Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

Numerus

Fjärde Mosebok är tråkig. I sina bättre stunder är det Herren som är sur på israeliterna, i sina sämre är det det sämsta från de tidigare böckerna: genealogi och offerföreskrifter. Samt folkräkningar. Med elva stammar med varsin folkräkning, varsin stamhövding, varsin anfader innebär det i alla fall att sidorna flyr snabbt för den skummande läsaren.

Sur blir Herren i vilket fall, när israeliterna inte lyssnar på honom. Det skall erkännas att jag inte tror på Gud, men om han hade hållit på och dödat egyptiska förstfödda, fått manna att regna från himlen och visat sig som en molnstod inför mig så skulle jag vara beredd att snabbt omvärdera den ståndpunkten, möjligen också ändra uppträdande: hot om våld är kanske inte det bästa sättet att få folk att göra som man vill, och en del av morallagarna är tämligen vämjeliga, men jag är inte helt omedgörlig vad gäller offer av vädurar eller rituell rening. Likväl, israeliternas trots handlar för det mesta om att det sätter sig emot mest på pin kiv, och även om man kan tycka att Herren överreagerar så är det inte helt oprovocerat.

Det finns även en hyfsat trevlig annan liten historia, om Bileam, Beors son, en vis man som tillkallas till en kung som vill att han skall förbanna israeliterna, och som när han talat med Herren först vägrar, men sedan går med på att möta kungen, under villkoret att han inte skall gå Herren emot. Trots att Herren gett sitt medgivande följer episoden med Bileams åsna, som försöker undvika Herrens ängel med det flammande svärdet som sänts att stoppa honom (Herren får tydligen ändra sig, trots att han senare påstår att han inte gör det). Till slut kommer Bileam fram, och välsignar så israeliterna i enlighet med Herrens vilja. Kungen blir purken, men skam den som ger sig, och det hela upprepas ett par gånger. Varför kungen bara inte söker israeliternas vänskap framgår dock inte.

Vid ett senare tillfälle dödas så även en Bilead, Beors son, då han sägs ha fått de moabiters döttrar att begå otukt med israeliterna och förleda dem till att dyrka Baal-Peor. Riktigt vad för något denne Bileam alltså håller på med är därför oklart, men riktigt klok verkar han knappast vara. Eller så är Bibeln bara dåligt översatt. I vilket fall så är Fjärde Mosebok frustrerande läsning.

Read Full Post »

När jag var yngre, delade kök med italienare, nigerianer, finlandssvenskar och tyskar samt tyckte att en datorsal var ett fullt acceptabelt ställe att tillbringa en lördag på (d.v.s. när jag fortfarande var en student) var jag även med och skrev och redigerade det finaste journalistiska alster som någonsin kommit läshungrig allmänhet (nåja: läshungriga fysikstudenter) till del: Finform. Den som någonsin suttit i dygn för att sätta samman en tidning som folk skall läsa lär sig, för eller senare, i alla fall något om typsättning och därigenom typsnitt (man kan också lära sig andra saker, som att inte alla är lika morgonpigga, eller göra korsord som måhända skulle fnysas åt av purister med smak för symmetri men man ändå är stolt över. Om någon behöver bevis på att jag är rubbad kan de hittas på Finforms hemsida). Därför var det svårt att motstå Simon Garfields Just my type, en bok om typsnitt, hur de skapats och använts.

Låt det först vara sagt att det inte är fråga om någon systematiskt historia: snarare nedslag i diverse tillfällen som hjälpt till att skapa den de sätt som text idag presenteras på, från Gutenbergs dagar via diverse klassiska boktryckare fram till dagens datoriserade användning (inte nödvändigtvis i den ordningen). Man får läsa om John Baskerville, skapare av ett elegant typsnitt men en katastrof som boktryckare, om hur Helvetica kom att idag finnas nästan överallt, hur nazisterna först anbefallde användning av frakturstil som det enda rent tyska för att sedan göra en helomvändning och kalla det judiskt när de kom på att det var omöjligt att använda det för propaganda i andra länder då det inte fanns tillräckligt med typer, och man får en någorlunda återhållsam skildring av alla nyligen i typsnittens värld initierades främsta hatobjekt: Comic sans, ett typsnitt så missbrukat att det nästan bara går att använda ironiskt.

Det är en bok tillkommen med mycket kärlek (och en hel del brittiskhet: självklart finns här ett stycke om det typsnitt som används i Londons tunnelbana), vilket någon gång gör att jargongen eller omdömena springer iväg från läsaren. Den som inte redan är frälst har svårt att veta exakt vad ett »modernt« typsnitt är (de dök upp i slutet av 1700-talet, när förbättrad teknik gjorde det möjligt att använda riktigt tunna linjer och skapa mer sofistikerade antikvor), eller vad som gör ett snitt vänligt eller auktoritativt. Ändå finns det en hel del också för amatören att intresserad av: goda historier, oväntade lärdomar, eller bara uppskattning av ett område som alltid kommer att vara essentiellt ett hantverk: skapande av något som samtidigt skall ha en funktion och vara estetiskt tilltalande.

