Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2014

Ramberättelsen i Sheridan Le Fanus In a glass darkly bär starka spår av en snabbt övergiven idé: det förefaller som den doktor Hesselius, ur vars papper de fem olika händelserna hämtats, var menad att spela en roll i inte bara den första, »Green tea« (en uppmaning att undvika sådan ofullgången produkt som borde tas på yttersta allvar), men han föminskades snabbt till bifigur, och  sägs de följande fallen sägs endast ha hämtats ur hans korrespondens av hans medicinske sekreterare.

Synd, för Hesselius verkar ha potential; en sorts den ockulta läkarvetenskapens Hercule Poirot (i alla fall vad gäller personligheten), med ett superbt förakt för omgivningen: i det fall han faktiskt själv upplevt övertalar han den stackars konsumenten av grönt te som numera förföljs av en spektral, ondsint apa att genast kontakta honom om den skulle återkomma från en av sina frånvaroperioder, och går sedan och sätter sig på krogen, utan att meddela någon om var han fanns.

Även de två nästföljande historierna opererar med liknande andeförföljelser: i »The familiar« är det en sjökapten som återvänt hem och ska gifta sig börjar förföljas, först av spöksteg, sedan av en liten man med elakt utseende, innan han till slut tar sitt eget liv. I »Mr Justice Harbottle« är det istället en grym domare som börjar förföljas av sina offer i en spökhistoria , tyvärr i sina stycken något hastigt exekverad men med sund grundidé. I alla tre dessa kan man undra om det verkligen är de Swedenborgska idéer som Hesselius främst framhåller som verkligen bör tas som bästa tänkbara förklaring, eller om man inte skall se dem alla som produkterna av överhettade hjärnor.

Fjärde historien, »The room in the Dragon volant«, handlar om en ung engelsman på väg mot Paris för att möta äventyret – men äventyret möter istället honom, i form av grevinnan St Alyre; hennes svartsjuke man; markisen d’Harmonville och en gastande överste Gaillarde. Historien är en form av tidigt mysterium, och i princip väl utfört, men med ett par aber: dels gör genrens allt större utbredning att man kanske lättare ser igenom ett par av tricken, dels hade jag när den närmade sig slutet nästan väntat mig en ännu skarpare vändning; det är lätt att se hur lite mer skulle ha kunnat göras. Det är egentligen OK att se längre än huvudpersonen, men ser man längre än författaren börjar man undra.

Sista berättelsen är »Carmilla«, vilken jag redan tidigare läst och recenserat. Jag tänker därför endast säga att den, trots att den än mer än tidigare berättelsen blivit ett offer för genrens succé, ändå torde vara den fortsatt mest läsbara historien. Det är också den där det övernaturliga är starkast förkroppsligast, med minst rum för tvivel. Samtidigt är det historien där jagberättandet fungerar bäst, och den där förordet relaterat till Hesselius är som mest oviktigt. Nå, allt är trots allt läsligt med behållning.

Annonser

Read Full Post »

Del två av Den svenska litteraturen, täckandes 1830-1910 var förvånansvärt tråkig. Jag menar, om man lyckats skriva om religiösa dramer från 1600-talet utan att jag somnar borde man väl kunna göra detsamma när man har författare som Strindberg, Lagerlöf, Söderberg och Fröding, för att bara ta de mer uppenbara exemplen, att behandla. Men nej, av någon anledning tar alla numer halvt bortglömda småheter över boken, och istället för Almqvist, Rydberg och Runeberg tycks det vara obskyra åttiotalister, romanpionjärer och den sabla Heidenstam som skall föras fram. Och så Hjalmar Bergman, en författare jag inte förstår storheten hos men de tycks vara djupt imponerade av.

Inte ens Sven Delblancs små sidotexter roar på samma sätt.

Nej, det här verkar barka åt den tråkiga typen av litteraturhistoria som tar den senare delen av namnet på för stort allvar och inte riktigt förstår sig på att själva praktisera den förra.

Read Full Post »

I den fjärde av böckerna kopplade till Dragon age-spelen, The masked empire, så har pennan lämnats över till Patrick Weekes, som får skildra kejsarinnan Celene av Orlais försök att tillsammans med sin förkämpe Michel de Chevin, och sin kammarjungfru, överstespion och älskarinna Briala hålla sig fast vid tronen när storhertig Gaspard höjer upprorsfanan. Men Briala försöker också förbättra situationen för de förtryckta alverna, och frågan är vad som kommer hända när denna strävan ställs mot Celenes vilja att hålla fast vid tronen.

