Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2019

Begreppet modern konst kan tydligen vara vidare än jag trodde; någonstans trodde jag den uppstod någon gång i början av nittonhundratalet när den figurativa konsten alltmer förlorade mark mot diverse andra försök att skapa intryck i åskådarna. Skall man tro boken MoMA highlights (tredje utgåvan), som med introducerande text återger 350 olika verk i New Yorks Museum of Modern Art, så kan begreppet utsträckas åtminstone ytterligare 50 år i tiden, till ungefär när fotografiet och andra typer av massproduktion blev tillgängliga.

Annars är det inte mycket att säga: det är som sagt 350 olika verk, målningar, skulpturer, fotografier, filmer, collage, arkitektoniska skapelser, industridesign (enda svenska bidraget är Wingquists kullager), typsnitt, programvara och installationer. De flesta verk får en sida, varav halva är bild och halva en beskrivning. Dessa texter är överlag goda, intresseväckande introduktioner, utan alltför mycket teoretiserande (även om det i några fall slår över). Ett litet antal verk får en ytterligare helsida för närstudie av någon detalj.

I övrigt är inte mycket att säga: det finns ett antal klassiska verk presenterade som de flesta bör känna igen, majoriteten är dock som bäst igenkännliga som av en viss konstnärs hand eller representativa för en viss strömning. Läsningen går snabbt, man lär sig lite, men man sitter kanske inte efteråt och hungrar efter mer.

Annonser

Read Full Post »

Situationen är väl inte helt otrolig – man lovar frun att även om man går ut med kompisen från förr skall man ta det lugnt och vara hemma i tid, men så har man så förbaskat roligt och så är klockan alldeles för mycket och hon är berättigat arg, och så får man arbeta hårt på att hon skall förlåta en. Skillnaden är att för Ivan Lejonriddaren så är det mesta av det där på en lite större skala (och polaren från förr heter Gawian och är en av kung Artus riddare (jo, så stavades namnen på trettonhundratalet)).

Låt oss ta det någorlunda från början: Ivan är riddare vid Kung Arturs hov, och för att återvinna den heder hans släkting förlorade genom att dra kortare strået i en strid med en annan riddare muckar även han gräl med den. Det artar sig inte bättre än att han dödar sin fiende, och måste gömma sig i dennes borg från alla hans följare. Han får hjälp av en slottsjungfrun Lunete och en osynlighetsring, så det är inte så svårt, men så förälskar han sig i änkan. Lunete visar sig återigen hjälpsam, och snart är han gift (vad hustrun heter framgår märkligt nog inte). Så dyker hans vän Gawian upp och vill dra med honom ut på riddaräventyr, och det går hustrun med på, på villkor att han är tillbaka inom ett år.

Det är han naturligtvis inte, hustrun gör som hon utlovat och förskjuter honom, och han blir galen av sorg. Det botas i och för sig rätt snabbt, och sedan lyckas Ivan bli vän med en lejoninna, och drar sedan runt på mer äventyr utan att riktigt veta hur han skall få tillbaka hustrun; han får slåss med demoniska bröder, en jätte, liksom tre män samtidigt, men lyckas varje gång tack vare lejonet. Till slut får den klipska Lunete rycka in igen, och lyckas få till en försoning, varpå det hela slutar lyckligt.

Av de tre Eufemiavisorna är detta väl den som tydligast är vad som skulle kallas en riddarroman: den har en riddare från Kung Arturs hov som huvudperson, och denne är trots sin olyckliga oförmåga att hålla tiden en chevalresk herre (även om han tycks märkligt obenägen att avspisa en man som vill erbjuda honom sin dotters hand med vad som borde vara en enkel förklaring att han redan är gift), med händerna på täcket och en allmän vilja att försvara värnlösa kvinnor och åldringar. Lejonet är en trevlig kompanjon, och de två försöker ta hand om varandra, även om hon gör varje strid lite för lätt när hon dyker upp (å andra sidan visar det på att Ivan trots allt tillskuren efter endast lätt heroiska mått: två mänskliga motståndare skulle han möjligen kunna klara, men han har klara problem vid tre, eller när motståndet är klart omänskligt).

