Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Recensioner’ Category

Daniel Anderssons Indianska religioner har en titel som, emedan inte helt felaktig, ändå är missvisande. Boken handlar förvisso till bland annat om indianska religioner, men bara specifikt de som hörde hemma i Mellanamerika, de dystra trossystem som lät tusentals människor offras till gudar med namn som Xipe Totec och Huitzilopochtli för att hålla uppe världsordningen. Om dessa religioner berättas tämligen omständligt, vanligen med utgångspunkt i en viss region där den allmänna historien förklaras innan några få korta ord sägs om de gudar som dyrkades där.

Man får ibland känslan av att man måste läsa boken minst två gånger för att verkligen kunna förstå den, så rörigt är upplägget: det hänvisas till efterkommande folks bruk, till seder som senare i boken, till gudar som beskrivs först mot dess slut. Lägg därtill att författaren generöst bjuder på akademisk vokabulär, ofta med märkliga eller direkt felaktiga förklaringar (syllabisk skrift förklaras till exempel som att ett tecken står för ”ett enda ljud”, vilket är definitionen på alfabetisk skrift; korrekt hade varit ”en enda stavelse”), och resultatet blir att läsaren får anstränga sig onödigt mycket.

Rörigheten gäller även ämnet: visst, det är svårt att särskilja religion från övrigt samhälle, speciellt om man inte vill reducera den till ren mytologi, men här blir det lite för mycket allmänarkeologi. Likaså finns det konstigheter i detaljer. Ett nytt exempel: det sägs att eftersom olmekernas La Venta och den mer bekanta Teotihuacan byggdes med stadsplaner 8 respektive 17 graders vinkel till nordaxeln så var »byggnaderna konstruerade efter speciella stjärn- och planetkonjunktioner«. Det kan de förvisso mycket väl ha varit, men utan ytterligare led i argumentet så skulle det lika gärna, mutatis mutandis, kunna appliceras på Manhattan eller Lidköping.

Men visst, orkar man sortera bort alla beskrivningar av naturlägen och årtal, så finns det en hel del lärdom. Frågan är dock om det är mödan värt det, eller om man inte bara skall läsa Wikipedia istället.

Annonser

Read Full Post »

Timon of Athens kan vara Shakespeares minst spelade verk (möjligen i konkurrens med något av historiespelen). Det har länge setts som oavslutat, experimentellt, kanske till och med kontaminerat genom samarbete med någon annan författare (horribla tanke). Det låter sig inte delas in i fem akter (vilket, oavsett att man numera vanligen nöjer sig med en paus, tydligen är viktigt), det är en tragedi (med termens ursprungliga mening), där huvudpersonen inte dör på scen, det finns en bihandling som helt plötsligt börjar och som visserligen interagerar med huvudhandlingen men vars relevans är svår att se, och det innehåller en lång scen där huvudpersonen gömmer sig i skogen och interagerar med en hel räcka personer, dock utan att det blir mycket av handling av det. Vissa delar av handlingen rinner ut i sanden. Dessutom är den kort. Och enda anledningen till att pjäsen bevarats och vi ens vet att den skrivits tycks vara att det var något problem när Troilus och Cresseida skulle tryckas i Första folianten, så att Timon fick bli inhoppare.

John Jowett, redaktör för Oxfordutgåvan, erkänner många av dessa problem (i synnerhet det där med samarbete med en annan författare, identifierad som Thomas Middleton baserat på diverse statistisk textanalys, även om han kanske inte riktigt ser det som ett problem). Problemet med längden tycks han nästan själv vilja åtgärda, medelst ett förord av ovanlig längd, längre än till och med andra i serien: i denna volym är den kritiska apparaten av samma omfång som själva texten. Däremot tycks han inte anse att det gör Timon till en misslyckad pjäs: det finns vissa partier som förvisso med fördel kan strykas, och annat som kanske skulle behöva förankras bättre, men han tycks mena att det är en högst spelbar pjäs, som dessutom kan ta publiken med överraskning då den är mindre känd än mycket annat av Shakespeares hand.

