Skog, möt träd

Bo Erikssons Svenska adelns historia gjorde mig rejält besviken. Jag hade inga jättehöga förväntningar, men detta var, om inte genomuselt, så i alla fall slarvigt, ogenomtänkt, stundom felaktigt, och på det hela taget djupt otillfredsställande.

Vi kan börja med det stora problemet: detta är inte en bok skriven för någon som vill läsa en historia. Detta är lättsam TV-underhållning för de okunniga överförd i bokform. Ett kort exempel: den kanske största enskilda förändringen som inte innebar en direkt ändring av adelsprivilegierna kom 1809, i och med den kända paragraf 37, som innebär en övergång från det tyska systemet, där adelsskap tillkom alla medlemmar av en viss ätt, till det fransk-engelska, där adelsskap ärvs ungefär som en ägodel (fast bara av män). Rimligen kan man vänta sig att en bok på 400 sidor skulle diskutera denna förändring i viss detalj − men nej. Två sidor får det – att jämföra med det följande, där Axel von Fersen blir biograferad, och där lika mycket utrymme ägnas hans våldsamma död, tydligen för att det enligt Eriksson skall ha berott på något allmänt hat mot adeln.

Detta är ett genomgående problem: istället för att förtydliga och förklara långsiktiga förändringar på ett redligt sätt hamnar fokus ständigt på individer. Ibland leder det till intressanta bekantskaper, och det är knappast fel att få en redogörelse för Årstafruns tankevärld eller viss insyn i Brahehus på Visingsö, men när man tidigare bara fått sig till livs slitna klyschor om att det var nu som »noblesse oblige« blev ett begrepp för att förklara hur adelns ställning förändrats ser det onekligen ut som man försöker pracka på en växelmynt som ersättning för lödigt silver.

Inte bättre blir det av att Eriksson förväxlar adeln som fenomen med adeln som stånd; hans historia upphör väsentligen vid tvåkammarriksdagens införande med bara förströdda blickar på senare tider, trots att adeln faktiskt hade viss särställning i lagstiftningen till för endast några få år sedan, och vissa av de gamla godskomplexen fortfarande lever vidare som fideikommiss.

Mot sådant bleknar även rätt pinsamma malörer, som tyder på rent slarv av såväl skribent som korrektur; det dröjer faktiskt inte längre än till andra sidan innan man hittar så uppenbara tokerier att man förstår att författaren inte bemödat sig att själv läsa Beowulfkvädet innan han refererar texten, och texten kan inte bestämma sig för om den skall kalla Birger jarls släkt för Bjälboätten eller folkungar (och det trots att den vid ett tillfälle förklarar varför det förra är att föredra). Underligast är nog dock att man tydligen glömt att Leningrad bytte namn för över 25 år sedan.

Det finns ett fåtal ljuspunkter i referaten, där författaren tagit reda på och redogjort för även lite mer okända adliga skribenters tankar och generöst citerar dem; dessa är enda anledningen till att läsningen inte känts helt förfelad. Är man dock seriöst intresserad av adelns historia i Sverige så kan man nästan lika gärna läsa om ämnet i något uppslagsverk, för mängden substans bör vara ungefär lika.

Read Full Post »

Barn av sin tid

Zen Chos Sorcerer to the crown smickrar Susanna Clarke på det mest uppriktiga av sätt, i alla fall till världsbygget: England under Napoleonkrigen, med magiska sällskap samt ett älvland som man måste hålla goda förhållanden till. Även här har maginivån sjunkit, men det är en relativt nylig utveckling, och inget som accepteras.

Det finns också redan från bokens första sida flera praktiserande magiker, bland dem Kunglige magikern Zacharias Whyte, som nyligen ärvt titeln från sin adoptivfar och som nu starkt ifrågasatts som förste afrikan på posten. Kvinnor anses inte kunna hantera magi (förutom tjänare och annat enklare folk, som verkar använda den för att mjölken inte skall koka över eller tvätten fara iväg i dyn), vilket är den andra huvudpersonen, föräldralösa Prunella Gentlemans största problem (och hur hon skall hitta en man som kan försörja henne och låta henne hållas).

