Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Omläsning’ Category

I flera år hade jag gått förbi den där inne på Hedengrens: en stor uppsättning vackra böcker, tung, gedigen, lockande. Nu slog jag till slut till, och fick med mig hem en komplett, annoterad samling Sherlock Holmes. The new Annotated Sherlock Holmes är uppdelad på tre volymer, där de två första omfattar novellsamlingarna och den tredje de längre berättelserna. Första delen innehåller dessutom en lång introduktion till Holmes och Watsons samtid, liksom Arthur Conan Doyles liv.

Redaktör för det hela är Leslie S. Klinger, och han är uppenbar Sherlockian: förutom sådana hjälpsamma ting som ordförklaringar och utläggningar om personer som nämns i förbigående, eller till och med de fotografier och reproducerade annonser som tillsammans med bland annat Sidney Pagets klassiska teckningar illustrerar verket, så är kommentarerna klart tillkomna för den som vill fördjupa sig i det stora spelet: de korsrefererar historier, ger försök till dateringar, listar förklaringar till de konstigheter som doktor Watson av olika anledningar fört in i historierna (som när hans egen hustru kallar honom ”James”), och ibland ger de även mer, skall vi säga, fantasifulla idéer (som att professor Moriarty, brottets Napoleon, i själva verket var greve Dracula). Det man inte får är istället källor som Arthur Conan Doyle skulle kunnat använda, eller någon djupare analys av historierna.

För den som tjusas av det stora spelet är det en väl värd investering. Är man bara intresserad av mästaren i arbete så gör såväl priset som omfånget troligen att man tjänas bättre av något mer modest.

Read Full Post »

Egentligen hade det förmodligen varit mer opportunt att läsa om Bengt Beckmans Svenska kryptobedrifter för ett par år sedan, när FRA-lagar och liknande var mer uppmärksammade. Det är ju trots allt i huvudsak en skildring av FRA:s tidiga år, när byrån läste ryska och tyska meddelanden för att skydda Sverige under det pågående världskriget och den typ av verksamhet som nu ifrågasätts var ovedersägligen nyttig, ehuru fortfarande moraliskt tveksam.

Visst, det finns ju lite annat material också: svensktillverkade kryptomaskiner, och en kort biografi över Arne Beurling, som var den som gjorde det möjligt att läsa meddelanden skrivna med den tyska Geheimschreibner som skickades från Norge, Finland och den tyska ambassaden till Tyskland. I synnerhet biografin känns som något som hakats på för att författaren beundrade mannen, inte för att det har så mycket med kryptografi.

Rent militärt visade sig de utvunna uppgifterna inte ha speciellt stort värde, men arbetet var långt från bortkastat: diplomatiskt var det användbart, och eftersom man kunde känna sig säker på att förvarnas innan en eventuella tysk invasion så fick svenska politiker lite ro.

Det hela är rätt anekdotiskt, i inte helt positiv bemärkelse: författaren är långt ifrån det stilsäkraste man sett, och en del material har egentligen inget med kodknäckande att göra utan skulle kunnat försiggått på andra hemliga operationer. Å andra sidan gör detta att boken inte tyngs alltför mycket med tekniska beskrivningar (de som finns varierar från förhållandevis klara till helt obegripliga, med siffror som dyker upp från ingenstans och en del rätt taskig formattering). Eftersom ämnet är intressant i sig bortser man dock gärna från dessa brister.

Read Full Post »

Tillståndet att vara ung och fattig och lycklig existerar troligen i högre grad i dåtid än nutid; lycka är väl överhuvudtaget snarare ett minne än något man uppfattar annat än i mycket korta ryck. Det skimmer av arbetande glädje som vilar över Paris i Hemingways En fest för livet kan snarare vara den gamle mannens upplevelse av det förlorade paradiset (förlorat genom hans eget syndafall) än ett verkligt sådant.

