Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2015

Rättssystem är till för att förhindra brott. Hur detta görs kan kategoriseras på olika sätt, men i alla fall tre huvudprinciper torde kunna identifieras: individuella prevention, hämndprevention, och samhällsprevention. Individuell prevention är uppenbar: genom inlåsning, inlärning och vård skall brottslingar förhindras från att begå fler brott. Samhällsprevention på rättslig nivå är också tämligen uppenbar: straff skall verka avskräckande, och lagstiftning normerande, så att brott förhindras. Hämndprevention, däremot, är inte fullt så uppenbar, i synnerhet då den torde vara den mest subtila i sin verkan (den nämns t.ex. inte alls i skrivande stund i Wikipedias artikel): genom att staten utmäter straff så känner sig inte enskilda medborgare sig själva tvungna att bestraffa delinkventer.

Just skillnaden mellan de olika principerna är ett av de viktigare temana i Anthony Burgess A clockwork orange (och för den delen Stanley Kubricks filmatisering, som är boken väldigt trogen): vår ödmjuke berättare Alex är en ungdomsbrottsling, som stryker omkring i smågäng, dricker mjölk spetsad med droger, talar nadsat-slang (engelska med inslag av rimslang och slaviska) begår rån, stöld, misshandel och våldtäkt. Vi följer honom en kväll fylld med »gammal hederligt ultravåld och in-ut in-ut«, hur han dagen efter förför två tioåringar och gör ett misslyckat inbrott. Han hamnar i fängelse, och får chansen att delta i ett nytt program som skall förhindra honom från att nånsin begå våld igen.

Den behandling han får utstå utraderar all hans möjlighet att begå våld; han kan inte försvara sig när han stöter på de som vill honom illa, så förutom det mentala övergrepp han redan utstått får han nu motta det han tidigare själv gav, och igen och igen förnedras.

Det bästa med boken är nog att den, trots all rädsla för ungdomsvåld och en stat som griper in för mycket i människans liv aldrig hamnar i det entydiga: det hade varit så lätt att låta boken landa i någon entydig slutsats om att brottslingar alltid kommer vara brottslingar, eller låta den politiska kamp som mot slutet börjar påverka handlingen landa i ett entydigt fördömande av endera sidan. Det, och så det fantastiska språket, där Alex omväxlande talar underligt och uppfriskande nadsat, omväxlande ett slags högformellt språk, nästan som hämtat ur Shakespeare, är vad som gör den njutbar, trots allt våld och elände.

Annonser

Read Full Post »

Dennis Gustafssons Syndaätaren sönderfaller trivialt i två delar: först en historia där Viktor Kasparsson ännu inte har råkat ut för några av de makabra fall han senare skall bli van vid, vilken i den senare delen, när hans pratktik som frilansande ockult problemläsare får en mer formell början, förklaras i kortare lugna stunder före och efter själva mysteriet.

Detta mysterium är av mer vant Kasparsson-snitt: han kallas till en liten by som hemsöks av ett stort monster, som byborna tror framkallats av den lokala kloka frun, vilka de gått hårt den senaste veckan när nyheten kommit att den man hon älskat gift sig med en annan: nu hemsöks istället byn av något med klor och hunger, ett monster som redan dödat flera män och som sägs ha härjat en gång förut, då klokfruns mormor utsattes för något liknande (och fick utstå häxerianklagelser med ohistoriskt myndighetsingripande som följd). Kasparsson får till slut ordning på det hela, och även kontakt med en präst som med bemyndigande från ärkebiskopen också undersöker sådana händelser.

Även om själva äventyret kanske inte håller mer än medelstandard – det är inget större fel på det, men heller inget som får en att förundras särdeles – så försvarar albumet ändå väl sin plats då det förklarar varför så mycket av det som ej hör till människors värld dyker upp just då, och varför Kasparsson så ofta råkar ut för det. Bra läsning för den som redan fastnat för Gustafssons berättelser, men ingen vidare startpunkt för den som är ny till serien.

Read Full Post »

Andra delen av Ian Doeschers William Shakespeare’s Star Wars: The Empire Striketh Back, liknar i mångt och mycket den första: det är Star Wras satt på blankvers, där rollerna titt som tätt vänder sig mot publiken för att förklara sina känslor, och endast i mycket ringa grad baserat på specialeffekter och rekvisita.

Detta ställer naturligtvis krav på texten: inte bara kända repliker skall kläs i meter och rim (det enda meningsskifte som överlever nästintill oförändrat är faktiskt filmens troligen bäst kända, när Darth Vader och Luke övergått från duel med lasersvärd till duell med ord), utan dessutom även diverse visuellt berättande. I förra delen sköttes det med hjälp av en kör, och den får också här hoppa in, men i huvudsak sköts det nu genom att någon av rollerna får förklara vad den ser.

Ytterligare en svårighet tas upp i efterordet: hur får man Yodas språkbruk att skilja sig fårn övrigas, när dessa redan från början på grund av meterns krav inte alltid använder rak ordföljd? Doescher låter honom tala på haiku, vilket fungerar, men bara knappt (å andra sidan är det mindre irriterande än Yoda i filmerna).

Fast de många teman som återkommer från Shakespeares tidigare verk (motvillig kärlek, lärare och elever, komplicerade föräldraförhållanden, förräderi och makt) gör samtidigt att det finns mycket att ösa ur. En liten extrascen som kommenterar imperiets underliga byggnadsstandarder är också trevlig, liksom att Doescher nu faktiskt börjat med små ordlekar. Gillade man första boken är det här bättre, men knappast så mycket att man skall fortsätta om man man tycker att konceptet bara är ointressant trams.

Read Full Post »