Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Extra libri’ Category

Schweiz, mat igen

Maten i Schweiz var fortsatt dyr, men nu bodde vi i alla fall inte uppe i en turistby, så den var något mindre dyr, och betydligt mindre ensidig (Markus hävdade dock att den bara var fullt ätlig när man var på rätt sida av röstigraven, men jag har min egen uppfattning). Visst blev det lite rösti, i synnerhet första dagen när vi gick ut att äta så sent att det enda so gick att uppbringa var den lokala innovationen röstizza – rösti med mozzarella och pålägg (detta tarvar naturligtvis ytterligare korsmatlagning: vid tillfälle skall jag göra en kebabröstizza och således kombinera fyra kök i en rätt).

Annars hanns det ätas såväl respektabel thaimat som dyr friterad fisk på klantig restaurang (först glömde de min beställning, sedan fick jag in grönt istället för svart te) och riktigt fin pizza (man kan se nyttan av en delvis italiensktalande befolkning), En kväll försökte vi oss också på engångsgrillar. Det tycks som inte ens schweizisk ingenjörskonst kan få sådana att tända ordentligt.

Höjdpunkterna var istället drickat. Förutom goda drinkar till faktiskt överkomliga priser har det som sagt druckits absint (dessutom har en flaska sådan införts hit till Sverige), men också någon sorts väldigt söt saft. De modiga valde den som kallades Barbapappa (jo, den var rosa), de lite mindre modiga nöjde sig med mango eller gröna äpplen, vilket visade sig smart.

För övrigt var landjägerkorvarna (som inte alls bör beskrivas som kvadratiska små salamikorvar) godare i Saas Fee. Eller kanske bara när man skuttat runt i berg några timmar.

Annonser

Read Full Post »

Schweiz, tris

Tredje besöket i gökurens förlovade land (fast jag har ännu inte sett ett enda där): Hugo har fått jobb och bosatt sig där i åtminstone ett år, och som de goda vänner vi är åkte vi ner för att han skulle få lite tolererbar starksprit att dricka (fast de kan såväl blanda goda drinkar som tillverka absint): första gången någonsin jag flugit ut ur Sverige med en flaska starksprit i bagaget.

Nåväl, framme vid Chateau Hugo visade sig det vara ett intressant hus, med delar av väggen från tidigt 1200-tal (finns det ens några stående byggnader utöver kyrkor och borgar i Sverige med sådan ålder?). Det låg också nedför en lång, brant backe, så motion fick vi, vilket var bra eftersom stukade fotleder och besökande familj begränsade de dagar vi kunde avnjuta kombinationen berg och gå till sådana när vädret var mindre torrt. Å andra sidan var de dagar när det inte regnade så varma att man knappt kunde röra sig, så besöket i Bern och åkturen nerför Aare var lagom ansträngande: floden flyter snabbare än även en hyfsad motionärssimmare kan stå emot, så man går uppströms ett par kilometer, hoppar i och flyter med och tar sig sedan upp innan man kommer till vattenkraftverket.

Annars har även det schweiziska tågsystemet beundrats, bland annat genom en resa med glaciärexpressen, som åker genom de södra bergsområdena och bjuder på fin utsikt i lagom tempo för de som vill uppleva berg utan att gå. Lagom för en lat dag.

Read Full Post »

Med tanke på att Shakespeare var verksam 200 år före Gioachino Rossini borde det inte varit så förvånande att den senares Barberaren i Sevilla fortfarande kan vara rolig, även om opera buffa låter lite som hela genren skulle vara åldrad (allt av Shakespeare är för den delen inte så roligt heller). Likväl, barberaren visade sig nog så livfull, och fullt möjligt att skratta åt. Man kan visserligen undra om en del av skämten var tänkta som de framfördes igår, men det verkade inte som man gjort alltför mycket våld på det hela (förutom att man lagt in ett par utrop på svenska, vilket var nog så effektivt på en publik som annars satt och tjyvläste översättningsslingan).