Det saknas förvisso inte irritationsmoment mellan skrivandet på caféer, hästkapplöpningar och skidresor till Alperna: irriterande aspirerande skribenter, Gertrude Steins grälsjuka, F Scott Fitzgeralds alkoholorsakade paranoia och inbillningssjuka, underblåst av Zelda (hon får den stackars Scott att oroa sig för sin penisstorlek, och det slutar med att Hemingway tar med honom till Louvren för att titta på statyer), försök att lura Hemingway att skriva noveller för en tidsskrift med ett underförstått löfte om ett litterärt pris, lätt avundsjuka mot James Joyce framgångar, besök i Shakespeare and company för att låna böcker, ibland också pengar, men dessa tycks i minnet förvandlas till högst tillfälliga saker.

Det är kanske inte en alltid angenäm tillvaro, och vissa beskrivningar gränsar till det infama, men den gamle Hemingway får ändå det hela att framstå i ett förklarat ljus.

Read Full Post »

Jag har åter stiftat bekantskap med En skapande kritiker, en samling av Klara Johansons texter. Jag är på det hela taget ganska nöjd med vad jag skrev om den förra gången, så jag tänker inte hålla på och anmärka på texter om Goethe eller svenska romantiker, eller att det är lite synd att dessa texter av mer måttligt intresse placerats sist i samlingen, utan väljer denna gång att rikta in mig mot det feministiska materialet.

Mer exakt, en enda text i detta: »Sexualsystemet«, vilket inte som man kanske kan tro behandlar Linnés sängkammarklassificering av blommor. Denna två sidor korta text är i denna dag fortfarande relevant och nödvändig: men om man vill se det som hoppfullt att man idag förlöjligar tillverkare av skrivmateriel för att de anser att det behövs separata dammodeller, eller tragiskt att man får chansen att göra det är upp till var och en. Att döma de ångestvrål som nått hit från utlandet när det framkom att leksakskataloger – ve och fasa – hade bilder på pojkar som leker med dockor och flickor som skjuter skumgummipilsgevär verkar dock tragiken dominera (för den orolige kan dock meddelas att leksakskatalogernas förvirrande könsblandning i allmänhet inte tillåtits spridas till själva butikerna).

Men, som sagt, detta borde inte vara nödvändigt: bara en genomläsning av hur K.J. ryser av den sexualisering av materien som presenteras vid hennes besök i en pappershandel (liksom den underbara kommentar hon får när hon frågar varför manliga brevvågar har en så mycket längre skala – »Herrar vill alltid väga så tunga saker«) borde egentligen vara nog för att vaccinera en mot sådant tänkande.

Read Full Post »

Jag ser med viss förvåning att jag inte uppskattade Karin Boyes Samlade dikter över hövan förra gången jag läste den: att jag inte kunde förstå vad som avsågs med en stor del av dikterna, och att de vara av annan karaktär än jag väntade mig.

Jag kan alltså nått en högre mognad (ha!) på fyra år, eller så var det bara en bakomliggande vetskap om att det snarare var fråga om gestaltningar av känslolägen, uppblandat med lätt överspända dikter om kamp. Några dikter var fortfarande överdunkla, men det mesta tycktes gå tämligen lätt in.

Det är inte mycket som nått status av allmängods, men det gör kanske inte så mycket – man får istället möta det mesta utan att det färgas av tidigare möten. Det är mest ren lyrik, men när det någon gång slår över i epik blir det nästan än mer njutbart – »Torkel Tyre« verkar nästan börja som något av Fröding, men slutar någon helt annanstans:

Öster om Bjura by
är vild och öde trakt,
där lavraggiga granar
står vresiga på vakt.
Där bodde Torkel Tyre,
För dråp lyst i akt.

Bäst är väl också samlingen den kommer från, Härdarna, när rimmen och rytm satt sig där de ska och budskapet fortfarande är någorlunda klart. Senare blir det aningen mer dunkel. De postuma dikterna är som vanligt en samling av det trevliga och det som borde stannat i byrålådorna.

