Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Recensioner’ Category

Shakespeares första tetralogi är en märkligt disparat samling: de tre första delarna, som behandlar Henrik VI, anses höra till hans svagare nummer, medan den fjärde, Rikard III, hör till standardrepertoaren och är det enda rena krönikespelet som andra än engelskspråkiga vanligen intresserar sig för. Av de första är 1 Henry VI det som anses det svagaste numret, och kloka huvuden har brytt sig med frågan om Shakespeare överhuvudtaget skrivit särskilt mycket av det. Strukturen anses sund, det finns en handfull kortare rader som citeras, men annars har det mest uppförts som ett slags bihang till de två senare delarna (som eventuellt skrevs före denna).

Det finns annars en del att jobba med här: som vanligt bryr sig inte Shakespeare närmare om världsliga ting som historisk kronologi, och placerar handlingen i ett slags tänjbar tid efter Henrik V:s död. Fransmännen har börjat ta tillbaka hans erövringar, ledda av Jean d’Arc, medan Henriks gamla generaler står emot så gott de kan; på hemmaplan har en yngre generation börjat smida ränker mot varandra då titelpersonen alltmer visar sig vara en ineffektiv, svag karaktär som inte kan hålla ordning. Att allt kommer ta en ände med förskräckelse är snart tydligt.

Jean d’Arc, ja: mycket av pjäsens svaghet kommer från hur hon hanteras. Till en början tycks hon ha en moralisk styrka som gör att hon kan stå emot engelsmännen, ledda av den gamle krigsbussen John Talbot, men efter en första stark insats och trots att hon oftast ställer sig som en enkel, rättfram krigare som ser igenom högmod och retorik, så verkar hennes framgångar alltmer komma från trick och förräderi; mot pjäsens slut visar hon sig ha varit i förbund med djävlar, precis innan hon faller i engelsmännens händer och med alltmer desperata och motbjudande lögner försöker rädda sig själv. Jungfrun är synad och visade sig inte ens vara en charlatan, utan en häxa som engelsmännen med gott samvete kunde bränna.

1 Henry IV är alltså en i mycket okänd pjäs: så mycket märkligare då att den uppenbarligen stått modell för en av de mer kända lekarna i svensk litteratur: när Kalle Blomkvist och vänner leker röda och vita rosen så har de uppenbart läst just denna pjäs, och där valt ut en av de välljudande fraser som den trots allt har att bjuda på, och sedan broderat ytterligare på den, så att »tusen sinom tusen skola gå in i döden, och in i dödens natt«. Inte illa upplockat av en fjortonåring.

 

Annonser

Read Full Post »

Så, någon tyckte att som jag läst såväl Christie och Sayers, och dessutom i alla fall testat Marsh, så borde jag prova på också den fjärde deckardrottningen, Margery Allingham, och då i More work for the undertaker. Boken är ungefär halvvägs in i serien om hennes deckare Albert Campion, och även om hans privatliv inte är lika viktigt som Peter Wimseys så verkar det i alla fall något mer framträdande än det hos Poirot och Miss Marple; bortsett från en del material i början av boken är det dock inget större problem att följa med.

I likhet med Wimsey verkar Campion också vara en ädling med litterär bildning och en pålitlig betjänt, låt vara en mer högljudd sådan än Bunter. Också i likhet med Wimsey (i alla fall när han är som bäst) är det här inte främst ett intrikat pussel där man skall spräcka ett alibi eller liknade, utan en mer långsamt arbetande detektiv som till slut med en blandning av tur och förnuft klarar upp det hela. Förvisso: det finns ett pussel att lösa, men det är egentligen inte det mer allvarliga brottet.

I en gammal herrgård i en nedgången del av London bor en gammal bekant till Campion som hyr ut rummen, bland annat till barnen till den viktorianske lärde som en gång byggde huset och deras systerdotter. De är märkliga typer: de är alla helt hjälplösa på det sätt som man blir om man är mycket intelligent men aldrig fått lära sig göra något praktiskt, och de har inga pengar efter att en av dem lyckats köpa aktier i snart sagt varje konkursmässigt bolag som tänkas kan.

För ett år sedan dog en av dem, och nyligen ännu en i vad som verkade vara en hjärtattack, men nu har frågetecknen börjat hopa sig, och en gravöppning visar tidigt att det var förgiftning. Över gatan bor också en märklig dödgrävare, svåger till Campions betjänt Lugg: han har uppenbart något fuffens för sig, men sannolikt inte direkt med mordet att göra. Exakt vad är ett pussel som kanske går att lista ut, medan vem som är mördaren som sagt snarare landar i en fråga om motiv och vilja än ren möjlighet: det finns det många som haft.

Det här var rätt trevligt, och även om jag nu inte har ett jättestort sug efter att läsa pusseldeckare så tror jag jag skall vända mig till Allingham om jag får ett.

Read Full Post »

Man börjar känna igen honom på stilen nu, Fredrik Sjöberg: liksom flera tidigare böcker handlar Mamma är galen och pappa är full om diverse människoöden, belysta från en av ett fåtal punkter Sjöberg särskilt intresserar sig för. Här är det som oftast konst, någon annan gång kan det vara entomologi.

