Om att skriva neger

Så är det då inte bara Huckleberry Finns äventyr som skall censureras för att den skamliga historien skall täckas över, utan även Ture Sventon i Paris: tydligen är det värre att säga ordet »neger« än att befolka sina böcker med stereotypa amerikaner och araber (i det senare fallet, bör hastigt påpekas, den snirkligt artige och belevade sortens arab).

Innan jag går närmare på ämnet bör jag först säga att jag visst förstår att man tycker att »neger« är ett förolämpande uttryck som bör undvikas; att döpa om kvarter i Karlstad och runda bakverk har jag således inga större problem med. Men. Det är något jäkligt obehagligt med de här ändringarna, liksom med det faktum att Pippi Långstrumps pappa ej längre är »negerkung« utan »kurrekurreduttkung«: de drabbar bara vad som ses som barnböcker. För Gud nåde den som skulle vilja ändra ett »neger« hos Strindberg och ge ut som normalupplaga – något sådant skulle knappast gillas. Att sedan folk som kan acceptera att vara en aning orättvisa bara det blir roligt ger ut en »feministisk Giftas« som är helt blank är en annan sak; satir som inte tar sig friheter blir knappast lyckad. Men barn skall tydligen skyddas även för mindre trevliga delar hos språket, och istället för att få en förklaring om varför det inte är bra att använda vissa ord bör de helst slippa utsättas för dem.

Sedan är det också intressant att man kan bli så känslig för att ett ord överhuvudtaget används, att man reagerar enbart på ordet och inte på sammanhanget: att Herr Omar i förklädnad kallas »neger« är tydligen betydligt värre än att förklädnaden åstadkommits med skokräm, eller att den roll han har att spela är som chaufför till det mer ljushudade paret Ture Sventon och Mrs Smith, och att Efraim Långstrump kallas »negerkung« är tydligen värre än den kolonialism som själva positionen faktiskt luktar. Hyckleriet kring Huckleberry Finns vän Jim är dock egentligen värst av allt: att han kallas »nigger« är tydligen inte OK, medan att istället reducera honom till »slav« är det. Jag förstår faktiskt inte alls hur man kan tro att en skildring av 1800-talets slavsamhälle i södern någonsin kan komma från skildringar av rasism, och att datta på lite ny färg för att täcka en av de mer framträdande men minst akuta fläckarna framstår mest som ett sätt att bevisa sin egen okunskap.

 

Read Full Post »

Förvirrande ord

Dagens tåglektyr var den eminenta Språktidningen, även tidigare här anmäld och reklamerad – se där en mening som man kan stanna till inför.  Ordet »anmälan« kan ju förutom den vanliga betydelsen även beteckna en recension (ett bruk jag gillar), och »reklamera« kan numera även betyda ›göra reklam för‹ (ett bruk jag ogillar). Det finns gott om sådana tvetydiga ord, eller ord som förändras helt med en enda bokstav – peta in ett »e« i »utlämna«, och vips har man strykt det man ville meddela. I andra fall beter sig inte prefixen som man förväntar sig: »be-« ger oftast bara en modifierad betydelse, som jaka–bejaka, men hamnar det framför »ivra« så är det raka motsatsen till uppmuntran som avses. Och att »bestrida en räkning« är kanske inte den mest lyckade formuleringen, när bestrida kan betyda ›betala‹ (»bestrida« har haft betydelsen ›sköta‹, till exempel har man kunnat »bestrida ett ämbete« (och till och med kunnat betäcka det!)).

Annars kan talesätt lätt förvanskas, av någon anledning särskilt de som involverar djur: björntjänster blir stora tjänster, krokodiltårar stora tårar, och syndabocken blir den som förtjänat att bära hundhuvudet från början. Riktigt förvirrat blir det när man skall välja tillbehör till maten: är det bra eller dåligt att lägga lök på sin lax? att ta grädde på moset? Lök och fisk är ju inte en särskilt vanlig kombination (undantaget löksill), så jag tror inte att lökbelagd lax är någon höjdare. Grädde på moset däremot, det låter inte så illa.

Fast allra mest misshandlade är nog de stackars oddsen, som kan gå upp och ned lite hur som helst, även hos bättre skribenter. Ursprungligen hör de ju hemma inom vadslagningen, och tänker man bara på det blir det återigen lätt att få det rätt: Höga odds betyder att någon bedömt sannolikheten som låg, och vågar därför ge mycket pengar till den som spelar på den. En högoddsare är följaktligen en osannolik vinnare.

