Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2017

Det är kanske inte helt rättvist att sammanfatta den vördnadsvärde Bedes History of the English church and people som en bok som till stor del handlar om vilka dagar man skall fira påsk på, men när karln valt att lägga in ett långt brev om detta på de allra sista sidorna kan man nästan inte låta bli. I huvudsak handlar boken om kristnandet av de anglosaxiska folken, vilket gjordes av utsända från Irland och Rom, medan britannerna tycks ha hållit sig mer på sin egen kant. Irländare och brittanner firade ävenledes påsk på andra datum än resten av Europa, och även om detta inte riktigt ansågs som kätterskt var det i alla fall suspekt, vilket föranledda sagda brev.

Grovt sett skildrar boken tre faser: Brittanniens fornhistoria, då det erövrades och försvarades av Rom innan de germanska erövrarna kom, missionsfasen, då dessa germaner långsamt kristnades, samt kristendomens konsolidering och enande, då de motsträviga irländarna fås att ta sitt förnuft till fånga. Har man inte ett speciellt intresse för kristen organisering, grundande av kloster och stift, så är de två första delarna klart mest livliga (även om det aldrig blir riktigt tråkigt förrän det ovan nämnda brevet): det är strider mellan diverse olika folk och kungar, heliga män som gör mirakel, fromma kungar och hedniska reaktioner, och i alla fall i min översättning berättat nöjaktigt medryckande.

Miraklen är ofta tämligen rättframma saker: någon helas från sjukdom, stormar stillas, ting skonas från eld eller en död förutses. Mest intressant är kanske Caedmon, en djurskötare som fick en drömsyn och sedan kunde dikta vacker vers om bibliska ämnen. Ett litet stycke av hans poesi citeras, vilket är allt som finns kvar av den förste kände engelske poetens alster.

Bede räknas som den engelska historiens fader, och även om hans verk inte alltid är det mest spännande man kan läsa är det likväl inget att fnysa åt.

Annonser

Read Full Post »

Klas Eklund är den förste av författarna till biografier över Sveriges statsministrar under 100 år som själv stått den biograferade någorlunda nära, som rådgivare och talskrivare åt Olof Palme under 80-talet. Detta har lett till att vissa personliga hågkomster tagits med, men inte så det skämmer eller blir påträngande.

Palme skildras i stort som en politiker med otur, på flera sätt lysande men inte alltid i takt med omgivningen. Han började som Erlanders högra hand, och fick ta över det socialdemokratiska partiet när det i alla fall formellt var som allra mest överlägset, med egen majoritet i riksdagen och efter en lång period med exceptionella reformer. Hans problem var därför två: dels hybris, dels ett sjuttiotal med andra ekonomiska mönster där de gamla lärosatserna egentligen upphört att fungera. Dessa två, tillsammans med att de borgerliga lyckades hålla sams någorlunda och lät den sävlige Fälldin vinna den moraliska segern i tv-debatterna, ledde till sjuttiotalets valförluster, och senare under åttiotalet en socialdemokratisk politik som försökte hålla tillbaka facket och bättra lönsamheten i företagen.

Palme misskötte frågan om löntagarfonderna, hans ekonomiska politik visade sig i efterhand misslyckad, hans skapelse LAS var ett grundskott mot den svenska modellen och hade oväntade efterverkningar. Samtidigt gjorde hans reformer för jämställdhet stor skillnad, hans utrikespolitiska intresse gjorde att Sverige kom bort från det provinsiella, hans reformer av skolväsendet står sig än idag, och även om den svenska starka staten med höga skatter närmat sig resten av världen ligger dess grund fortfarande där. Även om allt inte blev som han ville eller målade upp i sina briljanta tal, och även om hans eftermäle inte är lika entydigt som för de tidigare socialdemokratiska statsministrarna så fick Palmes insatser långtgående konsekvenser som vi fortfarande känner av.

Read Full Post »

Åren 1753, 1754 och 1746 utkom samlingar med poesi under de mycket blygsamma titlarna Våra försök. Dikterna var i den första volymen endast undertecknade med intetsägande förkortade namn, i de två senare helt anonyma. De som gjort försöken var medlemmarna i Tankebyggarorden, ett hemligt sällskap som förutom den sorts frimureri som var allmänt på modet ville förändra den svenska litteraturen; det var en medtävlare till drottning Lovisa Ulrikas akademi, och visade sig vara lyckad.

I sällskapets medlemslista utmärkte sig främst Hedvid Charlotta Nordenflycht, Gustaf Filip Creutz och Gustaf Fredrik Gyllenborg poetiskt, medan den som främst skötte organisationen var Carl Friedrich Eckleff (hans poesi står förvisso också ut, men inte lika positivt). Till sällskapet räknas också flera mindra begåvningar.

