Huberts magiska kula

Från bokborden på Drottninggatan plockade jag bland annat upp ett antal installationer i Sivar Ahlruds (Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud) serie om Tvillingdeckarna. Först ut: Mysteriet med silverkulan. Så mycket mysterie är det nu inte, utan större delen av boken skildrar hur tvillingarnas kusin Hubert, som hittat en silverkula han på oklara grunder hävdar kan ha varit den som Karl XII sköts med, kommer till deras hemort Vindsele för att bo där medans hans mamma är i Amerika.

För de som inte tidigare stött på böckerna, som väl är det närmsta Sverige kommit de amerikanska syndikaliserade och massproducerade deckarna (varav böckerna om Biggles och Kitty torde vara mest kända), så kan väl sägas att tvillingarna är, med ett ord som troligen redan var åldrigt redan då, odygdspåsar: de skolkar ibland, skjuter slangbella, ljuger, skryter, och förfärar gamla damer. Kusin Hubert, å andra sidan, är en träig plugghäst, med en själ som tyckts fastnat i en kropp som är minst 20 år för ung.

Nåväl, inför Huberts besök har tvillingarna gjort allt för att haussa upp honom, och framställt honom inte bara som intelligensunder (befogat) utan också som kraftkarl och idrottsmästare (befängt). Huvuddelen av boken består således i deras försök att upprätthålla skenet, med en Hubert som inte alls är ovillig därtill då hans ögon har fastnat för Clary, ordförande i skolans historiska förening. Själva detekterandet introduceras först i sista tredjedelen, då tjuvar börjar härja i Vindsele och bland annat får tag i Huberts kula. Naturligtvis ger sig tvillingarna på att stoppa dem, med förväntat resultat.

Det är kanske inget stort mästerverk, men nöjsam och oförarglig läsning.

Read Full Post »

Låter stort; betyder intet

Jag visste ju att jag inte riktigt kan med Lars Melins prosa, men att Polletten som trillade ner skulle vara så fruktansvärd hade jag inte riktigt väntat mig när jag köpte den (tack och lov för billigt pris). Metaforer borde vara ett område som en vettig skribent skulle kunna göra något med, men Melin är inte den skribenten.

Problemet är först och främst att han inte tycks ha något att säga. Han har en inledning som ger bakgrund till vad språkforskare anser om ämnet i allmänhet, vilket är intressant nog. Sedan  kommer dock huvuddelen av boken, och det är en enda jävla katalog. Istället för att fundera på vad, säg användandet av vattenmetaforer kan betyda i stort, så tycks han så förtrollad av sin egen stora fyndighet och kunskap (tänk hur många vedertagna metaforer som länkar vatten och idéer: här är en, och här är en, och här är två till, och där är en och sen har vi ju en här…) att han helt glömmer bort att skriva något annat. Andra kapitel är visserligen något bättre än just detta, men huvuddelen är ändå sådant som jag snart helt hoppade över, trött på allt substanslöst fluff.

På detta sätt hade jag möjligen i alla fall kunnat ta mig genom boken, men när jag kom till kapitlet om hur kroppsdelar användes och han tydligen tror att det verkligen är en del av benet som figurerar i »slå vad«, så lade jag ifrån mig den. Om han varken kan skriva vettigt eller har koll på vad han skriver, varför skall jag då ödsla min tid?

Read Full Post »

En eremits sällskap

Innehållet i En bok om Frans G. Bengtsson är i hög grad omtröskat: många av texterna har publicerats på annat håll: från minnesteckningar i samband med författarens död över litteraturhistoriska verk till kommentarer som medtagits i omtryck av hans verk. Redaktör Rolf Arvidssons går genom och citerar ur breven till Fredrik Böök, vilka senare publicerats igen (och senare urvalts till ytterligare en volym).

Således: innehållet har högst varierande nyhetsvärde. Vännernas minnen tar stöd i sådant jag redan läst, och eftersom det är en klippbok så upprepar sig dessutom vissa detaljer. Ivar Harries Legenden om Bengtsson möter mer än en gång motstånd, främst i ytterligare en artikel från Arvidsson. Dessa omtagningar förtar i viss mån intresset, även om det inte utplånas.

