Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘På vers’ Category

Johan Gabriel Oxenstierna var skalden som tvingades in i statsförvaltningen, enligt den vanligaste förklaringen eftersom Gustav III tilltalades av idén av att likt Gustav II Adolf ha en Oxenstierna vid sin sida. Som statsman var han omvittnat ineffektiv, och själv hade han hellre velat arbeta med sin diktning. Om eftervärlden minns denna diktning är det främst i form av de två längre skapelserna »Skördarne« och »Dagens stunder«, vilka också är huvuddelen av innehållet i den av Svenska akademien utgivna volymen med Oxenstiernas verk.

Båda dikterna är pastoraler, i huvudsak inriktade på att uppmåla ett fredligt, stillsamt lantliv, i kontrast till mer militär möda (stadslivets jäkt nämns inte alls). Det är fina skapelser, hyllningar till en värld med hårt arbete, oskyldiga nöjen och oförstörda människor, baserat i en trots allt någorlunda realistisk syn på tillvaron, även om herdedikternas konventioner ibland tränger sig på och gör att det i »Skördarne« finns en rätt enkel liten kärleksintrig och att unga flickor ibland adlas till herdinnor. Även om det aldrig blir lika urspårat backanaliskt som hos Bellman påminner det ändå en del om hans förmåga att kombinera realistisk svensk vardag med antika förebilder och gudaapparat.

»Dagens stunder« är uppbyggd kring morgon, middag, kväll och natt, och i synnerhet det sista partiet är intressant, med en bild av en avlägsen framtid då tomheten uppslukat världen och allt det som människorna försökt skapa förgåtts, även minnet. Ämnet är tacksamt för poeter, och Oxenstierna hanterar det väl. Resten av dikten når inte riktigt samma höjd, men bjuder ändå på såväl fina bilder av människors tillvaro liksom en del lite konventionella betraktelser, inklusive en hyllning till vänskapen som ålderdomens främsta nöje.

I samlingen finns också två kortare verk: »Disa« är en skojfrisk dikt med fornnordiskt tema, om hur den unga Disa likt Kraka tar sig till kungs vare sig klädd eller naken för att avvärja ett orakelsvar om att halva befolkningen skall offras för att den andra halvan skall överleva en svält. Denna saga laborerar med såväl anakronismer som upphetsning inför den fagra Disas iklädande i fisknät, och tar sig uppfriskande rättfram efter att man läst de tidigare dikterna med deras mer tillkrånglade syntax. »Hoppet«, slutligen, är en kortare betraktelse över sitt ämne, inte speciellt minnesvärd men tydligen ett gott exempel på Oxenstiernas övriga diktning.

Oxenstierna är knappast ett stort namn, och denna volym kommer knappast göra honom till det. Han har dock vissa klara förtjänster, främst i ämne och inställning till det: han är patriot, men påtagligt okrigisk. Det finns passager om götiska hjältar, men också klara uppmaningar till det svenska folket att hellre låta plogen gå över de gamla slagfälten, och endast ta ned svärdet om landet hotas. Att han också lyckas få in ett fördömande av slaveriet ger pluspoäng.  Han kanske inte kan återfå en plats på högsta parnassen, men viss ära kan han gott erkännas.

Annonser

Read Full Post »

Projektet var egentligen på sitt sätt vansinnigt: att skapa ett epos utifrån första Mosebok, jämte diverse andra kristna traditioner om Satan och hans uppror mot herren. John Miltons Paradise Lost var en oerhört vansklig idé, inte minst på grund av risken att anklagas för att inte vara renlärig nog (verket skrevs och utgavs precis efter att puritanernas makt brutits; Milton hade politiskt stött dem och Cromwells republikaner).

Historien centrerar kring två förlopp: Satans uppror mot Herren och hur han och de nyvordna djävlarna finner sig instängda i helvetet, samt hans försök att lura Adam och Eva att äta av kunskapens frukt. Historien är således i stort sett känd, och originalitet ligger snarast i framförande och detaljer, vilket dock ger mer än utrymme nog: bara att skriva ett epos på blankvers var unikt nog, och insprängt i verket finns flera försök att förklara hela skapelseberättelsen – var inte Gud orättvis som straffade Adam och Eva så hårt? Varför varnade han dem inte? Varför tyckte inte Eva det var underligt med en talande orm? Intrycket blir nästan lite av de moderna apokryfiska berättelser som baseras på populärlitteratur och försöker hantera upplevda logiska brister.

