Ansvar

Och så dags för den näst sista serien av Skivvärldsböcker: de om Tiffany Aching, en ung häxa (eller häxlärling?) som bor med sin familj på en stor kulle av kalk och föder upp får. Inte mycket händer där annars, i alla fall inte tills för två år sedan då farmor dog. Sedan försvann baronens son, häxjakten fann en gammal utstött kvinna, och Tiffany fick en ovälkommen men nödvändig lektion. Och nu har dörrarna till en annan värld öppnats, monster hittar ut, och hon är den enda som kan göra något.

Eller: hon, och Nac Mac Feegle, som titlen The wee free men syftar på, de väldigt skottska små älvvarelser som stjäl, dricker och slåss, gärna samtidigt. Ovälkomna för det mesta, men bra att ha på sin sida när älvdrottningen kidnappat lillebror och man skall försöka få honom tillbaka, trots att man tycker det vore rätt skönt utan honom. Det blir naturligtvis lite problem, och när kavalleriet (det mest kompetenta tänkbara) väl anländer finns bara lite städjobb kvar. Då kan till och med Esme Weatherwax erkänna sig imponerad.

Detta är en bok tänkt till ungdomar, men även om historien är rättfram och Tiffany ung, så känns det ändå som en klar skivvärldenbok, kanske en av de tidiga. Det finns inte riktigt lika många utdragna skämt  och anspelningar, och även om psykologin är stark så är den inte riktigt så komplicerad eller grå som den kan bli när t.ex. Sam Vimes är inblandad. Å andra sidan så fungerar slutet egentligen bäst om man redan känner till Nanna Ogg och Esme Weatherwax. Vi får se hur det hanteras i senare böcker.

Read Full Post »

Lite grann från ovan

Premissen för Italo Calvinos Klätterbaronen är enkel: en italiensk ädling vill en dag inte äta sin middag, och flyr istället upp i trädkronorna. Där blir han sedan kvar i resten av sitt liv, och upplever mycket av det som mer jordbundna personer också skulle, fast på delvis andra sätt. En mindre skicklig författare skulle kanske nöja sig där, men Calvino brer på ordentligt, och låter Casimo bilda brandkårer, uppleva en stormig kärleksaffär, träffa Napoleon och korrespondera med världens lärda.

Det är den sortens bok som man inte riktigt vet om den mest är yta eller om det faktiskt finns ett bråddjup under: den går alldeles utmärkt att läsa som en lögnhistoria med diverse fantastiska indrag – strider mot pirater, stråtrövare som förälskar sig i litteraturen, en militärisk moder, jesuiter och en grannflicka lika vacker som nyckfull, som försöker leka svartsjukans spel och bränner dem båda när hennes eld möter hans övertygelse. Samtidigt tycker man sig ana rörelser därunder: är det möjligen en lovsång till upplysningens förnuftstro, eller förmågan att se världen ur en egen vinkel och samtidigt vara skild från och del av ett samhälle? Eller är det en lovsång till ett mer Rosseaunskt, naturnära ideal? Är Cosimo mycket vis eller mest förryckt?

Man kan ställa sig många frågor, men får få svar. Enklast och bäst är nog att välja den läsart man för stunden har mest glädje av. Ibland kan man nöja sig med glädjen av att se saker från en ny vinkel ett litet tag, utan att behöva hålla fast vid den resten av livet, hur trevligt sådant än kan vara.

Read Full Post »

Bispringare

Efter att tidigare ha samlat diverse mestadels bortglömda superhjältar och -skurkar har Jon Morris i The league of regrettable sidekicks kommit till underhuggarna, medhjälparna och husdjuren som i alla fall försökt hjälpa dem: från den minst sagt vidsträckta familjen hjältar som förvandlas av ordet Shazam till T-force, en grupp ungdomar som hjälptes av och hjälpte Mr T.