Själva handlingen är snabbt sammanfattad: Timon tycks leva för att visa upp sin generositet, ger flådiga fester och skänker bort dyra gåvor. En dag tar pengarna slut, och han försöker hålla sig flytande genom att låna av sina »vänner«, som dock vägrar, varför han till slut flyr ut i skogen för att leva enstöringsliv. Samtidigt förvisas Alkibiades från staden då han alltför ivrigt försvarat en soldat mot en anklagelse för dråp. Timon, som nu hatar mänskligheten och rikedomen, hittar guld, och ger bort till diverse folks om av olika anledningar söker upp honom, innan han dör, varefter Alkibiades försonas med Atens styresmän och allt är över.

Det ges en del möjligheter till härligt bittra tirader, och det förekommer en cynisk filosof som kommer med ovälkommet insiktsfulla kommentarer, men oavsett detta är det svårt att bortse från att pjäsen tycks oavslutad: bud skickas till personer men man får aldrig höra något om svaret, avslutningen är oväntat klumpig, hatet mot mänskligheten som Timon uppvisar leds aldrig över i ens partiell försoning som i Kung Lear. Men, alla aber till trots: det är trots allt Shakespeare, och även om Middleton tycks vara en andraplansfigur så var han dock en del av den engelska teaterns gyllene ålder, och skriver flyhänt han också. Kanske inte det bästa av Shakespeare, men om det här är hans sämsta så har han mycket lite anledning att skämmas.

Read Full Post »

I tredje delen av The wicked + the divine, Commerical suicide, börjar vi kanske äntligen få en känsla för vad det hela kommer gå ut på: idén med gudar återfödda som popstjärnor är kul i sig själv, men det är inte en historia. Nu vet vi dock mer om vem Ananke är och lite av vad hon tydligen vill ska hända, och med tanke på att hon tycks vara den ende som lever genom århundradena och har överblick borde detta innebära att vi kommit närmare en berättelse.

Hennes plan verkar också gå som den skall: Baal attackerar och fångar in Morrigan, vi får se Tara för första gången (hon hatar att vara gud, och hur det gjort det ännu svårare för folk att se hennes person och inte bara hennes utseende), och vi får inblickar i vilka Wodan, Amaterasu, Baphomet och Morrigan samt Sakhmet är (vad vi redan visste, eller anade: jättelik rövhatt, snäll och välmenande, nihilistiska gothar samt hedonist. Nu dock med detaljer).

Eftersom ordinarie tecknare Jamie McKelvie tydligen var upptagen med annat har fyra av de fem delarna tecknats av olika gäster, med varierande stilar: de flesta skulle var för sig kunna ersätta McKelvie utan att det verkade alltför underligt, förutom Brandon Graham som gjort den sista delen: hans stil är betydligt mindre utarbetad och mindre konsekvent i former. För en del står McKelvie som artist, men det innebär egentligen främst att han tagit sitt tidigare arbete och omarbetat det, bytt ut bakgrunder och lagt på artefakter och sedan har det försett med ny dialog.

Fortfarande är det en serie som ofta satsar lite mer på stil än att berätta så tydligt som möjligt. I avsnittet om Tara, den av gudarna som verkar ha fått än mer än de andra – de är, förutom Woden, unga och vackra, medan hon är otroligt snygg – får man se lite mörker som verkar ha koppling till en riktig verklighet med näthat och att tvingas bli något man inte vill vara, men annars känns de flesta konflikterna antingen helt kopplade till konceptet, eller ganska meningslösa. Nåväl, nu närmar vi oss som sagt pudelns kärna, så det finns god chans till att förvirringen lättar. I alla fall lite.

Read Full Post »

Skivvärlden är troligen den enda plats på vilken tryckpressen med lösa typer uppfanns efter filmkameran. Men i The truth har den slutligen nått Ankh-Morpork, och resulterar i ett annat tekniksprång: den används till att börja med inte för att trycka böcker, utan reklamplanscher (knappast en överraskning för de som känner Ankh-Morporkianerna), samt en tidning. Wilhelm de Worde, en ung man som inte avsagt sig adelsnamnet endast då han inte tycks veta att de kanske vore möjligt, blir den förste chefredaktören, och har snart en liten redaktion bestående av honom själv, Sacharissa Cripslock (reporter och redigerare), Otto Chriek (fotograf och vampyr) och Gunilla(!) Goodmountain (tryckchef och sättare).