Read Full Post »

Den 17 oktober 2007 släpptes trafiken på den andra nybyggda delen av E4 mellan Uppsala och Mehedeby. Detta hade föregåtts av många års planering och arbete, däribland stora arkeologiska undersökningar. För ovanlighetens skull bestämde man sig dessutom för att fynden från alla utgrävningar skulle sammanfattas och presenteras i en bok, istället för enbart i enskilda framställningar från de olika arkeologiska grupper som arbetat med de enskilda platserna. Uppgiften gick till Maja Hagerman, vars Försvunnen värld (ej att förväxla med En försvunnen värld, vilken handlar om något helt annat) utkom förra året.

Det är många fynd som görs, en del helt omvälvande för förståelsen av forntiden. Vissa platser har nyttjats ända sedan de dök upp ur Mälaren under stenåldern – i Uppland finns egentligen inget sådant som orörd natur: allt har påverkats av människan, så länge det varit torrt. Något liknande kan knappast hävdas om speciellt många andra landområden; inte ens andra som också varit täckta av inlandsisen. Till yttermera visso har Uppland ständigt förändrats, inte bara genom att nytt land kunnat tas  ibruk, utan genom att karaktären ändrats, när gamla fjärdar blivit sjöar eller åar, fortfarande farbara men nu kontrollerbara vid utloppen, och sedan inte ens farbara. Till skillnad mot Västergötland eller Skåne har därför de viktiga bygderna ständigt flyttat sig.

Det är många fynd, många fyndorter, många teorier som skall hinnas med: boken är vacker, i stort sett välskriven (även om jag ständigt irriterar mig på de citattecken Hagerman sätter ut när hon egentligen borde ta fram en synonymordbok), väckande en del intressanta tankar om till exempel hur mycket bronsålderkulturen i Europa var gemensam. Ibland går det kanske lite väl långt: är det rimligt att dra linjer från dyrkan av en fruktbarhetsgudinna under bronsåldern fram till altarskåp med Anna själv tredje från fjortonhundratalet? Spännande tanke, men rangligt bygge. Likaså det om folkvandringstid: även om det inte har mycket av innehållet gemensamt med t.ex. Birger Nermans idéer om ett Storsvitjod så är det något av samma optimistiska mönstersökning över det. Jag förstår faktiskt knappt vad stycket har i boken att göra, för till skillnad från tidigare åldrar så verkar det inte finnas många nya fynd att berätta om.

Nåväl, för den som är intresserad av vår forntid, århundraden från vilket det inte fick mycket mer bevarat än spår i marken och enstaka stenar eller bronsföremål, när jorden började brukas och byar grundlades som i alla fall i ett fall ännu ligger kvar, så är detta högintressant.

Read Full Post »

Det elisabethanska dramat är välkänt: under några år i slutet av femhundratalet tycks det knappast ha gått att kasta en sten i London utan att träffa någon som kunde sätta ihop ett drama på habil blankvers. I viss mån är det väl Shakespeares förtjänst. Hans produktion skulle ensam kunna få vilken järntid som helst att framstå som en guldålder, men han var långtifrån ensam. Främst bland de övriga är kanske Christopher Marlowe, även han dramatiker med tämligen blygsamt ursprung. Hans efterlämnade produktion är blygsammare, men nog så intressant: hans Doctor Faustus i synnerhet är en klassiker och förelöpare till senare, stora verk. Här gäller det dock istället hans båda dramer om den siste av de stora nomaderövrarna, Timur Lenk, eller i Marlowes version: Tamburlaine the Great.

Det är knappast Shakespearekraft i handlingen: att det inte finns några komiska bihandlingar, eller bihandlingar över huvud taget, kan inte sägas mycket om. Men i synnerhet det första dramat saknar nästan helt dramatisk spänning: Tamburlaine börjar som fåraherde, men rekryterar soldater och erövrar så först Persien, sedan delar av det turkiska väldet och tar den turkiske kejsaren till fånga, varefter han även besegrar den egyptiske sultanen. Förutom hans mellanhavande med sultanens dotter Zenocrate, som han förälskat sig i och som ber att han skall skona hennes far, är det egentligen bara språket som håller pjäsen i gång. Återigen: detta håller inte riktigt Shakespeareklass, men är gott nog.

Andra delen är bättre: här finns en intressant konflikt med Tamburlaines söner, där två tycks villiga att följa i faderns spår medan den tredje inte tycks uppskatta martialisk ära, det finns motståndare av mer varierad karaktär, intressanta utvikningar om religion: en kristen kung som inte håller sina löften och krossas av sina muslimska fiender och ett bokbål anstiftat av Tamburlaine precis innan det han blir sjuk och dör. Fortfarande inte yppersta klass, men klara framsteg.

Annars är det man bäst minst Tamburlaine själv: han har enormt höga tankar om sig själv och sin förmåga, och en uttalad vilja att erövra världen, utan att det riktigt framgår vad han tänkte göra sedan. Han är grym, men har en viss heder: de som böjer sig inför honom skonar han, men de ges endast en chans. Hans vänner belönar han, hans fiender förödmjukar han. Han är energisk, dynamisk, fascinerande och skamlös. Pjäserna som bär hans namn är inte dåliga, men man önskar att de kunnat utforska fler delar av hans lynne.