Ingen av de som ingick är således vad som i efterhand framstår som riktigt stora begåvningar: Nordenflycht var den främsta och kunde nå viss lyftning, medan Creutz kunde åstadkomma god stämningspoesi och Gyllenborg frispråkig och fortfarande ibland roande satir, men de skyms alla av nästa generation. Det finns några goda nummer, någon finstämd stämning eller löjeväckande drift, någon filosofisk tanke värd att vända på, men överlag är det hela rätt tråkigt: man kan gott antalogisera det goda och låta resten dö.

Mina volymer vann jag på bokmässan; pengar skulle jag nog aldrig lagt på dem. Såvida inte sjuttonhundratalspoesi, utgivna i faksimil (med långa s och ibland blekt tryck) lockar särdeles, så bör även rekommendationen till andra bli att hålla i plånboken.

Read Full Post »

Boken i vilken Marco Polo skildrade österlandet har egentligen inget vedertaget namn, min har fått titeln »The Travels«, vilket även i förordet erkänns vara missvisande: även om vissa delar av dem följer resor som Marco gjorde i Kublai Khans tjänst är det snarare en bok om österns geografi, löst strukturerad utifrån dessa.

Formen är något märklig: Först ges en överblick över familjen Polos resor till och från khanens hov (i staden som numera heter Peking), sedan följer en huvudtext som berättar om de regioner och städer som passerats under dessa resor (ofta starkt formelartade: »Folket är avgudadyrkare och är den store khanens undersåtar och använder hans papperspengar. De lever på handel och hantverk. Landet runt omkring är rikt och fullt av djur. Man kan köpa följande saker till billigt pris.«): först landvägen till Cathay, sedan khanen och hans hov, sedan resor runt i Cathay och Mangi, i Bengalen och Sydöstasien, och till sist en hemresa till havs, påbörjad med en blick mot Japan och sedan genom Indonesien, via Sri Lanka och Indien tillbaka till kända länder, och till slut en skildring av de nordvästliga mongolernas inbördes strider.

Marco Polo skrev sin bok i genuanskt fängelse, tillsammans med Rustichello från Pisa, författare av romanser, som satt sin prägel på verket: formelartade vändningar, stereotypiskt skildrade strider, och, konstigt nog, mer legendariskt material i de delar av världen som tidigare var kända. Marco Polo punkterar myter, som den om prästerkungen Johannes (en nestorianskt kristen mongolhärskare), enhörningar (noshörningar) och indiska pygmeer (apor som specialpreparerats), Rustichello för in andra (gripar i södra Afrika).

Det är inte en speciellt spännande bok, men den är innehållsrik, och visar på en hel del av österns prakt och mångfald: nestorianska kristna, muslimer och olika hedningar (som Marco inte tycks kunna skildra från varandra) tycks leva i någorlunda fred med varandra. Storkhanen drar in enorma summor pengar, men måste lägga dem på att behålla makten genom militär övervakning och bröd och skådespel. Tibetanska kvinnor är mer eftertraktade för giftermål ju fler män de legat med (något Marco verkar ha uppskattat). Olika mongolhärskare smider ränker mot varandra. Enorma städer passeras, fantastiska broar korsas, pärlor ses fiskas, japanska kejsare bor i guldpalats.

Read Full Post »

Det allra mest intressanta med Ebbe Schöns Häxkonster och kärleksknep är inte alla de genomgångar av de konstiga idéer folk en gång trott på (om ni inte kan få barn, låt mannen pissa i mun på en levande gädda), även om dessa kan vara nog så spännande och läsvärda (vill en tös få ihop det med en pojke kan hon föra in mensblod i ett äpple och ge honom det att äta).

Nej, det mest spännande är hans framställning av häxprocesserna: förutom sådant som flocktänkande, övertro på barns vittnesmål och en vilja att bekämpa ondskan i världen pekar han på en komponent som jag inte tidigare varit medveten om: att historierna om färder till Blåkulla på något förtrollat föremål, där det sedan hölls en festmåltid med Satan och allt sedan övergick till orgier innan det var dags för hemfärd, i stort sett visar på samma form för muntligt berättande som spårats i t.ex. Iliaden, med någorlunda fast struktur där vissa vanliga inslag där detaljer kunde strykas eller bytas ut. Det hela skall dessutom ha inspirerats av en medeltida satirisk genre som drev med höga herrars vanor genom att låta dem speglas och visas fram bakvända.

Det finns en hel del intressant om vanlig folktro också, och mycket att läsa om. Tyvärr måste det anmärkas att ett par bilder tagits med mer än en gång (bildmaterialet är mycket rikt, ibland dock på gränsen till det relevanta) och att man hade önskat sig en bättre källförteckning istället för den enkla lista på använd litteratur som nu är vad man får. Annars finns mycket att lära sig.

Read Full Post »

Tage Erlander är den ende som under hela sin tid som partiledare också varit statsminister; i närmare ett kvarts sekel beklädde han posten under de år då Socialdemokraterna var som starkast (över 50 % av rösterna i ett allmänt val i fredstid!). Denna långa tid på posten gör att de dryga hundra sidorna som Rolf Alsing fått att formulera en biografi på än mer uppenbart underdimensionerade än de för Per Albin, speciellt som några av dem dessutom ägnas främste antagonisten Bertil Ohlin.

