Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2009

Jag har vissa planer på läsprojekt liggande, projekt som går ut på att läsa ett litet fåtal böcker jag egentligen inte tror jag kommer tycka om men som jag ändå tycker att man bör kunna förhålla sig till – Kommunistiska manifestet, Bibeln, Nietzsche, Koranen, sådana saker. Just Bibeln har jag dessutom fått för mig att jag vill läsa i den av Karl XII stadsfästa översättningen, därtill förledd av ett par personer som utgjutit sin galla över senare översättningar. Därför var det inget tvivel när jag såg de två volymerna utgivna av Natur och kultur i antikvariatfönstret, två volymer med utdrag ur Karl XII:s bibel, men med moderniserad stavning. En chans att se om det är värt att försöka få tag på mer delar, eller om jag skall använda konfirmationsbibeln. Perfekt!

Tyvärr visade de sig främst innehålla tråkiga bitar; förvisso inte mer än ett stycke med »Jakob var son av Absalon, son av Ela«, och så vidare intill sextonde led, men därmot saknade de flesta stycken egentlig handling. Vi tar delböckerna var för sig, och sammanfattar de två volymerna var för sig:

Volym 1:
Ruts bok: Rut följer med svärmor från »de moabiters land«, plockar överblivna korn på Boas åker och blir gift med honom.
Esters bok: Ester gifter sig med Konung Ahasveros, hennes far Mardechai uppdagar att två män vill klå upp kungen, och meddelar honom via ombud. Haman, Medatha son den agagiten, främst av kungens underfurstar, blir sur på Mardechai och bestämmer sig för att döda alla judar. Han får kungen att ge order om detta. Ester får nys om detta, lyckas vända kungen mot Haman, judarna får tillåtelse att ta hämnd på alla sina fiender.
Jobs bok: Job har det bra och fruktar Gud. Satan slår vad med Gud om att Job kommer vända sig mot Gud om han får det dåligt. Satan dödar Jobs alla barn, men Job är Gud trogen. Detta under två kapitel. Sedan kommer 35 kapitel där Job beklagar att Gud vänt sig mot honom, som är så gudfruktig och ädel, medan hans vänner svarar och påpekar att Gud osm är så god inte skulle göra något sånt, så nog måste väl han gjort något? I de sista fem kapitlen svarar Gud själv honom, och i slutet får han en hop nya ungar.
Salomos ordspråk: Samling av ordspråk. De flesta är helt renons på innehåll, och återkommer både en och tio gånger, men ett par goda aforismer finns med.  Innehållet är för det mesta av typen: »var inte lat, för då blir du fattig«, »dårar skall man inte lyssna på«, och »bättre ensam i koja än med argbigga i slott« (inte direkta citat). Sextio sidor används, när två hade räckt.
Predikaren: Salomo upptäcker att allt är fåfänglighet. Moralen tycks vara: Bättre att vara dum och nöjd än vis och grubblande.

Esters bok, några rader ur Ordspråksboken, och Predikaren är läsbara. Ruts bok är tämligen menlös, Jobs bok har i sig fröet till en god novell men urartar till urtåkig teologi.

Volym 2:
Psaltaren: En hög lovsånger till herren. Ett par är faktiskt riktigt bra, men det mesta är formelaktigt och småtråkigt.
Höga visan: Kärlekspoesi skriven av någon vars förmåga att göra träffande liknelser har gått förlorat i ett hav av trånad efter älskog. Vem blir egentligen tänd av att få sin hals liknad vid ett torn besatt med tusende sköldar?

Ett förståndigt och begränsat urval ur Psaltaren är väl läsbart, Höga visan är så kort att den inte bör vara något problem.

Mer allmänt: Judarna tycks vara ständigt ansatta av fiender, för det är det enda de egentligen ber Gud om skydd från – inga böner om att han skall sända regn eller god skörd, utan bara att han skall straffa de ogudaktiga eller någon gång stilla en storm. Och man får intrycket att när han beskrivs som god och barmhärtig så är det samma smicker som inför en kung eller furste.

Slutsats om läsande av Bibeln: Ingen. Berättelserna gav viss mersmak, men att basera ett beslut på ett så litet urval är ingen god idé – speciellt som urvalet inte representerar den sortens bibeltexter som man kanske främst vill läsa. Denna översättning bjuder dock på gammaldags högtidlighet med sin något annorlunda grammatik (inklusive markerad dativform), vilket är ett plus.

Annonser

Read Full Post »

Är det möjligt? Är det verkligen samme Allan Klynne som var ena halvan bakom den småfåniga Antika rekordboken som har skrivit den betydligt mer sansade och läsbara biografin Kleopatra: liv och legend? Ja, det verkar så. Gott, då fick man sig en lektion i vikten av att ge en andra chans.

