Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2019

När J.K. Rowling för över tio år sedan släppte sista boken om Harry Potter hade hon också skrivit ihop den sagobok som nämns i serien: till en början fanns den endast i sju handskrivna exemplar, varav ett såldes på aktion till ett pris av ungefär 20 miljoner kr, men ett år senare släpptes The tales of Beedle the bard till allmänheten, som fortfarande hungrade efter allt som hade med Harry Potter att göra.

Så mycket är det nu inte: hundra sidor, inte speciellt tätt satta, med några inlagda bilder. Det är fem sagor totalt, var och en på dryga dussinet sidor, resten tas upp av Dumbledores kommentarer. Sagornas moral är ungefär den man kan hitta även i vanliga folksagor: var snäll och ha ett rakt förnuft så kommer det gå dig väl, tro inte att diverse magiska trix kan göra mer än att ge dig en chans, försök inte lura Döden (här är han definitivt inte någon kattälskare som talar i versaler och försöker ge sina kunder en så lätt passage som möjligt).

Det är inte många överraskningar, egentligen. Eftersom det är sagor så är magin inte riktigt som man vant sig från Harrys lektioner. De små sidohistorier som kommer via Dumbledores kommentarer är trevliga, liksom hans utläggning om dödsrelikerna, men kommer inte förändra eller fördjupa förståelsen av huvudserien. Lägg för all del en timme eller två på läsning, och köp för all del boken och stöd den välgörenhet till förmån för barn på barnhem som får del av vinsten, men sätt inte förväntan för högt.

Annonser

Read Full Post »

För att vara en såpass rättfram författare är det svårt att förstå sig på Arthur Conan Doyles tankar i övrigt: inte bara på grund av det där med spiritismen och älvorna, men även när han utvärderade sin litterära produktion. Hur sjutton kan någon som skapat litteraturens kanske mest välbekante gestalt, och utöver det en mindre klassiker som The Lost World framhålla ett par historiska romaner om hundraårskriget som idag bildade människor normalt inte hört talas om som sina främsta verk? Visst, visst: The white company har helt klart sina kvaliteter som han kunde vara nöjd med, främst i karaktärsteckning, men det är också närmast en provkarta på genrens värsta klichéer.

Unge Alleyne Edricsson har växt upp i kloster, men måste nu spendera ett år utanför murarna för att lära känna världen. Han blir omsider väpnare hos Sir Nigel Loring, en Don Quijote i mindre format: fattig, men inte utfattig, och frekvent missförstående av verkligheten i riktning i riktning mot att han skall få göra en insats som en riddersman, Misstagen beror dock främst på grund av närsynthet, och dunstar direkt bort när någon med bättre syn förklarar tingens sammanhang. Sir Nigel skall resa ner från England till Frankrike, ta kommando över det vita kompaniets bågskyttar, och hjälpa svarte prinsen i hans spanska krigståg. Tillsammans med sir Nigel och Alleyne färdas också Hordle John, en jätte till karl med en rak och enkel själ, och Sam Aylward, bågskytt med kompaniet, en god kamrat som annars i huvudsak är intresserad av kvinnor och krigsbyten.

Historien utvecklas i stort sett som väntat: den naive Alleyne möter stora världen, i form av en nästan parodisk uppsättning medeltida personer: flagellanter, johanniterriddare, tiggarmunkar, avlatskrämare, skogsmän, tandläkare, lekare, asylsökare, världshusvärdar. Han förälskar sig i ung dam han bara kan hoppas bli värdig genom att vinna ära och titel. Han får höra profetior. Han möter alla sin miljös stora och mäktiga. Han utkämpar duell, hamnar i bondeuppror, och i formellt fältslag. Lite mer oväntad är sjöstriden – men det är trots allt en brittisk roman.

Var för sig är förvisso de här sakerna kompetent hanterade, men sammantaget blir det övermättande. Lägg därtill att man inte träffar på själva det vita kompaniet förrän sista fjärdedelen av boken, och att man kanske förväntat sig mer av strider och lite mindre pikaresk, och boken känns udda balanserad: den känns som väldigt mycket bakgrundsmålning, och inte tillräckligt mycket handling (speciellt de sista kapitlen känns väldigt komprimerade). Lite mer irriterande är den brittiska nationalismen: England har naturligtvis den bästa armén, men även den gamla nordeuropeiska idén om det egna landet som frihetens och oväldets hemvist hålls fram, medan de franska bönderna framhålls som totalt utsugna.

Som sagt: det är inte en direkt dålig bok; alla fyra av huvudpersonerna är distinkta och vältecknade och känns som riktiga personer, och handlingen är i grunden sund, även om den borde behövt få mer kärlek. Det finns inga direkt pinsamt ahistoriska episoder. Det är en fullt acceptabel historisk roman. Men utöver sir Nigel finns väldigt lite som sätter sig ordentligt hos läsaren. Det är en berättelse av en kompetent författare vars idéer om det han skriver om inte alltid är helt riktiga och som är ivrig att visa upp sitt arbete, inte mer och inte mindre.