Även om det finns en hel del minst sagt bisarra skapelser även här (Fatman, som klätt sig i en lampskärm och gardin och slåss med en kvast och vattenpistol fylld av bläck går utanpå det mesta), så tycks snarast de överlag vara aningen nedtonade även i underlighet: även om två barbarer som kallas hunnen och goten kan tyckas vara nog så konstiga (och historiskt tveksamma att sätta i samma lag), så är det inte mycket jämfört med deras överhuggare: en modern Morgana le Faye som är i USA och försöker sabotera krigsproduktionen för nazisternas räkning, och inte ens en sjöstjärna med svans som metamorferar till en gasjätte är väl egentligen konstigare än en intergalaktisk samling hjältar som får krafter baserade på färgen grön från underliga ringar.

I många fall verkar det faktiskt inte vara så mycket fråga om att skriva om faktiska hantlangare som underliga, tämligen självständiga skapelser, som utomjordingarna Edam och Gouda som Järnmannen fick kämpa emot, eller Little Dot, där denna unga flickas radda av underliga onklar och tanter får hjälp av henne, men där de byts ut från gång till gång och bara sällan återkommer.

Påfallande ofta är ju faktiskt medhjälparna snarast en variant av huvudhjälten (ofta i miniatyr), eller ett djur med samma förmåga: Stålmannen är förvisso värst, men långt ifrån ensam, som Silver Streak och hans falk visar på, eller Airmale och Stampy (nej, de sponsrades inte av postverket). Av djuren är Rex, ledarhunden, klart mest intressant, då det är han som är den klart mest anmärkningsvärde, medan den cirkusdirektör han bistår framstår som mer ordinär. Bland människornas kan noteras att Thunderbolts tjänare Tabu enbart kunde varit föga mer än ännu en betjänt som hjälper sin stundom maskprydde arbetsgivare, men han var den drivande i samarbetet, medan synlige hjälten var mer tveksam till hela idén.

Som tidigare delar i serien är det här snarast en provkarta på underligheter än ett försök till djupare analys. Det är dock underhållande och någon gång tänkvärt: även om mycket skattade åt undergången så berodde det knappast alltid på att det var sämre än det som blev kvar.

Read Full Post »

God mans död

Shakespeares andra pjäs om Henrik VI är inte den typ av utfyllnad som mellanverket i en trilogi annars kan vara: första delen handlade i huvudsak om förlusten av de franska områdena, och även om de konfliktlinjer som dikterar handlingen här drogs upp redan i den tidigare pjäsen så är det nu de verkligen ställer saker på sin spets: tidigare handlade det om franska städer och ädla krigare, vilket nu finns mest som vaga minnen, och det som istället hamnar i rampljuset är politiker och upprorsmän. Bristen på mellanaktskänsla kan bero på att denna pjäs skrevs före den som internt kronologiskt föregick den; ett mindre tvisteäpple mellan de lärde.

I första halvan av pjäsen hålls våldet tillbaka av kungens farbror och lordprotektor, hertig Humphrey av Gloucester, en äldre, återhållsam, lärd, men också kolerisk herre som intrigmakarna, med drottning Margaret i främsta ledet, alla tycks avsky mer än varandra. Genom Gloucesters hustru, som verkar tro hon spelar i Macbeth, lyckas de snart komma åt honom, och sedan bryter eländet ut: ett folkligt uppror med grovt, uppsluppet våld, där alla intellektuella skall avrättas (advokaterna först!) och all ordning ställas på huvudet hinner knappt stillas innan det inbördeskrig vi egentligen väntar på tar full fart: rosornas krig.

