Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2019

Som Zelda själv säger någonstans i början av sjätte albumet om henne, Allt är normalt: att hon lyckats få ett jobb, en bostad och en fantastisk kille, samtidigt, är för bra att vara sant. Således: den skvallerblaska hon jobbar på säger upp de fastanställda, rumskamraten Novas mor kastar ut dem ur lägenheten vid Mariaplan, och killen drar till Indonesien för att jobba. Tillbaks till en vardag utan pengar och där sovplats och kille blir vad man kan få (ibland är de samma sak, och då det uslaste man kan få).

Novas mamma drar in och är dryg och elak överklasskärring, Nova själv klagar på att vara fattig och behöva sälja av fonder för att kunna hälsa på brorsan i New York, Kim och Tove ska ha barn, och världen är allmänt grym. Som sagt, allt är normalt, och samtidigt totalt galet, och mitt bland bajsdykare, xenomorpher, satkärringar, före detta rejvare i Tullinge och bakfylleångest står som alltid Zelda fylld med trots och kval.

Annonser

Read Full Post »

När Raymond Chandler skrev den första boken om Philip Marlowe, The big sleep, var det 1939. Hollywood hade blivit Hollywood, men det var bara ungefär två generationer sedan som området var en del av vilda västern. Det våldet lever kvar under ytan i Marlowes värld: han må betalas av en gammal general som tjänat pengar på olja, men nästan alla övriga personer han stöter på har som bäst tagit en korrespondenskurs i civiliserat beteende: pornografer och utpressare, lurendrejare, mördare, småskurkar och spelhajar, korrupta poliser och bilfixare: förutom Marlowe är det få som har en moralisk standard som ens går att diskutera om den är acceptabel.

Marlowe är nu ingen direkt ängel, och även om han för det mesta rör sig inom lagen och för något som kan ses som rättvisa så är han ändå en person man helst vill undvika (förutom då att man knappast kan hitta någon bättre). Folk dör runtomkring honom, de skjuts eller förgiftas, och sällan är det av skäl som kan kallas rimliga. Svartsjuka, galenskap, penningen: alla motiv tycks duga, och människoliv är billiga. Att stoppa den utpressare som var efter den gamle generalen visar sig lätt, svårare är dock att försöka få reda på alla övriga trådar som helt plötsligt dyker upp: en gangsterboss, en försvunnen gammal smugglare, en pornograf och dennes älskare, två vildsinta döttrar, och en iskall mördare.

Det är en grym värld, där Los Angeles ter sig mindre som drömmarnas stad och mer som en vacker yta ovanpå en ondsint, rutten hög av korruption.

Read Full Post »

De två tidigare delarna av Charlottes Cederlunds trilogi om noadin Áili följde i stort sett den vanliga mallen för fantastiska historier för ungdomar, förutom då att valet att ankra det i en samisk by var originellt och den största behållningen tillsammans med karaktärsteckningen, där flera personer tilläts bära sin egen svärta utan att den fick ta över helt. Så också i del tre, Midnattsljus: även om spänningspartierna och försöken att lägga pussel hanteras utan mer än mycket lätt darrande manschetter så är det personerna och deras inställning som är det viktiga.

Det övernaturliga hot som målas upp förblir tämligen vagt tecknat: det finns ingen sofistikerad plan, ingen i hemlighet igångsatt domedagsmaskin, bara enkel maktlystnad och totalt förakt för andra, vilket kontrasteras mot Áili, som trots att hon gett upp sina magiska krafter har kvar en viktigare förmåga att leda andra in på nya spår, bryta cirklar av våld, hat och motreaktioner, även hos sig själv, som är nära nog lika fantastisk och som utgör bokens egentliga budskap.

Återigen tar livet norr om polcirkeln stor plats, i samebyn liksom i Kiruna, och mellan försöken att förstå de blixtar som bara hon tycks kunna se och varför unga pojkar tycks dö i hjärtinfarkt hinns det också med matning av renar och försök att freda vajor vid kalvning. Serien i sin helhet är alltså som ofta i ungdomslitteraturen ett försök att smuggla in budskap under flagg av spänning, och det fungerar bättre än väntat: även om jag inte känner något större hugg i hjärtat nu när Áili tar farväl, så är jag likväl nöjd med att ha lärt känna henne.

