Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Scenkonst’ Category

Med tanke på att Shakespeare var verksam 200 år före Gioachino Rossini borde det inte varit så förvånande att den senares Barberaren i Sevilla fortfarande kan vara rolig, även om opera buffa låter lite som hela genren skulle vara åldrad (allt av Shakespeare är för den delen inte så roligt heller). Likväl, barberaren visade sig nog så livfull, och fullt möjligt att skratta åt. Man kan visserligen undra om en del av skämten var tänkta som de framfördes igår, men det verkade inte som man gjort alltför mycket våld på det hela (förutom att man lagt in ett par utrop på svenska, vilket var nog så effektivt på en publik som annars satt och tjyvläste översättningsslingan).

Handlingen är enkel 1700-talskomedi: Greve Almavida har förälskat sig i Rosalina, klär ut sig för att vara säker på att det är hans person och inte hans titel och pengar hon vill ha, men måste kämpa mot hennes förmyndare doktor Bartolo som också vill gifta sig med henne. Till sin hjälp har han den sluge barberaren Figaro, och Rosalina själv. Det är förklädnader, spring och stoj, men också en hel del fina sångnummer, även om inget riktigt hör till operanhistoriens höjdpunkter.

Almavida var lite tvålfager men ibland roligt dum, Rosalina lätt tonårstrotsig, Figaro självsäker. Det var dock Bartolo som var roligast, när han slängde tillbaka Rosalinas undanflykter med löjlig röst, trött besåg Almavidas försök, eller bara satt och blev klippt av Figaro. På scen fanns också fyra dansare, för det mesta mycket roliga i sig men kanske lite distraherande: att hålla reda på både dessa och gruppen med huvudfigurer (som någon gång delar sig på två) och dessutom läsa översättning (många rader upprepas dock så det senare behöver man inte alltid göra) blev ibland väl svårt.

Men som sagt, mycket stoj och bra musik, och flera solida insatser från sångarna. En trevlig kväll.

Annonser

Read Full Post »

Till skillnad från huvuddelen av svenska folket fick jag igår inte min musikaliska underhållning från teven utan från operan (detta var i viss mening oplanerat; det var knappast för att undvika schlagereländet som dagen valdes), närmare bestämt Wagners Tristan och Isolde.

I tre akter berättades först hur Tristan hämtar henne från Irland till kung Marke i Cornwall och hur de på resan båda dricker kärleksdrycken, sedan hur de möts i skogen om natten och påkoms av hovet, och till slut hur Tristan ligger döende på sitt slott och väntar på Isolde. Det finns några små ytterligare komplikationer, men detta är väsentligen hela berättelsen: utdragen över fyra timmars speltid innebär det att det är musik och sång som är det viktigaste, och inte så mycket drama. Det hela skulle nästan lika gärna kunna avnjutas på radio, ty förutom några förtätade stunder och ögonkast eller omfamningar mellan titelfigurerna så är är det inte mycket till agerande på scen.

Därmed dock inte sagt att detta är helt oviktigt. Sitter man där fyra timmar hjälper det att ha något annat än musik och textremsa att fästa ögonen på. Scenografi och ljussättning var också mycket bra, men jag tvekar om den sparsmakade kostymeringen var ett gott val: Isolde och Marke kunde själva bära sina roller, men om man när man tittar på Tristan inte kan se någon skillnad mot en medelålders medelsvensk i mörka byxor och tröja som snarare spänns av mage än muskler, då är det svårt att mana fram tanken på en hjälte som utvidgat Markes välde. När han sedan raglar runt döende i sista akten och framför sig ser Isoldes skepp löpa in i hamnen, och den trogne Kurwenal inte ser något, så drar det hela snarare åt det komiska än det tragiska. Det är inte så att jag kräver några traditionella Wagnerbombasmer, men lite mindre vardag hade hjälpt.

Sången är dock överlag utmärkt (fast lite irriterande var det att konstatera att ens skoltyska var bra nog att klara sig själv ibland men hopplöst otillräcklig för det mesta), även om jag knappast kan ta på mig att döma ordentligt. Tydligast tycker jag dock bifigurerna framstod – den hängivna, förtvivlande Brangäne, den trofaste, slitne Kurwenal, och den magnifikt kvarblivne, oförstående Marke. Det ligger väl i verket att Tristan och Isolde skall vara så uppfyllda av varandra efter första akten att de skall tappa allt intresse för annat, men det gör också att de reduceras, trots de vackra ord de sjunger till och med varandra.

Jag är långt från någon övertygad Wagnerian – det var i slutändan lite väl tungfotat för mig –, men jag kan mycket väl tänka mig att se något mer.

