Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Recensioner’ Category

Den tredje delen i Atlantis utgivning av Plutarkos Moralia (tillika med den tredje formgivningen) i översättning av Sven-Tage Teodorsson har underrubriken Pedagogik och politik, vilket måhända ger sken av ett tråkigare innehåll än vad som är fallet. Jag är beredd att medge att utläggningar om poesins möjligheter att användas i undervisning (stora, men riskfyllda), eller om filosofer bör ge sig i lag med politiker eller hålla sig fria från sådant för att behålla sitt goda rykte inte är så värst spännande, men annat här är desto roligare.

Främst är två texter: en som behandlar frågan om äldre personer bör fortsätta ägna sig åt politik, samt en om djurens eventuella intelligens. Den förra skulle i dessa dagar kunna framstå som rena satiren när den talar om hur äldre personers värdighet och erfarenhet är tillgångar som absolut inte bör undandragas världen, men den har faktiskt ett litet förbehåll om att detta endast gäller de som sysslat med politik en längre tid, och att personer som ger sig på området på äldre dagar lätt gör sig till åtlöje.

Den senare kan synas något malplacerad, och har tydligen främst tagits med då den getts formen av en debatt mellan två unga män, som skall försöka övertyga tre äldre åhörare om det är djuren på land eller i vatten som har den främsta intelligensen; detta användes dock veterligt inte som undervisningsform under antiken. Textens egentliga syfte är också snarare att ge argument för att djur är intelligenta och förtjänar att behandlas därefter, vilket bland annat innebär att de inte skall slaktas för mat. Även om vi idag inte tar alla de exempel som läggs fram som äkta belägg för intelligens så är själva debatten och de former den förs i påfallande aktuella, inte bara med tillämpning på djur utan även på maskiner, då frågan inte handlar så mycket om vilka egenskaper ett djur eller en maskin har, utan vad som kan kallas intelligens.

Andra texter är av mer blandat värde: läsvärda och ibland överraskande, exempel på hur antikens tankevärld ibland skiljer sig totalt från vår, ibland ligger förbluffande nära. Teodorssons översättning är på det hela taget behaglig, även om jag ogillar den horribla termen »social kompetens«, som inte bara luktar platsannons, utan också är lätt nattstånden. Annars finns det ingen anledning att inte rekommendera detta.

Annonser

Read Full Post »

Jag är inte helt säker på exakt vad den person som valde ut Marilynne Robinsons When I was a child I read books till mig tänkte: var det ett misstag, likt det jag gjorde på grund av titeln och baksidestexten, menat att vara en bok med essäer om litteratur, eller var det fullt medvetet att jag fick en bok som i mångt och mycket utgår från kristen, närmare bestämt kalvinistisk, tro för att behandla olika ämnen med koppling till dagens amerikanska intellektuella klimat? (Jag ser att hon läst andra böcker av henne, så helt oväntat var det nog inte).

Nåväl, för att börja med det negativa: jag håller inte med om vissa av de utfall mot vetenskap som görs – det är lätt att hålla med i att den reduktionism som ligger bakom begrepp som homo economicus eller det eviga sökandet efter egenintresset i evolutionsbiologin rent filosofiskt är deprimerande andefattigt, men jag är inte lika beredd på att skriva under på att bara för att människans intellekt står i en klass för sig så är det ett tecken på inneboende gudomlighet; vid tillfälle så framför författaren även någon halvfärdig teori som på ett vagt sätt kopplar samman kärnavfall dumpat i haven och klimatförändringar och en tro att haven inte figurerar i vetenskapens teorier om de senare. Sådant borde enkelt kunnat klaras upp av ett samtal med någon det minsta seriös forskare.

Däremot är den kritik som framförs mot samtiden ofta skrämmande exakt; boken har under de fem år som gått sedan den utgavs snarast blivit än mer aktuell, med ett USA som i allt högre grad verkar falla samman i tribalism och hårdnackat vidhållande av världsuppfattningar som utifrån verkar mer än lovligt enögda, oavsett om det beror på att man väljer att tro att de värderingar man själv står för alltid varit definierande, eller om man ser hur andras värderingar perniciöst styrt historien med onödigt lidande som följd (ett särskilt relevant exempel är de högljudda ropen om Amerika som ett kristet land. Man skulle kunna tro att en nation grundad och byggd till stor del av människor som flytt från religiöst förtryck skulle ha vett att undvika sådant. Ack nej).

