Skapelsen

Fjärde volymen Valhall är mycket tillbakablickande: alla tre äventyr ägnar större eller mindre möda åt att berätta saker som skett tidigare i gudarnas historia.

Mest uppenbart är detta i Gudarnas gåvor, berättad då Tor med familj sitter vid en lägereld och barnen lurar ur de vuxna historien om hur Siv fick sitt guldhår, vilket också såklart visar sig vara berättelsen om hur Tor fick sin hammare, de två fick varandra, och även hur en hel del andra prylar hamnade i Valhall och hur Loke fick lära sig en läxa av några dvärgar. Mycket humor vinns ut ur Lokes vanliga feghet, snarmynthet och skiftande perspektiv i en trevlig historia.

Mer subtilt är det i Mysteriet med skaldemjödet, som delvis utspelar sig i ett något odefinierat nu som skulle kunnat vare före alla andra berättelser i serien, men som också till stor del handlar om det förflutna och vad som hände efter det där gamla kriget mellan vaner och asar. Detta är kanske den mest innovativa av alla Valhallhistorier, med inspiration ur gamla hårdkokta deckare och Oden i rollen som detektiv med förkärlek för lättfotade kvinnor, samt mordiska dvärgar, manipulerade jättar och en mystisk mästare bakom alltsammans. En av seriens stora triumfer.

Sista delen, Genom eld och vatten (tidigare på svenska som Elddopet), är ett mer svagt, men klassiskt nummer: Oden har fångats av människan Geirröd, en ond kung som bjudit in jättarna till sitt nordliga kungarike. Loke och Tor måste nu försöka få honom fri, vilket inte blir lättare av att Tor känner att han måste bevisa sig värdig som gud genom att genomföra det hela utan sin hammare. I Geirröds rike stryker det också kring en ung pojke som Oden lär upp genom att berätta om världens ursprung och form, på det att han skall kunna ta över kungariket. Utmaningarna som Tor möter känns aningen konstruerade, och slutet känns mer som det kommer ur tur än gudarnas makt. Inte det bästa som presterats i serien, men en besvikelse enbart i jämförelse med resten av volymen.

Read Full Post »

Nej, herr Bond

Så låt oss börja med elefanten i rummet: det kvinnoförakt som genomsyrar Ian Flemings Casino Royale, debuten för vad som skulle bli världens mest kände hemlige agent. Detta förakt är centrerat kring den enda kvinna som har en något mer framträdande roll, Vesper Lynd, utsänd av högkvarteret att hjälpa Bond när denne skall spräcka Le Chiffre, kommunistisk fackpamp med smutsiga affärer som behöver vinna tillbaka femtio miljoner francs han försnillat ur fackkassan för att köpa ett bordellimperium, precis innan sådana förbjöds. Kvinnorföraktet opererar på två plan, dels i att Bond själv har fördomar mot att arbeta med kvinnor och har en del minst sagt obehagliga tankar, dels i att dessa i historien visar sig berättigade.

Film-Bond var väl aldrig någon större förkämpe för kvinnors rättigheter, och knappast något föredöme, men jag hade likafullt inte förväntat mig att författaren när han beskriver hur Bond tänker på Lynd skulle skriva att varje akt skulle ha »the sweet tang of rape«. Speciellt inte som Bond några sidor senare, bland annat just därför, bestämmer sig för att fria. Blääh.

Historien är annars rättfram, mindre spektakulär än vad Bond i filmerna. Han har inga specialprylar (däremot skurkarna), han äter och dricker visserligen gott, men visar väldigt få tecken på sin våldskapacitet, eller ens någon spektakulär förmåga förutom den att gömma något viktigt. Han spelar baccarat med Le Chiffre, klarar sig genom tortyr med en del tur och hamnar sedan som konvalescent på franska landsbygden. Utöver att ge lite färg och glamour åt läsare i ett glåmigt postkrigs-England så är det svårt att se några speciella kvaliteter här, än mindre att det skulle vara starten på en karriär som fortsätter än idag.

Read Full Post »