Att skriva en Kleopatrabiografi är knappast en lätt sak; förutom att vara en förlorare hade hon nästan allt emot sig: kvinna från det av romarna föraktade Egypten, dessutom en som delade säng med två romerska karlar och i alla fall kunde beskyllas för att ha lockat en av dem i fördärvet, utan egen levnadstecknare, med en motståndare som genom sin kulturpolitik fick så mycket välvillig publicitet att det räckt för två kejsare. Med tvåtusen år av omtolkningar och lager av olika kvinnosyner, exoticism och ett självförstärkande rykte för lössläppthet är det inte konstigt om den gängse bilden är förvrängd. Med hjälp av de romerska källornas fåtaliga ljuskäglor – som egentligen bara faller på henne när hon är i närheten av någon romersk man – och arkeologiska fynd försöker Klynne rekonstruera människan bakom myten, och slutar vid en målmedveten, maktlysten och långt ifrån oskicklig politiker, som opportunistiskt tog de chanser att befästa och utöka sin makt hon fick via Julius Caesar och Marcus Antonius, där hon under ett par år i sina barns namn styrde över ett rike större än någon av de tidigare Ptolemeiska faraonerna innan turen vände och hon fick sträcka vapen inför Octavianus (sedermera Augustus). Och det är ungefär allt vi kan säga med någorlunda säkerhet om hennes liv: det finns förvisso detaljer om hennes mer offentliga privatliv, om samvaron med Caesar och Antonius, men om hennes motiv och önskningar tiger källorna i stort sett. Enda undantaget är de där sista dagarna i Alexandria när hon i ett fåfängt försök att rädda något för eftervärlden försökte förmå Octavianus att visa förbarmande med hennes barn.

Men, om nu källorna är så få, hur är det då möjligt att få ihop en fyrahundrasidors bok? Den stora delen av svaret är att boken inte bara handlar om Kleopatra. Det är i nästan lika hög grad en skildring av den romerska republikens sista år, förvisso sedda från en egyptisk horisont. Relativt stor möda ägnas åt att skildra striderna inom de båda triumviraten, i synnerhet det andra. De mindre delarna av svaret är att boken också ägnar sig åt att dels vrida och vända på källorna, dels skildra hur bilden av Kleopatra förändrats, hur hennes handlingar har tolkats genom tiderna. Dessa delar är i allmänhet utmärkta, alternativa tolkningar ges samtidigt som författaren är ärlig med att det riktiga svaret mänskligt att döma aldrig kommer bli känt. Bokens sista kapitel visar hur Kleopatra gått från att vara en antiromare, till syndig kvinna, älskarinna, ödesoffer, sexobjekt, hora, och först i modern tid börjat få något av status av politiker, även om exotismens vällustiga kvinna lätt kväver en sådan bild.

På minuskontot finns inte mycket att ställa upp, främst en viss osäkerhet kring hur gammal hennes bror och gemål (så var vi där vid släktträden igen) var, samt att de enda direkta källhänvisningar som finns är till primärkällor; moderna forskare finns bara med i bibliografin, vilket ger en viss osäkerhet kring varifrån vissa tolkningar kommer. Dessutom skulle man väl kanske velat ha sett en lite längre utredning om hur det egyptiska riket fungerade. På det hela taget är det dock en bra bok för den som är intresserad av gestalten och tiden hon verkade i.

Read Full Post »

Var börjar man när man skall recensera en bok som man inser att man själv snarare är den sista än första att läsa? Jag skulle ju kunna berätta om hur Mikael Niemi i Populärmusik från Vittula blandar realism med fantasteri, tragiska episoder med burlesk humor, och vanliga tonårsproblem med bälgande av hembränt, men det kommer troligen inte bli något nytt. Jag skulle kunna beskriva den tornedaliska blandkulturen, där man pratar meänkieli hemma och finska i skolan, inser att det som lärs ut i samma skola ofta bara är sant för de som bor i den närmast tropiska södra landsändan, har föräldrar som antingen är laestadianer eller kommunister (och agas frikostigt oberoende på vilket), och sugs med i den våg av populärmusik som kommer i form av Elvis eller Beatles, men det skulle knappast det heller vara något som inte sagts förut. Jag skulle kunna återberätta något av de mustigare styckena, som när fadern skall tala till sonen som en man till en annan, och istället för att tala blommor och bin så handlar det om vilka ens hemliga släktingar är och vilka man ligger i fejd med, men det har förmodligen redan framförts i någon annan recension.

