp är spelledaren kvick att tilldela honom första pris, troligen eftersom det är långt ifrån så självklart som han påstår att överkungen kommer vinna.

I tjugofjärde och sista sången är det istället trojanernas tur att dricka gravöl: Priamos tar sig med gudabeskydd till Achilles tält för att lösa ut kroppen av sin son, den Achilles hitills varje natt kört bakom sin stridsvagn utan att finna ro, och utan att kunna fördärva när gudarna bevarar den. Den gamle lyckas beveka honom, och får tillåtelse att i tio dagar samla ved för sonens gravbål. Med detta slutar Iliaden, och trojanerna beklagar åter sitt öde.

Efterordet av Jan Stolpe handlar mycket om hur illa Lagerlöfs översättning behandlats av eftervärlden: det är sant att språkbruket i den är mycket arkaiskt, men det kan knappast ses som annat än medvetet, då exempelvis de verbändelser i tredje person pluralis som nyttjas fallit ur bruk sedan länge redan vid tiden för översättningen. Att Lagerlöf använder dem och andra åldriga drag bör därmed rimligen ses som ett försök att återge liknande drag hos grundtexten – man kan möjligen invända mot den idén, men om det inte passar så bör man åtminstone erkänna att när man går in och ändrar i översättningen så är den inte längre Lagerlöfs. Detta är också anledningen till att Svenska Akademien gav ut den oförvanskade texten för några år sedan, så att man åter kan läsa Homeros som Lagerlöf tänkte sig honom, med flytande vers och åldriga vändningar.

Read Full Post »

I sång tretton av Iliaden har trojanerna nått fram till de grekiska skeppen. Grekerna, med de båda Ajax i spetsen, fredar dem så gott det går, men de är uttröttade. I fjortonde sången, när Zeus tillfälligt vänder sig bort, ingriper så Poseidon för att freda grekerna, bistådd av Hera som förför sin make för att få honom att fortsätta koncentrera sig på annat. Ajax kastar en sten mot Hektor och sårar honom, och trojanerna måste fly.

I femtonde sången vaknar Zeus igen, och förgrymmad sänder han ner Apollon för att bistå trojanerna, som åter rycker fram mot skeppen. Endast Ajax lyckas för en tid freda dem. I sextonde sången börjar så ödet åter spela: Patroklos lånar Akilles rustning, och leder myrmidonerna mot striden för att driva undan trojanerna, som precis lyckats antända ett av de beckade skeppen. Patroklos driver dem flykten, tillbaka mot Troja, men stupar till slut mot Hektor sedan Apollon saboterat den lånade rustningen.

I sång sjutton kämpar Menelaos för att försvara Patroklos lik, en strid som drar åt sig fler och fler hjältar. Till slut, i sång arton, för grekerna hans kropp tillbaks till lägret, och Akilles, som fått höra nyheten och nästan förgås av sorg visar sig och ger dem andrum: strida kan han inte, då han inte har någon rustning. Hans moder tar sig till Herakles för att be honom smida en, vilket han gör, inklusive en överdådig sköld med vad det verkar rörlig dekoration.

Mer strider, mer död. Förutom blodet är det man slås av den girighet som speglar alla: man kan förstå att de vill få med sig de fallnas kroppar till eget läger för begravning eller skändning, men vad handlar egentligen dessa eviga försök att klä av dem rustningen först om? Låt går för att rustningar var dyrbara, att plundra lik brukar normalt få vänta tills efter striderna slutits. Är det möjligen också någon sorts manlighetshävdande ritual? Ännu ett tecken på högmod likt Hektors ovilja att dra sig innanför murarna nu när han fått smak på seger?

Read Full Post »

Older Posts »