Annan kritik framstår från en europeisk horisont som något mindre brännande: att ärerädda Gamla testamentet som moraliskt rättesnöre framstår här som ett något udda företag, då inte heller det nya hålls i den aktning det en gång gjorde. Dessutom: visst är det en radikal gud som föreskriver att delar av åkrar inte skall skördas utan lämnas till fattiga och resande att bärga sin kost från, att landköp vart femtionde år skall gå tillbaka, och att lån skall avskrivas efter sju, och visst finns det rön som tyder på att det inte är den senare delen av meningar som »döda alla dem som pissat mot väggen« som skulle behövt ändras till idiomatisk svenska, men allt detta kan ju knappast helt frikänna den Gud som lovar att straffa avkomman intill tredje led, ja intill fjärde led skall de hemsökas. Gamla testamentets gud må ha försonande drag, men någon trevlig bekantskap är han knappast.

Så jo, nog är det välkommen mental exercis som Robinson bjuder in till, dessutom ur ett perspektiv som framstår som udda: att vara troende och att ställa sig politiskt till vänster är inte underligt i Sverige, men att inte göra det utifrån en sorts allmän snällhetsteologi är det sannerligen. Och oavsett vad man tycker om de religiösa argumenten så är dessa snarast bara en av de trådar som smälter samman i en enda protest: inför samtidens allt starkare drift mot att göra samhället intellektuellt urarva.

Read Full Post »

Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall ansluter till den satiriska tradition som lägger stor vikt vid människors fysiska förehavanden: tydligen är det bästa sättet att göra någon till åtlöje att skildra henom som sexuellt avvikande, gärna dessutom avvikande vad gäller andra kroppsliga funktioner. Det är alltså inte förvånande att den person som här främst står med sökarljuset mot sig, Herman Göring, inte bara framställs som erotoman utan även som morfinist, groteskt överviktig (något som söks döljas under specialsydda uniformer) och storsupare, ej heller att de övriga nazikoryféer och enstaka fascister som dyker upp likaså framstår som deformerade såväl kroppsligt som i sina lustar (att båda rörelser predikade någon slags återgång till äldre, sundare seder gör ju sådan framställning extra ironisk), alternativt samtidigt naivt oförstående inför detta fenomen och livligt utnyttjande det.

Året är vilket fall 1936, Berlinolympiaden står för dörren, och på Görings germaniserade Karinhall skall den årliga jakten hållas: en jakt som endast hälften av de inbjudna kommer delta i, då andra hälften kommer tillbringa dagen i jaktstugor tillsammans med specialanskaffade horor. Till Karinhall skall förutom intrigerande nazister, utländska potentater, en balett av den lättare skolan, en man i miniubåt, en kader dvärgar som handhar Görings modelljärnväg och en trotskistisk infiltratör dessutom den norske spionen Roar Trøgesen ansluta, för att för Storbritanniens räkning försöka reda ut hur Görings aktier står sig mot de tillhöriga övriga i den tyska riksledningen.

Trots att den tryfferats med stora mängder pornografiskt material finns här trots allt en tämligen välskriven intrig: förvisso en som ämnar göra narr av möjligast många av Hitlers män och visa på rötan under den imposanta fasaden, men likaså en som framstår som rimligt logisk om de ystraste skildringarna av snusk och personliga excesser skärs bort. I synnerhet framstår Göring som såväl kroppsligen fragil och utsvävande som slug och imposant, en slags atavism från 1600-talet (eller varför inte ännu längre tillbaka: en av bokens mer oförglömliga scener placerar honom utklädd till vildman ovanpå en dresserad visent som han rider omkring i sin noggrant tuktade bokskog på). Nazisterna må i stycken vara narraktiga, men de är blodtörstiga narrar, som endast en kort tid till kommer hålla uppe den civiliserade masken: mycket av handlingen drivs fram av det stundande kriget i Spanien, och hur Tyskland kommer ställa sig.

Jägarna på Karinhall är inte en bok för den klemige: människoföraktet tar form i såväl pornografin som den snabbhet som man kasserar liv med, såväl mänskliga som animala. Det hela är förvisso byggt på mycket kunskap om dessa kretiner och kriminaldårar, men använder den i huvudsak för att ta någorlunda mått på narrdräkterna.

Read Full Post »

I och med Rolf Gustavssons biografi över Ingvar Carlsson når serien Sveriges statsministrar under 100 år fram till mitt levande minne; jag har i alla fall vaga hågkomster av inträdet i EU och Carlssons avgång, båda enligt Gustavsson högt klargörande händelser när man skall summera gärningen.

Avgången först: det är inte vanligt att som några och sextio, med ett bra val i ryggen, stor popularitet och vad det verkar en väg framåt efter svåra år utstakad, gå i pension. Många andra politiker skulle snarare ha suttit vidare till de tvingades avgå, eller åtminstone söka sig till nya utmaningar eller gå in i föreläsningssvängen. Icke Carlsson, som tycks leva i huvudsak som privatman. Han tycks också i likhet med flera socialdemokratiska företrädare ha behållit en måttlig syn på sig själv och tingen.