Nu kanske någon språkliberal kommer och invänder att språk inte är statiskt och måste få utvecklas och bli rikare. Jovisst, men en utveckling som medför att ord och uttryck blir oanvändbara när ingen längre kan vara säker på vad som åsyftas berikar inte. Det utarmar, och borde därför beivras.

Read Full Post »

Auf Deutsch, letzte Teil

Så har nu Orm till slut kommit tillbaks till plundrat hem med bulgarguldet säkrat, Olof Sommarfågel har fått sin hämnd och sin brud, och alla har fått leva lyckliga i alla sina dagar. Dags således att summera detta läsprojekt: syftet har ju egentligen endast varit att bättra tyskan under nöjsammast möjliga former. Strängt taget är det väl bara bivillkoret som kan utvärderas någotsånär: föga förvånande har det varit lagom ansträngande och faktiskt tämligen roande – som läsupplevelse betraktat slår Die Abenteuer des Röde Orm rätt mycket som jag förstått mer av, och skulle så gjort även om jag inte haft facit tillhanda, samtidigt som den varit mer lättillgänglig än en del material jag läst på språk jag egentligen behärskar bättre.

Vad det gäller den bättrade tyskan tror jag mig ha märkt att en hel del ord fastnat som jag tidigare inte kunnat alls eller endast haft ett löst begrepp om. På lite högre nivå har jag väl vant mig en aning vid de tyska meningarnas något främmande uppbyggnad. Däremot tror jag knappast att min förmåga att själv göra mig förstådd har ökat nämnvärt.

Som bok att lära sig språk ifrån har Röde Orm en klar fördel, och en lika klar nackdel: den förra är att det är en väldigt konkret berättelse, den senare är Bengtssons lätt gammaldags prosa.  I enlighet med det Bengtssonska idealet är det hela tämligen befriat från introspektion och med fokus på vad som syns, hörs och någon gång luktas; när det någon gång fuskas här tillgrips en konstruktion med att det är Orm som vid hög ålder berättar om sina äventyr. Den Bengtssonska prosan var dock redan i sin samtid lätt gammaldags, om än beundrad, med sina plurala verbformer som dock här faktiskt lyckas samspela ovanligt väl med texten.

Om ett försök skall göras att anmärka på översättningen får väl sägas att den i det mesta verkar tämligen acceptabel – förutom fadäsen med Tokes replik och en del märkligheter där siffror ändrats utan att man kan skönja någon vettig orsak samt en del utelämnade meningar är dock mitt allmänna intryck att Röde Orm på det hela taget verkar vara en något blekare figur på tyska: Bengtssons exakta, lätt gammaldags prosa verkar ha slätats ut lite mer än jag väntat.

Det hela får sägas vara ett lyckat experiment på det hela taget. Snart kommer ett par försök att läsa böcker på tyska utan att ha läst dem på annat språk först, vilket lär bli minst lika intressant.

Read Full Post »

Auf Deutsch, fünfte Teil

Röde Orm-läsandet går mot sitt slut; han har nu träffat sin länge bortvarande bror Are, svårt stympad men med kunskap om var bulgarguldet vilar, och gett sig iväg för att hämta detta. Efter en lång och mödosam resa har han nu kommit till de patzinakers land, och där tvingats betala kungalösen för Svarthöfde, efter ännu ett av dessa märkliga sammanträffanden som Orm till sin inte ringa lycka råkar ut för vid kinkiga lägen – väl att märka utan att man som läsare kanske reagerar och finner dem tröttande.

Dagens anmärkning handlar dock om ett litet sammanträffande som skapat ett ganska intressant ord: barnafödsel heter tydligen på tyska, förutom »Geburt«, »Kinderkriege«, ett ord som inte står upptaget i min ordbok men som lätt låter sig dekonstrueras: »Kinder« är ›barn‹, medan »kriege« betyder ›att få‹, och inte skall förväxlas med det mer genomskinliga »Krieg«, även om kopplingen kanske ligger nära till hand för vissa föderskor – därom bör dock mer erfarna uttala sig.

