Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2017

För ett par år sedan utkom en låda med biografier över de senaste hundra årens samtliga svenska statsministrar, från Karl Staaf till Fredrik Reinfeldt, inalles 22 dryga hundrasidiga häften om de män som besuttit rikets främsta post. Eller, ja, förnämst var den då inte alltid: Karl Staaf, porträtterad av Peter Esaiasson, var kraftigt bidragande till att den småningom skulle bli detta, men under hans tid så var parlamentarism fortfarande något som vad som då sågs som vänster kämpade för.

Staaf var en rätt typisk representant för politisk liberalism, innan detta begrepp omtolkades till att främst stå för ekonomisk sådan: han var advokat, utbildad vid Uppsala universitet, och motståndare till den konservativa hegemonin, där regeringen fortfarande var konungens rådgivare, samtidigt som den paradoxalt nog var mycket svagt förankrad i riksdagen: eftersom den inte utsågs av denna fanns det inget skäl för riksdagen att av princip stötta sin regering, även om den tidigare faktiskt gjort detta eftersom samsynen ofta var stark (även om riksdagsmän inröstade på bondemandat ibland försökte hålla kostnader för försvar nere).

Staaf var inte vad som idag skulle ses som en skicklig politiker: hans två ministärer misslyckades med vad de tänkt företa sig på flera viktiga punkter, han var dålig taktiker och hade på gott och ont svårt att ändra ståndpunkt. Likväl var han den centrala gestalten för den tidiga oppositionen och för en förnyelse av riksstyrelsen, den förste statsministern som tillsattes på grund av hur fördelningen i riksdagen såg ut; han var också en pådrivare i utvecklingen mot organiserade partier. Att han sedan misslyckades att få stöd för den typ av rösträttsreform han föreställt sig, med majoritetsval i enmansvalkretsar till en andra kammare på vilken regeringen stödde sig enligt engelsk modell, och att han ibland gick högern till mötes i riksdagen hindrar inte att han var en mycket betydande person för demokratiseringen av Sverige och att det intryck man vanligen har av honom som en åtminstone igenkänd men annars rätt konturlös person i den svenska politiken innan Socialdemokratin tog över förtjänar att fyllas ut.

Annonser

Read Full Post »

Polybius har sagt vara den historiker som är mest inflytelserik i förhållande till hur lite han lästs; i modern tid gäller detta i synnerhet hans diskussion kring olika statsskick i det sjätte, ofullständigt bevarade kapitlet av hans romerska historia (totalt uppgick den en gång till fyrtio böcker, varav de fem första finns bevarade i sin helhet, och övriga endast i förvisso ganska rikliga utdrag), som bland annat inspirerat till USA:s grundlag med dess principer om blandat styrelseskick och olika instanser som kontrollerar varandra.

I av Robin Waterfield översatta och The folio society utgivna The rise of Rome har förutom de ovan nämnda sex första böckerna även de befintliga delarna av det tolfte medtagits: de första fem täcker väsentligen de två första puniska krigen till och med slaget vid Cannae, liksom vad sig vid samma tid försiggick i de hellenistiska delarna av världen: Polybius syfte är nämligen att skriva en historia som förklarar hur Rom steg till en världsmakt och på så sätt länkade samman hela den kända världens historia till en och samma, en idé som troligen fått mången läsare genom tiderna att begrunda sin egen samtid; att inbilla sig att ens egen tid är mer sammankopplad än någon tidigare är således något som redan de gamla grekerna (eller åtminstone en av dem) gjorde.

I bok tolv däremot ägnar han sig i huvudsak åt angrepp på andra historiker, enkannerligen en viss Timaeus som tycks ha varit särdeles grälsjuk och nedsättande. I detta lägger dock Polybius själv fram några kriterier på vad han ansåg som krav för en god historiker: förtrogenhet med gamla källor räknas därvid lätt, speciellt jämfört med egen politisk och geografisk kunskap, samt, för den som skildrar det som nyligen skett, egna efterforskningar. Därtill bör han försöka vara neutral och klandra det hos ens vänner som förtjänade det och lyft fram förtjänster hos ens fiender när sådana förelåg – ett ideal han själv hade svårt att leva upp till.

Men om han nu ägt sådant inflytande, och dessutom skildrat en period under det romerska riket som knappast hör till de tråkigaste, varför är han då så oläst? Stil, stil och stil. I original skall hans verk tydligen utmärkas av en tung och föga utarbetad prosa som söver läsaren. Detta har Waterfield tack och lov lyckats till viss del arbeta bort, även om resultatet inte alltid blivit helt lyckat det heller: det ger en underlig känsla när man läser översatt klassisk litteratur och det finns insprängda osmälta uttryck på annat språk (här främst franska). Och ingen översättargärning som arrangerar om perioder till moderna korta meningar i världen kan nog göra något åt den lätta leda som infinner sig vid en teknisk kritik av en annan forskare som tydligen inte förstått hur många man som kan gå fram på bredden i ett visst pass.

Ändock: Polybius är långt ifrån någon tråkmåns. Hans stil må lämna en del att önska, men han är ofta ensam om att lämna besked i vissa frågor, och bara det har tilldragit sig intresse. Ibland ger han också uttryck för ett lågmält uppskattande av ironi, eller hur absurt något är. Att han lämnar Rom precis efter dess största militära katastrof och sedan ger sig ut för att behandla andra områden vittnar också om en viss känsla för att hålla spänningen uppe, även om det är en ganska outvecklad sådan. Han lär aldrig bli någon favorit, men han kan för den delen läsas.