Det hela börjar med ett porträtt av två unga flickor, kusiner, målat på Rivieran under tjugotalet. En av de båda flickorna, konstnärens styvdotter, är välkänd i konsthistorien: hennes far var Ivar Arosenius, och hon kallas vanligen Lillan (egentligen hette hon Eva, men det var vad hennes mor, som i sin tur egentligen fått namnet Ida, kallades). Fadern till den andra, Hanna, är förresten också känd – John Gottowt var en framstående teaterman, idag kanske främst ihågkommen för sin medverkan  i Nosferatu, där han spelade rollen som Professor Bulwer, motsvarigheten till van Helsing. Från detta porträtt börjar en jakt på detaljer ur de tre närmast inblandade personernas liv.

Flickornas mormor hade skapat en framgångsrik mejerirörelse som en morbror övertagit och sedan sålt i rätt ögonblick och investerat pengarna klokt; idag utgör de stommen i fonder som donerar pengar till förtjänta studenter. Själva bar de också på konstnärsambitioner och lyckades också leta reda på mer eller mindre underliga karlar att få ihop det med. Konstnären var Anton Dich, en dansk som idag är närmast bortglömd men som med bättre tur hade kunnat räknas som en viktig modernist.

Och sedan är det naturligtvis allt annat; diverse sidospår här och där, detaljer som oväntat dyker upp eller går förlorade, Sjöbergs egen person som ibland oblygt strövar in, utvikningar som man ibland undrar vad det har med det hela att göra. Det är mycket trevligt och intressant, av få detaljer skapas en väv (skulle Sjöberg hållit sig till någorlunda säkra fakta hade bokens omfång blivit mycket litet) – det är överraskande och lite skrämmande hur många olika saker som visar sig hänga ihop. Man ser dock att även om författaren är duktig på att laga spiksoppa så blir det den här gången lite väl vattnigt, och man ser lite för tydligt hur han sträcker sig efter de där extra ingredienserna.

Det är en trevlig bok, men inte författarens främsta.

Read Full Post »

I tredje volymen av Rat queens, Demons, färdas de till den magiska skola som Hannah en gång studerat vid och kastats ut från. Vi möter dem på vägen dit, och Hannah får förklara varför de skall göra något sådant när hon tydligen inte kommer vara helt välkommen. Hennes mor har slutat svara när hon försöker nå henne, och hon vill veta varför. Efter att ha tagit hand om en lönnmördare ute efter Betsy kommer de fram, och får höra vad som hänt: hennes (styv)far har kastats i magisk fängelse efter att ha lett ett uppror, och hon är efterlyst (att ha en demon till biologisk far är tydligen ingen rekommendation).

Men innan vi kan nå någon form av slut på den historien så behöver de andra få lite utrymme. Dee söker upp ett bibliotek och vi får reda på mer om hennes nya roll som överstepräst, medan Betsy får tag på en mekanisk kälke och lurar med Violet på en åktur som slutar i en drakes grotta. Vi får sedan reda på mer om Hannah, och så slutar det här avsnittet i strid och olycka.

I volymen finns också en kortare historia om orchen Braga som vi stötte på i de tidigare avsnitten, och varför hon nu lever i människoland. Denna historia är egentligen rätt konventionell, och ställer inte fantasyklichéer på huvudet riktigt som huvudhandlingen gjort (förutom då att Braga uppenbarligen är transsexuell, men det är aldrig något som explicit kommenteras), men är ändå välskriven och intressant.

Huvudhistorien är då mer intressant, och har nu börjat verkligen få fart: till skillnad från förra boken lämnas vi här med en situation som tämligen omedelbart kommer behöva hanteras, och inte bara hintar om kommande komplikationer. Synd att det inte verkar ha blivit så mycket mer.

Read Full Post »

De historier som utgör ungefär nio tiondelar av den lilla volymen med Edgar Allan Poes Tales and poems är inte de man i första hand skulle vänta sig: här finns inga svarta katter, inga skvallrande hjärtan, inga fat med amontillado, inga pendlande yxor, inget hus Usher, ingen röd mask och ingen Auguste Dupin. (Det finns dock ett gigantiskt kyrkur med vässad minutvisare, som expedierar en dam med litterära pretentioner i en sorts självparodi). Det som finns tycks i huvudsak vara lite mindre kända berättelser av varjehanda art: en del är fortfarande ganska goda stämningsskapare, som »Metzergenstein«, men ofta tycks poängen förloras i vaga antydningar om hemska sjukdomar och odefinierade psykiska tillstånd och teorier som i »Morella«.

Det finns dock inte bara skräcknoveller, utan även tämligen humoristiska historier, som den om en student som med pokeransikte ställer till med upptåg, och kanske mest intressant, inte minst på grund av efterordet, »The unparalleled adventures of one Hans Pfaall«, om en nederländsk bälgreparatör som bygger en ballong och far till månen, en historia som liksom flera andra i sin berättarstil påminner mycket om hur Jules Verne senare skulle berätta om liknande sällsamma färder, även om denna inte är riktigt lika bra. Trots efterordet där han anklagar andra som beskrivit månfärder för att mest fuska med fysiken så gör även Poe det: han tycks ta det för givet att en ballong som stiger från jorden oundvikligen skall färdas i riktning mot månen och hamna i dess gravitationsfält, och även om han fyller rymden mellan kropparna med tunn atmosfär så är den ändå så tunn att den omöjligen skulle kunna hålla uppe ballongen. Han nöjer sig också med att beskriva själva resan, och struntar sedan i målet för den.