Mer originell, och potentiellt farlig, är dock skildringen av Gud. Denne är klart uppdelad i Fadern och Sonen, varvid den förre framställs som såväl himmelrikets härskare som den allsmäktige, medan Sonen är hans arvinge. I en tid där idéer om kungen som Guds smorde på jorden växte sig starkare är en sådan tolkning på sitt sätt logisk: om kungen är att nästan likställa med Gud i auktoritet så bör Guds auktoritet kunna liknas vid en kungs. Sådan bundenhet vid tiden för dess tillkomst framkommer även i andra detaljer: när de upproriska änglarna efter första dagens strider finner sig tillbakapressade försöker de den andra slå tillbaka, genom att bygga sig kanoner och skjuta på motståndarna (en till en början lyckosam taktik, tills de lojala änglarna börjar plocka upp berg och kasta; helt bunden till 1600-talet var han således inte).

Mycket har sagts om Satan som protagonist och tidig antihjälte, och visst – det är när han uppträder som det blir lite fart och driv i händelsen. Gud är nog den mest omöjliga figur som kan uppträda i fiktion (då han är allsmäktig så kollapsar liksom det mesta ner i ett »jag har så bestämt« som tar död på all spänning; hade vi haft att göra med den härskarornas gud som egentligen uppträder i Första Mosebok hade han troligen varit lite mer hanterlig), och änglarna och urmänniskorna är lite väl präktigt bleksiktiga (att Adam är en högst patriarkal figur som ständigt måste förklara allt för den vänt trånande men ack så kvinnligt olydiga Eva gör inte saken bättre). Tyvärr är Milton som bäst när han fritt kan styra sin berättelse, men så fort han skall ansluta sig närmare till Bibelns berättelse och måste stoppa ner Satan i ormskinnet blir det hela lite väl ansträngt och tvunget.

Read Full Post »

I Odysséens trettonde sång får Odysseus, den frejdade hjälte, äntligen återvända till Ithaka. Först känner han dock inte igen sig, eftersom Athena villar ögat och talar med honom i förvrängd gestalt, innan hon förklarar att hon ser igenom den lögn han först tagit till och förklarar att han därigenom liknar henne – en intressant episod, och hade det inte varit för att delar av Odysseus äventyr (i alla fall de med cyklopen och Kalypso) bekräftats av gudomar så hade den varit nog för att få en att undra över mycket av det som skedde tidigare.

Därefter får Odysseus en tiggares skapnad, och tar sig till sin svinaherde Eumaios, en av de som varit honom trogen genom hans långa bortavaro. Av honom får han nyheter om vad som skett på ön, medan Athena hämtar tillbaka Telemachos från Sparta. Därvid visar sig det skepp friarna skickat ut i bakhåll för honom verkningslöst, och även han kan ta sig till Eumaios och där smida planer med fadern.

I sjuttonde sången tar sig så Odysseus hem till sin borg, där friarna äter hans hjordar. I sång arton brottas han med en annan tiggare, som velat ha ensamrätten till friarnas givmildhet – alla förutom Alkinoos verkar ha viss mänsklighet, vissa så mycket att poeten till och med tycks beklaga att de också måste dö.

Detta parti tycks snarast vara en diskussion av lojalitet och pietet: från hur Eumaios beklagar sig över den herre han till viss del gett upp hoppet om, beklagande hur tiggare ställt sig in hos Penelope med falska nyheter, över de tärnor som fortsätter tjäna sin matmor, men där vissa ligger med friarna och försummar Odysseus gamla hund, som liksom andra djur ser igenom Athenes förställningskonst, och till herden Melentheus, som tycks tjäna friarna med glädje efter att ha fått viss uppmuntran, med den överlägset skrytsamma, nedlåtande rådgivande ton som man än idag känner igen från de som med moralismer försöker rättfärdiga sin upphöjelse. Om Homeros värld annars kan te sig långt fjärran, är den när man möter honom påträngande igenkännelig.