Skivvärlden vore inte skivvärlden om inte mer saker började hända. Den här gången är det åter det gamla vanliga: ett försök att ersätta lord Vetinary, denna gång genom två inhyrda specialister, Mr Pin och Mr Tulip, i den vanliga gangsterskolan med en smartare och mer behärskad och en som är mindre av båda delarna (men med obligatoriskt specialintresse). En oförsiktig skribent hade möjligen kallat den senare mervåldsam, men det hade inte varit något som egentligen utmärkte honom. Nåväl, firma Pin och Tulip är väl kompetenta och farliga, men knappast det mest skräckinjagande sådana par man sett.

Det som kanske är mest spännande är att denna handling ju ursprungligen är stadsvaktens område: Sam Vimes och hans underlydande spelar också stor roll, men det är intressant att se dem utifrån, och som hinder som ibland måste rundas, vilket William gör med bravur. Mer överraskande är kanske sättet Vetinary tas ut ur historien – man kan inte undgå känslan av att skulle han få scentid när komplotten väl satts i rörelse, så skulle han snabbt ha plockat den i bitar och kommit med lämpliga straff. Stannar man inte upp och tänker på sådant ger boken som vanligt god underhållning och en del att tänka på.

Read Full Post »

Kunskapen om antikens filosofi har nått oss på många vägar; av vissa filosofer finns mycket av deras egna texter bevarat, av andra nästan inget, utan de står endast att läsa om i andras sammandrag och polemik. Platon och Aristoteles hör till de förra, Sokrates och Epikuros till de senare. För Epikuros, liksom flera andra, är en av de allra viktigaste källorna Diogenes Laertios Berömda filosofers liv och läror, en filosofihistoria uppdelad på tio böcker, med stark biografisk inriktning.

Laertios levde troligen under 200-talet e.Kr., vilket framgår av vilka andra författare han citerar. I övrigt har vi inga biografiska fakta att tillgå om honom. Han är en tämligen skvallrig och osjälvständig författare, omdömen som inte enbart skall ses som negativa. Hans tendens att fokusera på anekdoter ur filosofernas liv snarare än deras läror är stundom frustrerande, men å andra sidan gör hans oförmåga att ta ställning att läsaren slipper fundera på var filosofernas egna åsikter slutar och författarens tar vid. Det anekdotiska tycks också i varje fall för kynikerna ge tämligen gott resultat, och oförmågan att ta ställning tycks kongenial med Epikuros (den ende filosof han tar i försvar mot belackarna) och dennes utläggning om de astronomiska fenomenen och att det är viktigare att nå sinnesfrid än att dogmatiskt hänge sig åt en viss förklaring.

Verket har försetts med en komplett svensk översättning av Johan Flemberg, och läsaren konstaterar med förtjusning att det är ett verk för den arbetande läsaren: det finns såväl ett gediget register som ordentlig apparatur för notering av emendationer och lakuner; något mindre glädjande är att alla noter placerats efter texten, vilket leder till ett fasligt bläddrande, då femhundra sidors grundtext utökats med noter omfattande fjärdedelen så många sidor. Som läsare lär man sig snabbt att en del av dessa tämligen säkert går att hoppa över, då behovet av upplysningar om exakt versmått när prosan avbryts är begränsat; de som rör själva texten och dess innehåll i övrigt är av desto större värde.

Som den enda bevarade antika filosofihistoriken är Berömda filosofers liv och läror av oskattbart värde. Montaigne tyckte att det hade ett behövts ett dussin Laertios, ett omdöme man gärna skulle instämma i om man fick komma med vissa förbehåll: trots att han har sina goda sidor skulle nog de flesta hålla med om att det hade varit önskvärt om de där tio hade varit lite mindre intresserade av pikanta detaljer ur filosofernas liv och ägnat deras läror mer möda. Likfullt är Laertios vad som finns att tillgå, och det är inte fy skam det.