Read Full Post »

OK, så saker ser rätt bra ut för Kamala Khan i MS. Marvel 8, Mecca: det tramsiga datorviruset är borta, hon skall bli faster, och det är snart dags att fira slutet på hajj. Dags då för nästa katastrof: några gamla ovänner har slagit sig samman, tar makten i New Jersey, och försöker vända folket mot henne. Eftersom »folket« egentligen inte behöver vara speciellt många, bara beredda att samlas och skrika högt nog att alla andras röster dränks, blir det lätt att få henne att börja ifrågasätta sig själv. När de som vänder sig mot henne också väljer att gå på diverse människor och andra med superkrafter, så blir parallellerna till mindre trevliga politiska krafter än mer uppenbara.

Tack och lov så finns det dock även andra delar av samhället som också är beredda att samlas och stå upp för sådant som rättsstaten, den enskildes frihet och liknande, så i slutändan kanske det inte spelar så stor roll att Ms. Marvels mest irriterande fiende har fått en ny allierad som har förmågan att slå ut henne med ström. I alla fall inte jämfört med att de också börjar få henne att tvivla på sig själv: är det möjligen så att superhjältar drar åt sig superskurkar?

I samlingens andra halva är problemet mindre komplicerat: ett tåg som skenar. I fyrtio km i timmen, och med en nödbroms som ingen vettig människa kan tro existerar i sinnevärlden (och tydligen med vagnar som är trehundra meter långa). Borde vara en baggis, speciellt som hon får hjälp av superhjälten hon träffade när hon besökte Karachi, som nu plötsligt dyker upp i Jersey City. Nya superhjältar är nyheter, gamla är det inte, och så sätter tvivlet in igen: behöver New Jersey verkligen Ms Marvel? Kamala söker svaret, läsaren vet redan.

Read Full Post »

När Montaigne år 1580 först gav ut sina Essayer var det endast i två volymer; den tredje tillfogades först i 1589 års upplaga. Denna tredje volym innehåller färre men längre alster än de tidigare, och var och en ger honom därför mer tid att cirkla runt sitt ämne och prova olika angreppsvinklar. Resultatet av detta kan variera, från det mycket lyckade i essän »Om avledning«, till det lite mer sökta som i »Om tre sorters umgänge«.

Klart misslyckat är dock den svenska utgåvans upplägg där inte bara hela indexet, utan även samtliga kommentarer till de tre böckerna samlats i den tredje volymen, speciellt som de inte omnämns i de båda tidigare. Nu är dessa kommentarer tämligen kortfattade, så förlusten är inte så kännbar, men det är likafullt obegripligt varför man valt att göra på detta sätt.

Diverse litteraturhistoriker har velat tolka Montaignes utveckling på diverse mer eller mindre passande sätt: att han nu är äldre, försiktigare, visare och frigjord från fadern, mindre av stoiker och mer av sokratiker. Allt detta verkar något konstlat, och även om man inte skall lita helt på Montaignes egna utsagor om sin stil och person, så framstår han i vilket fall som ungefär samma underligt prövande person som tidigare, med en uppsättning idéer och tankar som ibland är förbluffande moderna, ibland fasta i hans egen tids tänkande, ofta resultatet av läsegods från antiken och längtan till den, men aldrig helt självklara.

Ämnena är fortsatt trevande och osäkra: han använder visserligen ofta antika författare att tänka med, men han gör det på sätt som är självutlämnande, på mer än ett sätt. Han diskuterar såväl sexualitet som sin egen tilltagande skröplighet, på ett sätt som både är bekant och underligt: att en sextioårig karl har problem med erektionen är knappast underligt, men idag skulle han knappast ses riktigt som ett helt uttjänt vrak, ens när han lider av besvärande njursten. Han för också resonemang om huruvida kungar bör vara generösa, om skönhet är något önskvärt, om övertalning. Hans slutsatser är ibland påfallande moderna, ibland besvärande samtidsbundna, men hans metod och syfte med att nå dem framstår som fortsatt lika radikal som den var när de skrevs in på templet i Delfi: känn dig själv.

Read Full Post »