Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Tyskspråkigt’ Category

Det kan inte ha varit någon lätt morgon för familjen: efter att en längre stund stått utanför sonen och familjeförsörjarens rum för att förmå honom att öppna dörren, snart bisprungna av en utsänd från det handelsbolag där han arbetar, så hör de efter ett tag nyckeln vridas om, men ut kommer inte Gregor, utan ett gigantiskt, vidrigt kryp. Gregors efternamn är naturligtvis Samsa, och boken i vilken han under natten som gått förvandlats till en hundstor skalbagge, är naturligtvis Franz Kafkas Die Verwandlung. Gregor, fortfarande i besittning av mänsklig intelligens, är ivrig att komma iväg för att börja jobba, men efter en sådan absurd, nästan komisk början där Gregor vägrat att inse hur förändrad hans tillvaro nu måste vara utvecklar det hela sig alltför snart till tragik: han jagas tillbaka in i sitt rum där han sedan tillbringar större delen av novellen, medan resten av familjen försöker hålla sig undan av äckel inför honom, utan att förstå (eller ännu värre: utan att ta hänsyn till) att han fortfarande är i besittning av mänskliga tankar och känslor, låt vara att han nu tycker bättre om halvruttna rester än brödbitar i mjölk och hellre befinner sig under möbler än i dem.

Det märkligaste i novellen är kanske att ingen finner det det minsta märkligt att Gregor nu är en insekt; man äcklas av den, men ifrågasätter inte att det »är« Gregor, ungefär som man inte ifrågasätter att en senildement, våldsam människa fortfarande »är« en älskad farfar som man har ansvar för, hur otrevligt det än må vara. Det största problemet med förvandlingen är faktiskt inte heller förlusten av Gregor, son och bror, utan den av herr Samsa, familjeförsörjare; man sörjer inte, man oroar sig, och som läsare släpper också snart förvåningen inför förvandlingen till förmån för förundran över deras förfärliga beteende.

Samtidigt blir Gregor mer och mer insektslik; börjar bokstavligen klättra på väggarna, kryper in under den kanapé som är den enda återstående möbeln i rummet, lika mycket av hänsyn som rädsla. Systern, som är den enda som går in i hans rum, visar tydligt hur äcklad hon känner sig. Trots att hon är den som först visar sig mest empatisk är det också till slut hon som driver fram Gregors undergång.

Eftersom jag läst på tyska är det säkert återigen flera nyanser som gått mig förbi, men ändå är det tydligt varför detta är en så omtyckt novell: medkänslan med Gregor, den helt igenom hållna masken inför absurditeten, skildringen av den känslokallhet som resten av familjen visar. Litteraturvetare med tycke för sådant kan troligen sitta i veckor och försöka pussla fram något som Gregors förvandling skall representera utan att lyckas, men för den vanlige läsaren räcker det med absurditeten och mänskligheten i skildringen.

Read Full Post »

Jag känner mig en aning tveksam till att säga att jag läst Erich Maria Remarques Im Westen nichts Neues: den var helt enkelt betydligt svårare än min tyska riktigt kunde hantera, så jag kan rakt inte påstå att jag uppfattat allt. Så mycket kan jag dock säga, att den väl kan mäta sig med de andra stora romaner som alstrats ur det tjugonde århundradets blodsbesudlade, sönderskjutna mylla: lika fokuserad och genomskådande som Okänd soldat och lika konstnärligt kraftfull som Farväl till vapnen.

Berättarjaget – som liksom i Farväl till vapnen är baserat på författarens egna upplevelser – är en ung student som av sin lärare retorik om faderland och hjältedåd övertalats att tillsammans med hela klassen ta värvning. De har dock raskt insett hur ihålig denna retorik är: efter en utbildning under en ovanligt sadistisk korpral kommer de till Flanderns skyttegravar där deras antal reduceras. De förråas snabbt – i alla fall lär de sig att förtränga minnena från slagfältet – och trots att kamratskapen är god och att de stundom kan förgylla tillvaron blir det hela allt värre, och vid bokens slut är det inte många som överlevt det tyska sammanbrottet.

Förutom frontens förfärliga förhållanden skildras också civilbefolkningens umbäranden när berättaren åker hem på permission. Stunderna med den cancersjuka modern hör till bokens vackraste passager, men man får även se hur tron på den snara segern fortfarande behärskar vissa som befinner sig i hemmets trygghet, liksom hur läraren som övertalade klassen att ta värvning nu själv tvingats in i det militära och plågas av en av sina forna elever, vilket upplevs som fullt rrättvist. Detta föranleder också en av många passager där berättaren undrar över vad som skall ske med alla de unga män som inte känner något annat än krig när det väl är över: hur skall de kunna hitta en plats i samhället? hur skall de kunna hantera alla de minnen de varit tvungna att låta ligga obearbetade?