 

Read Full Post »

I Odysséens nittonde sång får Odysseus äntligen åter tala med sin ungdoms kärlek Penelope. Hon känner förvisso inte igen hans yttre, förställd som han är av Athena, men samtala får de, och hon får beklaga sig över makens frånvaro, och han får trösta och försäkra att snart kommer han vara där och ta hämnd på friarna. Känner igen honom gör dock hans gamla amma Eurykleia, på det ärr på låret han en gång fått av en vildsvinsgalt under jakt.

I tjugonde sången beger han sig åter bland friarna, på det att de må åter få chansen att förolämpa honom och härda hans sinne. Verkets klimax påbörjas dock på riktigt i nästa sång, då en bågskyttetävling om Penelopes hand ställs an, en tävling som Odysseus till slut vinner, efter att övriga fåfängt försökt spänna hans båge. I tjugoandra sången påbörjas därefter slakten, av Odysseus med bågen i hand, och sedan Telemachos och de båda herdarna Eumaios och Filoitios, när Telemachos hämtat vapen till dem.

I tjugotredje sången får till slut Penelope veta sanningen, och efter kontrollfråga till den längtade återkommne tillbringar de natten tillsammans och berättar om sina olyckor. Nästa dag och sång inleds med att friarnas själar kommer till underjorden och berättar sin historia för Achilles och Agamemnon, medan Odysseus söker upp sin far. Efter att några av friarnas efterlevande försökt ta hämnd skräms de på flykten i en sista strid, innan allt abrupt avslutas genom att Athena stiftar fred.

Slutet är lite märkligt: inte bara i den oförsonliga blodigheten som gör att alla friarna, liksom de tjänarinnor som förlustat sig med dem, måste dö, utan i hela utformningen. Egentligen framstår återföreningen med Penelope som en rimlig plats att sätta punkt, eller möjligen efter en kort skildring av den färd Odysseus i framtiden måste göra för att försonas även med Poseidon, men istället får man först den underliga scenen i vilket hela verket summeras, och sedan en kort strid som förefaller tämligen onödig: behöver verkligen Odysseus och Telemachos åter få visa sitt mod och sin förmåga att låta kött möta den grymma kopparn?

Nåväl, nu är såväl Iliaden som Odysséen återlästa. Må de få segla ständigt.

Read Full Post »

Listan med olästa verk av Shakespeare blir allt kortare: nu kan jag stryka även The two noble kinsmen, ett samarbete med John Fletcher som länge tillskrevs enbart denne. Det hela bygger på Chaucers Riddares berättelse i Canterbury Tales, och berättar om de två unga kusinerna Arcite och Palamon, som är trogna vänner och begivna på valpiga ord om evig vänskap och rönnbärsfilosoferande. De tillfångatas i strid av Theseus, får syn på Hippolytas syster Emilia (det finns en del ekon av En midsommarnattsdröm), och blir båda blixtförälskade och bittra rivaler. Mycket av handlingen visar sedan på hur de försöker att samtidigt uppträda höviskt mot varandra medan de båda säger sig vilja se den andres hjärteblod. I en bihandling ser vi hur fångväktarens dotter, som förälskat sig i Palamon och befriat honom inser att han inte älskar henne och blir galen.

Eftersom pjäsen länge inte troddes vara av Shakespeare, och säkerligen inte är enbart av hans penna, så har den fått förhållandevis lite uppmärksamhet. Det är synd; Fletcher är inte en ovärdig kollaboratör, och även om den omedelbara förälskelse som driver handlingen tycks orimlig är den varken mer eller mindre konstig än den i Romeo och Julia. Fångväktarens dotter är en bra roll, och några av scenerna när Arcite och Palamon närmar sig avgörandet med vapen är fortfarande goda i sin tragikomik. Det finns förvisso en del motsägande partier, men inte värre än att de lätt kan passera om de inte pekas ut för en, och i det stora hela verkar handlingen robust.

Det är kanske inte Shakespeares allra främsta verk, men nog är den förtjänt av en betydligt mindre undanskymd plats än som hittills kommit den till dels.

