Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Omläsning’ Category

Det är flera år sedan jag läste Montaignes Essayer, och jag de har legat ett tag på listan över böcker jag skulle vilja ge en andra chans nu när jag blivit äldre och möjligen något klokare. Översättaren Jan Stolpe har tydligen bestämt sig för att gå tillbaka och överföra det till svenska återigen, men jag då jag inte kunde minnas att jag hade något otalt med översättningen, såg jag ser inget direkt behov av att införskaffa den (mer än möjligen för att ersätta min gamla, slitna pocketupplaga).

Montaigne delade själv upp sitt verk i tre böcker. Första boken innehåller i huvudsak tämligen korta essäer, vilket för att läsningen går relativt lätt: när det typiska kapitlet är på cirka tio sidor så är det enkelt att plocka upp och lägga ifrån sig boken. Ämnena är mångahanda, och går knappast att enkelt sammanfatta: i huvudsak behandlar han samtida och antika personligheter, sätt att handla på eller personlighetsdrag. Jag noterade speciellt kapitlet där han beklagar sig över sitt dåliga minne, bara för att snart jäva sig och genom att påpeka hur han kommit på lögnare med att säga emot sig själva när de inte kommit ihåg vad de sagt.  Man undrar också hur det där med minnet kan vara så dåligt, när han spottar hur sig anekdoter och händelser på ett sätt som lätt blir lite överväldigande? Överlag bedyrar han sina egna fel och brister ofta nog för att man till slut undrar om de egentligen kan vara så många.

Av speciellt intresse här är stycket om den nyupptäckta världen; Montaigne redogör för de mellanamerikanska kungadömena och deras människooffer, men han tycks ändå snarare landa i att det är hans europeiska likar som är barbarerna, efter en redogörelse för indianerna som tappra och härdade men andligt högstående då de inte slåss för att erövra land; kannibalism är förvisso inte någon god sed, men kan den verkligen fördömas av folk som sysslar med tortyr och lemlästning av levande varelser?

Hans tolerans är annars för det mesta påfallande. I en av de avslutande essäerna talar han förvisso om katolicismens klokhet i att inte försöka lära den obildade massan utan låta den förbli i sin lyckliga okunskap, men annars tycks de brister han främst gisslar vara fåfängan och hyckleriet, vilket inte är några föraktliga mål.

Essäerna är så långt inte den lätt långdragna läsning jag mindes dem som. Första boken är dock som sagt den mest störst variation, så det finns tyvärr fortfarande möjlighet för minnet att visa sig haft rätt.

Read Full Post »

Det är några år sedan jag först läste den nu, Simon Singhs Fermats gåta. Den här gången var det ett återseende i ett antikvariat, samt viss nostalgi parat med att den ju faktiskt ingick i Pans väldigt fina serie pocketböcker med populärvetenskap som fick mig att läsa den; förra gången var det snarast en självpåtagen del i utbildningen. Jag vill inte påstå att jag mindes särskilt mycket specifikt av innehållet – det är förvisso tämligen solitt, om än som sagt populärvetenskapligt, och bitvis i behov av ytterligare stadga som den utmärkta översättaren Margareta Brogren ofta bistått med – men jag tror ändå den hjälpte mig att förstå att matematik kanske inte var riktigt vad jag ville jobba med.

När boken skrevs var Andrew Wiles herkuliska insats för att bevisa Fermats stora sats fortfarande någorlunda färskt material (boken utkom tre år efter att det till slut kunnat publiceras, efter att han i ett år brottats med att åtgärda ett fel som upptäckts under granskningsprocessen), idag hör den snarast till historien. Detta gör i sig inte så mycket; allmänhetens bildning på området har knappast ändrats så mycket (däremot är det lite lustigt att läsa om e-post som ett lite nytt och spännande sätt att kommunicera, något som främst folk på universitet hade tillgång till).

