Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2018

Med tanke på att det tydligen inte utkommit någon mer bok om Theo så hade jag väntat mig att Den helige ande skulle ha stängt några fler dörrar. Det är inte ett dåligt slut, utan fullt stilenligt med vad som varit tidigare och fullt i linje med just denna historia, men likväl så hade man kunnat tänka sig det lite mer stängt, med lite fler svar på de frågor som funnits med under seriens gång.

Likväl: den här gången är det en tredelad historia: ett spår följer Theo och Amir Kairo som i Jerusalem försöker hitta sista delen av gudamaskinen innan Ahasverus gör det (att de aldrig lär sig), ett följer Max i Stockholm som lägger ihop de sista delarna av sin utredning från förra boken och nu visar hur den varit relevant för historien i stort, och sista delen följer Felicia som tagit med sig Helga in i dödsriket och där försöker uppliva henne igen, med hjälp av Nikola Tesla och Robert E. Cornish. Till slut sammanstrålar de alla lagom i tid för att stoppa undergången och lära sig en viktig läxa.

Återigen växlar berättandet mellan att vara mycket skickligt visuellt och lite stolpigt i text, i synnerhet när de nytillkomna läsarna skall välkomnas. Man hoppas det skall komma en del till, samtidigt som det känns som en rätt värdig punkt att avsluta vid.

Annonser

Read Full Post »

Peter Gillgrens Vasarenässansen kan inte anklagas för någon ohederlig marknadsföring: på omslaget anges klart och redigt att detta är en bok om hur konst under svenskt 1500-tal användes som maktmedel: för att framstå som ett härskarideal, för att svärta ned sina motståndare och rättfärdiga sig själv, för att befästa minnet. Med på köpet kommer också ett par omtolkningar av kända verk: Triumftavlorna på Gripsholm och Vädersolstavlan från Storkyrkan i Stockholm, som båda får en datering till Johan III:s tid istället för de tidigare attribueringarna till Gustav Vasas tid på tronen.

Det finns även flera andra aspekter, som hur sagde Gustavs gravmonument anknöt till obelisker som ansågs kopplade till Julius Caesar, om en madonnebild i Örtomta kyrka, hur Johan III ville skapa ett monument över sig själv i Uppsala domkyrka, hur porträtt av de kungliga började användas som politiskt-personliga medel för att bygga kontakt och lojalitet, hur tidig bildsatir började skapas.

Det finns mycket intressant att hämta ur boken, såväl för den som är intresserad av konst som för den som fascineras av de tidigmoderna härskarnas mycket personligt utövade välde. Rekommenderas.

Read Full Post »

North är björnskötare på cirkusen Excalibur, som varje dag färdas till en ny ö för att chockera nya landbor med clowner, akrobater och könsöverskridande. Hon älskar sin björn, och sitt liv: allt hon vill är att kunna fortsätta med det. Alla andra på cirkusen har dock planer, som går på tvärs med hennes och varandras, vanligen planer för att nå ett liv på vad lite land finns kvar efter att haven steg fem generationer tillbaka.

Callanish lever isolerat, sköter begravningar för skeppsfolk ute till havs, inklusive de fåglar vars kvarvarande liv markerar den lämpliga sorgeperioden. Hon har valt exilen själv, för att sona ett fruktansvärt misstag och för att dölja vad hon är. En dag möts de båda, och upptäcker varandras hemligheter, och oväntad acceptans.

Det hade härifrån varit lätt att teckna Kirsty Logans The gracekeepers som en kärlekshistoria, men det är det knappast: de är inom synhåll från varandra mindre än en tiondel av boken, och deras problem har vanligen att göra med hemligheter och sorg, inte varandra. North måste klara cirkusintrigerna, men de vävs vanligen runt henne, utan att hon riktigt förstår vad som händer. Callanish har mer agens, men den består mest i att hon till slut tar nog mod till sig för att försöka få förlåtelse. För att vara en berättelse som fokuserar på två kvinnor så är den samtidigt underligt frikopplad från dem: den drivs inte av dem, och de verkar inte själva lära sig mycket när den rör sig framåt.