Vad gäller EU handlar det uppenbarligen mer om sakpolitik, och Carlssons aktiva insats som politiker. Han var uppenbarligen det självklara valet att efterträda Palme (ingen tydlig kronprins hade kunnat fostrats, så istället fick styresmannens vapenbroder träda in), även om hans egen vilja till detta var liten. I början tycks han också ha varit inställd på förvaltning, men fick ofta inrikta sig på att lösa kriser som de som orsakades av Bofors och Ebbe Carlsson. Runt 1990 blev det dock allt tydligare att förvaltning och förhoppningar om återgång till fornstora dagar inte längre räckte till, varpå Ingvar Carlsson tog sig an vad som verkligen skulle bli hans bestående verk: att förlösa socialdemokratin ur den egna självbilden, och lägga om kursen så att det gick att hitta nya lösningar i ett förändrat politiskt landskap.

Därmed EU, som tidigare hade varit otänkbart, dels på grund av neutraliteten, dels då Sverige menade reda sig själv bäst i ensamt majestät. Därmed ekonomisk uppgörelse, med band på LO:s krav, politik som syftade till att få ekonomin i balans och allmän liberalisering. Därmed också samarbete med borgerligheten, inklusive den på det personliga planet helt inkompatible Carl Bildt, låt vara med Bengt Westerberg som medlare.

Enligt Gustavssons tes, även om han inte framför det så, kan Carlsson därför i viss mån jämföras med den statsminister som lyfte upp honom till de höga taburetterna, ty Erlander var också han en nödlösning som visade sig bli mer lyckad än väntat.

Read Full Post »

Biskop Hans Brask i Linköping var en av senmedeltidens främsta potentater i Sverige; han är också en av de få som fastnat i det bredare historiemedvetandet, kanske främst tack vare den berättelse om en lapp dold i sigillet på beslutet om att avsätta ärkebiskop Gustav Trolle som Olaus Petri meddelat eftervärlden. Brask var dock även på andra sätt en dynamisk person, skicklig administratör och ett tag påvekyrkans främste försvarare inför Gustav Vasa, vilket ledde till att han tvingades fly landet. I senare tider har han även uppmärksammats för olika detaljer i den ekonomibok han lät kompilera under sin tid i Linköping, kanske allra främst för den måltidsordning som där finns; detta är det närmsta vi kan komma fulla menyer från svensk medeltid (ehuru precis innan den formella gränsen).

Det är alltså inte konstigt att det i samband med 500-årsdagen av hans biskopsvigning 1513 påbörjades arbeten inom medeltida måltidsforskning, bland annat översättningar av de delar av ekonomiboken som kan kopplas till kosthåll: förutom nämnda menyer också ett kalendarium över årets arbetsuppgifter samt en förteckning över vilket arbete de olika arbetarna som var kopplade till biskopens ägor hade att utföra. Dessa arbeten utmynnade bland annat i Biskop Brasks måltider, under redaktion av Magnus Gröntoft m.fl.

Denna bok återger inte bara nämnda översättningar, utan även en samling uppsatser inom skilda ämnen, från specialiserade som rekonstruktion över vilka skrivare som varit inblandade i ekonomiboken, till mer tillgängliga som en redogörelse för fiskkonsumtion under medeltiden (här kan noteras att den svenska julmatens äldsta kvarstående inslag, till stor del oförändrat genom århundradena, faktiskt är lutfisken). Däremellan finns texter som jämför biskopens kosthåll med den vid Vadstena kloster, liksom de överlämningsmåltider som tycks ha hållits när de aktiva rådmännen byttes ut i Stockholm, redogörelser för varför treskiftet slog eller inte slog igenom i olika landsändar, måltidens koppling till teologin, arkeologiska undersökningar av det gamla biskopspalatset (idag säte för landshövdingen i Östergötlands län), en genomgång av tekniken som användes i biskopens kvarn och såg (inklusive en viktig pusselbit för tidsbestämningen av införandet av vevaxeldrivna sågverk), teknik för ostframställning, samt en hel del annat.