Roligare då de nyare materialet. Jöran Mjöbergs jämförelse med Laxness och deras nyttjande av den isländska sagan skulle förmodligen vara intressantare om man läst Gerpla och inte bara Röde Orm, men Staffan Björks genomgång av »Elegi under furor« och dess eventuella källor citerar hela verket i fråga och kan stå helt för sig själv, och Sven Delblancs essä kopplad till hans utläggning i Författarnas litteraturhistoria om Bengtsson lyckas vara såväl uppskattande som rättvis. Klart bäst är dock den mer sentide lundensiske essäisten Hans-Uno Bengtssons genomgång av »De vita hättorna i Gent«, som förutom att redogöra för själva hantverket också ger historisk bakgrund på en liknande respektlöst god prosa som var den biograferade författarens adelsmärke.

En bok om Frans G. Bengtsson är, liksom större delen av min kringlitteratur om Bengtsson, knappast läsvärd för andra än de intresserade. För dessa torde den dock höra till det man bör införskaffa förr snarare än senare.

Read Full Post »

Stormästaren

Bellmans parodier på allmänt ordensväsen och högfärderi, Bacchi orden, är knappast lika roliga som Fredmans samlingar. Visst finns det goda partier, men att läsa alla dessa parentationer över nyligen avlidna fyllbultar, hållna i en stil som apar efter den då nyanstiftade serafimerorden, blir snabbt rätt enformigt, speciellt om man inte har någon musik i minnet till hjälp.

Visst möter man här såväl Ulla Winblad, som talar på vers likt den tempelprästinna hon spökas ut som, och såväl Mollberg, fader Berg och Movitz skymtar förbi, men det hälper oftast inte, speciellt när mycket av innehållet är ren suparpoesi utan större variation.

Den utgåva jag har är Bellmanssällskapets av år 1932, och den är god, med utförlig kommentarsapparat (som dock gärna också fått översätta franskan och tyskan, och inte bara latinet) och introduktion till karaktärerna och handskrifterna. Jag önskar att jag haft deras utgåvor av Fredmasn epistlar eller sånger istället.

Read Full Post »

Pilutta dig!

De två böckerna om Madicken (bara två? Lindgren brukade ju skriva tre i sina serier) samlade i Allas vår Madicken känns väl bara snäppet farligare än de om Barna i Bullerbyn. Det finns förvisso en stackars skrämmande tokstolle, och såväl Madicken själv som grannpojken Abbe som hon är småflickskär i hamnar i sjuksängen efter olyckor, men annars handlar det mesta om en trygg borgelig tillvaro på Junibacken tillsammans med lillasyster Lisabeth och mamma och pappa och husan Alva och extrahjälpen Linus-Ida. Visst, det bråkas kanske med fattigstugsbarnet Mia eller så skrämmer Abbe upp en, men det händer inte så jättemycket stort och farligt hemmavid.

Ute i världen pågår visserligen kriget, men det nämns bara i förbifarten och tycks inte ens leda till matbrist, pappa chefredaktören tycks vara rikemanssocialist, och det blir uppståndelse när en flygmaskin kommer på besök, så tidsmarkörer finns det gott om, även om boken med någorlunda lätthet skulel kunnat flyttas tjugo år tillbaka i tiden, möjligen också tjugo år framåt.

Att pappa har stort socialt samvete, liksom Madicken själv, skulle kunna leda till en stor sockersörja; tack och lov gör det inte det: även efter det att Madicken blivit vän med Mia så har inte allt blivit perfekt dem emellan, och trots att Abbes far, drinkaren Nilsson, fått en och två chocker efter sin fylla så tycks han inte bättra sig stort. Det är kanske inte så värst uppmuntrande, men det känns i alla fall bättre än 1800-talssentimentalism, utan att det heller slår över i rena beskan.

Madicken är knappast min stora favorit, men det är fullt läsbart.