Handlingen som sådan är acceptabel, inte mycket mer: underliga svartsjukedraman och trianglar, intriger och illvilja. Det som verkligen  vinner en som läsare är världen: fast mark finns knappt längre, det mesta är hav. Att leva på land är exklusivt och dyrt, och landbor och skeppsfolk håller sig så mycket som möjligt från varandra. Det finns en mäktig militär, men oklart varför. I haven finns under, kvar sedan innan vattnet eller helt nya, och cirkusen är en vacker yta med öppna sår under. Det finns potential här.

Read Full Post »

De flesta berättelser om framtiden vill egentligen främst prata om nutiden, antingen för att varna eller för att hålla upp en skrattspegel. Denna vilja är korrelerad med hur dyster den uppmålade framtiden är: i på det hela taget optimistiska Star Trek så är budskapen för det mesta moraliska, medan historier efter den stora katastrofen vanligen inte nöjer sig med att peka på exakt vad katastrofen berodde på, utan också brer på med påpekanden om att de nya samhällena egentligen är precis som de gamla.

Så också i Nils Håkanssons Ödmården, en osedvanligt neddretad, storäcklande, magvändande berättelse om en grupp framtida svenskar som lever i misär så djup att de själva knappt förstår den: landet är försumpat, vattnet stiger år för år, naturen fylld med märkliga, vidriga kreatur som slukar den ovarlige och endast bjuder på halvtjänligt äta. Det finns de som har det bra i städer, men det är ockupationsmakten, nedrigländare som infiltrerade och tog över ett samhälle lagt på entreprenad till utlandet där ingen längre kunde göra något själv.

Nu bor sweonerna i fukta hålor, slutna över vintern för att undvika tångulvarna från Forsmarka tjärn, med ett historiskt minne som tycks bestå av gamla reklamtryck och den heliga skriften Bröderna Lejonhjärta. De dyker efter gammal plast i bukter och lider av dålig hy. En dag trillar visserligen forn teknologi ner från himlen och tycks lova bättring, men detta är en framtidsskildring fylld med satir. I väntan på samhällsvälvningar och undergång roar de sig med att rensa språket på flaameri och holländäs, byta skräp med varandra och blicka dolskt mot tölpanerna som skrinnar runt och skjuter urfolket.

Kritiken i boken riktar sig således inte enkom mot nutida dekadens, och nöjer sig inte med att ställa språket på huvudet och skapa fram en sorts sextonhundratalsvariant: den djupa kritiken verkar snarare vara mot kolonialistiska attityder där ett fåtal kan leva gott i torrlagda städer och ägna sig åt surdeg och löpband medan andra hukar i gyttjan, inte ens önskvärda som arbetskraft men ej heller möjliga att bli av med.

Read Full Post »

Andra delen i Theo-trilogin Deus Ex Machina, Sonen (kan ni gissa namnet på sista delen?) låter Theo, Emanuel/Christopher och Hasse söka upp Magnus Ladulås för att få reda på platsen för den andra delen av gudamaskinen, men Amir Kairo vet vad de håller på med och är dem i hälarna, samtidigt som han också fortsatt står i förbindelse med Helga. Under en resa till Milano för att ta reda på andra delen av pusslet kastas allt över ända, och helt plötsligt har två av delarna hamnat i fel händer.

Samtidigt undersöker Max en mystisk lägenhet i Stockholm, och försöker hålla chefen borta från sin rygg, båda med mindre lyckat resultat,

Man känner igen sig: Thollin tar hand om Max med äran i behåll, Skogäng Theo och har ungefär samma styrkor som tidigare: de rena teckningarna och stämningen, medan dialogen ibland blir lite styltig. Snart dags för upplösning!

Read Full Post »

De flesta som skriver böcker som sammanfattar andra böcker brukar göra behandla de verk som man borde ha läst, men inte nödvändigtvis vill läsa (typ Bibeln, Odysseus eller ungefär alla proletärförfattare). Så icke Kalle Lind: han gör det om böcker som ingen borde läsa.