Nej jag tror jag helt enkelt struntar i allt sånt och bara ger omdömet: bra, en aning ojämnt, inte lika hissnande som Svålhålet, men ändå en bok som man inte bör missa.

Read Full Post »

Jag tror inte Alexander McCall Smiths Damernas detektivbyrå, förtäljande några av Botswanas första kvinnliga privatdetektiv Mma Precious Ramotswes första fall, behöver en närmare introduktion – det är ju en av de där böckerna »alla« har läst utan att det för den sakens skull blivit en massa uppståndelse runt omkring den – inga temaparker med namn som Mma Precious värld eller böcker som avslöjar vad som »egentligen« är »sant«. Nej, på samma sätt som boken själv är uppmärksamheten ganska stillsam. Den är inte oförtjänt, för även om boken tar upp allvarliga teman som våld i äktenskapet och handel med människokroppsdelar som ingredienser i häxkonster, så är det en i grund och botten trevlig bok – en egenskap som väl alls inte är att förakta, men som om den ges som första omdöme ändå kanske inte riktigt är vad författare hoppas på: »›trevlig‹, jaha, inte ›fantastisk‹ eller ens ›bra‹ då?«

Trevlighet kan ju även lätt slå över i det outhärdliga, men så sker inte här; istället för att sitta och injicera heroin tar man sin lilla vita skåpbil och åker till Mr J.L.B. Matekoni och dricker rooibos-te, men samtidigt lurar faror i form av ormar eller krokodiler, eller till och med män med kontakter och tveksam moral. Det trevliga förstärks genom att personer ständigt omnämns med fulla titlar: när det kommer en tre »Mr J.L.B. Matekoni« i samma stycke borde man rygga tillbaka, men det ger istället ett lite gammaldags naivt drag som gör att det blir lite som att läsa en bättre Christie eller en av Conan Doyles mer lyckade noveller. Mma Precious Ramotswe är dock inte alls någon slags övermänsklig logikmaskin, och det är inte direkt för mysterierna man läser. De löses snarast med sunt förnuft och allmänt omdöme, och för det mesta är problemet snarare att lirka med de inblandades känslor än någon direkt fara.

Bland detektivhistorierna är även Mma Precious Ramotswes personliga historia och funderingar över livet insprängda. De senare är väl lite för politiskt korrekta och enkla för att göra annat än att ge lite omväxling, men tack vare den (mycket återhållna) tragiken i den förra så balanseras det hela så att der ibland lite väl barnsliga filosoferandet kan fördras.

Summa: oförarglig bok om en del av världen som annars sällan uppmärksammas, ett hörn av Afrika där saker och ting faktiskt står riktigt bra till. Har man inte för stora anspråk är det en bra bok att tillbringa några timmar i sällskap med.

Read Full Post »

Det sägs att bland författare från USA finns en vilja att skriva Den stora amerikanska romanen med »stora råa skivor Amerika«. Jeffrey Eugenides Middlesex faller väl på sitt sätt in i det mönstret: den är stor, berättar en mycket amerikansk berättelse – tre generationer som präglas i tur och ordning av invandring och kamp, etablering och framgång, uppror och ett nytt förhållningssätt–, och är dessutom likt en stor skiva biff en mycket tillfredsställande men inte direkt saliggörande spis. Den är dock även avvikande, främst genom den minst sagt okonventionella huvudpersonen: Calliope Stephanides föddes som flicka men berättar som vuxen man sin familjehistoria.

Det hela tar sin början i Mindre Asien, på tjugotalet, när Turkiet är på väg att driva tillbaka de grekiska styrkorna. Calliopes farmor och farfar – en detalj som jag skulle tvekat att avslöja om det inte gjorts i baksidestexten, för övrigt lika förljugen som mycket annat i sin genre – flyr, och hamnar till slut i Detroit, hos deras kusin. Sedan får man följa hur de sliter för att klara sig, som Fordarbetare, spritsmugglare, svartpubsägare, restaurangägare, innan staffetpinnen tas över av nästa generation i form av sonen Milton – republikan, håller stenhårt på Nixon, vilket gör att man som svensk är mer avogt inställd till honom än han verkar riktigt förtjäna – och dennes syssling Tessie (det är ju tusan att man redan skall ha formulerat sig två gånger denna vår om okonventionella släktträd…). Milton fortsätter att kämpa, och genom ett ödets nyck lyckas han komma upp sig i världen. Samtidigt tickar historien mot peripeti, den vändpunkt då sanningen skall avslöjas och det skall stå klart att dottern Callie egentligen är lika mycket man som sin bror Kapitel Elva (mindre lyckad översättning; det är svårt att som svensk direkt koppla detta till de amerikanska lagarna gällande att göra bankrutt). Tematiskt handlar det – förutom familjens strävanden och hur den amerikanska historien påverkar dem – till stor del om hur man anpassar sig – till ett nytt land, en ny ekonomi, ett nytt kön. Det är även en avkomling av de grekiska tragedierna, där Nemesis tagit genetikens gestalt, även om det amerikanska inslaget gör att slutet är långt ifrån så nattsvart som det hade varit om Sofokles hade hållit pennan.