Read Full Post »

I Ms Marvel: Damage per second hittar vi tre olika berättelser. Alla tre handlar till viss del om att Kamala och hennes vänner måste acceptera att Bruno stuckit till Wakanda på stipendie för att komma bort från Ms Marvel, men de har även andra element. Den första historien är egentligen rätt fristående: det drar ihop sig till lokalval i Jersey City, och någon har ägnat sig åt hastig omorganisering av valdistrikten. Det visar sig vara Hydra som ligger bakom, men hela historien är egentligen mest till för att berätta för läsarna hur man röstar och vilka rättigheter man har. Det skulle kanske inte funkat hälften så bra om det vore någon annan superhjälte som fått det på sitt bord, men här passar det väl in med hur Ms Marvel tidigare arbetat när hon varit som bäst.

Liknande saker går även att säga om den andra historien, en längre sak om hur någon hackar sig in i datorer och hotar att sprida hemligheter – bland annat Kamalas hemliga identitet, men också sådant som vem som skrivit kärleksbrev till vem och annat som inte heller är så roligt för en gymnasieelev att få spritt till allmänt beskådande. Även om delar av upplägget är lite pinsamt och obegripligt (det är märkligt, men inte ens i superhjälteberättelser kan man ta sig vilka friheter som helst. Att kunna hacka sig in i vilken telefon eller dator som helst är knappt fantastik, men att samma program kan ta över människor hur som helst blir direkt osannolikt), så är själva grundproblemet reellt och lösningarna optimistiska men inte helt orimliga, och historien lyckas bättre än vad Civil War II gjorde med att fösa samman Ms Marvel med Kamalas vänner på ett effektivt sätt.

Den sista historien, som dock tidsmässigt verkar äga rum före den andra, handlar om Bruno i Wakanda, där han hjälper sin rumskompis bryta sig in i ett komplex för att kunna imponera på en tjej. Återigen lite av en engångshändelse, kanske lite för mycket av introduktion, men inte oäven annars.

Read Full Post »

De är luriga, britterna: när man tror man har någorlunda grepp på dem snor de runt och så står man där med endast luft i näven. Ta H.E. Bates The darling buds of May; inte fasen kunde man tro att denna lilla historia utan skönjbar syftning mer än att följa en familj fri från hämningar under några försommardagar skulle ha potential att bli en storsäljare, med fyra uppföljare och en tv-serie (30 år efter boken), som dessutom blev Catherine Zeta-Jones genombrott.

Ty det är svårt att se riktigt vart boken vill: det är knappast parodi, trots att den börjar med att den stele Cedric Charlton, tjänsteman på skatteverket, kommer för att försöka få far Larkin att deklarera, vilket denne i det längsta undviker. Familjen Larkin läses kanske idag som en satir över kapitalistisk hedonism, med storkonsumtion av tv-apparater, bilar, mat och dryck som njutningsmedel: men när boken skrevs i slutet på 50-talet detta snarare utopi. Verkligheten för de som tidigare haft lite pengar – inga våldsamma mängder, utan tillräckligt för att de skulle ses som medelklass – var ju snarast den som flera bifigurer hamnat i: dekis, inga pengar till tjänstefolk och förfallande hem. Tjänstefolk har förvisso inte Larkins heller, men mor i huset är kapabel kocka, och de sex ungarna verkar väluppfostrade, dock inte mer än rimligt, så det ordnar sig ändå ganska bra.

Kanske grundades bokens framgångar i  just denna flykt till en verklighet där man inte bara kan överleva på skrothandel, jordgubbsplockning och skatteflykt (dock inte avancerad sådan), utan även må gott: äta stora frukostar, dricka cocktails och hålla sig med ponny. Skulle äldsta dottern Mariette, en ung skönhet, visa sig gravid så är det inte så farligt, alltid löser det sig på något sätt. Får man besök slaktar man bara en extra gås. Kan man spela grannen ett oskyldigt spratt gör man det.

Låter detta bekant? Finns det möjligen en geografiskt mer närliggande familj med liknande filosofi? Jo, visst tusan: flytta Larkins till Mumindalen och de skulle knappast stå ut – möjligen genom att de saknar de svartare dragen, och deras livsglädje är aningen mer köttslig. Lika intressanta som Mumintrollet och vänner är de dock knappast, och även om det inte är någon direkt dålig bok funderar man fortfarande på varför just detta blev ett mindre fenomen.

Read Full Post »

Older Posts »