Boken bjuder in till diverse tidsriktiga analyser: av kön, av klass, av koloniala förhållanden, av rasism och fördomar; ibland verkar den snarast mer skriven för att illustrera sådant än för att berätta en bra historia (vilket den också gör, för all del). Ibland blir det nästan tragikomiskt, som när Prunella får höra sanningen om sina föräldrar och istället för att börja grubbla på vem hon är snarast verkar tycka att det är vad man kunde vänta sig.

I sina bättre stunder är dock driften med sådant mer nedtonad, och boken framstår snarare som rent situationskomisk (som när en av Whytes belackare tas om hand genom att en fruktad släkting, en drake till kusin, tillkallas) – Prunella har en förmåga att hamna i problem, och ta sig ur dem, som skulle pryda vilken hjältinna av den romantiska komedins lättare skola som helst. Personerna är också bokens stora styrka: man gillar Prunella trots viss oberäknelighet, liksom Zacharias trots att han är lite av en torrboll. En malajisk häxa som skapar kaos i London, en något sirlig kinesisk gentlemannamagiker och en sardonisk engelsman bjuder också på goda stunder.

Detta väger delvis upp den lite väl övertydliga agendan, att en sidohandling får mer utrymme än som först verkar nödvändigt, och att boken när den vill framhäva hur orättvis och idiotisk den engelska rasismen är monterar ned ett system som baseras på hudfärg men istället reser ett annat som baseras på ett mer personligt, men likafullt reellt arv. Det finns mycket som är bra här, och för den som vill ha ett magiskt sengeorgianskt England med baler, bjäror och intriger kan boken mycket väl rekommenderas.

Read Full Post »

Krisernas man

Felix Hamrin var endast statsminister under 50 dagar, efter det att Ekman tvingats avgå efter att ha beslagits med lögn i efterdyningarna till Kreugerkraschen och fram till följande val. Hamrin hade inte öppet fronderat mot Ekman innan detta, men i flera brev varit kritisk till hans politik.

Hamrin är en något udda fågel bland statsministrarna: till skillnad från de som föregått honom (undantaget Ekman) var han knappast någon akademiker, utan en affärsman och grosshandlare på mellanstor nivå. Innan han blev statsminister hade han varit handels- respektive finansminister i Ekmans ministärer, poster han skötte med förstånd och förmåga, om ej någon synbar briljans. I efterhand har hans fasthållande vid den rådande ekonomiska teorin, i motsats till den framväxande keynesianismen, legat honom i fatet, men hans insatser för att föra över riksbankens arbete från en guldmyntfot till ett mål om att hålla köpkraften konstant samt hans insatser vid lösningarna av Kreugerkrisen och för att möjliggöra rekonstruktion av de drabbade bolagen visar båda politisk kylighet och handlingskraft, och skulle kunna ha skötts långt värre.

Hamrin kom från de frisinnade; han var absolutist och frikyrklig. Det förra gjorde han i hög grad partipolitik av, det senare ledde honom till ställningstaganden som enskild riksdagsman. Han motsatte sig vid tillfälle sin partikamrat ecklesiastikministern när denne i Hamrins ögon sökte otillbörligt gynna statskyrkan, han var motståndare till vad han såg som upplösning av den kristna läran, och några av hans mer uppmärksammade tal gällde hans personliga tro. Annars bars han som politiker snarare av kompetens än av människokännedom: han hade förvisso god syn för det parlamentariska arbetet och vett att upprätthålla relationen med andra partiers företrädare, men han kunde inte göra sig personligt populär.

Hamrin är en av de bortglömda statsministrarna, ännu en där glömskan synes orättvis.

Read Full Post »

Är det verkligen fred vi vill ha?

Shakespeares Troilus and Cressida hör till de absolut minst spelade av hans alster; redan i hans samtid försökte en krämarsjäl sälja en utgåva med argumentet att inga smutsiga åskådare lusat ned det genom att se på någon uppsättning, ty sådan hade veterligen aldrig getts (men hade en sådan getts hade rimligen pjäsen varit överhöljd i träck) – som synes inte ett speciellt logiskt argument.

