Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2011

Jag blir inte riktigt klok på Peter Berlins Xenophobe’s guide to the Swedes: visst, det är menat som en humoristisk guide till hur de där blonda galningarna från den kalla nord beter sig, och den lyckas hyfsat med att ringa in konstigheter som tvånget att dela notor, inbundenheten och svårsinnet eller vanan att äta sill, samtidigt som det är tydligt att den från början skrevs på nittiotalet och sedan endast uppdaterats punktvis, och att i stort all bakgrund som ges till beteendena är helt uppåt väggarna.

Om vi börjar med det senare så kan väl sägas att det hela verkar grundas i ett mycket svagt grepp om historia och allmän tilltro till diverse myter – den tröttsamma om vikingar som dricker »laget om« dyker upp, liksom diverse konstigheter som att det skall ha varit utländska men inflyttade biskopar som diktade upp Sveriges storslaget götiska förflutna, när detta i själva verket kultiverades med frön utifrån men av helsvenska händer. Boken är också märkligt uppdaterad: i den är fortfarande Bingolotto den stora lördagsunderhållningen, pubar sägs vara närmast ickeexisterande och Systembolaget beskrivs som konstigare än det är.

I stort är det dock en tämligen hjälpsam liten bok för den som vill förstå svenskar lite bättre, även om den troligen uppskattas än mer av de som egentligen inte behöver den.

Read Full Post »

Hade jag bara sett Kerstin Johanson och Mia Carlstedts Holy smoke! – Milda makter innan jag beställde den hade jag aldrig gjort det; en så tunn bok tror jag knappt jag sett tidigare.

På varje uppslag presenteras ett engelskt idiom, med en svensk översättning och en enkel teckning. Detta är allt; inga ytterligare förklaringar förekommer , och man skulle som läsare i princip bli lika nöjd av att läsa igenom indexet, där idiomen förekommer med översättningar igen.

Nej, den enda anledningen att läsa igenom detta är att när man väl börjat tar det ungefär fem minuter att bli klar, och det gör åtminstone aldrig direkt ont under den tiden. Som bok betraktat är det dock ett fruktansvärt slöseri med papper och trycksvärta.

Read Full Post »

Harry Potter and the Order of the Phoenix är stundom en svår bok att läsa: Harry är nu en temperamentsfull tonåring som blir arg på sina vänner, gör saker han borde ha förstånd att avstå ifrån, och antar i allmänhet en attityd av tragiskt missförstådd. Lägg därtill att tillvaron förpestas av ett trollkarlsministerium som vägrar acceptera Lord Voldemorts återkomst och som beslutat sig ta kontroll över Howarts genom den fasansfulla Dolores Umbridge, och det är inte konstigt att det är tung läsning, hur motiverat det än må vara.

Dolores Umbridge är annars en av Rowlings mer fascinerande skapelser: servil och självrättfärdig, och man är n’ästan beredd att kalla henne fanatiker, förutom att hon tycks inte ha några som helst principer förutom en slags dum tro på trollkarlsministeriet och sin egen förträfflighet (varav följer att alla som säger emot måste… instrueras); en själlös övertygelse parad med byråkratisk stelbenhet och total brist på förståelse för andra. På sitt sätt är hon än mer skrämmande än Voldemort: han är bara ännu en inkarnation av det stora mörkret, väsentligen identisk med Sauron eller riddar Kato, en fruktansvärd motståndare men också uppenbart en figur ur en bok; Umbridge är istället ett bigott medlöparkräk, en karikatyr men i grunden inte omöjlig att stöta på.

Förutom Umbridges växande, alltmer föraktliga makt har Harry även andra problem: Lord Voldemorts tankar läcker över i hans, vilket gör honom än mer irritabel men även ger honom chans att få se dennes planer. Ofullständig kunskap är dock farlig, och dessa glimtar kommer ge honom tillfälle till bitter ånger.

Intressant är också att se Neville Longbottom ta alltmer plats; från en liten klumpig figur i utkanten av berättelsen blir han allt viktigare, och man blir allt mer fäst vid honom när man ser hur han växer och överraskar sin omgivning.

Om förra boken slutade på ett sätt som visade att döden inte skulle kunna undvikas så blir det här uppenbart att den inte kommer lämna någon säker: Voldemorts anhängare är inga stormtrupper som bara är till för hjältarna att plöja igenom, utan är faktiskt nästan precis så farliga som aviserat (även om de har fantastiskt svårt att motstå en grupp femteårselever). I nästa bok kommer det dock bli om möjligt än värre.

Read Full Post »

År 1857 orsakade Charles Baudelaire skandal med Det ondas blommor, en samling dikter med allmänt dekadenta och mjältsjuka motiv. Boken kom att censureras, men också att utöva påverkan lång fram i tiden; en förebild för bland annat modernistiska författare. Ämnet är allt som oftast livsledan, som möjligen kan skingras för en stund i sällskap av en tillmötesgående flicka, men annars endast kan botas av döden; vilket tillsammans med dess frispråkighet var skäl nog för att borgerliga moralister skulle ta anstöt.

Översättningen är oftast kapabelt utförd av den ständige Ingvar Björkesson, välrimmad men naturligtvis ändå sällan helt perfekt; i synnerhet vid arbetande med korta versrader märks problemen att få såväl rim som meter som meningsbyggnad på plats, men vid längre fall blir resultatet oftast lyckat. Ett exempel kan ges i form av i följande utdrag ur en av de dikter som fått titeln »Spleen«, om en av denna åkomma drabbad konung:

Han muntras varken upp av falkar eller hjortar
eller av folkets nöd utanför hans portar
Ej ens hans bäste narr kan längre göra glad
sin sjuke härskare med en grotesk ballad.