Read Full Post »

Odysséens sjunde till tolfte sånger täcker i stort det man lätt tror är huvudhandlingen; ja egentligen kan man stryka även sjunde och åttonde utan att mista något av de missöden Odysseus och hans skeppskamrater råkar ut för. Dessa berättar istället om hur Odysseus anländer till faiakernas hov, och hur han deltar i den idrott som där utövas genom att stå för ett mästarkast med diskuss. Innan han får sätta sig på det skepp som skall ta honom till Ithaka ber dock kung Alkinoos honom att berätta vad som skett honom tidigare, och då kommer hela den otroliga historien fram.

Det hela börjar dock tämligen modest, med en strid mot de högst mänskliga kikonerna, innan det bär iväg till lotofagerna, med deras beroendeframkallande, dövande föda. Än så länge inga stora bekymmer, men så inträder de helt i myternas värld, och cyklopens grotta. Även detta hade kunnat vara bara ett mindre missöde, ett prov på Odysseus slughet när han förblindar den enögde jätten och smiter ut fastbunden under dennes får, om inte han drabbats av något slags hybris och i sin triumf låtit cyklopen veta hans riktiga namn och gett honom möjlighet att be fadern Poseidon att hindra Odysseus hemväg.

Sedan kommer de verkliga katastroferna: hos Ailos får han visserligen en säck med alla motsträviga vindar så att han nästan kan nå hemmet, men hans män öppnar den och chansen försitts; lastrygonerna tar elva av tolv skepp, och sedan hamnar de hos Circe som förvandlar hälften av hans män till svin. Genom att ta sängkammarvägen begränsar han dock förlusten till den olycksalige Elpenor, som ramlar ned från ett tak och bryter nacken. Efter ett råd från Circe far han iväg att väcka de döda, i synnerhet siaren Tereisias, och sedan även kamrater från fälttåget, släktingar, berömda kungadöttrar och män som straffas i efterlivet.

När de återvänt till Circe för att begrava Elpenor framgår det dock att färden tycks varit obehövlig: Circe är i stånd att ge samma varning som Tereisias, och fler därtill (låt vara att hon inte kan berätta hur Odysseus kan försona sig med Poseidon) – men vad är råd värda om Odysseus män vägrar lyssna till dem? Sirenerna och Skylla passeras utan större katastrof, men när solens oxar slaktas bryter olyckan ut på nytt och Odysseus hamnar där vi först mötte honom: hos Kalypso.

Read Full Post »

Nio år har gått sedan akajerna plundrade Troja, och världen förändrades: grekernas excesser vände vissa av gudarna mot dem, och hemfärden blev lång. De flesta av de som överlevde resan har dock kommit hem: Agamemnon (låt vara att han möttes av Klytameistra och Aigisthos), Diomedes, Nestor, ja, även Menelaos efter hans långa vistelse i Egypten. Endast Odysseus saknas ännu. På Ithaka väntar hustrun Penelope och sonen Telemachos på honom, och en hord friare på att Penelope skall ge med sig.

Homeros låter även läsaren vänta på Odysseus: de fyra första sångerna i Odysséen följer istället Telemachos, hans konfrontationer med friarna, och hur Athena övertalar honom att besöka faderns gamla vänner för att söka efter nyheter om fadern. Nestor lever ett gott liv på ålderdomen, och sänder honom med sina söner som sällskap till Menelaos Sparta, där Menelaos vet att berätta om vad som hänt sedan sist.

Samtidigt sitter Odysseus fast med nymfen Kalypso på en ö långt i havet: hon vill vinna hans kärlek, han gråter av längtan till hemmet. Zeus befaller Hermes att meddela att han nu skall få resa hemåt, och i brist på fartyg och manskap bygger han en flotte och far ut på havet. Efter nitton dagar ser honom Poseidon på havet, och snart kommer stormen.

Odysseus räddas i sjätte sången upp på fajakernas ö, och möter kungadottern Nausikaa, får kläder och möjlighet att tvätta sig. Om Iliadens tema var krig, kan kanske Odysséens sägas vara gästandet.

Read Full Post »

Older Posts »