Berättartekniskt är det rätt primitivt, även om det finns en viss psykologisk realism och försök att göra berättelsen mer spännande genom att införa mer avancerade konflikter med fler än ett uppdrag som kanske inte alla kan klaras. Det finns en viss charm i de lite grovhuggna försöken att införa höviska seder och sydlig rekvisita, samtidigt som det är tydligt att det som fängslat översättaren (och de som skall ta del av boken?) mest är striderna: någon fantastisk läsning är det inte.

Read Full Post »

Femte samlingen Lumberjanes, Band Together, innehåller återigen två separata spår: först en fristående berättelse, om när flickorna i Roanoke Cabin först kom till sommarlägret, och sedan en längre berättelse som handlar om sjöjungmänniskor, ett band och att vara lite för upptagen av sina egna önskningar för att se andras.

Den första berättelsen är egentligen inte så mycket en sammanhållen historia som en serie vinjetter med en kortare händelse på slutet: flickorna kommer fram, man får se hur de gör de (undantaget Molly), och får så reda på lite om deras familjer och hur de stötte på Bubbles. Trevligt, men vad det verkar utan större anknytning till något annat.

I den längre berättelsen råkar de få upp en sjöjungkvinna när de fiskar, och får reda på att hon kastats ur det band hon var med och bildade av den dominerande, otrevlige nye trummisen. April tycks ha en nästintill ohälsosam fixering vid sjöjungkvinnor, och vill genast hjälpa till, trots att de andra har helt andra planer för kvällen, och sedan drar allt iväg och blir värre och värre innan hon till slut kommer ihåg att den här serien egentligen inte handlar om äventyr i en omgivning fylld med magiska varelser, utan om vänskap, och så kan saker ordnas lite bättre.

Trevligt, trevligt, även om man som läsare kan se hur illa det kommer gå för April redan från första sidan (som visar hur saker blev när de var som värst, och sedan återgår till början), och den delen av historien kanske får pågå lite längre än man riktigt orkar med, innan det blir dags att ta itu med de verkliga problemen, istället för vad April tror är det som behöver göras.

Read Full Post »

Paul Austers New York trilogy är inte helt lättbegriplig litteratur. Ytligt är det fråga om detektivromaner, men även om de tre korta romanernas inledning och mitt följer den genrens konventioner (någorlunda), så hamnar man i slutet snarast i existentiellt ifrågasättande.

I City of Glass handlar det om Quinn, en författare som misstas för den detektiv (vid namn Paul Auster) som rekommenderats till ett märkligt par, där mannen i sin barndom utsatts för total isolering av fadern för att utröna vilket språk han skulle börja tala. Det hela upptäcktes, fadern spärrades in, men är nu frigiven och tydligen på väg mot New York. Quinn försöker förfölja och diskutera med fadern, som nu visar sig ha ett projekt om att rena språket så att det återgår till den klarhet det hade innan syndafallet.

I Ghosts får en privatdetektiv i uppgift att spionera på en man som mest tycks sitta hemma och läsa och skriva. Hans uppdragsgivare går inte att få tag på, men verkar inte behöva de rapporter som ändå skall skrivas varje vecka.

I The locked roomhar berättarens barndomsvän försvunnit och lämnat efter sig gravid hustru och litterär produktion. Berättaren får produktionen utgiven och gifter sig själv med hustrun, men får så en dag reda på att hans vän verkar leva, och han försöker så söka rätt på honom.

I ingen av berättelserna följer som sagt slutet på premissen på det sätt man kanske väntat sig. Huvudpersonerna finner istället helt andra saker – onämnbara sanningar, galenskap, kanske pånyttfödelse? Inlagt finns också diverse anekdoter och resonemang, utläggningar om Don Quijote på ett sätt som Borges skulle nickat gillande åt, språkteoretiska resonemang och en hel del lärdom, liksom autobiografiska drag och blinkningar mellan böckerna. Det hela skall föreställa mycket slugt, och är ofta roande i detaljerna, men att författaren mest verkar dunka sig själv i ryggen och skrocka när man kommer till de självbiografiska partierna är mest tröttande, och den stora bilden är för invecklad för sitt eget bästa.