Det finns även en del berättelser om hypnotism (bland annat en som direkt hamnar i metafysik, helt onjutbar), aningen mindre fantastiska ballongfärder, besök på sinnessjukhus, en man som lägger en förmögenhet på att skapa det mest fulländade av landskap. Poe är inte så mycket ute efter skräckeffekter (även om det finns en del sådana) som att utforska psyket, mest lyckat och underligt kanske i »The imp of the perverse«, om den impuls som ibland uppstiger och får en att med öppna ögon gå rakt mot sina egna intressen.

Slutligen finns naturligtvis även hans poesi, mest känd naturligtvis den dikt om korpen som sitter på en byst och kraxar fram sitt »aldrig mer«, men även andra dikter om förlust och längtan, kanske främst i den experimentella dikten »The Bells«, om de klockor som ljuder ut under olika delar av livet, från bröllop och slädfärder till larm och dödsringningar.

Poe var en mer mångsidig författare än man normalt ser honom som, men även om han sällan helt blamerar sig och ibland kan nå mycket lyckade resultat känns ändå en hel del av detta extra material oavrundat, orimligt eller bara ointressant med lite avstånd till de fenomen eller teorier som behandlas.

Read Full Post »

Sam Vimes har fått det så bra att han kan längta tillbaka till de gamla, goda dagarna, då han var en enkel nattväktare i Ankh-Morpork. Nu  är han hertig, och kommendör, och gift, och snart far. Väldigt snart far. Fast han låter inte det spela roll, ej heller att det är den 25 maj, när en farlig mördare precis har ringats in: Vimes skall försöka ta fast honom själv. Tyvärr utspelar sig Night Watch samtidigt som händelserna i A thief of time, och det slutar med att han och mördaren slungas tillbaka tjugo år i tiden, till ett Ankh-Morpork utan Lord Vetinary och utan den moderna nattvakten.

Det finns dock en ung Sam Vimes där, och en stundande revolution, och en hel massa oskyldiga människor. Sam hamnar, med lite hjälp av historiemunkarna, i rollen som sin gamle mentor, väl medveten om att när han upplevde det hela första gången så slutade det med att sagde mentor dog ( i nutiden högtidshålls minnet av ett fåtal personer som var där: Vimes, Colon, Nobbs, Dibbler, Reg Shoe och Vetinary; en intressant inblick i varför Vimes står ut med dem, och spännande att se dem alla som yngre. Ingen av dem har riktigt hittat den roll de senare skall ha, men de är ändå klart på väg däråt).

Det hela blir snart till en sorts parisisk revolution, med hemliga poliser, kavallerister och barrikader, men också till ytterligare en utforskning av hur Vimes psyke fungerar och vad rättvisa och lag egentligen är, och varför. De gamla dagarna visar sig snart inte ha varit så värst goda: vakten var en ganska korrupt, feg organisation som dock genom Vimes omsorg snabbt blir en av de få försvararna av de människor som inte egentligen bryr sig om vem som styr så länge de inte bryr sig allt för mycket tillbaka. Utmärkt.

Read Full Post »

Andra delen av Dick Harrisons Englands historia, täckande 1600-idag är aningen mindre andfådd än den första: det är en kortare distans som skall täckas, även om närheten till nutiden gör att även det som måste täckas blir mer. Vill man karaktärisera perioden är det tämligen enkelt: det är de år då Storbritannien skapades, utvidgades till ett imperium, och sedan sönderföll. Just nu tycks den politiska cirkusen ha varvat ner, men annars har det senaste året varit ytterligare ett exempel på hur landet är inne i en längre nedgångsperiod. Tack och lov då att den världsordning som det i mångt och mycket var med att skapa och upprätthålla faktiskt är någorlunda förlåtande.

Om England som den moderna världens ursprung går det att säga mycket, men Harrison gör det sällan rakt ut: det är alltför mycket annat, främst politik och hastigt förbiilande författare, som skall hinnas med. När han någon gång stannar upp för att diskutera något, som huruvida upplysningstiden bör ses som en engelsk snarare än fransk produkt, så börjar man som läsare nästan undra vad som pågår.

Även om det är svårt att peka på något som helt missats så finns också fortsatt känslan av en viss flåsighet. Även om man kanske inte kan vänta sig att kapitlet om världskrigen skall bli så väldans djupa så känns det ändå som man får mer av allmänna översikter över krigsförloppen än studier av britternas insatser och inställningar.

Englands historia är vad de är: översiktsverk syftade att ge allmän orientering. Som sådana är de tämligen ordinära; det finns en del fläckar, inga speciellt lysande partier, och om de är rätt tunna så är virket ändå i huvudsak gediget.

Read Full Post »

Older Posts »