För att snabbt skissera innehållet så tas läsaren med på en resa från antikens tidiga talteori, formulerad av Pythagoras och Diofantes, sedan vidare till 1600-talet och den sats som Fermat antecknade i en marginal tillsammans med en not om att utrymmet tyvärr inte räckte till för det högst underbara bevis han funnit; därefter förklaras hur matematiker under de kommande trehundra åren stångade huvudet blodiga för att bevisa att

an+bn=cn

endast har strikt positiva heltalslösningar för n≤2. Vid mitten av 1900-talet tog två japanska matematiker, Goro Shimura och Yutaka Tamiyama fram en förmodan som kopplade samman två oväntade delar av matematiken, vilken senare kunde bevisas implicera att Fermats sats stämde; det Wiles egentligen gjorde var att bevisa denna förmodan och fick så Fermats sats på köpet. Denna förmodan öppnar även en hel mängd andra dörrar och är således egentligen ett betydligt viktigare resultat, men Fermats sats är vad som fått uppmärksamheten på grund av sin ålder och att den trots allt går att förklara även för folk som inte fått formell matematisk skolning.

Eftersom Wiles bevis är komplext och bygger på en stor mängd olika matematiska resultat så är det förvisso inte detsamma som det Fermat menade sig har funnits; de entusiastiska amatörer som även de jagat bevis har därför fortfarande ett öppet fält, även om mycket av lockelsen är borta.

Fermats gåta är en tillgänglig, i stort sett redlig redogörelse. I vissa delar av originalet finns smärre misstag, och avsnitten om matematikernas liv tar ibland tämligen osäkra källor som sanning (de källor vi har till Pythagoras liv är 700 år yngre än denne och bör därmed hanteras med viss försiktighet). Vill man ha en levande redogörelse för matematik och vad det innebär att vara matematiker är det dock underhållande läsning.

Read Full Post »

I sång tretton av Iliaden har trojanerna nått fram till de grekiska skeppen. Grekerna, med de båda Ajax i spetsen, fredar dem så gott det går, men de är uttröttade. I fjortonde sången, när Zeus tillfälligt vänder sig bort, ingriper så Poseidon för att freda grekerna, bistådd av Hera som förför sin make för att få honom att fortsätta koncentrera sig på annat. Ajax kastar en sten mot Hektor och sårar honom, och trojanerna måste fly.

I femtonde sången vaknar Zeus igen, och förgrymmad sänder han ner Apollon för att bistå trojanerna, som åter rycker fram mot skeppen. Endast Ajax lyckas för en tid freda dem. I sextonde sången börjar så ödet åter spela: Patroklos lånar Akilles rustning, och leder myrmidonerna mot striden för att driva undan trojanerna, som precis lyckats antända ett av de beckade skeppen. Patroklos driver dem flykten, tillbaka mot Troja, men stupar till slut mot Hektor sedan Apollon saboterat den lånade rustningen.

I sång sjutton kämpar Menelaos för att försvara Patroklos lik, en strid som drar åt sig fler och fler hjältar. Till slut, i sång arton, för grekerna hans kropp tillbaks till lägret, och Akilles, som fått höra nyheten och nästan förgås av sorg visar sig och ger dem andrum: strida kan han inte, då han inte har någon rustning. Hans moder tar sig till Herakles för att be honom smida en, vilket han gör, inklusive en överdådig sköld med vad det verkar rörlig dekoration.

Mer strider, mer död. Förutom blodet är det man slås av den girighet som speglar alla: man kan förstå att de vill få med sig de fallnas kroppar till eget läger för begravning eller skändning, men vad handlar egentligen dessa eviga försök att klä av dem rustningen först om? Låt går för att rustningar var dyrbara, att plundra lik brukar normalt få vänta tills efter striderna slutits. Är det möjligen också någon sorts manlighetshävdande ritual? Ännu ett tecken på högmod likt Hektors ovilja att dra sig innanför murarna nu när han fått smak på seger?

Read Full Post »

Iliaden är inte överdrivet lång, men nog så matig, i alla fall vid ett tillfälle direkt långtråkig. När jag därför till slut från hyllan nedtog Svenska Akademiens utgåva av Erland Lagerlöfs översättning, där denna ograverad får möta läsaren istället för att ha passerat händerna på diverse välmenande emendatorer, så beslöt jag att läsningen skulle delas upp på etapper. Första etapper motsvarar de första sex sångerna, och dessa skall försökas behandlas en i taget.