Till skillnad från första delen är det här också en väl sammanhållen pjäs, där alla rollfigurer agerar konsekvent och där sympatierna tydligt skiftar: ingen av de viktigare rollerna kommer helt undan kritik: inte den helgonlike men ineffektive Henrik, inte ordningens upprätthållare i skepnad av den märkligt naive Humphrey, och ingen är helt och hållet ett monster: inte den splittrande Margaret eller hennes älskare Suffolk, inte den ambitiöse York, inte ens den unge man som senare skall bli känd som Rickard III, här främst en modig ung krigare. Eller, vänta lite: en skurk finns det – kardinal Beaufort har faktiskt inte mycket som rekommenderar honom.

Även om det inte finns någon hjälte, eller någon tydlig skurk, kanske inte heller någon riktigt avslutat skeende att skildra så är pjäsen ändå effektiv, med logiska förlopp, planer som korsas, uppror, mord och till slut en strid där flera personer faller ifrån. Att den trots sådana problem ändå känns så solid är ett klart tecken på att Shakespeare här verkligen börjat nå upp till sin senare hantverksnivå.

Read Full Post »

Upptäcktsfärd

När HMS Beagle år 1831 gjorde sig redo att fara ut för att kartlägga farvattnen kring den allra sydligaste delen av Sydamerika anade ingen att ombord fanns flera män som skulle ge ovärderliga bidrag till vetenskapen: en skulle komma att upptäcka en helt ny vetenskap, göra mängder av viktiga observationer, mäta saker som tidigare inte tidigare mätts, göra humanitära insatser, men även bli hånad och avskydd. Där fanns framtida guvernörer, viktiga målare, politiker och krigshjältar. Och så Charles Darwin.

Båtens kapten hette Robert FitzRoy, och han är även huvudperson i Harry Thompsons This thing of darkness; han var mannen som uppfann meteorologin, han kämpade för att skydda urbefolkningar mot den engelska kolonialmakten, han gjorde flera tekniska innovationer och var en mycket duglig kapten; mycket av detta fick han inte tillbörlig ära av i en samtid hans rakryggade agerande ofta alienerade: han var en kort tid guvernör över Nya Zeeland, men stötte sig med det kompani som försökte kolonisera ön när han försökte hedra det kontrakt som upprättats med maorierna trots att han varken hade pengar eller män att göra någonting med.

Huvuddelen av boken handlar dock om Beagles resa, om de indianer FitzRoy vid en tidigare resa tagit till England för att kristna och som han sedan förde tillbaka med katastrof som följd, om geologiska, biologiska och hydrologiska upptäckter, om argument om arternas uppkomst, kartritande och expeditioner (man får inblickar i Argentinas bildande, Falklandsöarnas historia, besök i Tahiti och Brasilien). Det vore enkelt, och djupt orättvist, att jämföra med böckerna om Jack Aubrey och Stephen Maturin: enkelt då FitzRoy och Aubrey i mycket liknar varandra både till sjöss och på land medan Maturin och Darwin i alla fall har liknande intressen, och djupt orättvist då det ena är en serie om tjugo böcker där man långsamt kommer allt närmare ett flertal personer och det andra är en enda, om än tjock, volym.

Den drivande kraften i historien här är heller inte kriget, utan moralisk-vetenskaplig oenighet. Darwin är en tvivlare som aldrig riktigt klarar att anamma den kristna läran och till slut får den att skaka i sina grundvalar, medan FitzRoy är en troende kristen som inte är en sämre vetenskapsman för det och som framstår som den med större moralisk tyngd när de diskuterar hur man bör förhålla sig till svagare människor: Darwin är inte bara darwinist, utan socialdarwinist, medan FitzRoy efter sitt tidiga misslyckande med att uppfostra »vildar« tvivlar alltmer på det lämpliga i sådana företag. Hans motstånd mot evolutionsläran får till slut en djup klyfta att uppstå mellan de två tidigare vännerna, och när hans egen meteorologiska vetenskap möter motstånd står han utan hjälp.

Det hela är en mycket varierad, lärd historia: efterordet klargör att endast en mycket liten del är helt framfabulerad, även om författaren tagit sig vissa friheter med att kondensera händelser och utesluta vissa personer: älskare av skeppsromaner, vetenskapshistoria, polarexpeditioner eller kolonialhistoria kommer alla hitta mycket att ta till sig här.