Read Full Post »

I begynnelsen var

Olle Bergmans Bibliska ord är en tunn bok om diverse ord och uttryck som från böckernas bok, (och någon gång mer allmän kristendom) fastnat i svenska språket, och lite om vidhäftande historia. En del bör vara hyfsat bekant för den bildade, som vad apostlahästarna syftar på, medan annat är mer obskyrt, som att »mackapär« kommer från (de enligt Svenska kyrkan ej kanoniska) böckerna om Mackabéerna, som för en kort tid återupprättade den judiska staten.

Texterna är korta och snabblästa, men så är det inga djupare lärdomar som meddelas. Man får ganska exakt vad man väntar sig, och med tanke på omfånget är det inte så där jättemycket. Syftet var enligt inledningen att öka förståelsen för hur mycket Bibeln faktiskt påverkat oss, men det är rätt tveksamt om det lyckats.

Read Full Post »

Det svaga könet

Under läsningen av Love’s labour’s lost kom jag faktiskt att tänka på Strindberg: inte så mycket på grund av allt rim och de ibland dåliga ordskämten (och de är inte ens så dåliga att de blir bra igen), utan på grund av att grundhandlingen är något han skulle ha kunnat tota ihop i ett av sina mer misogyna ögonblick: Kungen av Navarra och hans hovmän får statsbesök av en fransk prinsessa med hovdamer. Trots att de svurit på att inte umgås med damer och istället studera tar de emot dem, blir alla blixtförälskade, och gör sedan bort sig i försöken att behaga damerna som bara driver med dem.

Och ja, hade det inte varit för humorn, och det möjligen mer uppsluppna avslutet i den förlorade Love’s labour’s won, så hade det kunnat vara en bitter diatrib mot kvinnor som leker med mäns känslor och ena stunder eggar dem för att i nästa vara svala och avvisande. Men nu skrattar man med dem åt männens ibland klumpiga försök att vinna sina hjärtans utvalda (ibland också utan dem, när männen försöker dölja sin kärlek från varandra).

Men ändå: det är inte bara de stora mängderna rim, och de inlagda sonetterna som utmärker pjäsen. Det är som sagt också en slags komedi utan naturligt slut, då männen istället för bröllop får uppdrag att utföra innan kvinnorna kanske kan tänka sig att älska dem, och en pjäs nästan helt utan handling (förutom ovanstående finns också en bombastisk riddare, en pedantisk skolmästare och en kurat med på ett litet hörn, men ej heller där finns det egentligen mycket mer än rena ordväxlingar att driva pjäsen med). Det betyder inte att det är dåligt, men man önskar sig ändå nästan en bra skurk för variationens skull. Ett par förväxlade brev och en tjuvlyssnad plan räcker långt, men inte lika länge som en Don John.

Read Full Post »

Tlön

Mellan Svarta och Kaspiska havens stränder bodde mot de mörka århundradenas slut ett folk om vilket än mindre är känt än folk i allmänhet under denna allmänt källfattiga tid, men som tack vare det som faktiskt är känt är fascinerande nog: kazarerna kan vara det enda icke-semitiska folk som konverterat till judendom (och menas av vissa vara upphovet till asckenazerna). Vidare var de allierade med Bysans mot de muslimska staterna, men övergavs av de romerska arvtagarna och föll till slut för Kievryska trupper. Utöver detta är mycket lite känt med säkerhet.

Detta folk, och dess religion, utgör centrum i Milorad Pavićs Kazarisk uppslagsbok. Egentligen handlar den minst lika mycket om en grupp 1600-talsmänniskor som fattat intresse för dem och försöker hitta källor som behandlar den debatt mellan företrädare för de tre bokreligionerna som skall ha föregått deras konvertering. (Boken finns i två varianter, kvinnlig och manlig. Skillnaden är ett enda stycke).

Som namnet uppger är det fråga om en uppslagsbok: man läser inte kapitel, utan tre olika uppslagsverk (ett kristet, ett muslimskt, och ett judiskt), som förutom några jämförelsevis kortfattade upplysningar om kazarerna och debatten (som varje del hävdar att just dess religion gick segrande ur) främst handlar om var sin kompilator av uppslagsverket, vilka dessutom är kopplade till varandra genom drömmar. Alla söker de källor från de andra religionerna till den kazariska polemiken, alla kommer de att mötas och dö under ett dygn. Sedan finns också i vardera delen också ett uppslagsord om en modern forskare som också börjat intressera sig för kazarerna.