Read Full Post »

Det kanske inte var helt välbetänkt av häxorna att ta den långa vägen hem från Genua: när de i Lords and ladies väl är hemma i Lancre ser de hur sädescirklar dyker upp lite här och var. Sädescirklar betyder att världarna är ovanligt lätta att färdas mellan (det har att göra med kontinuinuinuum). Och det innebär att Herrskapet kommer försöka ta sig tillbaka (i alla fall det av herrskapet som leds av en drottning). Förra gången kastades de ut av häxor, men nu finns det bara tre – eller två, för Margrat skall gifta sig med Verence II, och kombinationen häxa och drottning ger sällan något gott.

Tar sig tillbaka gör för den delen en trollkarl också, i sällskap med kollegor, ty trollkarlen i fråga är Mustrum Ridcully, som här får lite personlig historia, men inte framstå som speciellt kompetent (vem gör det placerad intill Esme Weathervax?). När så midsommarnatten kommer och älvorna är tillbaka måste alla försöka stå emot deras charm, med varierande resultat.

Detta är alltså en slags upprepning av Wyrd Sisters, fast med A midsummer night’s dream istället för Macbeth som bas: mer älvor och skådespelande hantverkare, färre usurperande hertigar, men fortfarande med Magrat Garlicks bleka välvillighet, Nanna Oggs väldigt mustiga visdom och Esme Weathervax överlägsenhet. Och så Casanunda, världens näst störste älskare (bildligt, ej bokstavligt).

Read Full Post »

Västgötalagen, den äldre, sammanställdes troligen av Eskil Magnusson cirka tio kilometer från mitt fädernehem. Handskriften B 59, den enda kompletta sådana där den bevarats, har varit i Laurentius Djäkne, präst i Vedums (i dessa sammanhang vanligen stavat Vidhem) ägo, även det cirka tio kilometer från mitt fädernehem. Lagman Lum, den som sägs först skapat lagen, levde cirka tjugo kilometer från mitt fädernehem, och lagman Karl, fosterlandets fader, levde cirka tio kilometer från detsamma. Därför var det väl på tiden att jag nu tog del av denna lag mer än bara i utdrag, i form av Per-Axel Wiktorssons utgåva i faximil, Äldre Västgötalagen och dess bilagor i Cod. Holm B 59.

Äldre Västgötalagen var den första text som utgavs enligt vetenskapliga principer år 1827; standarden för sådana har dock höjts med tiden, och denna utgåva söker ge en så komplett transkribering av texten som möjligt, inklusive de marginalanteckningar som bland annat gjorts av Hogenskild Bielke och Johannes Bureus, och texten fås således i tre former: foto av boksidan, transkribering av densamma, samt modern översättning, som dock i möjligaste mån följer radbrytningar och ordföljd. Som forskarresurs torde detta vara ovärderligt, och även för nöjesläsaren är det spännande att kunna gå till originaltexten och upptäcka hur orden en gång stavades, hur man riktat små krumelurer runt texten eller andra anvisningar. Att det hela delats upp på två volymer gör att man dessutom enkelt kan ha dessa tre varianter samtidigt för ögonen.

Speciellt viktigt är detta med tanke på de inledande texter av Wiktorsson och Göran B. Nilsson som på olika sätt ger nya tolkningar av etablerade teorier. Wiktorsson inriktar sig främst på vem som kan ha nedtecknat de olika partierna, och kommer således fram till att av de fyra huvudskrivarna, så är den gamla uppdelningen med huvudhanden, johannitermunken, Vidhemsprästen och Lydekinus bara korrekt på den sista punken, och att det korrekta schemat bör vara Vidhemsprästen, kursivhanden, Tyrgils Kristinesson och Lydekinus. Tyrgils är en känd skrivare från andra sammanhang, och att kalla den som skrivit de kursiva styckena för johannitermunk enbart för att han kopierat ett avlatsbrev utställt av dessa är vanskligt.

Nilssons teori är likaledes omstörtande: förutom den äldre västgötalagen ingår i handskriften diverse material av olika natur, förutom de bekanta längderna över lagmän, kungar och biskopar och förteckningar över Västergötlands gränser, allmänningar och bon samt lite av diverse natur finns flera stycken lagprosa som relaterar till yngre västgötalagen, traditionellt sedda som direkta utdrag ur denna och därför kallade Lydekini excerpter. Man har menat att dessa har varit kompletteringar av den äldre västgötalagen, och att hela samlingen därför är en slags bruksversion av lagen. Nilsson menar istället att det är fråga om anteckningar inför en lagrevision, med utkast till ny lagtext som sedan i mycket tagits upp oförändrad (själva skillnaderna menar han talar mot att det skulle vara excerpter, för i så fall vore det ett synnerligen illa utfört arbete). Detta kallar han för »Den Bestickande Teorin«, och dessa versaler blir man snabbt hjärtligt trött på.

Oavsett om man tror på dessa nya rön eller ej är dock samlingen i sin helhet väl värd ett par timmar för den som är språkligt eller juridisk-historiskt intresserad. Det finns mycket att gotta sig åt, som ett tidigt belägg för det fina ordet »ôfsadrôp«, lagar om arv och lagar om böter för att slå ihjäl smålänningar, lagar om vem som ligger ogill, lagar om vem som är full tjuv och hur tionde skall fördelas. Här finns även den ökända lekarelagen, med bestämmelser som synes syfta till att förnedra sådana. Den är dock placerad allra sist i själva lagtexten, innan geografiska förteckningar, och avslutad med några truismer: min misstanke är att det är någon form av skämt, menad att driva med senare tiders historiker; de skall dock hedras mera ändå.

Read Full Post »