Read Full Post »

Entusiasm

Ibland får man böcker man troligen aldrig skulle plockat upp annars. Max Tegmarks Liv 3.0 var en sådan: av allt att döma är det en bok som säljs mycket på flygplatser, och sådana tenderar jag att hålla mig ifrån. Att det var rimligt var ganska snart uppenbart: oavsett vad man tycker om de teser som drivs, så är tonen och tilltalet tröttsamt direkt och självupptaget. Enda gången jag vill bli tilltalad som ”läsare” är i slutet på Jane Eyre, och ”kära läsare” vill jag slippa helt. Jag är också väldigt sällan intresserad av en författares uppfattning om diverse folk han mött, i synnerhet när det är folk han samarbetar med och nu passar på att hylla. Jag vill inte heller läsa halvtaffliga noveller om forskargrupper.

Dessa problem är tack och lov i huvudsak koncentrerade till första och sista kapitlet. Däremellan förklarar Tegmark att han ser utvecklingen v en kraftig AI som mer eller mindre självklar, liksom att det kommer leda till en slags kosmologisk ekonomi där hela solsystem, kanske galaxers, resurser kommer tas i anspråk. Sannolikheten i ett sådant scenario finns en del att säga om, men är egentligen oviktigt för bokens kärna egentliga budskap: AI kommer utvecklas, och vi behöver fundera över hur vi kan se till att detta kommer leda till en önskvärd framtid.

Bokens starkaste stycke är troligen det som handlar om vad som troligen kommer vara de värsta problemen med en sådan AI: inte att den kommer utveckla mördarrobotar, ej ens att den kommer vara ond, utan att den kommer vara moraliskt blind, överlägset intelligent och med mål som är inkompatibla med mänskligt liv. Man kan välja att argumentera att detta inte kommer att hända, att det kan finns något subtil anledning som gör att vi inte kan få AI som är smartare än vad vi själva är, men det verkar vara onödigt optimistiskt. Bättre att redan nu fundera på hur man ser till att AI kommer sträva mot mål vi upplever som godtagbara, och vad dessa mål skall vara (Tegmark har förslag, och en hemsida för att man skall kunna avge svar).

Även om det är en bok skriven av fysiker om ett högst tekniskt ämne är det vanligen inte svårt att hänga med (flygplatsprosa igen); viss stycken är dock lite mer invecklade, och det märks att översättarna inte riktigt klarat detta (det lilla guldkornet »som kan bevisas genom att Taylor utvecklar σ(x)« bör vara tillräcklig demonstration för de för vilka sådana saker kan spela roll), annars verkar de problem som finns med språket som sagt snarast bero på grundtexten.

Liv 3.0 för några intressanta resonemang och kan vara bra att ha med sig vid konversationer om AI. Den har dock inte fått mig mer sugen på att plocka upp böcker på flygplatser.

Read Full Post »

Fragment

Bodil Malmstens Samlade dikter var inte riktigt vad jag väntat mig: att det skulle vara modern fri vers var ingen direkt överrasksning, men att varje enskild samling så tydligt skulle kretsa kring ett enda tema eller förlopp var det: här finns endast en handfull helt fristående dikter, resterande hör klart hemma i ett visst sammanhang och läses bäst i detta.

Jo, jo, man kan naturligvis plocka ut någon av dikterna om sorg över en älskad bortgången, eller den gråtrista vardagen, eller moderskärleken speglad i Nefertitis och citera och det kommer bli alldeles utmärkt, men riktigt överväldigande blir det bara när man sedan fortsätter och läser ytterligare fler av dem efteråt. Möjligt undantag: första samlingen om Dvärgen Gustaf, som mest är konstig även när man läst allt, som det vore en allegori man inte får alla element i.