Det säger sig självt att det inte kan bli annat än mycket översiktligt, med snabba redogörelser för politiska skeenden som om de inträffat under förra halvan av seklet belysts från flera håll i samma bokserie. Erlander var ansvarig för en utbildningsreform när han var ecklesiastikminister, och som statsminister satt han vid makten under rättsrötorna, han fick formulera en utrikespolitik under kalla kriget, han fick vara ansvarig för utformandet av välfärdsstaten (tyvärr endast ideologiskt belyst genom en allmän kommentar om att han ville bygga en stark och handlingskraftig stat för att kunna garantera människorna trygghet, även om lite av sakinnehållet och de politiska vändorna kring ATP-införandet berörs), han fick dra skämt i Hylands hörna, han fick vara med och kompromissa fram nya grundlagar och han han lyckades till slut bli landsfader och beundrad i de flesta läger.

Erlander verkar ha varit lyssnande, villig till kompromisser, beslutsfähig, debattskicklig, ideologiskt välorienterad men inte drivande, intresserad av internationell politik. En intressant politiker, som definitivt varit förtjänt av en mer ingående biografi.

Read Full Post »

Frånskild, avrättad, död, frånskild, avrättad, överlevde – det är minnesregeln för Henrik VIII:s hustrur. Räckan är längre än någon annan monark, och har fått vissa skämtare att hävda att han är den ende kungen med fler hustrur än älskarinnor (vilket dock endast är sant om man bortser från att några av dem gick från att vara det ena till det andra). Antonia Frasers biografi The six wives of Henry VIII försöker göra dem alla rättvisa, och gör att man känner sympati inför dem alla, från den sannerligen drottninglika Katarina av Aragonien till den unga, naiva och levnadsglada Katarina Howard. En intressant iakttagelse: de skäl Henrik angav när han gjorde sig av med sin första och andra hustru visade sig faktiskt giltiga för hans femte.

I nutid är det väl främst den fromma, intelligenta och skickliga Katarina av Aragonien och den förföriska Anne Boleyn som allmänheten utanför Storbritannien har något hum om till följd av historiska romaner, men dessa sex hustrur visar på ett intressant spektrum av möjligheter: två dog i barnsäng, en avrättades efter påstådd otrohet, en efter faktisk otrohet, en försköts efter tjugo års äktenskap, en efter några få månader. En var mer glad i sängkammarfröjder än nyttigt, en hade ett mycket vagt hum om dem. Två av dem överlevde sin kunglige make.

Viktigast för deras slutliga öde var dock detta: endast en av dem lyckades föda överlevande manlig avkomma (och det kostade henne livet). Katarina av Aragonien försköts först när sannolikheten för manlig avkomma var försvinnande liten, samtidigt som kungen förälskat sig i Anne Boleyn; hon i sin tur avrättades efter att likaledes endast ha lyckats föda en enda dotter (även om man i efterhand kan konstatera att det bara var en, men ett lejon). Jane Seymour avled när hon fött en son. Anna av Kleve försköts efter att kungen funnit att hon inte väckte någon åtrå; Katarina Howard avrättades när hon väckt för mycket. Katarina Parr till slut lyckades vara tillräckligt underdånig och en god fostermor för att klara sig.

Även om de sex alla framträder som individer (även om Anna av Kleve aldrig blir en riktigt karaktär med fasta grunddrag: först är hon oskyldig men välvillig, sedan förnöjt oberoende, senare svartsjuk förskjuten, och till sist ekonomisk och lite obekväm), så är det kring kungen det kretsar: i en tid när maken ägde makten över sin hustru, och kungen över sina undersåtar, så var det en klarsynt drottnings främsta intresse att hålla sin make nöjd –en make som krävde manlig avkomma och underdånighet.

Det var lätt att i samtiden se Henriks liv som en klar illustration av den etablerade sanningen: äktenskap fick möjligen ingås på grundval av att man trivdes med varandra, men inte av lust. Henrik försökte med det senare i alla fall tre gånger, och fick betala priset (hans önskan när han sökte efter Jane Seymours ersättare att först se bruden sågs i samtiden som löjlig men var i ljuset av hans egen, i viss mening moderna, syn på äktenskapet rimlig).

Förutom det dynastiska kom vissa av kvinnorna lämna bestående avtryck: Anne Boleyn inte bara föranledde en brytning med Rom som Henrik teologiskt var ointresserad av (även om klostrens rikedomar var mat för Måns), hon skyddade även reforminriktade präster och fick en sådan installerad som ärkebiskop i Canterbury, och Katarina Parr gick än längre och gav till och med ut protestantiskt färgade skrifter. Hur historien skulle sett ut om någon av Henriks två första hustrur försett honom med manlig avkomma går bara att spekulera i, men rimligen hade den uppvisat betydande skillnader.

Read Full Post »

Older Posts »