Det hela utspelas under trojanska kriget, under samma period som Iliaden, och två olika handlingar tvinnas samman: dels hur Akilles sitter och tjurar i sitt tält medan Hektor vill ha en chevaleresk duell, som han till slut får med Ajax, dels hur i Troja de unga titelpersonerna sammanförs av Cressidas farbror Pandarus. Hennes far har dock förrått staden och gått över till grekerna, och får henne utväxlad mot en krigsfånge – dagen efter de älskandes enda natt tillsammans. I grekernas läger ger hon sig till Diomedes, vilket Troilus får reda på och svär hämnd. Samtidigt har Akilles fegt dödat Hektor, och där – slutar pjäsen.

Handlingen är således underligt rumphuggen: istället för vändpunkt blir Cressidas övergång klimax. Man skulle kunna argumentera att detta är i enlighet med att hela trojanska krigets förlopp var allmänt känt, men å andra sidan gäller detta även historiedramerna, som i allmänhet har fått bättre slut. Pjäsens behållning ligger istället främst i kvick dialog, i Tersites galla och hur den förgyllda ytan i allmänhet visar sig dölja murket trä. Rolig är dock den den scen där trojanerna sänt en ambassad till grekerna, och där Diomedes och Aeneas tävlar om att önska varandra hälsa – utom om de skulle möta varandra på slagfältet, då de lovar varandra snabb död.

Nästan ingen i persongalleriet klarar sig undan helskinnad – Troilus kan beskyllas för naivitet, Odysseus planer fungerar dåligt, Agamemnon är knappast den ståtlige kung man skulle kunna vänta sig, Helena är skön men fånig, och knappast värd detta krig, Hektor är ädelmodig och blind för att andra skulle kunna ha färre skrupler. Detta, tillsammans med en mindre välarbetad handling gör att det inte är förvånande att pjäsen knappast blivit en favorit.

Read Full Post »

Bättre börda bär ingen man

Den poetiska Eddan var en gång obligatorisk läsning för skolbarn, och därigenom en högst levande klassiker. Idag torde det vara få som tvingas till läsning av mycket mer än enskilda strofer eller i återberättad form: Völuspas storslagna visioner och något av Havamals kärva visdom torde fortfarande ingå i den allmänbildning som skolan försöker inympa i telningarna.

Är denna tingens ordning då vist inrättad? Vore det inte bättre om ätteläggen toge del av mer av de gamles verskonst? Att de finge lära sig hur Tor munhöggs med dvärgen Allvis tills solen steg upp och dvärgen blev till sten? Att de finge läsa om hur jorden höljs i vatten under Ragnarök och gudarna stupar på vers istället för prosa? Att de finge läsa den långa, komplicerade berättelsen med flera versioner som börjar när Loke kastar sten på en utter och slutar när Sörle och Hamde efter att ha hämnats sin halvsyster Svanevit dör i främmande land?

Och att de så finge göra i Lars Lönnroths översättning? En översättning som blivit allt mer av nöden, när åldern likt Nidhugg på Yggdrasils rötter gnagt allt hårdare på Collinders version. Lönnroths språk flödar för det mesta smidigt, förvisso utan mycket av det Brage-snack som tidigare färgade denna typ av litteratur (ehuru man fortfarande kan stöta på något enstaka »hugstor«), men aldrig såpass vardagligt att man skäms. Som översättningsprov kan tas den avslutande versen i Völuspa: en vers som är såväl storslagen som något knepig att förstå sig på, för vad är egentligen meningen att efter att ha målat upp hur skön den återfödda jorden är låta Nidhugg flyga in bärandes på lik? Som jämförelse ges först Erik Brates översättning från 1912:

Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten,
Nidhogg lik.
Nu skall hon sjunka.

Så Lönnroths:

Där kommer den dunkle
draken flygande,
dödsormen, ned
från Nidafjället.
Med lik i fjädrarna
flyger nu Nidhugg
hän över slätten.
Nu sjunker hon åter.

Slutligen på isländska:

Þar kemr inn dimmi
dreki fljúgandi,
naðr fránn neðan
frá Niðafjöllum;
berr sér í fjöðrum—
flýgr völl yfir —
Niðhöggr nái.
Nú man hon sökkvask.