Bäst är nog första delen av Paddan & Branden, den samling där rimmen står tätast och ger tydlig rytm och tyngd åt den oväntade humorn mitt i skildringen av en änkeman sedan ett år, fortfarande med trösten utom sikte. Den stora vardagligheten och den stora sorgen återkommer senare: Malmsten skriver om människor och situationer som inte skulle få någon att vända sig om, men med inkänning och personlighet som är minst lika tillfredsställande som någon kärleksdikt riktad till en Sarons lilja.

Read Full Post »

Det är två rosor utsprungna

Shakespeares första tetralogi är en märkligt disparat samling: de tre första delarna, som behandlar Henrik VI, anses höra till hans svagare nummer, medan den fjärde, Rikard III, hör till standardrepertoaren och är det enda rena krönikespelet som andra än engelskspråkiga vanligen intresserar sig för. Av de första är 1 Henry VI det som anses det svagaste numret, och kloka huvuden har brytt sig med frågan om Shakespeare överhuvudtaget skrivit särskilt mycket av det. Strukturen anses sund, det finns en handfull kortare rader som citeras, men annars har det mest uppförts som ett slags bihang till de två senare delarna (som eventuellt skrevs före denna).

Det finns annars en del att jobba med här: som vanligt bryr sig inte Shakespeare närmare om världsliga ting som historisk kronologi, och placerar handlingen i ett slags tänjbar tid efter Henrik V:s död. Fransmännen har börjat ta tillbaka hans erövringar, ledda av Jean d’Arc, medan Henriks gamla generaler står emot så gott de kan; på hemmaplan har en yngre generation börjat smida ränker mot varandra då titelpersonen alltmer visar sig vara en ineffektiv, svag karaktär som inte kan hålla ordning. Att allt kommer ta en ände med förskräckelse är snart tydligt.

Jean d’Arc, ja: mycket av pjäsens svaghet kommer från hur hon hanteras. Till en början tycks hon ha en moralisk styrka som gör att hon kan stå emot engelsmännen, ledda av den gamle krigsbussen John Talbot, men efter en första stark insats och trots att hon oftast ställer sig som en enkel, rättfram krigare som ser igenom högmod och retorik, så verkar hennes framgångar alltmer komma från trick och förräderi; mot pjäsens slut visar hon sig ha varit i förbund med djävlar, precis innan hon faller i engelsmännens händer och med alltmer desperata och motbjudande lögner försöker rädda sig själv. Jungfrun är synad och visade sig inte ens vara en charlatan, utan en häxa som engelsmännen med gott samvete kunde bränna.

1 Henry IV är alltså en i mycket okänd pjäs: så mycket märkligare då att den uppenbarligen stått modell för en av de mer kända lekarna i svensk litteratur: när Kalle Blomkvist och vänner leker röda och vita rosen så har de uppenbart läst just denna pjäs, och där valt ut en av de välljudande fraser som den trots allt har att bjuda på, och sedan broderat ytterligare på den, så att »tusen sinom tusen skola gå in i döden, och in i dödens natt«. Inte illa upplockat av en fjortonåring.

 

Read Full Post »

Grävande

Så, någon tyckte att som jag läst såväl Christie och Sayers, och dessutom i alla fall testat Marsh, så borde jag prova på också den fjärde deckardrottningen, Margery Allingham, och då i More work for the undertaker. Boken är ungefär halvvägs in i serien om hennes deckare Albert Campion, och även om hans privatliv inte är lika viktigt som Peter Wimseys så verkar det i alla fall något mer framträdande än det hos Poirot och Miss Marple; bortsett från en del material i början av boken är det dock inget större problem att följa med.