Sådär fortsätter det: livet är en sorgeö, dekadens håller det värsta borta för stunden, men till slut orkar man inte. Svartsynt, men läsvärt.

Read Full Post »

The Mauritius Command, Patrick O’Brians fjärde bok om herrar Aubrey och Maturin, inleds med en bild av den förres familjelycka: utan alltför stora pengar, med svärmor inneboende (hon spekulerade bort hemgiften), trångt och stökigt. Undra på att han hoppar på den uppgift Maturin lämnar över: ta kommando över en skvadron med uppgift att erövra Mauritius och på så sätt säkra handeln på Ostindien från franska fregatter.

Sagt och gjort: ner till Indiska oceanen, för att upptäcka att han under sig har fått en kapten som anser att kanoner är till för att blända fienden och besättningar är till för att piskas, en äresökare med tveksam förmåga, samt en något fantasilös men annars kompetent kapten: inga klåpare, men knappast heller befäl av högsta kalibern. Nåväl, eftersom Jack Aubrey nu själv är högst kompetent och Stephen Maturin är en än mer kapabel spion, och de har turen att få stöd av en ivrig befälhavare över de marktrupper de har som stöd och en intelligent blivande guvernör, så börjar saker snart hända; krigslyckan växlar dock, och hela kampanjen blir högst händelserik.

Det är en bra bok i serien, spännande och händelserik, men kanske inte riktigt lika bra som den föregående, även om den på intet sätt förtar O’Brians rykte som en fantastisk skildrare av sjöliv under Napoleonkrigen, speciellt som boken till största delen faktiskt ligger mycket nära den verkliga erövringen av de franska öarna.

Read Full Post »

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på Vicki Leóns Från IX till V: lättsam läsning om antika sysselsättningar, roande för stunden och förhoppningsvis en smula upplysande. Lättsamt var det, men alltför så: hela boken är ett enda träsk av pinsamma försök att vara skämtsam, dessutom filtrerad genom en halvtaskig översättning, och som lök på laxen är det oreda till och med bland enkla fakta.

Upplägget är inte så tokigt: undersök en hoper arbeten som sysselsatte folk under antiken, skriv ungefär ett uppslag om varje, varva med några exemplifierande kortbiografier, och ge ut. Mycket av detta är material som i sig självt skulle bära nästan vilken bok som helst: yrken som ännu finns som såg annorlunda ut då (fiskhandlerskor hade tydligen rykte om sig att vara ovanligt grova i mun, bokförläggare hade ingen upphovsrätt att bekymra sig om, biodlare var högt aktade då det stod för tidens enda sötningsmedel), eller som numera försvunnit: vestalisk jungfru, bärstolsbärare, gladiatortränare. Annat har knappast förändrats: snabbmatsförsäljare, svarta-börs-hajar och byggentreprenörer från förr och idag skulle nog kunna enats om mycket. Kanske inte läsning som får vem som helst att kasta lystna blickar, men nog så intressant.

Problemet är bara denna ständiga flåshurtighet: allt skall reduceras till ett lustighet, och det är tröttsamt redan från början; den första sysselsättning som presenteras – pirat – pratar om »Jollius Rogelius« och har näringslivjargong som »fientliga övertaganden«, vilket inte är ett smack roligt. Än värre är slafsigheten med detaljer: hur skall man ta någon på allvar som skriver om »turkarna i Konstantinopel under ottomanska tiden fram till 1203«? (det författaren tycks syfta på är fjärde korstågets intagande av den bysantinska huvudstaden, som skedde just 1203. De ottomanska turkarna skulle inte inta staden förrän ett kvarts millennium senare). Liknande missar finns även på andra håll.

Nej, även om det finns massor av intressanta detaljer i Från IX till V, så är den för dåligt skriven och för opålitlig för att jag skall kunna rekommendera den. Trist på en god idé.

Read Full Post »

Jag tror att det lugnt kan sägas att historien i Harry Potter and the Goblet of Fire är den i särklass fånigaste i hela serien; hålen är stora nog att släpa en Ungersk Taggsvansdrake genom, sidledes. Att Voldemort lyckats hålla trollkarlsvärlden i skräck är minst sagt konstigt, ty hans kompetens vad gäller planering ligger på en nivå som är så skrattretande fånig att man undrar hur han ens nått vuxen ålder.

Nåväl; detaljer bör väl undvikas för de som ännu inte läst serien, så några ord om allt övrigt: detta är alltså den första långboken, och dessutom den första där det tillfälligt bekämpade mörkret börjar återvända på allvar: nu är verkligen leken över, och säkerhetsbälten saknas. Samtidigt ligger fokus fortfarande på här och nu: det är inte Voldemort som är det stora problemet, utan hur Harry skall klara sig igenom den trollkarlsturnering han på något sätt blivit anmäld till (fler konstigheter här: var finns hindren för att anmäla andra egentligen?). För att göra saker värre råkar Harry återigen ut för övriga studenters motvilja, inklusive Rons, och får således återigen gå omkring och känna sig missförstådd.

Det är ändå, naturligtvis, en bra och spännande bok, som dessutom introducerar flera saker som senare skall bli relevant (men veritasserumet hade gärna fått utebli; det leder till lite för många frågor om hur tusan trollkarlarna tänker). Dock har kanske en aning av magin bleknat: även om det är en bra bok så suger den inte riktigt tag i en på samma sätt som tidigare. I stort sett bra, alltså, men lite för tillkrånglat för att vara alltigenom tillfredsställande.

Read Full Post »

Older Posts »