Försvar för gentlemen

När Sherlock Holmes, salig i åminne, en gång fann sig inbegripen i handgemäng med en matematikprofessor på  naturskön plats, så var enda anledningen att han inte drabbades av det öde som alla trodde han hade drabbats av att han var kunnig i den japanska brottningskonsten »baritsu« (i alla fall enligt vad han meddelade Dr Watson). En sådan konst måste alltså vara nyttig, och därför har många önskat sig lära sig den. I Japan känner man dock inte till någon brottningsart med sådant namn. En del svagsinta människor som inte vågar förlita sig på Holmes ofelbarhet, har därför dragit slutsatsen att Holmes egentligen menade »bartitsu«, en självförsvarskonst uppfunnen av den blygsamme E. W. Barton-Wright.

Samme Barton-Wright står som författare till The Sherlock Holmes school of self-defence, med undertiteln The manly art of bartitsu, as used against professor Moriarty. Detta är bara i viss mening sant: han har faktiskt författat huvuddelen av texten, som förklarar det system genom vilket en gentleman eller dam som finner sig antastad av den sortens skumma typer som inte är beredda att gå med på hederlig nävkamp själv kan ta till diverse eleganta knep för att oskadliggöra sin motståndare: med bara händer, med hjälp av en käpp (med eller utan krycka), eller med hjälp av velociped. Dessutom finns några knep för att framstå som en riktig atlet genom olika kraftprov. Barton-Wright har dock knappast satt samman boken i sitt nuvarande utförande.

Det är en lustig liten bok, med många foton av allvarliga herrar iförda kostym och hatt, beväpnade med käpp, som utför olika attacker mot varandra. Jag vet inte om man verkligen kan anse sig i stånd att försvara sin person om man bara läst den, och kopplingen till Sherlock Holmes är minst sagt svag (några citat i början av vissa kapitel), men det är en fin liten bok som kanske kan starta några diskussioner.

Read Full Post »

Ensamhetsläsning

Jag är inte helt säker på att titeln på Frans G. Bengtssons Sällskap för en eremit är helt välfunnen; om vi ponerar att det faktiskt finns eremiter i önskan av umgänge är jag inte helt säker på att Frankrikes marskalkar, General Sleeman, Mandeville, eller brottare är de som bör ställa sig först i kön – men väl kanske Canterbury Tales, Eddan, lord Byron, fiktiva detektiver och någon schackspelare skulle kunna välkomnas i enstöringsgrottan.

Om det är något särskilt som utmärker denna klippbok är det väl snarast de många utfallen mot den samtida litteraturen och vad Bengtsson uppfattade som ett billigt rotande runt i enkom för ändamålet uppfunna gestalters själsliv, gärna sådana som krävde så lite skaparkraft som möjligt (man skulle lätt annars kunna anmärka på att de båda författare som Bengtsson i boken främst framhåller som läsvärda, Mann och Conrad, båda ägnade sig åtskilligt åt just sådana studier av karaktärer, men Bengtsson menar också att de hade faktisk förmåga att skapa sådana).

Som motbild till detta finns bland annan den lilla novellen »Ödun med isbjörnen«, om en islänning som tar med sig ett sådant djur till kung Sven (Estridson) av Danmark och den lön han får för detta, en meditation över Lop Nor och upptäcktsresande i allmänhet, en fin essä om vad man bör fylla sina bokhyllor med, och en om vad som fyller väggarna och golven i den stuga Bengtsson arbetade i (i vilken man kan se uppslaget till en mindre detalj i Röde Orm). Samt det mycket goda stycket om schweizxare och landsknektar.

Förutom då den hårt ridna käpphästen om psykologiserande litteratur är väl annars den enda riktiga svagheten essän om brottare, som lider av att handla om numera glömda idrottsmän, dessutom verksamma i en sport som tappat popularitet och lyster. Styckena med indiskt tema har också en anstrykning av kolonialism, men inte på ett sätt som förtar nöjet. Den där eremiten kanske inte skulle misstycka trots allt.

Read Full Post »

Hic sunt monstra

På väggen över min soffa hänger Olaus Magnus Carta marina, en fantastisk skapelse från 1500-talet, när kartograferna hade börjat få ordning på ländernas form men fortfarande höll fast vid bruket att snarare sätta ut människor och djur på dem än städer, skogar och annat nyttigt och prosaiskt. Slädar störtar fram på den isbelagda Bottniska viken, samer rider på renar, lodjur jagar och svanar vilar på finska sjöar. Allra mest slående och storslagna är dock det myller av havsmonster man kan se ute på Nordsjön: en sjöorm attackerar ett skepp, två valar jagar ett anmat som kastat tunnor i vattnet, något som ser ut som en sjöhäst slåss mot en jättelik hummer, ett skepp har kastat ankar på en val (med korta armar med stubbiga fingrar längst ut), och två män har landsatts på den och tänt en eld. Man kan se en späckhuggare attackera en narval, en sjöko (alltså en vanlig ko som lever i vattnet), färingar som styckar en strandsatt val samt en fisk med grisansikte och ögon på sidan av kroppen. Med mera.

