Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2011

Sist ut i raddan av Oscar Wilde-pjäser är den som vanligen anses som den bästa: The Importance of Being Earnest, en ovanligt ljus och glittrande liten sak. Borta är de mörka hemligheterna som inte får komma ut, kvar är bara tämligen harmlösa sådana och de ständiga, vänliga cynismerna, nästan som om Wilde parodierade sig själv.

Det är en renodlad kärlekskomedi, om John Worthing som när han är i London och uppvaktar sin vän Algernon Moncrieffs kusin Gwendolen kallar sig själv Ernest, och när han är hos sin skyddsling Cecily låtsas att Ernest är hans ostyrige bror: så dyker Algernon upp hos denna Cecily och låtsas att han är Ernest för att ställa sig in hos denna  De förväntade förvecklingarna kommer omedelbart, speciellt som de båda unga damerna inte verkar kunna acceptera friare med andra namn än det i deras ögon solida »Ernest«.

Det är naturligtvis högeligen osannolikt, men som Cecilys guvernant fröken Prism säger:»The good ended happily, and the bad unhappily. That is what Fiction means.« Nu är detta naturligtvis inte den enda skarpt formulerade frasen; jag vet inte om det var pjäsen eller det faktum att jag förtärt ett kvantum alkohol vid läsningen, men så många skratt har inte tidigare kommit ur min strupe under alla hans tidigare pjäser tillsammans som denna. Fantastiskt.

Read Full Post »

Ärligt talat känns det aningen förmätet att ens försöka recensera Jorge Luis Borges Fictioner: med alla infall präglade av lika delar vanvett och geni, allusioner, referenser, parodier och synförvändningar känns det som man skulle behöva behärska åtminstone en substantiell andel av de där böckerna i »Biblioteket i Babel« för att man ens skulle våga ge ens ett preliminärt omdöme över denna kavalkad av de mest fantastiska infall och konstruktioner.

För mig var det en andra läsning: den första skedde för några år sedan i ett trångt studentrum, den som denna recension baseras på i ett inte värst trångt dito, och intrycket är nog ungefär detsamma av sublim galenskap; från den skenbarligen förryckta essäiska fiktionen över Pierre Menards försök att i modern tid återförfatta Don Quijote – alltså inte att skriva av Cervantes, utan försätta sig i ett sinnestillstånd där man som nittonhundratalsmänniska utan att darra på manschetten kan skriva på exakt samma sätt som denna (en novellessä som är utmanar all dogmatik i frågan huruvida man skall betrakta en författares liv när man bedömer dennes verk) – till alster som bara tillfälligtvis behandlar den Borgeska evighetsmystiken som »Svärdets form« så är det allmänna intrycket av en författare som skrev för de som han visste skulle förstå eller i alla fall förundras, snarare än den förskräcklige »allmänne läsaren«.

Nästan varje korttext vore värd en utläggning i sig: vad man än må beskylla Borges för (förordet koncentrerar sig på bristen på honkön i hans noveller),  så står fantasilöshet och njugghet långt ner på listan: nästan varje ny fiktion bjuder på en idé eller ett perspektiv som tycks nytt eller åtminstone värt att åter fundera på. Även i de lite mer traditionella berättelserna är Borges full i fan, och när han ger sin fantasi fria tyglar att handskas med hans oändlighetsmystik så är han fantastisk: »Biblioteket i Babel« är väsentligen satsen om de oändligt många aporna upphöjd till filosofi, och »Tlön, Uqbar, Orbis Tertius« är förutom fantastik också en föregångare till de idéer som senare skulle kalcifieras till postmodernistisk dumhet.

Jag börjar frukta att om jag skulle försöka gå närmare i detalj på essäerna skulle jag aldrig kunna sluta, så låt mig därför snarast avrunda med en undran hur vissa av texterna ter sig på andra språk: Borges har en viss förtjusning för svenska namn och i synnerhet berättelsen »Tre versioner av Judas«, om den kätterske lundateologen Nils Runeberg och dennes försök till att rentvå denne ärkeförrädare skulle vara intressant att se hur den ter sig på annat språk.

När dessa fiktioner lästes i det trängre studentrummet imponerade de storligen; det  är med förtjusning som det kan konstateras att det enda som idag saknas är nyhetens förmåga att lamslå.

Read Full Post »

Att läsa om böcker är en farlig sak: ofta gör man det väl i hågkomsten av en upplevelse man uppskattade, men tänk om boken inte lever upp till minnet av den? Tänk om det som en gång var gnistrande, förförande, magiskt, nu bara är grått, platt och tråkigt? Tänk om det till och med är så illa att man inte ens har minnet kvar av den där förra läsningen, så att allt som finns är en vag känsla av besvikelse? I de essäer som utgör Rereadings, redigerad av Anne Fadiman, ger sig en hop skribenter i kast med tidigare läsförälskelser som av olika anledningar fått vila i många, många år: medan böckerna i fråga oftast är någorlunda kända (ett par undantag finns, men några hade jag läst eller hade i alla fall någorlunda kunskaper om), så hade jag inte hört talas en om en enda av omläsarna.