I likhet med Wimsey verkar Campion också vara en ädling med litterär bildning och en pålitlig betjänt, låt vara en mer högljudd sådan än Bunter. Också i likhet med Wimsey (i alla fall när han är som bäst) är det här inte främst ett intrikat pussel där man skall spräcka ett alibi eller liknade, utan en mer långsamt arbetande detektiv som till slut med en blandning av tur och förnuft klarar upp det hela. Förvisso: det finns ett pussel att lösa, men det är egentligen inte det mer allvarliga brottet.

I en gammal herrgård i en nedgången del av London bor en gammal bekant till Campion som hyr ut rummen, bland annat till barnen till den viktorianske lärde som en gång byggde huset och deras systerdotter. De är märkliga typer: de är alla helt hjälplösa på det sätt som man blir om man är mycket intelligent men aldrig fått lära sig göra något praktiskt, och de har inga pengar efter att en av dem lyckats köpa aktier i snart sagt varje konkursmässigt bolag som tänkas kan.

För ett år sedan dog en av dem, och nyligen ännu en i vad som verkade vara en hjärtattack, men nu har frågetecknen börjat hopa sig, och en gravöppning visar tidigt att det var förgiftning. Över gatan bor också en märklig dödgrävare, svåger till Campions betjänt Lugg: han har uppenbart något fuffens för sig, men sannolikt inte direkt med mordet att göra. Exakt vad är ett pussel som kanske går att lista ut, medan vem som är mördaren som sagt snarare landar i en fråga om motiv och vilja än ren möjlighet: det finns det många som haft.

Det här var rätt trevligt, och även om jag nu inte har ett jättestort sug efter att läsa pusseldeckare så tror jag jag skall vända mig till Allingham om jag får ett.

Read Full Post »

Glömskan

Man börjar känna igen honom på stilen nu, Fredrik Sjöberg: liksom flera tidigare böcker handlar Mamma är galen och pappa är full om diverse människoöden, belysta från en av ett fåtal punkter Sjöberg särskilt intresserar sig för. Här är det som oftast konst, någon annan gång kan det vara entomologi.

Det hela börjar med ett porträtt av två unga flickor, kusiner, målat på Rivieran under tjugotalet. En av de båda flickorna, konstnärens styvdotter, är välkänd i konsthistorien: hennes far var Ivar Arosenius, och hon kallas vanligen Lillan (egentligen hette hon Eva, men det var vad hennes mor, som i sin tur egentligen fått namnet Ida, kallades). Fadern till den andra, Hanna, är förresten också känd – John Gottowt var en framstående teaterman, idag kanske främst ihågkommen för sin medverkan  i Nosferatu, där han spelade rollen som Professor Bulwer, motsvarigheten till van Helsing. Från detta porträtt börjar en jakt på detaljer ur de tre närmast inblandade personernas liv.

Flickornas mormor hade skapat en framgångsrik mejerirörelse som en morbror övertagit och sedan sålt i rätt ögonblick och investerat pengarna klokt; idag utgör de stommen i fonder som donerar pengar till förtjänta studenter. Själva bar de också på konstnärsambitioner och lyckades också leta reda på mer eller mindre underliga karlar att få ihop det med. Konstnären var Anton Dich, en dansk som idag är närmast bortglömd men som med bättre tur hade kunnat räknas som en viktig modernist.

Och sedan är det naturligtvis allt annat; diverse sidospår här och där, detaljer som oväntat dyker upp eller går förlorade, Sjöbergs egen person som ibland oblygt strövar in, utvikningar som man ibland undrar vad det har med det hela att göra. Det är mycket trevligt och intressant, av få detaljer skapas en väv (skulle Sjöberg hållit sig till någorlunda säkra fakta hade bokens omfång blivit mycket litet) – det är överraskande och lite skrämmande hur många olika saker som visar sig hänga ihop. Man ser dock att även om författaren är duktig på att laga spiksoppa så blir det den här gången lite väl vattnigt, och man ser lite för tydligt hur han sträcker sig efter de där extra ingredienserna.

Det är en trevlig bok, men inte författarens främsta.

Read Full Post »