Read Full Post »

Den svenska skönlitterära historien inleddes i början av 1300-talet i Norge, vid drottning Eufemias hov. Tidigare hade svenskan främst använts för att skriva landskapslagar och vissa därtill närliggande ämnen, som kungalängder, beroende på hur man definierar möjligen även för runstenarnas lakoniska upplysningar och poesi. I huvudsak hade det alltså handlat om att skriva ned redan kända texter eller formelartade upplysningar.

Med Eufemiavisorna (som de traditionellt kallas, så även i Svenska Akademiens utgåva, trots att de faktiskt inte är några visor) kom nu något helt nytt: texter medvetet komponerade för att roa. Det är knappast troligt att svenskarna innan dem inte roat varandra med att berätta historier, men inte på detta sätt. Eufemiavisorna är skrivna på vers (den ständiga medeltida knitteln), och deras hjältar var inte råbarkade våldsmän som gjorde livet surt för sina grannar som försökte hålla efter dem med lag så gott det gick, eller ens de dystra gestalter som tidigare försökt trotsa ödet innan det till slut såg till att även de största hjältar föll.

Nej, Eufemiavisornas hjältar är riddare, som drar omkring på äventyr tills de vinner sin hjärtas utkorade, och sedan lever gott, sätter välartade barn till världen och till slut går i kloster. Även om tillvaron kan se mörk ut har de magiska föremål och sitt eget förstånd, och kommer därför till slut att triumfera.

Trots att Eufemiavisorna inte är särdeles långa, så gör det att de i denna utgåva endast tryckts på en sida, med motstående ägnad åt kommentarer, att det blir många sidor och att samlingen måst delas upp på två volymer. I den första finner man »«Flores och Blanzeflor« samt »Hertig Fredrik av Normandie«. »Flores och Blanzeflor« är en tämligen väl sammanhållen historia om två ungdomar som växer upp tillsammans och förälskar sig. Flores är kungens son, Blanzeflor endast dottern till en tillfångatagen kvinna, så hans föräldrar lurar bort honom och säljer henne till kungen av »Babilonia«. När han får reda på sveket drar han i väg efter henne, och sedan tillstår ungefär de väntade komplikationerna innan det lyckliga slutet.

»Hertig Fredrik« är en mer komplicerad berättelse; den är för övrigt endast känd i nordisk tappning, trots att den i texten sägs stamma från Frankrike, via Tyskland. En dag när hertigen är på jakt stöter han på en dvärgakung. Han hjälper denne mot usurpatorer, och får som belöning en magisk ring, som bland annat kan göra bäraren osynlig. Han använder den för att förföra och sedan enlevera dottern till kungen av Irland, och de två gifter sig sedan. Mellan dessa lite mer betydelsefulla skeenden får vi dessutom strider mot en rese, tornejer, och annat som ansågs underhållande.

Det första som slår en vid läsningen är språket: redaktören Henrik Williams har använt sig av en tämligen säregen metod. Att stavningen moderniserats och att valen av pronomen gjorts mer moderna är inte mycket att orda om, men utöver detta har han använt alla de versioner av berättelserna som finns som ett smörgåsbord i syfte att få texten så modern som möjligt. Till viss del har detta lyckats: det går någorlunda enkelt att läsa, när man väl vant sig vid en del ord (t.ex. »örs« för ›stridshingst‹, »föga« för ›helt‹, »kåt« för ›munter‹). Samtidigt är upplevelsen mycket märklig, vet man ungefär hur 1300-talssvenskan tog sig i original så är detta välling för barn. Det går att läsa, men för mer strukturerade studier blir det hela obrukligt.