Read Full Post »

Det stora intresset med Barndomens böcker, under redaktion av Annika Holm och Siv Widerberg, är kanske inte alltid de enskilda texterna, där någon barnboksförfattare skriver om en bok från sin uppväxt, utan urvalet. Boken gavs ut på åttiotalet, och författarna var i huvudsak etablerade vid tillfället, vilket gör att de i huvudsak föddes innan andra världskriget – enda undantaget är Ulf Nilsson (1948), ytterligare två föddes under kriget, resterande 27 föddes före kriget, och definitivt före den stora svenska barnboksexplosionen.

Detta gör att de barnböcker som behandlas inte alltid överlevt. Ett fåtal har glidit in i den djupare glömskan, där de inte bara inte längre läses av det växande släktet, utan inte ens koms ihåg av det vuxna. Men huvuddelen lever faktiskt ännu: om man nu överhuvudtaget kan tänka sig sådana barn idag, så läser barn under ett täcke i ficklampans sken förhoppningsvis fortfarande om d’Artagnan, eller Long John Silver, eller Kulla-Gulla, medan mamma eller pappa sitter i rummet bredvid och läser om Nalle Puh, den fula ankungen eller den lilla, lilla gumman för lillebror.

Vissa av böckerna sägs rakt ut egentligen vara olämpliga för små barn: Robinson Kruse och Onkel Toms stuga framstår idag som alltför rasistiska för att sätta i barns händer hur som helst, Bibeln är kanske inte längre något som läses på samma sätt som den gjorde på 20-talet. En världsomsegling under havet kräver en hel del insatser med saxen för att bli av med all fisk (men Sven Wernström som skriver om den är betydligt mer intresserad av om boken kommer leda till att barnen växer upp till goda kommunister). Selma Lagerlöf har kanske gjort den ovanliga resan där hon lämnat barnkammaren utan att vuxnas läsning väsentligen minskats.

Det är en imponerande samling författare som skrivit, eller blivit omskrivna. Av klassiska svenska barnförfattare är de enda jag kan komma på saknas Gösta Knutsson och Maria Gripe, och även den anglosaxiska världen är väl representerad.  Annars finns de här: Astrid Lindgren och Tove Jansson, Barbro Lindgren, Åke Holmberg, Britt G Hallqvist, Bertil Holmqvist. Texterna är varierade, från ren barndomsimpressionism och minnen över kritiska nuläsningar till det närmast helt biografiska. Skall man plocka upp ett tema som återkommer, förutom då återseendet glädje, tycks det vara att förklara hur fel Eva von Zweigbergk i sina teorier om vad som gjorde en god barnbok.

Med tanke på att boken nu har 35 år på nacken har den stått sig förvånansvärt väl. Visst, enskilda inslag har tyvärr förlorat sin aktualitet, och författarna till dem har också i vissa fall försvunnit från biblioteken, men det är överlag fortfarande intressant och givande läsning. Hittar man boken på antikvariat är den värd att plocka upp.

Read Full Post »

Jag är inte helt säker på om jag egentligen vill läsa mer av Virginia Woolf. Hennes prosa gör motstånd, och det tar tid att komma in i den. Det hon berättar är ofta värt att höra, men det kräver ansträngning. Detta gäller i hög grad i To the lighthouse, där vi möter familjen Ramsay med gäster en kväll på scenhösten på Isle of Skye i början av förra seklet. Mrs Ramsay irriterar sig på make och gäst som inte kan hålla sig från att ta ur sonen hans förväntan inför morgondagens utflykt till fyren, ser till sina andra barn, agerar värdinna för middagen, planerar giftermål mellan gästerna (två förlovar sig under kvällen) och försöker hålla samman alla. Maken går omkring och citerar poesi och tycker synd om sig själv. En av gästerna försöker måla, en går omkring och gör sig dryg, en ligger i solen och vilar, två tar med sig de äldre barnen och går till stranden.

En middag, en nattning, och sedan får åren gå. Några av gästerna avlider, huset får förfalla. Tio år efter dagen återvänder så vissa av dem. De två ännu ej vuxna barnen åker med Mr Ramsey mot fyren, Lily Briscoe påbörjar sin målning på nytt, hemsökt av minnet. På ytan kan man tro att inte mycket har hänt, men samtidigt har allt hänt (kriget, misslyckade äktenskap, långsamt uppror mot fadern).

