Trollskog

Skord, huvudpersonen i Kerstin Ekmans Rövarna i Skuleskogen, är ett troll. Inte den sorten som man möter på internet och rätteligen borde kalla sportfiskare, ej heller den sorten som John Bauer avbildade. Han ser ut som en människa, kanske bara lite hårigare, och med ett finger färre på vänsternäven (vilket är hans eget fel). Men han åldras inte som andra, och från det att han först ger i människofölje på 1300-talet till det att han ger upp andan dröjer det 500 år.

På den tiden hinner han vara landstrykare, prästumgänge, mekaniker, alkemist, fältskär, fästningssatt, doktor och mesmerist. Han umgås med excellenser och lärda. Och med rövarna i Skule, skogen där han visserligen inte föddes men dit han många gånger kommer att återvända, till slut också för att dö i saknad efter sin sista älskade. Då har han sett kristendomen dra norrut, liksom knektarna, han har deltagit i trettioåriga kriget och givit upp chansen att bli medicine doktor för att befria jättar, och han har sedan länge tröttnat på att se de omkring honom åldras och dö bort.

Bra bok, fint språk, speciellt norrländskan. En del historiska gestalter dyker upp, oftast lätt omgjorda, och vanligen sådana man inte känner närmare till. Att Skord verkar bli alltmer osympatisk ju mänskligare han blir är kanske bara vad man kan vänta.

Read Full Post »

Döden, döden, döden

Med Mort är Pratchett äntligen uppe i helt fullgod form: döden är precis som man förväntar sig honom, även med lärling och dotter att ta hand om och kanske sedan lite ledighet. Ej heller finns här en massa moster och elände att bekämpa för Mort, utan bara en verklighet som vill tillbaks till planen efter det att han valde att inte döda en vacker prinsessa (är man typ 16 och hemifrån första gången så må man vara förlåten). Det finns till och med fotnötter också!

Historien har redan börjat skisseras ovan: Döden tar den väldigt tonårige Mort som lärling, och denne får efter ett tag eget ansvar, varpå han misslyckas med att göra sitt jobb med en prinsessa som därför fortlever, trots en verklighet som insisterar på att hon borde vara död. Samtidigt börjar Döden själv tycka att det här med en alternativ karriär verkar rätt lockande. Samtidigt får Mort en del vinkar och blinkningar när han är tillsammans med Dödens dotter (adopterad) Ysabel.

Rensvind och Biblotekarien dyker förresten också upp.

En bra bok, den första i serien där formen sitter där den skall.

 

Read Full Post »

Återvändan

Det mest lyckade med Strindbergs Götiska rummen är nästan namnet: Berns salonger kastade vid tillfälle ut det gamla, röda rummet, och inredde istället två »götiska« rum att umgås i; i inledningsscenen hålls också en fest däri där ett par av gestalterna från genombrottsromanen deltar.

Huvudpersoner är sedan också doktor Borg (som jag inte mindes från Röda rummet, men jag minns överlag inte så mycket därifrån), dennes bror, brorson och brorsdotter.Inte för att det spelar så mycket roll i sig: i stort framstår de flesta männen och alla kvinnor som tämligen  likartade. Även om Strindberg återigen slår vilt omkring sig, även mot en del samhällsinstitutioner och uppburna män, så ägnas mycket energi åt de sedvanliga utfallen mot den nya kvinnan, som (enligt Strindberg) emaskulerat vad hon kommit åt och satt sitt sig själv som oförståndig härskare. Den som läst annat av Strindberg känner igen argumenten.

Det finns förvisso en  och annan poäng i läsningen: det som slår en mest är väl hur intet är nytt under solen. När Strindberg inte håller på och grymtar hur otroligt orättvist det är att kvinnorna skall få rättigheter medan männen behåller sina skyldigheter (vilket han väl i grunden har något rätt i, men som mest framstår som ett rättfärdigande argument när han egentligen bara vill få fortsätta att bestämma själv) så glimmar det till med tidsbilder som lätt skulle kunna användas än idag: lantbrukets ohållbarhet, den odödliga byråkratin, hur snabbt allt går nuförtiden, så att det som nyss var sant redan blivit åldrigt. Vill man kan man till och med jämföra intresset kring Dreyfus-affären med olika turer kring diverse visselblåsare.

I slutändan är det dock inte så mycket en roman som en diatrib, fylld med tidsmarkörer (det är lätt obegripligt hur 220 sidor roman kan få såväl 80 sidor efterord som 100 sidor ordförklaringar). Det finns klart bättre verk av Strindberg att läsa, troligen till och med bättre uppgörelser med samtiden av Strindberg efter inferno-krisen.

Read Full Post »

Metod däri

William Faulkners The sound and the fury är på intet sätt en lätt bok: av dess fyra delar är den första berättad av den klinisk idioten Benjamin (»Benjy«), den andra av hans i alla fall neurotiske bror Quentin, på randen till att bli självspilling, den tredje av den tredje brordern Jason, mer stabil till kynnet men också ett obehagligt, bittert, elakt självförhärligande kräk. Fjärde delen är opersonlig, och först där hålls konsekvent konventionell grammatisk struktur.

Det är heller inget trevligt skeende som berättas: egentligen för att väldigt få av personerna som uppträder är trevliga människor. De enda som möjligen skulle kunna var det har som sagt tagit livet av sig, eller försvunnit ur familjen efter att ha hamnat i olycka och försökts giftas bort innan saken skulle upptäckas. ingen nämner längre syster Candence namn, och detta är en stor del av anledningen till att Benjy är så orolig och lycklig. Resultatet av olyckan, i form av en dotter (även hon med namnet Quentin, till alla läsares glädje) har dock skickats tillbaka till familjen, och är en ständig blickpunkt för Jasons bitterhet, ett korn för var att bildas kring, en ständig påminnelse om att han förlorade den lilla chans att komma någon vart han hade när hans syster försköts (att han är sinnebilden av en moraliserande konservativ amerikan och Quentin tycks vara tonåring innan begreppet riktigt fanns hjälper inte). Allt ses också av de tjänare som de flesta i familjen föraktar eller i alla fall kör självklart med.

Det är ett högst modernistiskt verk, med fria associationsströmmar av upplöst meningsstruktur och en konstruktion som gör att den nästan måste läsas mer än en gång, så att man tydligare kan se vad Benjy reagerar på. Boken har också skildringar av ung, manlig universitetsstudent (Quentin är precis den lite bortkomne typen som studenttider brukar få skildras genom), av en högst dysfunktionell familj, av vita sydstatare med mer stolthet än skäl därtill. Är sådant i ens smak så bör boken definitivt inte missas.

Read Full Post »