Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2015

Jag orkar inte ens försöka längre. Jan och Maria Berglins Mitt i rondellen är precis lika bra som deras tidigare alster. Punkt, slut, varulvstjut.

Annonser

Read Full Post »

Brasiliens historia, som skriven av Dag Retsö, är i huvudsak en ekonomisk-politisk historia. Visst, det andra kapitlet (det första handlar om geografin) behandlar indianerna, men sedan är det i huvudsak ekonomi, inbegripet slavhandel, guldrush och boskapskötsel, och politik, främst moderlandet Portugals. Det finns någon utblick över slaveriet som instititution och social fenomen, men annars är det statskick och finanser.

Ändå finns det mycket underliga situationer som skulle kunna göras mycket med, även någorlunda inom det valda området: som när Portugals kung gick i exil i Brasilien under Napoleonkrigen, eller den militär som flera gånger gjorde statskupp bara för att försöka behålla demokratin. Annat skymtar bara förbi utan exemplifiering, som hur brasilianska diplomater skall ha högt internationellt anseende.

Men visst, det är en lång historia om ett stort land som skall presenteras. Retsö gör väl också ett godkänt arbete, även om han inte är någon bättre stilist, och han försöker i alla fall hålla ett tema om Brasilien som ett land som alltid tycks utlova kommande rikedom men aldrig riktigt lyckas infria löftet för de som kämpat hårdast för det. Vill man verkligen veta mer om Brasiliens historia är boken inte ett dåligt val, men det är knappast den mest roande  historieboken man kan hitta.

Read Full Post »

Jag gillar språk. Jag gillar grammatik. Jag kan till och med tänka mig att läsa grammatikor (i alla fall någorlunda tunna sådana; Svenska akademiens grammatik är lite väl mastig). Det intressanta är dock inte mjölk-och-brödgrammatiken, den där som vi använder utan att tänka på den lite var dag, utan snarare grynkorv-och-ölost: gamla böjningar, undantag och underligheter.

Enligt vad Sara Lövestam berättar i Grejen med verb så var det dock mjölken och brödet hon först fastnade för: att det fanns regler för hur saker kunde och inte kunde sägas. Detta intresse har sedan fortsatt att växa, och får numera utlopp i hennes yrke som lärare i sfi , förutom i nämnda bok.

Den som vill ha en lättsamt hållen introduktion till grammatik, närmare bestämt den som rör verben, får här garanterat det som önskas: det mesta hinns med: böjningar, tempus, modus, deponens, particip, till och med de gamla pluralböjningarna. Vill man ha exakta definitioner, ordning och reda, utförliga register och prosa så torr att den går att använda som tände, så får man dock gå annorstädes. Och har man redan vart där så kommer Lövestam möjligen roa en, men knappast lära en så mycket nytt.

Read Full Post »

Den sista bok Peter Englund gav ut innan han tog sig an uppgiften som Svenska akademiens ständige sekreterare var Stridens skönhet och sorg. Under tiden på posten har han så smått fortsatt att arbeta med projektet, och lagt till fler kapitel inför utgivningen i nya länder. Nu när han snart skall lämna över så har han tagit upp arbetet på lite större skala, och bestämt sig för att ge ut boken på nytt, med alla sådana nyskrivna kapitel, och en rad ytterligare: av de från början 18 personer genom vilkas ögon man fick följa kriget har det nu blivit 40. Med så många att följa måste verket nödvändigtvis delas upp på flera volymer, och först ut är då 1914.

Fast nu är det inte fullt 40 personer som följs: alla har ännu inte trätt in i kriget, och förresten hinner ett par dö redan under detta första halvår. Jag ser dock inte riktigt fram emot att tvingas följa tre dussin olika personer samtidigt, speciellt som en del redan flutit ihop nu när det finns flera husarer eller brittiska infanterister eller vad det nu må vara. Ett par står dock ut: risken är liten att blanda ihop Robert Musil eller Franz Kafka med någon annan, och en annan person bär ett namn som får en att ana att något särskilt komma skall i senare delar. Ej heller Oscar Kokotschka är helt obekant, så principen från första försöket om att endast följa mindre bemärkta personer tycks helt ifrångåtts.