Men är det en stor roman? Om man är lagd åt det hållet att man av princip ogillar författare som skapar en hop figurer och sedan ägnar all sin möda åt att låta dem tänka så komplicerade tankar om varandra som möjligt, måste svaret bli negativt. Om man av princip misstror sådant som handling och figurer som hellre handlar än filosoferar, blir svaret ett annat. Det kan knappast förnekas att mittpartiet, där tio år får gå utan att människor får inta scenen mer än tillfälligt, känns lite väl överarbetet. Övriga delar är närmast typexempel på sådant som den moderna romanen gärna kritiseras för: en hop tämligen otrevliga figurer som går omkring och irriteras lätt på varandra. Språket är hårt kontrollerat, vackert, men inte till den grad att det bär romanen.

Woolf protesterade själv mot tolkningar där fyren gjordes till en symbol; såvida man inte är benägen är ta hennes uttalande som att det den står för är intigheten (och det är inte en tolkning som enkelt ger sig av texten), så menade hon alltså det som att romanen inte bör läsas alltför allegoriskt. Även om den enkelt kan läsas biografiskt, så vore detta enbart att byta en allegori mot en annan; en tveksam vinst. Man kan naturligtvis även bara läsa den rätt upp och ner, men handlingen är lite för banal för att det skall vara givande. Närmast samlingen kommer man nog om man ser den som en redogörelse för en samling karaktärer (i ordets ursprungliga betydelse) och hur de stöter mot varandra, men de verkar egentligen lite för självmedvetna för att ens en sådan läsning skall kännas helt bra.

Vad det än är så är det en bok med många lager, en som nog kräver att man läser om och igen för att man skall upptäcka allt den vill säga. En gång kanske jag återvänder till den, och då kanske jag kommer fram till fyren. Kanske, måhända.

Read Full Post »

Idag är han nöstan okänd, men en gång placerades han självklart mellan Bellman och Strindberg i raden av Stockholmsskildare, en av den svenska prosans stora företrädare. Han har sjunkit ned i glömska, möjligen uppmärksammad av flanörer längs Klaragatan som undrat över vems byst som står där framför Östra Real med epitet »Stockholmslivets skildrare«. August Blanche var författare, sällskapsmänniska , skådespelare, liberal och vältalare. Han utgav flera samlingar med noveller, med material hämtade ur verkliga livet: Blanches eget, och de original som befolkade Stockholm, i synnerhet i författarens ungdom.

Svenska Akademien utgav 2016 en samling av hans noveller under titeln Marmorbruden, under redaktion av Elisabeth Mansén, med förord av Per Wästberg. Undantaget de hämtade från En skådespelares äventyr så är de endast löst sammanfogade av någon ramberättelse; flera av novellerna sägs vara skrivna av en viss person, men innehållet är varierat. Det Blanche skildrade var i huvudsak folkets Stockholm: de vi möter är i huvudsak skolpojkar, präster, arbetare, skådespelare, hantverkare, jurister, bodknoddar, servitriser och kungliga sekreterare. Ädlingar dyker förvisso upp, männen ofta som skurkar och förförare, fröknarna som föremål för uppvaktning, ty skulle de inte gjort de hade det varit konstigt i detta gamla Stockholm, där samma kvarter, samma hus kunde inhysa folk ur alla samhällsklasser och där Blanche till synes kände alla.

Historierna ter sig ofta närmast som skrönor: de olika originalen må ibland leva i misär, men de har alla någon form av stolthet, och inte ens när han försöker skrämma sina läsare med historier om ädlingar som söker förgripa sig på väna jungfrur eller spetsbovar som bestjäl hederliga män eller hotar små gossar, så slutar det med annat än att rättvisa skipas någorlunda, även om polisväsendet annars kan skildras som lustigt, småkorrupt och ineffektivt.

Det hela är djupt försänkt i 1800-talets Stockholm: namn på personer är ofta autentiska, någon gång (främst vad gäller ädlingar) lätt maskerade. Gator och hus beskrivs närgånget, och man kan följa Blanches figurer exakt i spåren; i vissa fall i verkligheten, i vissa fall endast på kartan sedan landhöjningar, esplanadsystem och Norrmalmsregleringar farit fram med mer eller mindre milt handgrepp. Eller, ja, »Stockholm« kanske inte är helt rätt: det är i huvudsak de norra delarna av staden, vi rör oss i, Klara, Ladugårdslandet och Djurgården, någon gång Gamla Stan, aldrig Söder eller Kungsholmen.

Som berättare framstår Blanche som rätt enkel: han har hand med komiska berättelser, ungdomliga upptåg och original, men är mindre händig när det gäller kvinnor (som sällan går bortom de sedvanliga stereotyperna: oskuldsfull fröken, god gumma, älskande mor, någon gång förförerska). Han är något sentimental, lätt att jämföra med Dickens, men ändå klart svensk. Glömskan är i det här fallet inte välförtjänt.