Nu kanske ni tycker jag avslöjar mycket? Jo, men det gör boken också – den varvar fragment ur den vuxne Cals liv med den längre berättelsen om familjen, och referenser till senare händelser förekommer ofta. Det skulle lätt ha kunnat förstöra hela verket, men det fungerar utmärkt. Fiktionen med den vuxne Cal som berättare gör det möjligt att ta till några medvetna grepp, som att låta honom flyga ut i Homeros-pastischer,  men är inte helt konsekvent genomförd – ibland har han tillgång till tankar och skeenden som han rimligen inte borde ha.Vissa personer faller helt ur handlingen utan kommentarer, trots att man skulle förvänta sig åtminstone ett par omnämnanden.

På det hela taget som sagt gott och tillfredsställande, men inte något man går från med ett småfånigt, förnöjt leende på läpparna.

Read Full Post »

Skämmes, DN!

Jag hade egentligen tänkt vänta med detta inlägg i två veckor till, men ibland när man blir provocerad är det lika bra att få det ur sig. DN har den senaste tiden gjort dubiös reklam för en bok som listar »historiens hundra viktigaste svenskar« genom att reproducera listan. Man kan undra varför någon sedan vill läsa boken, både eftersom själva listan är avslöjad och för att den hittills har varit så fruktansvärt fnoskig – Sven-Göran Eriksson? Lill-Babs?

Idag var dock alla mått rågade. Nog för att man kan ifrågasätta om Oscar I verkligen är viktigare än Birger jarl, men tar man med rena sagofigurer på listan har man passerat alla anständighetens gränser. Idén med Oden  invandrare från Svarta Havets kusttrakter härstammar från Snorre. Det övergår mitt förstånd hur någon fortfarande kan tro honom, när han samtidigt som en tidig Rubeck hävdar att Hektor är Åke-Tor och liknande i syfte att visa att nordborna minsann har lika ädla anor som alla antikens folk. Fast de har ju troligen inte läst Snorre – eller i så fall inte fattat något om honom. De skriver nämligen »i ett millennium har den kristna propagandan gjort sitt bästa för att förvandla Oden till enbart en mytologisk gestalt«, utan att riktigt förmå ta till sig att en av anledningarna (förutom det där med den fina härstamningen) till att Snorre så gärna vill att Oden skall ha varit en vanlig människa är att i så fall kan han slippa alla samvetskval för att sprida ut hedendom – det han berättar blir bara en ofarlig skröna om hur någon lyckas lura en dum svensk.

Motiveringen till att Oden tats med är dock lika korkad den – att hedendomen blir oförklarlig om den inte införts så att säga personligen. Förutom att det inte finns några hinder för att någon som inte kallade sig Oden skulle ha kunnat införa hedendomen återstår problemet att det gick niohundra år mellan deras datering av Odens påstådda invandring och hedendomens sista dagar. Det orimliga i sådana argument framgår om man betänker att på endast något längre tid har svenskarna sedan dess hunnit byta både till katolsk kristendom, protestantism och ateism. Denna tro att avsaknad av källor innebär att tiden står helt still tycks vara vanlig, men vittnar bara om okunnighet.

Nej, skäms på er DN, för att ni ger uppmärksamhet åt sån här smörja.

Read Full Post »

Världsbokdagen

Idag är det den fjortonde världsbokdagen. Varför idag? Tja, troligen för att Shakespeare både föddes och dog 23 april. Även Cervantes dog den 23 april, samma år men inte samma dag som Shakespeare… Sen har visst några andra klassens litteratörer fött och dött (Laxness respektive Wordsworth). Så, hur firar man en sån dag? Eftersom Wettergrens gett mig två stycken värdekuponger á 20 kronor, användbara endast idag, så var svaret lätt. För att hedra Shakespeare bidde det bland annat Hamlet och Macbeth (i Wordsworth-utgåva).  Dessutom införskaffades en billig pocket med Heidenstams dikter, en bok om puniska krigen, samt böcker om sköna Helena och vatten. Senare idag skall firandet fortsättas medelst läsning och te.

Read Full Post »

Older Posts »