År 1914 var knappast det allra mest tungrodda av första världskrigets år: här finns fortfarande stora delar entusiasm och iver, kanske även oskuld, även om de dämpas något när skyttegravarna börjar grävas och förlustlistorna fyllas. Det finns dock fortfarande husarer som rider till angrepp, och när slagskeppet Emden gör en räd går allt ytterst korrekt till (på ett sätt som väcker även dess motståndare britternas beundran), och än har det värsta eländet långt från slagit till. Återstår att se hur Englund skall hålla intresset uppe när personerna blir fler, tidsperioden längre och alla dystrare. Början har i varje fall varit lovande.

Read Full Post »

Det finns en fantastiskt rolig parodi på den ryktbare författaren Dan Brown, och hans ryktbara böcker. Av uppenbara anledningar kom jag att tänka på den när jag läste Walter Carruthers Sellar och Robert Julian Yeatmans 1066 and all that: a memorable history of England. Detta är en historiebok som berättar för dig vad du redan vet (i alla fall om du är brittisk och har gått i brittisk skola): allt i den behandlar minnesvärda saker, och minnesvärda kungar. Ett exempel:

Canute, an experimental king
This memorable monarch, having set out from Norway to collect some Danegeld, landed by mistake at Thanet, and thus became King.

För den som inte gått i brittisk skola, och inte heller har en djup känsla för vilka som var Dåliga kungar, gå rhumorn måhända en över huvudet ibland: man kan inte minnas det man inte lärt sig. Å andra sidan fungerar saker som repetitionshumor (all upprepningshumors moder), den lätta besattheten med att visa England som främsta nation, och moraliska omdömen om kungar tämligen väl även för de okunniga. Även ordskämten kan gå hem, men det är svårare eftersom de oftast kräver att man vet vad som borde stått.

En översättning av 1066 and all that vore sannolikt omöjlig, men att överföra konceptet torde gå; detta gäller i princip även för läsning: behöver man översätta boken i huvudet så är det nog inte den man bör läsa,  annat än som övning. Trevlig, men krävande.

Read Full Post »

Om man någon gång behöver ta ner stämningen en smula göres det utmärkt med slumpvist valt nummer ur Dan Anderssons Samlade dikter: poeter är nu inte alltid det muntraste av släkten, och Dan Andersson hör till och med bland dessa till de minst sprudlande.

Är det någon gång glädje i dikten så kommer den dessutom oftast av flydd ungdom eller brännvin: ty Andersson är den mörka finnvedens skald, där livet är hårt och kallt och obarmhärtigt, och människor tidigt blir gamla till själ och kropp:

I natt har jag vandrat från Hedsunda by,
där jag fåfängt bönföll om hägn,
mina glappande skor äro tunga som bly
av träckstänk och midnattsregn.

Samtidigt sjunger det som synes ordentligt om versen, och det är svårt att inte dras med och läsa högt när han är i sitt esse (vilket han är ofta nog för en bättre skald i den svartare skolan).

Lämnar han kolarna och småbrukarnas skogar är det vanligen för sjölivet: ironiskt nog hör dock inte »Jungman Jansson« till de han själv satte i någon diktsamling, annars finns det också ett par stycken om eldare: När Andersson inte är Frödings efterföljare tävlar han med Taube, och även om han är duktig når han inte riktigt upp till någon av dem när de är som bäst.

När han avlägger besök »Hos den äldste förläggaren« (Satan själv) lyckas han dock variera ett gammalt tema hos författare om alla förläggares uselhet på ett originellt sätt, som dessutom passar med det allmänt gammel-lutherska som annars färgar många av hans dikter.

Andersson är inte min favorit, men han har sina stunder: om inte annat får han en att känna att det kanske trots allt inte är så illa att vara till, trots sina bedyranden om motsatsen.

Read Full Post »