Read Full Post »

Auf Deutsch, vierte Teil

Det går bättre och bättre med läsandet; nu har Orm avklarat sin Englandsresa och blivit ordentligt gift, han har satt sig i besittning av sin modersgård Gröning i Göinge och klarat sig undan smålänningars svek, han har fått såväl son som halva byggden döpt, och han har träffat den olycksalige magistern med den boccacciska bakgrundshistorien och fört denne till tinget vid Kraka sten. Där har Orm, förutom att ha suttit som nämndeman, också återsett Toke, varvid ett stycke oavsiktlig tysk komik uppstått: översättnigen av namnet på Orms svärd till »Blauzunge« är väl inte att göra sig lustig över, men vad gäller Tokes är det svårt för en svensk att inte fnissa: »Rödnäbba« har blivit »Rotschnabel«, vilket ju naturligtvis ter sig som ett svärd med besynnerlig skapnad. Nu är detta inte fullt så barockt som det verkar, och även i svenska har ordet »snabel« en gång kunnat betyda just ›näbb‹ – ordet är för övrigt besläktat med »snabb«, och även om SAOB svävar lite på målet tycks även »snyte« vara en släkting – men bilden av en stolt viking med snabelformat svärd är ändock ganska lustig.

Om själva läsandet finns annars inte mycket att berätta: det går bättre och bättre. För att återvända till detaljnivån har dock ett av de mest tyska av alla ord faktiskt lyckats smyga sig in i texten, utan att överättaren är att beskylla: nämnde magister utrustades ju som bekant av Grönings kvinnor med nya kläder inför vistelsen bland de hemska smålänningarna (man undrar vad exakt Bengtsson hade för skäl att ständigt driva sånt gyckel med dessa), och bland dessa persedlar fanns – just det, »lederhosen«.

Read Full Post »

1 miljon ord?

Dagens fånigaste »nyhet« står DN för, som har fått för sig att bara för att nån konstig webbplats använder ett konstigt sätt att räkna på, så har engelskan nyligen fått sitt miljonte ord. Detta är fnoskigt, eftersom det tyder på en total brist på förståelse för vad både ett språk och ett ord är. Naturligtvis går det inte att räkna hur många ord ett visst språk har; förutom de rent praktiska svårigheterna med att hålla en uppdaterad lista (jmf SAOB) så gör det faktum att vissa (bättre) språk skapar helt nya ord där andra bara skapar uttryck, beroende på inställning till särskrivning, att det är omöjligt att definiera vad som är att räkna som ett ord i de förra: »rosenknoppsformad« står knappast med i någon ordlista, och det är tveksamt om någon använt det förut, och ändå är det fullt förståeligt. I vilket fall, sagda webbplats tror dock bestämt att ett ord »finns« om det använts 25 000 gånger. Detta är om möjligt ännu fnoskigare: när såg ni senast någon använda ord som »normalspårig«, »bandvävstol« eller »tesaurera«? De är dock tveklöst svenska ord, upptagna i SAOL. Riktigt fnoskigt blir det dock när man får reda på vad det miljonte ordet är: Det är för det första inte nytt (det gällde även för vissa andra ord: vadå »noob« nyord?), för det andra lite för uppenbart tidsbundet för att man skall tro att allt gått rätt till, och för det tredje inte ens ett jävla ord. Det »miljonte ordet« är ett uttryck: »Web 2.0«.

Ibland vill man bara ha en stor jävla mecha att avreagera sig med.

Read Full Post »

Auf Deutsch, dritte Teil

Stackars tyskar. Där sitter de, och har avnjutit hela kung Haralds gästabud: de har sett Styrbjörns ankomst och hur kung Harald listar ut att det är just Styrbjörn, de har fått uppleva Toke nästan bryta ut i gråt över sin blodkorv (med timjan i), de har fått förklarat för sig vilken nytta man kan ha av långt hår och vet att »alle Jomsvikinger sind noch nicht tot«, de har fått reda på hur det går till på bröllop hos smålänningar, och de har fått se Siegfried (Sigtrygg) fingra på Orms halskedja, varefter Toke och Dyre har gått ut, utan att förglömma sina svärd, alltmedan Orm har oroat sig för att bli förkyld i kampen med Siegfried. Men när Toke så kommer in igen, och skall svara var Dyre blivit av, vad säger han då? Jo, »es dauerte eine Weile, aber nun ist die Sache in Ordnung gebracht«, en mening så enfaldig att ord icke räcker till, en mening som lika gärna hade kunnat handla om heminredning som tvekamp. Stackars, stackars tyskar.

