»Perfekt«, tänkte jag. »Här är en av de klassiska ryska romanerna, och den är inte tjockare än den borde behöva vara. Den kommer jag nog kunna klara av någorlunda snabbt«. Oj, vad fel jag hade. Det har tagit över en månad, och Nikolaj Gogols Döda själar har farit med mig på tre resor över landet. Och då har jag inte ens läst allt i den, utan hoppat över den andra delen, som baseras på ofärdiga manuskriptsidor efter att Gogol bränt den färdiga produkten.
Första delen handlar i vilket fall om Tjitjikov, som kommer till en mindre stad och ställer sig in hos överheten, och sedan åker runt till godsägare i syfte att köpa livegna – döda livegna. Varför berättas inte förrän i sista kapitlet, men innan dess möter man diverse mer eller mindre groteska figurer, snålvargar, bråkmakare, excentriker och skvallertanter.
Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag aldrig kände suget att fortsätta; en del var klart alla vansinniga generaliseringar om ryskt respektive kvinnligt kynne, som troligen delvis var parodiskt menat men ändå inte hör till sådant jag uppskattar, delvis möjligen att det trots groteskerierna aldrig blev riktigt roligt, utan bara underligt. Spänningen bygger främst på att man undrar vad Tjitjikov skall med de döda själarna till, och när man väl får reda på det så dör det fortsatta intresset.
För nöjes skull 