Read Full Post »

I väntan på nya spel i serien får man nöja sig med de serier som ges ut placerade i Dragon Age-världen. Knight Errant utspelar sig någon gång efter att huvudhistorien i Inquisition är över men innan Trespasser. Vi möter Vaea, väpnare åt ser Aaron Hawthorne, en något överårig riddare från Ferelden, glad i dricka och att berätta historier, som tycks användas av kung Alistar som en sorts oackrediterad diplomat, här närmast utskickad för att närvara när Varric skall krönas till vikomt av Kirkwall. Vaea är dock inte så intresserad av festligheterna: en alv står ut även i ett sällskap där Varric fått vara med och välja gästerna, och hon har viktigare saker att göra.

Som att bryta sig in i de gamla riddarkvarteren och stjäla en ask med dyrbarheter. Vaea kombinerar nämligen väpnandet med tjuveri, och när en svärdsriddare ber henne plocka åt sig Merediths undanstoppade skatt gör hon det … och lurar av honom nyckeln till den, och ger allt till de lokala alverna. Men Inkvisitionen ser henne och tvingar henne att ta ett nytt uppdrag, i Starkhaven, där Sebastian fått tag i en bok som han inte borde ha, och som andra, mindre trevliga människor vill åt.

Historien är lite sådär: Vaea är motvilligt godhjärtad, Ser Hawthorne högljudd men skarpare än han ter sig, Varric är som vanligt underhållande och Sebastian väl naiv, men intrigerna är lite avslagna, och Vaeas uppväxthistoria är ännu en variant på tragisk stadsalv. Den gör att man förstår varför hon håller sig till Hawthorne, men saktar också ner berättelsen. Stilen på teckningarna gjorde inte mig speciellt förtjust: ansiktsformer kändes ofta deformerade, och Vaeas ögon känns som de stirrar mer än de bara tittar.

Nå, när allt är sagt och gjort så tycks berättelsen vara delvis skriven för att det skall finnas fler ansikten att känna igen i nästa spel. Med det i tankarna går det absolut inte säga att historien är misslyckad, utan det kommer förhoppningsvis bli ett trevligt återseende (men eftersom det är Bioware så kan det lika väl bli helt förjävligt).

Read Full Post »

Det är flera år sedan jag läste Montaignes Essayer, och jag de har legat ett tag på listan över böcker jag skulle vilja ge en andra chans nu när jag blivit äldre och möjligen något klokare. Översättaren Jan Stolpe har tydligen bestämt sig för att gå tillbaka och överföra det till svenska återigen, men jag då jag inte kunde minnas att jag hade något otalt med översättningen, såg jag ser inget direkt behov av att införskaffa den (mer än möjligen för att ersätta min gamla, slitna pocketupplaga).

Montaigne delade själv upp sitt verk i tre böcker. Första boken innehåller i huvudsak tämligen korta essäer, vilket för att läsningen går relativt lätt: när det typiska kapitlet är på cirka tio sidor så är det enkelt att plocka upp och lägga ifrån sig boken. Ämnena är mångahanda, och går knappast att enkelt sammanfatta: i huvudsak behandlar han samtida och antika personligheter, sätt att handla på eller personlighetsdrag. Jag noterade speciellt kapitlet där han beklagar sig över sitt dåliga minne, bara för att snart jäva sig och genom att påpeka hur han kommit på lögnare med att säga emot sig själva när de inte kommit ihåg vad de sagt.  Man undrar också hur det där med minnet kan vara så dåligt, när han spottar hur sig anekdoter och händelser på ett sätt som lätt blir lite överväldigande? Överlag bedyrar han sina egna fel och brister ofta nog för att man till slut undrar om de egentligen kan vara så många.

Av speciellt intresse här är stycket om den nyupptäckta världen; Montaigne redogör för de mellanamerikanska kungadömena och deras människooffer, men han tycks ändå snarare landa i att det är hans europeiska likar som är barbarerna, efter en redogörelse för indianerna som tappra och härdade men andligt högstående då de inte slåss för att erövra land; kannibalism är förvisso inte någon god sed, men kan den verkligen fördömas av folk som sysslar med tortyr och lemlästning av levande varelser?

Hans tolerans är annars för det mesta påfallande. I en av de avslutande essäerna talar han förvisso om katolicismens klokhet i att inte försöka lära den obildade massan utan låta den förbli i sin lyckliga okunskap, men annars tycks de brister han främst gisslar vara fåfängan och hyckleriet, vilket inte är några föraktliga mål.

Essäerna är så långt inte den lätt långdragna läsning jag mindes dem som. Första boken är dock som sagt den mest störst variation, så det finns tyvärr fortfarande möjlighet för minnet att visa sig haft rätt.

Read Full Post »

Older Posts »