Naturligtvis blir kvaliteten i en sådan här samling ojämn, även om det är frågan om ett urval bland ett antal bidrag till en fast post i en tidskrift Fadiman varit redaktör för: vissa skribenter talar direkt till en, andra verkar aldrig kunna få kontakt (essän om en av Walt Whitmans dikter hade både det faktum att jag inte kan ett skvatt om Whitman och att skribenten sysslade med dikten i yrket mot sig; det skall till en mycket skicklig skribent för att övervinna detta). I något fall lyckades de väcka intresset för nyläsning (Hamsuns Pan och Waughs Brideshead revisited), men i de flesta var jag någorlunda nöjd med essän som den var; tack och lov gör det faktum att det var fråga om omläsningar av omtyckta texter att alla texter tvangs sysselsätta sig med i alla fall två av de tre punkterna som essäister kan använda: det personliga och det enskilda, och ofta även det universella.

Ingen av essäerna når kanske upp till den allra högsta nivån – med så givet ämne finns inte alltför mycket utrymme till utvikningar och utläggningar – men normalnivån var ändå påfallande hög, och det var om inte med sorg så i alla fall med viss saknad som boken avslutades. Nu, var finns mina gamla favoritböcker?

Read Full Post »

Herman Lindqvist är inte alltid den mest uppmuntrande av författare, i alla fall inte när man läser hans historieböcker, och När riket sprängdes och Bernadotte blev kung är inget undantag: visst, det är roliga episoder och anekdoter, och det finns driv i texten, men har man hållningen att historia bör handla om mer än politiker och militärer, så kan man inte bli annat än uppgiven. Varför anses det viktigare att berätta om Karl XIV Johans morgonkaffe än hans utrikespolitik? Eller om kronprins Oscars kvinnohistorier, men inte de två senare delarna av Tegnérs berömda förklaring till befolkningsökningen?

Lindqvist nöjer sig dessutom inte med att skriva historia, han skall också visa sitt stora förstånd; i synnerhet i texten om finska kriget (förvisso ett sällsport illa skött krig, präglat av befälets feghet och inkompetens) visar att han aldrig kan motstå en möjlighet att förklara vad de olika befälhavarna borde ha gjort: gå på istället för att retirera, anfall där och inte där, ge inte tappt. Att leka skrivbordsgeneral är förvisso roligt, men om man nu är sugen på det bör man skaffa ett schysst strategispel, inte skriva böcker om det.

Annars är skönmålning legio: förvisso citerar han vid ett tillfälle diverse personers utläggningar om krigets fasor, men man får närmast intrycket av att detta är en läpparnas bekännelse, speciellt som han därefter fortsätter vidare i ett tonfall som hyllar de svenskes insatser. Även annars är han väldigt glad i att påpeka svensk förträfflighet och hur positivt svenskt inflytande varit vid olika tillfällen, på ett sätt som får en att undra om inte styckena skrevs hundra år tidigare än vad författaren uppger.

När riket… införskaffades främst för att fylla ett hål i en radda; läsningen var närmast en sorts botgöring för detta. Förvisso inte tråkigt, men det är nog det mest positiva jag har att säga.

Read Full Post »

Oscar Wildes A Florentine Tragedy är något av en atavism: drama skrivet på blankvers, under 1800-talet, vafalls? Om ett sidenhandlarpar i Florens som får besök av hertigens enfödde son? Nåväl, det svartsjukedrama som sedan utspelar sig är något Strindberg kunnat nicka erkännande åt; den gode handlaren Simone försöker lura ut om hans hustru Bianca verkligen varit otrogen med Guido Bardi på diverse sätt, för att när han nått säkerhet agera direkt.

Kort och enkelt uppbyggt är det; inga bihandlingar finns här som kan irritera, bara ett rum fyllt med misstänksamhet, svartsjuka, skuldkänslor och avsky. Blankversen löper på, inte i Shakespeareska vändningar förutom för att särskilt markera vissa passager, men ändå vältaligt; speciellt nyttjas Shakespeares teknik att genom upprepningar få ett visst ord att verka suspekt, närmast ironiskt.

Att säga något mer låter sig nästan inte göras utan att avslöja slutet; pjäsen tillhör trots allt de mindre kända ur Wildes produktion, men även om den kanske inte har den urbant cyniska kulör man vant sig vid så är den ändå fullt njutbar, som en märklig kombination av två helt skildra traditioner.