Read Full Post »

Vid omläsning av Falstaff, Fakir – en utgåva från Svalan samlande det viktigaste som Axel Wallengren utgivit under denna pseudonym – står sig i princip de omdömen jag fällde för fyra år sedan: en del är rätt mossigt (i synnerhet bland de kortare uppsatser som avslutar volymen), medan annat fortfarande är fullt läsbart, inklusive de båda instruktionsböckerna för att nå professors respektive gentlemans grad och stånd, och prosa berättelserna.

Ett svårskött pastorat har främst problemet med ett alltför hastigt slut, men är i övrigt en trevlig skröna som lika gärna skulle kunna berättats av Piraten, och de resor i sällskap med favorittorparen Adrian (från Fakirens mönsterfarm Glädjefrid), Adrians moder, samt parasittorparen Kuku (som har mage att begära betalt när han arbetar utöver dagsverkena).

Den lilla texten Lyckans lexikon har en förtjänst, som lätt ses i följande citat:

Vad är en förlovning?

Det förmånliga förhållande, varigenom en ung kvinna mot rättigheten att offentligen kyssa en ung man för all framtid avsäger sig sin självbestämningsrätt.

Fakiren må i övrigt vara fylld av sin tids fördomar, men ovanstående väger upp en hel del sådant. I övrigt har dock åldern tagit ut sin rätt i lexikonet, liksom bland småtexterna: en del av dessa, som »Ny och nyttig lärobok i zoologi« har fortfarande en del nöje att bjuda på, men annat är rätt dammigt vid det här laget. Fakiren är tyvärr en klassiker där en del bör ansas bort för att det levande skall få en riktig chans.

Read Full Post »

Nu har jag börjat läsa Erik Anderssons Tolkien-översättningar: jag tänker försöka läsa dem med de äldre översättningarna vid sidan för att se skillnaden. Jag väntade mig inte alltför många allvarliga sådana i Bilbo/Hobbiten, förutom egennamn: Bilbos efternamn är det småfåniga »Secker«, Vattnadal heter något annat, Ohlmarks kanske bästa avvikelse Mörkmården har blivit det sämre Mörkveden, vilket visserligen är närmare men saknar såväl allitteration som det dovare å-ljudet, och Korpkullen har blivit det obegripliga Ramberget.

Annars är det kanske hugget som stucket. Jämför

I en håla i marken bodde det en hobbit. Inte en blöt och otäck jordhåla, där maskarna krälar och luften är skämd, och inte heller en torr och kal sandhåla där det inte finns någonstans att sitta och inget att äta; det var en hobbithåla, och en sådan är hemtrevlig.

med

I en håla under jorden bodde en hobbit. Inte en otäck, fuktig, smutsig håla full med maskar och kryp och däven lukt, inte heller en torr, kal, sandig håla utan något att sitta på eller äta. Det var en hobbithåla, och alltså var den hemtrevlig.

och  originalet

In a hole in the ground there lived a hobbit. Not a nasty, dirty, wet hole, filled with the ends of worms and an oozy smell, nor yet a dry, bare, sandy hole with nothing in it to sit down on or to eat: it was a hobbit-hole, and that means comfort.

Vilken är bäst? Tja, Hallkvist ligger nog faktiskt lite närmare i meningsbyggnad, och hennes lilla »alltså« gör mycket, men å andra sidan är Anderssons »skämd« troligen ett bättre val.

Fast inte är skillnaden så stor att man hakar upp sig på den, annat än ibland vad gäller egennamn: det är samma trevliga berättelse om den lille hobbiten som helt plötsligt finner sig ute på äventyr, på väg mot ett berg med en drake och en skatt, jagad av vättar och vargar och spindlar och alver, med bara en dolk och en magisk ring att försvara sig med, och mest tvungen att lita på sitt eget huvud när dvärgarna hamnar i knipa. Att slutet är lika reaktionärt som Tolkiens senare verk, med sina kungahyllningar och tal om gammalt blod, är väl en liten fläck, och den tidigare vimsigheten slår kanske lite mot den generella stilen. För det mesta är det dock fortfarande ett trevligt litet äventyr, alldeles lagom skrämmande.

Read Full Post »

Older Posts »