Direkt kan man se att Lönnroth stuvat om i ordföljden för att få den mer naturlig – gott så för nöjesläsaren, kanske mindre för den som vill ha en tillförlitlig översättning. Å andra sidan har han fått pronomenet rätt i början, och vad jag kan förstå tempus i slutraden. Notera också att trots att Lönnroth är mer modern så är han den som säger att draken flyger »hän« .

Lönnroths översättning är tyvärr även på andra ställen knappast något för den riktigt seriöse forskaren. Vi kan ta det knepiga uttrycket »argi«, något mycket nesligt, som bland annat Loke och Oden anklagar varandra för i Lokasenna. Argi är något mycket förolämpande att anklagas för (i Grágás-lagen listas det som en av tre förolämpningar som kan leda till full fredlöshet), och Brate översätter det med »skamlig omanlighet«. Det har också starka övertoner av att vara den penetrerade parten i en manlig homosexuell relation (något som sågs skamligt; på en annan plats förolämpar en man en annan genom att säga sig vara fadern till de vargar den senare fött). Lönnroth översätter det därför helt enkelt med »bög«. Även om det rent verstekniskt troligen är praktiskt, så är det inte speciellt exakt, och ger dessutom ett synnerligen beklämmande intryck.

Så, även om nu kanske Eddan inte är fullt så homofob som Lönnroth fått den att framstå, är den då även i övrigt något att sätta i händerna på unga, oskuldsfulla (ha!) människor? Knappast. Havamals vishet är blandar sådant som framstår som praktiskt med rejäl cynism, kvnnosynen är rätt tveksam: i de mytiska dikterna framställs kvinnor främst som pris för asar att vinna eller försvara framgångsrikt, elelr för jättar att mindre lyckat försöka detsamma med, eller möjligen onda trollpackor. De legendariska verserna är något bättre: där får de ibland vara kapabla valkyrior, eller hustrur av varierande villighet – till slut blir deras lott vanligen dock sorg.

Eddans blandar det mytologiskt högintressanta, det poetiskt framstående, det trivialt förnuftiga, det sorgset klagande och det historiskt spännande. Den är fylld av lakuner, tveksamma stycken, omoral, svek och tragik. Dess status som klassiker är i nedåtgående, men kommer troligen aldrig helt försvinna förrän Garm gnyr vid Gnipahålan och broder blir sin broders bane. Lönnroths översättning kommer möjligen sätta en del mot denna trend, men kan dock inte kallas helt lyckad.

Read Full Post »

Kris och möjlighet

Det var ett tag sedan, men nu har Rincewind hamnat i trubbel igen. Stort trubbel, i Skivvärlds-Kina; som vanligt en något förvrängd men igenkännelig version av vår världs motsvarighet, här som det var för ett par hundra år sedan: mandariner, eunucker, en galen kejsare, fem gamla familjer som strider om att vara makten bakom tronen. Samt en röd armé som klistrar upp affischer som mycket milt och artigt uppmanar folk att inte längre lyda.

Mitt i detta landar Rincewind, och träffar snart på Cohen och hans silverhord som försöker ta över landet i god barbarstil (med hjälp av en geografilärare med gott huvud och tålamod nog att försöka lära dem bete sig civiliserat). Han märker snart att han är känd på förhand; Twoflower har skrivit en liten bok om deras resor där Rincewind målas ut som en stor, god och modig trolllkarl, en bok som också lagt grunden till upproret.

Som Skivvärldenberättelse är det ganska bra: förutom åldrande barbarer, Kinas historia, Rincewinds feghet och potatis så finns en liten sidosnutt om revolution och hur man oftast inte ska lite på revolutionärer bara för att de säger sig vilja göra världen bättre. Det finns en skurk, en i Practhetts rad av till synes mycket kompetenta och illvilliga men till slut krackelerande ondingar, men han gör inte så mycket väsen av sig och trots att han sägs vara mycket slug så lyckas Rincewind se genom det mesta han planerar (att huvuddelen av hans undersåtar inte skulle gjort det är en annan femma). Bra, men inte helt lysande.

Read Full Post »