I första sången möter vi Agamemnon och Akillles, som grälar om exakt den förre skall kompenseras för att ha skickat tillbaka en flicka han tagit som krigsfånge till hennes fader efter att denna bett till Apollon och fått honom att skicka pesten på akajerna. Här sätts den bakomliggande spänningen upp i verket: det hela slutar med att Akilles, efter att ha berövats sin motsvarande slavflicka, går tillbaka och tjurar, medan Agamemnon, istället för att själv betala för att tidigare ha förvägrat lösen, låter sin underställde bestrida kostnaden. Akilles får då sin mor, havsnymfen Thetis, att avkräva Zeus ett löfte om att grekerna inte må segra utan honom.

I andra sången sänder Zeus en dröm till Agamemnon och lovar falskeligen seger. Grekerna håller så rådslag, och efter en del underliga manövrer går de i fält, varpå följer den beryktade skeppskatalogen, i vilken redogörs för de olika småkungar som kommit för att återvinna Helena, de städer som sänt hjälp och hur många skepp som kommit.

Tredje sången skildrar den sista chansen till ett någorlunda fredligt slut på kriget: Paris och Menelaos skall kämpa i envig, segraren skall få Helena, och sedan skall alla kunna återvända hem. Det hela slutar dock illa: Menelaos är på god väg att ha ihjäl rivalen, då Afrodite griper in och bortför Paris till kvinnogemaket.

I fjärde sången skildras Agamemnons försök att utropa Menelaos till segrare, vilket stupar på att Athena viskar till en trojan och får honom att skjuta en pill mot Agamemnon, och striderna upptas på nytt. Därefter följer diverse blodiga möten mellan folk, där med stor noggrannhet skildras exakt hur det skinande bronset söker sig genom kött och ben på de olycklige. I femte sången får den väldelige Diomedes, med visst bistånd av Athena, fara fram bland trojanerna; han är nära att döda Aeneas, men återigen ingriper Afrodite; Diomedes attackerar och sårar dock henne, men Apollon bortför istället hans rov. Sedan stiger Ares ner och slåss för trojanerna, innan Athena återigen hjälper Diomedes som får såra sin andre gud, som springer till pappa Zeus för att gnälla.

Sjätte sången är kanske den mest mänskliga av alla: när striderna går trojanerna emot får Hektor rådet att ta sig tillbaka till Troja för att tillse om offer till Athena, och han möter då sin moder, som anställer detta offer, Helena och Paris, där Helena säger att hon önskat att hon dött hellre än anställt allt detta elände, och till slut sin hustru Andromake och sonen Astyanax. Hektor jollrar med sonen och tröstar sin hustru, innan han åter drar i strid.

Exakt varför Homeros låter oss se exakt vad som händer när metall möter mänsklig vävnad är inte helt klart; traditionellt torde detta setts som tämligen oproblematiskt, men på senare tid har flera röster velat se honom som närmast pacifist (en hållning som Jesper Svenbro i förordet redogör för och tycks vara i alla fall nära att ansluta till): i så fall skulle denna blodighet närmast motsvara vad man kan se hos vissa filmmakare och fotografer: »se hur djävligt kriget är; ena stunden åker man kring i stridsvagn i rustning, i nästa har ett spjut sökt sig in genom ögat, ned i gommen och klyvt tungan«. Att härlighet förgås är alla människors lott, men Iliaden kan enligt denna läsning tolkas som en indignerad och sorgsen redogörelse för hur snabbt, och hur meningslöst så sker. Hade bara inte gudarna bestämt sig för att leka med människorna fanns det kanske möjlighet att samsas, men när de nu så driver sitt spel för att vålla ofärd så hjälper ej all mänsklig vishet.

Read Full Post »

I flera år hade jag gått förbi den där inne på Hedengrens: en stor uppsättning vackra böcker, tung, gedigen, lockande. Nu slog jag till slut till, och fick med mig hem en komplett, annoterad samling Sherlock Holmes. The new Annotated Sherlock Holmes är uppdelad på tre volymer, där de två första omfattar novellsamlingarna och den tredje de längre berättelserna. Första delen innehåller dessutom en lång introduktion till Holmes och Watsons samtid, liksom Arthur Conan Doyles liv.