Psykologiskt är berättandet märkligt: att våra hjältar är goda och modiga, gudsfruktande varelser och att deras älskade är lika abstrakt goda,  är inte stort konstigare än att hjältar i moderna äventyrsberättelser är skurna av samma tyg, låt vara mönstrat något annorlunda. Det som verkligen förundrar är hur deras antagonister uppträder: så länge historien skall drivas framåt är dessa vanligen hårda, hämndlystna och elaka, men så fort vi nått punkten då det är dags för belöningar tycks de vändas in och ut och blir högst älskvärda varelser som gärna hjälper hjälten med ett litet kungarike eller så. Mycket märkligt.

Read Full Post »

Fjärde delen av The wicked + the divine, Rising Action, börjar i högt tempo och gasar sedan vidare. Det är den klart mest aktionfyllda delen hittills, samtidigt som vi får reda på vad som egentligen, egentligen hände där i slutet på del 2.

Laura, Persephone, är tillbaka, ställer sig på scen, och, ja, hon är en av gudarna. Och de övriga märker, och kommer, ledda av Ananke som vill ha henne död till varje pris. Efter det: kaos och strid. Persephone, Baphomet, Morrigan och Dionysos mot Wodan, Baal och Sekhmet (Minerva är den de slåss över, Amaterasu är för snäll för att slåss, nornorna skiter i allt sånt). Det blir jättelik mecha som skjuter laser ur bröstvårtorna, blixtar, vansinniga backanter, valkyrior, tentakler, järnrör och massor av korpar.

Och, såklart, den där förklaringen. Det märkliga med seriemediet är ju att man tolkar det som en slags film: man fyller i det som händer mellan rutorna och ser det som kontinuerligt. För den som vet vad den håller på med finns det därmed utrymme att smyga in en snabb räddning, ett snabbt byte av kroppar, och bang: en person som såg ut som en mördare visade sig inte vara det, ett offer visade sig vara ett annat, och någon man trodde var död ligger egentligen och gråter i underjorden och käkar granatäpplekärnor.

Fortsatt snyggt, fortsatt smart, fortsatt intressant.

 

Read Full Post »

Det är tio år sedan jag senast läste den. Det kan ha varit en önskan att göra det på engelska som fick mig att vänta, men nu när jag äntligen läste om den, så var Terry Pratchetts och Neil Gaimans Good Omens lika fantastisk som jag mindes. Att jag läste den just nu hade dock faktiskt mindre att göra med att den kommande TV-serien än med att jag ville plocka upp en Pratchett-bok när jag inte var helt säker på vilka som redan låg och väntade på att bli lästa.

För den som missat är det frågan om slutet på världen som vi känner den: antikrist är född, och snart skall änglarnas härskaror ställas mot de demoniska horderna. Han skall bara växa till sig lite först, och få en bra utbildning. Problemet är bara att den demon som fått i uppdrag att vaka över honom, A Crowley, trivs ganska bra med livet på jorden. Detta är en av de punkter han får medhåll på av sin närmste motståndare, ängeln Aziraphale. Eller, motståndare … de har ju sedan länge insett att det är klart enklare om de lite tyst samarbetar och hjälps åt, utan att någon behöver få höra det. Mer blir gjort, och risken för pinsamma motgångar minimeras. Men nu har i alla fall de fått i uppgift att se till att antikrist om möjligt ställer sig på rätt sida i den sista striden.

Även om det teologiska innehållet överlag verkar korrekt, och den knappast kan tas som en allvarlig attack på religionen, så är samtidigt de argument som finns där om ondskan och den fria viljan och allt det där skarpt framställda. Det är inte någon särskilt allvarlig attack mot Gud, men den framställer Himlen som bättre än Helvetet i en definitionsmässig snarare än faktisk mening: änglarna är lika sugna på armageddon som djävlarna, och ingen bryr sig riktigt om att alla människor kommer att dö.

Det finns samtidigt fantastiskt mycket annat: en bok med osannolikt exakta och nyktra profetior, en häxjägararmé, Queen, sataniska nunnor, en idyllisk by i södra England, apokalypsens fyra andra ryttare, en hund. Det tog sin tid att återvända till den, men jag är glad att jag gjorde det.

Read Full Post »

Older Posts »