Bokens stora styrka, som påpekas i ett fint efterord, är klart dess enkelhet: liksom de båda andra krigsromanerna visas krigets förfärlighet upp genom följandet av enkla personer långt ner i hierarkierna, som trots att de inte har någon »överblick« – eller kanske just därför att de därmed inte har råd med några illusioner – ser igenom all propaganda, allt prat om nära förestående genombrott, alla försök att göra soldaternas krig till något annat än en – oftast misslyckad – kamp för överlevnad. Inte undra på att nazisterna anställde bokbål.

Read Full Post »

Om jag någon gång skall sätta ihop en Läslista för F-teknolog så har jag två goda skäl att ta med Friedrich Dürrenmatts pjäs Die Physiker på listan. Den första torde vara för tyskkunniga personer uppenbart: den handlar om fysiker. Den andra är att det skulle nästintill garantera att ingen F-teknolog någonsin skulle klara att läsa alla böcker på listan, då Dürrenmatt för de flesta torde vara en okänd storhet och pjäsen inte finns utgiven på svenska.

Nåväl, pjäsen handlar alltså om fysiker, närmare kvantifierat tre stycken, alla inlåsta på sinnessjukhus: en för att han tror att han är Newton, en för att han tror han är Einstein, och Johann Wilhelm Möbius (icke att förväxla med August Ferdinand Möbius) som tror han talar med Salomo. Vid pjäsens början har två av dem tagit livet av sina sköterskor, varefter saker börjar hända. Det framgår snart att även om alla tre verkligen är fysiker, så är det Möbius som är den mest briljante av dem – briljant nog att ha arbetat på en Teori om Allt –, och även den ende som fortsatt arbeta även efter galenskapen.

Det märks att pjäsen tillkommit under kalla kriget: både kriget självt och konsekvenserna av fysikens upptäckter kommer in i handlingen. Det vore dock synd att avslöja alltför mycket av den, då den sannerligen bjuder på många svängar och förändringar. Den sägs vara en komedi, men den bär allvarliga budskap: fysiker må ha ett stort ansvar för sina upptäckter, men det gäller också det samhälle som får ta del av dem, och det går inte att ta tillbaka tankar. Det som är tänkbart kommer tänkas, och människan kan inte fly.

Tyskan var måhända en aning knepigare än jag egentligen klarade av, men eftersom boken var så tunn klarades den ändå av på en dag (den finns även översatt till engelska). För den som är fysiker, eller är det minsta intresserad och oroad över de krafter människan släppt lös, rekommenderas den starkt.

Read Full Post »

Så har nu Orm till slut kommit tillbaks till plundrat hem med bulgarguldet säkrat, Olof Sommarfågel har fått sin hämnd och sin brud, och alla har fått leva lyckliga i alla sina dagar. Dags således att summera detta läsprojekt: syftet har ju egentligen endast varit att bättra tyskan under nöjsammast möjliga former. Strängt taget är det väl bara bivillkoret som kan utvärderas någotsånär: föga förvånande har det varit lagom ansträngande och faktiskt tämligen roande – som läsupplevelse betraktat slår Die Abenteuer des Röde Orm rätt mycket som jag förstått mer av, och skulle så gjort även om jag inte haft facit tillhanda, samtidigt som den varit mer lättillgänglig än en del material jag läst på språk jag egentligen behärskar bättre.

Vad det gäller den bättrade tyskan tror jag mig ha märkt att en hel del ord fastnat som jag tidigare inte kunnat alls eller endast haft ett löst begrepp om. På lite högre nivå har jag väl vant mig en aning vid de tyska meningarnas något främmande uppbyggnad. Däremot tror jag knappast att min förmåga att själv göra mig förstådd har ökat nämnvärt.

Som bok att lära sig språk ifrån har Röde Orm en klar fördel, och en lika klar nackdel: den förra är att det är en väldigt konkret berättelse, den senare är Bengtssons lätt gammaldags prosa.  I enlighet med det Bengtssonska idealet är det hela tämligen befriat från introspektion och med fokus på vad som syns, hörs och någon gång luktas; när det någon gång fuskas här tillgrips en konstruktion med att det är Orm som vid hög ålder berättar om sina äventyr. Den Bengtssonska prosan var dock redan i sin samtid lätt gammaldags, om än beundrad, med sina plurala verbformer som dock här faktiskt lyckas samspela ovanligt väl med texten.

Om ett försök skall göras att anmärka på översättningen får väl sägas att den i det mesta verkar tämligen acceptabel – förutom fadäsen med Tokes replik och en del märkligheter där siffror ändrats utan att man kan skönja någon vettig orsak samt en del utelämnade meningar är dock mitt allmänna intryck att Röde Orm på det hela taget verkar vara en något blekare figur på tyska: Bengtssons exakta, lätt gammaldags prosa verkar ha slätats ut lite mer än jag väntat.

Det hela får sägas vara ett lyckat experiment på det hela taget. Snart kommer ett par försök att läsa böcker på tyska utan att ha läst dem på annat språk först, vilket lär bli minst lika intressant.

Read Full Post »