Redaktör för det hela är Leslie S. Klinger, och han är uppenbar Sherlockian: förutom sådana hjälpsamma ting som ordförklaringar och utläggningar om personer som nämns i förbigående, eller till och med de fotografier och reproducerade annonser som tillsammans med bland annat Sidney Pagets klassiska teckningar illustrerar verket, så är kommentarerna klart tillkomna för den som vill fördjupa sig i det stora spelet: de korsrefererar historier, ger försök till dateringar, listar förklaringar till de konstigheter som doktor Watson av olika anledningar fört in i historierna (som när hans egen hustru kallar honom ”James”), och ibland ger de även mer, skall vi säga, fantasifulla idéer (som att professor Moriarty, brottets Napoleon, i själva verket var greve Dracula). Det man inte får är istället källor som Arthur Conan Doyle skulle kunnat använda, eller någon djupare analys av historierna.

För den som tjusas av det stora spelet är det en väl värd investering. Är man bara intresserad av mästaren i arbete så gör såväl priset som omfånget troligen att man tjänas bättre av något mer modest.

Read Full Post »

Egentligen hade det förmodligen varit mer opportunt att läsa om Bengt Beckmans Svenska kryptobedrifter för ett par år sedan, när FRA-lagar och liknande var mer uppmärksammade. Det är ju trots allt i huvudsak en skildring av FRA:s tidiga år, när byrån läste ryska och tyska meddelanden för att skydda Sverige under det pågående världskriget och den typ av verksamhet som nu ifrågasätts var ovedersägligen nyttig, ehuru fortfarande moraliskt tveksam.

Visst, det finns ju lite annat material också: svensktillverkade kryptomaskiner, och en kort biografi över Arne Beurling, som var den som gjorde det möjligt att läsa meddelanden skrivna med den tyska Geheimschreibner som skickades från Norge, Finland och den tyska ambassaden till Tyskland. I synnerhet biografin känns som något som hakats på för att författaren beundrade mannen, inte för att det har så mycket med kryptografi.

Rent militärt visade sig de utvunna uppgifterna inte ha speciellt stort värde, men arbetet var långt från bortkastat: diplomatiskt var det användbart, och eftersom man kunde känna sig säker på att förvarnas innan en eventuella tysk invasion så fick svenska politiker lite ro.

Det hela är rätt anekdotiskt, i inte helt positiv bemärkelse: författaren är långt ifrån det stilsäkraste man sett, och en del material har egentligen inget med kodknäckande att göra utan skulle kunnat försiggått på andra hemliga operationer. Å andra sidan gör detta att boken inte tyngs alltför mycket med tekniska beskrivningar (de som finns varierar från förhållandevis klara till helt obegripliga, med siffror som dyker upp från ingenstans och en del rätt taskig formattering). Eftersom ämnet är intressant i sig bortser man dock gärna från dessa brister.

Read Full Post »

Tillståndet att vara ung och fattig och lycklig existerar troligen i högre grad i dåtid än nutid; lycka är väl överhuvudtaget snarare ett minne än något man uppfattar annat än i mycket korta ryck. Det skimmer av arbetande glädje som vilar över Paris i Hemingways En fest för livet kan snarare vara den gamle mannens upplevelse av det förlorade paradiset (förlorat genom hans eget syndafall) än ett verkligt sådant.

Det saknas förvisso inte irritationsmoment mellan skrivandet på caféer, hästkapplöpningar och skidresor till Alperna: irriterande aspirerande skribenter, Gertrude Steins grälsjuka, F Scott Fitzgeralds alkoholorsakade paranoia och inbillningssjuka, underblåst av Zelda (hon får den stackars Scott att oroa sig för sin penisstorlek, och det slutar med att Hemingway tar med honom till Louvren för att titta på statyer), försök att lura Hemingway att skriva noveller för en tidsskrift med ett underförstått löfte om ett litterärt pris, lätt avundsjuka mot James Joyce framgångar, besök i Shakespeare and company för att låna böcker, ibland också pengar, men dessa tycks i minnet förvandlas till högst tillfälliga saker.

Det är kanske inte en alltid angenäm tillvaro, och vissa beskrivningar gränsar till det infama, men den gamle Hemingway får ändå det hela att framstå i ett förklarat ljus.

Read Full Post »

Older Posts »