Nu är hans gärning i 88 böcker du inte behöver läsa inte riktigt så hjälpsam ändå: den siktar inte i första hand in sig på till klassiker förklätt nonsens (typ Strändernas svall eller Så talade Zarathustra), utan snarare sådant man kan hitta på mer undanskymda hörn på antikvariat. Många av böckerna är bedagad pornografi, en genre som sällan når till några högre höjder då kraven ofta är tämligen lätta att möta. Andra är diverse frimicklares försök att skriva kristeligt, vilket nästan per definition är omöjligt: när frikyrkorna till slut bli lite halvt rumsrena så att tendensen i sig inte var stötande hade den typen av romaner ändå blivit hopplöst föråldrade. Annat är debattskrifter i nu glömda ämnen, försök till reklam för regummering genom litteratur, kungliga dikter, före detta miljöpartistiska språkrörs romaner om Elvis, underlig matlagning (50 recept med fiskbullar! Kicki Danielsson berättar om vilka tillbehör man kan ha till glass!) eller bara konstigt (förbered dig inför Y2K!).

Jag har, skam att sägandes, läst (eller i alla fall ögnat mig igenom) två av böckerna: dels Bondepraktikan, i sanning en träig historia, samt en samling vitsar skriven av – Martin Timell. Lind gör stora poänger på hur Bullen-Martin av någon anledning kände ett behov av att visa sig kunnig i att dra sunkiga skämt om blondiner. I förordet noterar Lind att någon av böckerna i samlingen troligen var inaktuell redan när den skrevs; riktigt så illa är detta ju inte, men idag hade nog den där texten tett sig annorlunda.

Annars är Linds bok tämligen oförarglig: nöje för stunden. Det man funderar mest över när man lägger den ifrån sig är inte varför Thore Skogman kunde få en samling korta illa sammanhängande texter utgivna, varför någon tagit sig tiden att skriva en parodisk reseguide där fiktiva bordeller i alla Sveriges städer betygssätts eller att E-Type:s bok om vikingatida ungdom visade sig vara fullt acceptabel läsning, nej, det man undrar är snarast följande: varför skall varje bok presenteras med en bild där Lind står framför en bokhylla eller på en balkong med den i näven?

Read Full Post »

Tydligen har Lewis Grassic Gibbons sunset Song röstats fram som den bästa skotska romanen. Sådant skall man vara försiktig med, det brukar inte bara vara litterära kvaliteter utan också hur mycket sentimentalitet som kan frammanas som avgör sådant. Gudarna skall veta att sådan melankoli finns det gott om utrymme för här, i synnerhet uttryckt i det tal som avslutar boken, en elegi över de män som gick ut från det lilla skotska samhället Kinraddie i det första världskriget men inte kom hem. Dessa var de sista fria småbrukarna, den fria, stolta klass arrendatorer som bar upp lokalsamhället och genom sitt dagliga slit med jorden lyckades få sin bärgning.

I centrum står Chris Guthrie, dotter till den ständigt stretande John Guthrie, en god bonde men härsklysten och snar till ilska, och Jean Guthrie, som fruktar barnsängen mer än något annat efter fem födslar. Förutom familjen omges hon av de närmsta grannarna, den fritänkande mjölnaren Long Rob Duncan, hans trätobroder, den godmodige Chae Strachan, och den inte särskilt gudaktige prästen Gibbon.

De stretar på trots oväder och dåliga somrar, i olycka och glädje. Chris förlorar familjemedlemmar och finner kärleken, ser samhället gå under (socialt, liksom i hur landskapet ter sig: all skog fälls för att användas i kriget, och med det skyddet från nordväststormarna). När boken är slut är hon den enda som står rak, trots alla förluster.

Så visst, man kan läsa boken som en längtan till ett förlorat paradis, en mer oskuldsfull värld där människor levde nära varandra på gott och ont. Kriget framstår som en katalysator, men förändringarna skulle ändå komma, om inte så abrupt. Men man ser också det slit, den smärta och den smuts som denna värld också byggde på. Man kan sakna de bästa bitarna av den, men man vill knappast leva där.

Read Full Post »

Older Posts »