Read Full Post »

Leviticus

Tredje Mosebok kan i princip sammanfattas som varande de hebreiska renhetslagarna: det finns inte mycket av handling, men desto mer av föreskrifter. Förutom de tradigt repetitiva lagarna för diverse offer (av boskap, småboskap, fåglar, alla med beskrivningar av diverse olika typer av offer) finns här uppgifter om vilka djur som är rena (idisslare med kluvna hovar; vattendjur med fjäll och fenor; fåglar, dock inte sådana som tar rov) respektive orena (dessa listas vanligen separat, men i princip är det vad övrigt är), hur präster skall avgöra vad som är spetälskt och därmed orent, samt vem man ej får ha sexuella förbindelser med (i princip desamma som idag skulle leda till lagföring för incest, samt motsvarandes äkta makar, samt även makas syster eller närmare kvinnliga släktingar – lagarna är uppenbart skrivna för män). Dessutom påpekas i detta sammanhang att man inte skall offra sina barn till Molok – varför just detta är extra förbjudet förklaras dock inte.

Dessutom finner man här föreskrifter om de judiska högtiderna, inklusive det jubelår som skall firas vart femtionde år, då all mark som varit såld skall återgå till sina ägare, och alla israelitiska skuldslavar friges.

Bäst är det stycke där Herren förklarar vad som skall ske med de som inte upprätthåller hans förbund: »Jag skall låta er himmel bli som järn och er jord som koppar«. Jag förstår inte exakt vad som menas, men jag tror inte heller jag vill veta. Stycket fortsätter med en del andra straff, för de som framhärdar i sin olydnad. Det finns mycket att säga om att skriva kontrakt med djävulen, men frågan är om inte Gud är mer skrämmande: inte nog med att man absolut inte vill bryta dem, han dikterar villkoren själv.

Read Full Post »

Det är inget vidare gott liv som bjuds de fyra kontoristerna som utgör Norrtullsligan, i Elin Wägners roman med samma namn: kvinnors lön är inte bara lägre, den är skamligt mycket lägre, och människovärde är något de får finna själva, ty samhället tillerkänner dem inte mycket sådant. Men genom att leva på bröd och pilsner kan man hanka sig fram, kanske till och med försörja sin lille bror, eller någon gång unna sig  något. Står ut gör man väl främst tack vare att man i alla fall inte är ensam: bor man fyra tillsammans är det alltid någon som har lite extra pengar eller gott humör till de andra. Till slut tar orken dock ändå slut, och avgång ges egentligen bara på tre sätt: giftermål, utflytt från staden eller döden.

Att höja sina röster hjälper heller knappast: det är arbetsgivarnas marknad, och de vet det. Låga löner och närmanden, skrämseltaktik och patronisering. Undra på att man tröttnar.

Förordet av Annika Lantz påpekar hur lite det är som hänt, i alla fall vad gäller de grundläggande problemen. Samtidigt: skillnaderna är också stora. Lönerna är inte lika än, men ingen kan längre stå och försvara det rakt av. Kvinnliga arbetare ses inte längre som en samhällsfara. Det finns arbetsgivare beredda att utnyttja anställda, men det är något som måste skönmålas om det skall ses som acceptabelt. Elin Wägner skulle knappast vara nöjd idag, men hon skulle nog glädjas åt att saker bättrats.

Read Full Post »

Jag tror inte jag kan hålla mig: scenen i Dorothy Sayers Strong Poison där Lord Peter Wimsey första gången möter – och friar till – Harriet Vane är det roligaste jag läst på mycket, mycket länge. Hon sitter alltså i arresten, har just genomlevt en längre rättegång på de anklagades bänk, och väntar nu på att rättegången skall tas om efter att juryn inte kunnat komma överens. In vandrar så Lord Peter, lite småfånig men väldigt charmerande, och, efter att först ha frågat om den mördade – Harriets före dette – och om hon var upprörd på grund av hans död så kommer ett påstående om att han skulle vilja gifta sig med henne när det hela är över och han har fått ut henne – fast hans utseende är väl förresten inte frånstötande; hon påminns inte om vita sniglar eller får gåshud?

Nåväl, detta är inte enda sådana episoden. Detta är på det hela taget mer än roman om Lord Peter med vänner än en riktig deckare: läsaren kan snart lista ut vem och på ett ungefär varför, även om styckena där fröken Climpson med kollegor snokar runt är väl så viktiga för att verkligen skaffa fram bevisen, så man får energi över till att bry sig om Peter och Harriet, och Parker och Lady Mary, och andra i närheten (det är lite som Sayers helt plötsligt kommit på att hon har en hel radda gestalter som kan få återkomma), och detta är minst lika roligt.

Jag vet inte riktigt vilken form framtida böcker kommer att ha: Sayers kan när hon vill få till riktigt bra deckare, eller halvdana deckare med trevliga scener ur Peter Wimseys liv, och jag finner att jag hoppas att den senare vara skall överväga, även om en kombination vore ännu bättre.

Read Full Post »

Older Posts »