Read Full Post »

Den grymma, svala

Puccini tog under skrivandet av Turandot, och därav har Göteborgsoperan på något sätt slutit sig till att publiken vill se en herre i vildvuxet, grått hår och gammeldags underställ stappla omkring på scenen bland kinesiska prinsessor, tartarprinsar, slavinnor och mandariner. Meningen är väl att denne narr – ordet taget i sin mest negativa mening, ty detta är inte en narr likt Shakespeares eller ens de tre ministrar Ping, Pang och Pong som också uppträder och stundom lättar atmosfären något – skall tillföra »en extra dimension« eller liknande nonsens, vilket för den oförstående framstår som ungefär lika nödvändigt som diverse strängteoretikers försök att införa ett halvdussin sådana. De har i alla fall mod nog att ta i lite.

Nåväl, om man bortser från detta så tycks uppsättningen trevlig; min tidigare operaerfarenhet är något begränsad, liksom min italienska, så jag är långt ifrån rätt person att fråga om koloraturarior och liknande, men jag kan i alla fall säga att det parti jag tidigare hade någon djupare bekantskap med (»Nessum dorma«, ›Ingen sover‹, under vilken prins Calaf uttalar sin förvissning att Pekings innevånare inte skall finna hans namn innan solnedgången och att han därför skall vinna prinsessan Turandots hand) var synnerligen väl utfört, att slavinnan Liùs hjälplöshet var påtaglig – att hon spelas av Charlotta Larsson och därför är huvudet kortare än den av Mats Almgren spelade avsatte tartarkungen Timur (jag såg ingen hälta) som hon oftast uppträder i par med, hjälper starkt – och herrar Ping, Pang och Pong bidrog till en början med såväl mänsklighet som komisk lättnad för att sedan snabbt svänga om till grymhet när det gäller deras egna liv, vilket gjorde större intryck än de mest skickliga, högre sångpartier. Lite roligt är det också att skarprättaren heter Pu-Tin-Pao – törs man gissa att Turandot inte är helt populär i det stora landet i öst?

Om handlingen skall inte sägas för mycket med dess blandning av saga (likt en grymmare Portia kommer Turandot bara gifta sig med dem som gissar rätt på hennes gåtor, men resten tar hon livet av – och Turandots far ogillar hela arrangemanget men kan inget göra) och uppodlad dumhet. Frågan är dock vilket av kvinnoporträtten som lämnar surast bismak: det av Liù, som för att visa prins Calaf att hon älskar honom meddelar att hon känner hans namn, och sedan utstår tortyr till dess att hon inte står ut längre och tar sitt liv, eller det av Turandot, som tydligen blivit manshaterska då en anmoder våldtogs och dödades av tartarer, men som tinar upp när Calaf tvingat till sig en kyss och börjar älska honom (hon påstår att hon gjort det sedan hon först såg honom, men huvuddelen av handlingen är hon så upphöjt iskall och otillgänglig att det i så fall inte syns). Calaf hänsynslösa dyrkande av henne skall vi heller inte tala om.

Nåväl, nästan allt detta är som sagt på italienska, så därför måste man som besökare inte bekymra sig om det om man inte så vill. Som musikupplevelse är det trots allt stort.

Read Full Post »

Schack

Torsdagskvällen tillbringades på operan, med Chess på svenska spelandes på scen (varför man inte bara kallat den Schack är svårt att förstå). Och visst kan Björn och Benny skriva musik: det är svårt att inte dras med när en skicklig sångare sjunger »I mitt hjärtas land« (mer känd på engelska som »Anthem«), men i övrigt fanns det en del att önska: handlingen tycks överkomprimerad, kostymeringen mest konstig (varför klär sig sovjetiska soldater i svart och grön neon?), och vissa av låtarna är mest irriterande – »Jag vill se schack« ger intryck av att vara ett destillat av det värsta av åttiotalet.

Att handlingen är konstig är väl knappast förvånande när den skrivits om två gånger men låtar behållts (fast hur man med berått mod kan ta bort den allra mest kända övergår mitt förstånd), och skådespelarna gör sitt bästa – men det får väl skriva på genrens konto att kärlek så stor att all lycka beror på den kan uppstå på minuter. Scenografin är i vilket fall bra, med det mesta gjort i papp och överdrivet teateraktigt. Sångarna är likaså duktiga, i alla fall de som får sjunga själva – när ensemblen kommer med blir det genast svårt att urskilja orden – på det hela taget är det ensamnumren, när övergivenheten skall skildras, som klarar sig bäst.

Read Full Post »