Det är knappast någon form av realism: förutom det viktiga temat med förändringar i drömmar (där två personer alltid växlar sin vakenhet, så att när den ene är vaken sover den andre och drömmer hans verklighet) så finns ständiga småabsurda infall som inte tycks kopplade till något annat. Det är det stora verket som är riktigt imponerande, med den absurda värld som tecknas med kvinnor med två tummar per hand, sabelmästare som tränar i absolut mörker, ynglingar med halvgrå mustascher, ägg som låter en byta en dag mot en annan och illuminatörer som bara får teckna med högerhanden. De smärre inslagen som inte leder någon vart är då mindre roliga och i längden mer tröttande.

Read Full Post »

Kronjuvelsstöld

Kung Ottokars spira är nog Hergés första riktiga fullträff: inte för att historien innehåller några element som tillkommit, utan för att berättande och miljöer är såpass väl genomförda: från den inledande spänningen när Tintin försöker nå den syldaviska huvudstaden Klow innan professor Halambique, över försöken astt lista ut hur den mystiska spiran stulits ur ett låst, avspärrat rum fram till slutets spännande jakt för att få tag i spiran igen och föra den tillbaka för att hindra Borduriens försök att ansluta Syldavien.

Allt hänger samman, inget verkar direkt överflödigt (även om man undrar över alla dessa komplotter som tycks omfatta varenda polischef och överste men som alltid hållts hemliga fram till dess att Tintin snubblar över dem). Man får träffa Bianca Castafiore och några lite halvtrista skämt om hur horribelt det är med opera, men å andra sidan får Dupond och Dupont gott om tid och faktiskt visa sig ha viss kompetens och förmåga (på ungefär nivån doktor Watson, vilket är bättre än de normalt klarar). Milou får också hjälpa till och klara frestelser.

Som sagt, väl berättat, med ett par spännande och relevanta mysterier, bra hanterad exotism och vältecknade miljöer.

Read Full Post »

Språkuppror

Så som redan har påpekats ett par gågner, men som troligen fortfarande inte riktigt har gått hem, så är den svenska Halim i Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött skriver på inte förortssvenska, utan en pastisch på sådan (det sägs ju för tusan rakt ut i boken också!) . Halim, förstår man snart, har börjat bete sig som nidbilden av stökig invadrargrabb på senare tid: efter att hans mamma dött och han och pappa flyttat och han börjat på högstadiet.

Före allt detta var han en duktig elev, med bra omdöme från lärare. Nu kämpar han för att klara godtjänt, har en egen stödlärare, men klottrar hellre ner toaletter och skolkar än pluggar. På fritiden hjälper han pappa i dennes loppaffär, eller hänger med Dalanda som bor i deras gamla hemområde, och lyssnar på skvaller därifrån och får sig itutat hur grymt mäktiga araber och afrikaner är: allt från Hannibal och Saladin till filosofer och vetenskapsmän. Lägg på allmän tonårsdumhet och -ångest och det är klart han har skev verklighetsbild.

Och det fina är att detta framkommer: man förstår snart att man inte skall lita på allt Halim skriver, men också hur ont han har, hur gärna han vill att hans pappa skall vara en stolt arab som gör motstånd mot rasism och Israels ockupation och allt annat, trots att han mest tycks vilja leva sitt liv i det nya landet.  Till slut går dock inte självbilden av sig själv som smart övermänniska riktigt att hålla ihop längre, och frågan är om han skall orka stå ut som den stolta invandraren som inte släpper något av det svenska inpå sig?

Det är bra, smart och välskrivet: även om språket inte är riktig invandrarsvenska övertygar det ändå som den sorts överdrivna jargong som man kan vänta sig från den som söker en identitet, och även om man ser hur dumt Halim beter sig tycker man fortfarande om honom nog att vilja se honom göra bättre.

Read Full Post »