Carta marina kan sägas vara höjdpunkten i den utveckling som Chet Van Duzer skildrar i Sea monsters on medieval and renaissance maps: från enkla mappamundi där man i världsoceanen kan se fantastiska fiskar (eller bara får en not om att det finns fantastiska kreatur), via allt mer detaljerade och geografiskt trogna avbildningar, fram till renässansens slut då européernas kunnande nått den nivå där fantastiska havskreatur förpassades allt längre bort och till slut helt försvann, möjligen ersatta med realistiska skildringar av valar och valjakt.

Havskreaturen tycks ha haft två syften: dels en sorts varningar för farliga vatten, dels som utsmyckningar, innan tryckkonsten explicit beställda, efter den som försäljningshöjande försköningar. Detta innebär att långt ifrån alla kartor hade sina hav fyllda med sjömän, hybridvarelser, vanställda valar och oigenkännliga bläckfiskar (»hummern« ovan var troligen en sådan): boken stannar på 120 rikt illustrerade sidor, och därmed kan man anta att författaren närmast uttömt sitt ämne.

När segelkonsten utvecklades och vetandet vidgades försvann så behoven av varningar, och smaken för det fantastiska avtog när sanningsanspråken urvittrades: med tiden kom kartor med fiskar med åtta griparmar, havslejon, valar med snablar de sprutar vatten ur, flygande sköldpaddor, snäcklevande muränor med långa utväxter ur kinderna som gör att de inte helt kan dra in sig i sin snäcka (?!) och annat inte att längre te sig som gåvor värdiga furstar, utan snarast som löjeväckande gammalt skrovel. I efterhand kan detta te sig synd, för hur opraktiska gamla kartor än må vara så är sådana ting i efterhand betydligt mer uppiggande och intressanta än den mest exakta återgivning av kustlinjer och bergsområden.

Read Full Post »

Tecken och typer

Siv Strömquists Skiljeteckensboken skulle egentligen lika gärna kunna heta »Ortografiboken«, ty det är långt ifrån bara skiljetecken, ens i dess mest utsträckta mening (som olika typer av luft i texten, inklusive ordmellanrum och diverse brytningar), utan även skrivtecken, och då inbegripet de olika varianter av teckensnitt som finns.

Egentligen inget fel i det, men om man väntar sig närmare 200 sidor om punkt, komman, utropstecken, frågetecken, kolon, semikolon, parenteser ellipsisar och tankstreck kan man tänkas bli besviken när dessa bara får en dryg tredjedel av detta utrymme. Istället täcks olika skrivtecken (t.ex. bindestreck, brädgårdar, procenttecken, och citattecken), liksom allmän typografi och citatecknik (och där har hon i viss mån  fel: det är fullt tillåtet att justera i citat som bäddas in i omgivande text för att få sin text att flöda, om man markerar att man gör det). Det som finns är kortfattat, överskådligt, och, med ovan nämnda undantag (och kanske något till), i stort sett korrekt.

Det är inte en bok man blir speciellt upprymd av: det finns lite intressant historia om tecknens utveckling, någon anekdot, lite exempel och annat, men annars är det i första hand en bok att ta i handen när man känner sig osäker. Gott så.

Read Full Post »

Sorgfulla sagor ifrån forna tider

Sveriges allra förnämsta bidrag till kunskapen om Shakespeare torde ha kommit år 1904: det året upptäcktes, hemma hos en posttjänsteman, det hittills enda kända exemplaret av en tidig utgåva av Titus Andronicus. Denna första quarto är dessutom av hög kvalitet, tydligen satt direkt efter författarens egna papper, och med ytterligt få fel; jämfört med senare utgåvor, troligen huvudsakligen satta efter denna, är det endast en scen som helt saknas och några få ord som senare behövt rättas.

Nu är Titus Andronicus inte en av Shakespeares högst hållna pjäser; den räknas som hans första tragedi, och det är tveksamt om den kan kallas det annat än rent formellt: det är förvisso gott om våldtäkt, blod, död och hämnd, men detta är också i princip allt. Jag har inte räknat om det är fler dödsfall i exempelvis Hamlet, men de är knappast varken så snabbt överståndna, eller skildrade med samma råa brutalitet.

Det finns inte mycket djup i karaktärerna heller: Titus själv är till att börja med lätt monstruös, och offrar fångar till de dödas välgång och har ihjäl sin egen son över en tvist om vem dottern Lavinia skall gifta sig med, för att sedan i pjäsens senare del med låtsat vansinne ta hämnd på den gotiska drottningen Tamora. Hon har med sin moriske älskare Aaron lyckats få sina söner att våldta Lavinia efter att första ha mördat hennes make, och sedan få två av Titus återstående söner avrättade för mordet. Aaron är egentligen den ende som visar något större djup; förutom en helt igenom ångerfri skurk så är han också en förvånansvärt beskyddande far, som inte tänker någon skada komma vid den son han fått med Tamora.

Det finns några mer poetiska partier (inklusive en synnerligen obehaglig passage där diverse ohyggligheter satts på vers), och pjäsen är åtminstone rättfram och utan några större logiska felaktigheter, men faktum kvarstår att dess enkla intrig i huvudsak tycks bygga på så ohygglig hämnd som bara är möjligt, där det är svårt att riktigt sympatisera helt med någon utom de helt oskyldiga offren.

Read Full Post »