Sedan är det på samma sätt som tidigare böcker i serien en äventyrsroman, så huvudpersonerna kommer inte kämpa med ord och subtiliteter vid ett hov, utan med svärd och kniv ute i vildmarken – synd, för det förra hade kanske varit mer intressant, speicellt när äventyrsdelen får dominera så stort genom stora delar av boken. Det finns gott om möjligheter för karaktärer att stötas mot varandra, men det är egentligen bara Gaspard och hans underhuggare som visar på oväntad dynamik.

Sedan finns det ett par mindre problem: Celene har en meddelad förmåga som skicklig politiker (i den dödliga variant som med klichén kallas för ett stort spel), men det är Gaspard som oftast verkar ta poäng; vissa vändningar syns på håll; och passager verkar inskrivna bara för att man skall kunna se lite mer av bestiariet (men varför i så fall intet nytt?).

Det finns också saker som fungerar bättre: även om politiken är blodig så är frågan om vad man är beredd att göra för att behålla den relevant och med möjligheter att utvecklas, vissa av bifigurerna (främst Felassan och Gaspard) är riktigt intressanta i sig själva, och det är aldrig riktigt dåligt, även om man kan se slutet på håll (det är ju Dragon age, så man vet att det inte blir ett lyckligt slut på förhand). Det är hyfsad fantasy, men jag hade nog väntat mig lite, lite mer.

Read Full Post »

Det mest intressanta i den volym dikter som Gunnar D Hansson översatt är inte den som gett volymen dessa namn, Slaget vid Maldon. Det är förvisso en tämligen läsvärd övning i episk poesi och hur män skall möta den oundvikliga katastrofen (här: vikingar), dessutom med en del litterära efterföljare, men jämfört med de »elegier« (en benämning från romantiken med tveksamt fog för sig) som också inkluderats så bleknar den som poesi betraktad.

Dessa elegier är från samma tid som Maldon: tiden före normandernas ankomst, och utgör de sista frukterna av den anglosaxiska skriftkulturen, innan franskan tog över som statusspråk. De har olika teman, från melakoli inför romerska ruiner (inte konstigt att romantikerna var intresserade) och sjöfararens utanförskap, med hat till havet men samtidigt obändig längtan annorstädes (vad sa jag om romatikerna?) eller kvinnas sorg inför förlusten av mannen.

Elegierna känns överlag påfallande moderna; vissa detaljer är åldriga och ger behövlig färg, men teman som en känsla att inte passa in eller kärleksklagan förefaller helt oberoende av tiden. I jämförelse skulle Maldon knappast kunna produceras var som helst: det är tydligt en dikt som producerats av historiens förlorare, möjlig i det sena anglosaxiska samhället, eller i 1800-talets Finland, eller järnålderns Grekland. Männen måste påminnas om att även i förlustens timma finns segrar att vänta, och att

     Sinnet måste stärkas
hjärtat bli djärvare,     modet växa,
nu när vår makt blir mindre.

Read Full Post »

Ray Bradburys Fahrenheit 451 lider av all fantastiks stora problem: balansen mellan berättelse och värld, bakgrund och karaktärer. Här är det satt i en värld med ordentlig 50-tals zeerust: en framtid där alla hus täcks av plast och därmed brandsäkrats, i vilken det finns robothundar och bil-helikopter-hybrider och där alla går omkring med örsnäckor och lyssnar på musik, men också där bombplan flyger omkring och ett atomkrig byggs upp i bakgrunden, och där kvinnor sitter hemma och ser på hjärndödande underhållningstv medan männen arbetar.

För det boken är mest känd för är ju egentligen främst att brandmännen sysslar med att starta bränder: när någon befinns ha böcker hemma rycker de ut och bränner ner dem och huset. Vad som dock inte är riktigt lika känt är att detta bara är det främsta symptomet på ett samhälle där tankeverksamhet ses som suspekt, där folk översköljs av reklam och underhållning de inte kan komma ihåg fem minuter efter att den är över.

Det är ytterst en värld där kravet på att aldrig bli upprörd lett till att allt som leder till djupare tankar rensats ut: det skall gå fort, låta högt, tas in och försvinna lika kvickt. Brandmännen och regeringens kampanj mot böcker ger egentligen bara folket vad de vill: de flesta är bara glada att slippa dem.

Men, som sagt, skildringen av hur Guy Montag en dag börjar undra om det verkligen är rätt att hålla på och bränna böcker käns inte helt övertygande: världsbygget är acceptabelt, likaså slutet och hur underhållningskravet gör att ett atomkrig kan smygas på en befolkning, men Guy känns inte som han passats in rätt från början. Läsbart, och en bok som det finns mycket intressanta vinklar i, men som berättelse inte helt lyckad.

Read Full Post »