Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 16 oktober, 2012

Främsta anledningen till att jag plockade upp Katarina Fägerskiölds Åsen var att miljön – en västgötsk gård – hade ett visst personligt intresse. Att huvudpersonen Sofi var en överarbetande ung kvinna som inte visste vart hon skulle eller hur hon skulle dit, eller ens ta sig från hennes nuvarande plats, var sekundärt.

Låt mig därför börja med miljön: såvitt jag kan avgöra är den rätt trolig. Det är förvisso mycket svartslakt som pågår – hur vanlig sådan är vet jag inte, men den lär förekomma. Hur slakten går till stämmer också med de vaga minnen jag har från min barndom när det fortfarande gick för sig att hålla sådan hemma. Att man håller flera sorters djur på samma gård verkar dock lite märkligt: låt gå för kor, svin och höns, men hästar? Varför i all världen håller de hästar? Barnen är inte gamla nog, de vuxna tycks inte rida, och ekonomin är knapp – Sofi har någon form av arbetsmarknadsåtgärdsjobb och får lön som man bara är marginellt högre än för kommunen sommarjobbande ungdoms.

Sofi har också problem med maskiner (varje försök till traktordrivet jordbruk tycks bli till aska i hennes händer), räds djuren och förstår inte riktigt hur hon skall stå ut. Hon har också återkommande drömmar om sin (döda?) syster som aldrig riktigt förklaras vad de har i boken att göra förutom att få henne att känna sig mer misslyckad. Hon går klädd i mjukskor på åkern (det är märkligt hur ofta hennes skoval påpekas, och varje gång framgår att det är en sort som inte har med smutsjobb att göra). Hon trivs inte alls egentligen, men tycks oförmögen att ta sig bort.

Jag vet inte om jag egentligen gillar det här: visst, slitet vid gården framgår tydligt och begripligt, men Sofi har jag svårt att bli riktigt klok på. Berättandet är lite ryckigt och hoppigt, vilket väl har en viss poäng som spegling av känslan av att ha fastnat och inte kunna ta sig ut, men det blir svårt att bry sig riktigt.

Annonser

Read Full Post »