Read Full Post »

Auf Deutsch, zweite Teil

Röde Orm-läsandet framskrider med förfärande långsamhet; en läshelg och -kväll har gått och jag har bara läst 130 sidor, även om detta inte innebär så lite i termer av handling; Orm har shanghajats, Salaman har uppfiskats ur vattnet, andalusiska borgar har plundrats, galärer har rotts, toledosvärd har erhållits, Santiago har härjats, Sankt Finnigans ö besökts och Kung Harald botats från tandvärk. Tyskan går bättre och bättre, nu händer det tämligen ofta att facit inte behöver anlitas alls även i längre stycken, även om »einig« fortfarande förvirrar – skall man verkligen få låta ett sånt ord betyda ›några‹? Annars finns det gott om märkliga små tyska ord: »neugirig« är lite mer genomskinligt än ›nyfiken‹, och vem kan inte undgå att skrocka förtjust över »zerquetscht«, ›krossad, mosad‹?

I morgon planerar jag att påbörja kapitlet om hur man drack jul hos kung Harald. Det är ett bra kapitel, inte miinst eftersom det har hela bokens mest kända replikskifte. Jag undrar hur det ter sig i tysk språkdräkt?

Read Full Post »

Auf Deutsch, bitte!

Så här på nationaldagen har jag inlett ett nytt läsprojekt: jag skall läsa böcker på tyska.  Någonstans har jag hört en anekdot om en polyglott, som lärde sig nya språk genom att läsa översättningar av De tre musketörerna. Vem han var minns jag dock inte, ej heller vem som berättade historien – även om Frans G Bengtsson är huvudmisstänkt – men eftersom jag inte kan historien om musketörerna särskilt bra har jag istället valt den närmsta analogen på svenska, den enda riktigt klassiska pojkboken som ändå har status och fortfarande läses: Röde Orm.

Eftersom det hela dock kräver en hel del jonglerande med böcker, och därför inte direkt lämpar sig för läsning vid sänglampans sken, kommer jag även göra våld på min tendens att som läsare vara seriellt monogam och varva med svenskspråkiga böcker; som planerat är högen med olästa böcker i princip tom – kvar finns ett par böcker som jag övergivit, två pocketböcker som är till för resor samt ett par andra böcker på tyska – och under sommaren skall jag därför försöka läsa om en del böcker.

Vad gäller de mer konkreta bitarna av planen är inledningen och första kapitlet nu avklarade, men det hela fortskrider rätt långsamt: den mest lämpade tekniken har visats sig vara att först läsa igenom varje stycke på svenska för att därefter försöka med tyskan. Det är kanske inte det allra mest njutbara sättet att läsa, men förhoppningsvis skall det hela gå bättre med tiden. Det hela går dock på det hela taget bättre än man kunde hoppas.

Read Full Post »

Årets nykomlingar

I går fick jag så årets första upplaga av den eminenta Språktidningen i min hand. Förutom en välkommen lätt uppstramning av layouten och sedvanligt läsvärda artiklar om allt möjligt, så fanns den kompletta listan över årets nyord. Liksom i fjol så är klimatet ämne för en stor grupp av dessa: ord som  ›Al Gore-vår‹ och ›klimatkompensation‹, men även tecken på en begynnande motreaktion som det lätt pejorativa ›bilofob‹, för att inte tala om ›klimatism‹, bildat till ›klimat‹ och ›fanatism‹, även om just ligger synnerligen illa i munnen. Annars är nyorden av tämligen varierande art: det astronomiska tröstprisnamnet ›plutoid‹, den trevliga företeelsen ›stjärnpark‹ (område utan ljusförorening), det ur bokstavlig synvinkel lätt komiska ›bilmålvakt‹, för personer utan utmätningsbara tillgångar som står som ägare till bilar (hur det nu går ihop). Inte lika roligt är väl ›balkongflicka‹, en synnerligen ovälkommen anpassning av gammal böhmisk sed till svenska förhållanden. Betydligt skojigare är då ett agrikulturellt relaterat ord som ›kosläpp‹, för utsläppandet av sådana kritter på grönbete. Och det kanske är ett tecken på att Bullerbysyndromet har visst fog för sig.

Read Full Post »