Allt är väl inte riktat till den läsande allmänheten, men mycket kräver inte något särdeles intresse (och gör det de så är texterna så korta att man ändå snart är klara med dem). Måltidshistoria är dessutom närmast per definition intresseväckande, eftersom det rör ett område alla har personlig erfarenhet av och känslor kopplade till. Boken verkar dock förutsätta viss bildning om tidens politiska historia, men inte mer än att tio minuter med ett gott uppslagsverk bör vara tillräckligt. Lite värre är att den inledande översättningen av ekonomiboken ibland är knapphändig med förklarande noter; den svartsoppeliknande förtäring som då och då dyker upp under beteckningen »lummer« skulle behöva förklaras tidigare så att man inte tvingas vända sig till SAOB för att slippa undra om biskopen verkligen satt och knaprade städsegröna sporväxter.

Det finns mycket lärdom i detta verk, förmedlat med kunnighet och skrivförmåga, i vissa fall till och med god sådan. Vissa tendenser finns att enbart låta Brask agera affischnamn, men de flesta texter anknyter på ett fullt rimligt sätt till de texter de är menade som utvidgade kommentarer till. Är man intresserad av senmedeltida svensk kultur är detta ett fynd.

 

Read Full Post »

Neil Gaimans The ocean at the end of the lane kan möjligen beskrivas som den felande länken mellan Roald Dahls berättelser om barn utsatta för elaka vuxna och H.P. Lovecrafts kosmiska skräck: det är en bok där huvudpersonen, en 7-årig, tämligen räddhågad och boksynt gosse som vi aldrig får veta namnet på, träffar på Lettie, som tycks vara elva år och bor på en närliggande bondgård, och hjälper henne att binda ett fast monster i en närliggande skog – men får med sig ett frö från detta monster hem i sin kropp.

Fröet utvecklar sig sedermera till en hemsk barnpasserska som kallar sig Ursula Monkton, som fyller vår berättare med skräck: han vet att hon är monstret, och hon tycks ta över resten av familjen så hans lillasyster avgudar henne och hans far attraheras av henne (modern ser vi inte mycket av). Fly går inte. Ej heller att få ett meddelande till den uppenbart kapabla Lettie. När hjälpen till slut kommer, är den nästan värre än plågan.

Det är mycket skräck: för monster, vuxnas godtycke, att de närmsta vuxna skall vända sig mot en, att de skall separeras, och till slut också för varelser bortom vår förståelse. Det är förvisso ibland också ett idylliskt engelskt landskap, med varma sommardagar och närande mat och gammaldags sovrum med brasor och kattungar (och dessa bitar är mycket bra), men mest är det skräck. Och när det inte är det så är det paradoxer och obegripligheter.

Ursula Monkton är ett bra monster, lagom obegriplig och hemsk i sin blandning av makt och illvilja. De fågelliknande varelser som kommer efter henne är liksom det mesta i den vägen rätt tröttsamma. Ursula Monkton är en uppskalad variant av mänsklig ondska och förstörelse. Fåglarna äter upp verkligheten: de är abstrakta och förvisso farliga, men inte lika primalt skrämmande.

Läsvärt är det, visst, men inte oundgängligt.

Read Full Post »

Om namnen varit annorlunda, och vissa smärre meningar uteslutna, hade man fortfarande sisådär hundra sidor in i Kreutzersonaten nästan kunnat tro att författaren är en slags förvrängd August Strindberg, inte Leo Tolstoj. Eller, ja, nåja: språket är förvisso inte lika ekvilibristisk, och premisserna är ibland rakt motsatta Strindbergs, men slutsatserna kan likfullt kännas välbekanta.

Boken är i stort sett en enda lång monolog, framförd av en Pozdnysjev till ett berättarjag ombord på ett tåg någonstans i Ryssland. Redan från början framgår det att Pozdnysjev mördat sin hustru, och nu försöker han redogöra för varför, med en sorts nihilistisk kristendom som leder till ett fullständigt äckel inför den adliga världens sexualmoral: män går först till horor, och gifter sig sedan med kvinnor som lärt sig att inte bete sig stort bättre själva; hela systemet med baler och tillställningar, kvinnliga utstyrslar och frisyrer är ett enda koppleri. Människosläktet syfte är att lära sig kyskhet och sedan gå under.

Det är en djupt misantropisk människa som får orera; dock en med en originell blick där kvinnans underordning sägs vara orsaken till mycket av eländet. Hon skulle inte tvingas söka styra mannen genom de få medel hon har, och de båda skulle inte tvingas in i äktenskap drivna helt av lust. Man sitter där och nickar med i resonemanget i ena stunden bara för att nästa haja till och börja tycka att det är vansinne.

Sedan, efter dryga femtio sidors underlig filosofi, kommer den faktiska bakgrunden: ett äktenskap som nästan direkt började med gräl, följt av försoning. En allt starkare svartsjuka, och så till slut olyckan. Det är effektivt skildrat, men efter den originella inledningen så blir det lite väl konventionellt.

Read Full Post »

Older Posts »