Read Full Post »

Om jag någon gång får för mig att skärma av mig från omvärlden är det inte otroligt att mitt umgänge till sin natur, om än inte sin exakta sammansättning, skulle bli liknande det som Frans G Bengtsson frammanar i sin Sällskap för en eremit; i stort sett har vi en likomfattande smak. Bengtsson säger sig kunna läsa det mesta, men

inte […] juridik […],; inte heller nationalekonomi; inte proletärromaner; inte aposteln Paulus; inte fri vers […]; inte vissa sorters vidlyftig kvasipsykologi, litterär eller annan;  samt inte högtidliga utredningar i allmänna ämnen  av den omtyckta typen ›vi leva (underförstått: till skillnad från någon annan historisk epoks människor) i en brytningstid‹.

Jag har inte försökt mig på aposteln Paulus och kan inte närmare uttala mig om denne, ej heller egentligen juridik, nationalekonomi eller i någon större mån vare sig vidlyftig kvasipsykologi (vilket dock här verkar vara det paraply under vilket Bengtsson velat placera in den av honom ständigt förkastade »psykologiska romanen«) eller högtidliga utredningar, men de verkar inte heller vara särdeles lockande ting och om jag aldrig kommer läsa sådant i framtiden så kommer inga tårar fällas däröver; proletärromaner har jag i viss mån stött på och inte charmerats närmare av, och även om jag ibland kan uppskatta fri vers är jag beredd att i listan byta ut den mot den sorts spänningsroman som med jämna mellanrum tycks dra fram över land och rike, fångandes också de mest ovana läsare.

För att istället gå över till en mer positiv definition av vad som skulle få göra sällskap med Bengtsson under eventuellt eremitleverne så finner man snart att detta skulle bestå av: historia (här tycks  Bengtsson speciellt ha fängslats av indisk historia, med trenne essäer i detta ämne), speciellt krigshistoria; reseberättelser, oavsett sanningshalt;  detektivberättelser (här radas en rad numera lyckligen, och i något fall olyckligen, bortglömda detektiver upp: intressant är dock att redan vid denna tid Christies och Sayers skapelser ansågs som det yppersta som skapats efter Conan Doyle); historiska romaner; diktare (här närmast lord Byron); Schopenhauer;  verk från Islands klassiska tid (här bland annat i form av en egen översättning av sagotåten »Ödun med isbjörnen«) samt Canterbury Tales (i alla fall i urval). Dessutom skulle en sådan eremit kunna få bryta sin isolering för att gå på brottning eller spela schack, som beståtts med varsin essä, liksom de djur som gör eremiten något mindre ensam.

I stort tycks ett sådant program vara mig tämligen väl ihopkommet; något tillägg skulle väl kunna tänkas, och Schopenhauers läslighet kan jag alls inte uttala mig om, men bland det ovan uppradade finns gott om ting som jag antingen läst eller skulle vilja läsa. När sedan man får författarens råd om hur man skall bygga upp en boksamling – bokhyllor är till för böcker som skall kunna omläsas! prosaförfattares samlade verk är brackiga prydnader! vill man ha sina böcker i fred, är saklitteratur att rekommendera!– så är det inte mycket som saknas i essäsamlingen, för att den skall anses som fulländad.

Read Full Post »

Det blir allt svårare att hitta något nytt att säga om Patrick O’Brians böcker om Jack Aubrey och Stephen Maturin: kvaliteten är jämn och hög, och även om de varierade handlingarna räcker gott och väl för att hålla intresset uppe känns det ändå lite torftigt att bara komma med referat.

I vilket fall så är det med The Ionian Mission dags att återvända till medelhavet för att ansluta till blockadstyrkan utanför Toulon: ett mestadels arbetsamt och hårt uppdrag, utan större utsikter till ära; intresset kommer därför till en början främst ur det rent mänskliga: inte bara de två huvudpersonerna utan även Jacks underlydande (här återvänder den gamle skeppspojken Mowett som löjtnant, vilket är trevligt då han även har hand med pegasus) och en del passagerare, främst i form av en präst som delar Maturins ornitologiska intresse. Sedan blir det även en liten spioneripassage, innan de båda får gå över till Jacks gamla favorit HMS Surprise medan hans egentliga kommando repareras, och de får bege sig till grekiska farvatten för att där tillsammans med kapten Babbington (en annan av Jacks gamla skeppsgossar) stäcka fransosernas planer i samarbete med någon av de därvarande turkiska beyerna.

God variation, således, fast ändå något mer fokuserat än de senaste något episodiska böckerna. Mycket läsbart.

Read Full Post »

Older Posts »