Handlingen är enkel 1700-talskomedi: Greve Almavida har förälskat sig i Rosalina, klär ut sig för att vara säker på att det är hans person och inte hans titel och pengar hon vill ha, men måste kämpa mot hennes förmyndare doktor Bartolo som också vill gifta sig med henne. Till sin hjälp har han den sluge barberaren Figaro, och Rosalina själv. Det är förklädnader, spring och stoj, men också en hel del fina sångnummer, även om inget riktigt hör till operanhistoriens höjdpunkter.

Almavida var lite tvålfager men ibland roligt dum, Rosalina lätt tonårstrotsig, Figaro självsäker. Det var dock Bartolo som var roligast, när han slängde tillbaka Rosalinas undanflykter med löjlig röst, trött besåg Almavidas försök, eller bara satt och blev klippt av Figaro. På scen fanns också fyra dansare, för det mesta mycket roliga i sig men kanske lite distraherande: att hålla reda på både dessa och gruppen med huvudfigurer (som någon gång delar sig på två) och dessutom läsa översättning (många rader upprepas dock så det senare behöver man inte alltid göra) blev ibland väl svårt.

Men som sagt, mycket stoj och bra musik, och flera solida insatser från sångarna. En trevlig kväll.

Read Full Post »

Till skillnad från huvuddelen av svenska folket fick jag igår inte min musikaliska underhållning från teven utan från operan (detta var i viss mening oplanerat; det var knappast för att undvika schlagereländet som dagen valdes), närmare bestämt Wagners Tristan och Isolde.

I tre akter berättades först hur Tristan hämtar henne från Irland till kung Marke i Cornwall och hur de på resan båda dricker kärleksdrycken, sedan hur de möts i skogen om natten och påkoms av hovet, och till slut hur Tristan ligger döende på sitt slott och väntar på Isolde. Det finns några små ytterligare komplikationer, men detta är väsentligen hela berättelsen: utdragen över fyra timmars speltid innebär det att det är musik och sång som är det viktigaste, och inte så mycket drama. Det hela skulle nästan lika gärna kunna avnjutas på radio, ty förutom några förtätade stunder och ögonkast eller omfamningar mellan titelfigurerna så är är det inte mycket till agerande på scen.

Därmed dock inte sagt att detta är helt oviktigt. Sitter man där fyra timmar hjälper det att ha något annat än musik och textremsa att fästa ögonen på. Scenografi och ljussättning var också mycket bra, men jag tvekar om den sparsmakade kostymeringen var ett gott val: Isolde och Marke kunde själva bära sina roller, men om man när man tittar på Tristan inte kan se någon skillnad mot en medelålders medelsvensk i mörka byxor och tröja som snarare spänns av mage än muskler, då är det svårt att mana fram tanken på en hjälte som utvidgat Markes välde. När han sedan raglar runt döende i sista akten och framför sig ser Isoldes skepp löpa in i hamnen, och den trogne Kurwenal inte ser något, så drar det hela snarare åt det komiska än det tragiska. Det är inte så att jag kräver några traditionella Wagnerbombasmer, men lite mindre vardag hade hjälpt.

Sången är dock överlag utmärkt (fast lite irriterande var det att konstatera att ens skoltyska var bra nog att klara sig själv ibland men hopplöst otillräcklig för det mesta), även om jag knappast kan ta på mig att döma ordentligt. Tydligast tycker jag dock bifigurerna framstod – den hängivna, förtvivlande Brangäne, den trofaste, slitne Kurwenal, och den magnifikt kvarblivne, oförstående Marke. Det ligger väl i verket att Tristan och Isolde skall vara så uppfyllda av varandra efter första akten att de skall tappa allt intresse för annat, men det gör också att de reduceras, trots de vackra ord de sjunger till och med varandra.

Jag är långt från någon övertygad Wagnerian – det var i slutändan lite väl tungfotat för mig –, men jag kan mycket väl tänka mig att se något mer.

Read Full Post »

Den grymma, svala

Puccini tog under skrivandet av Turandot, och därav har Göteborgsoperan på något sätt slutit sig till att publiken vill se en herre i vildvuxet, grått hår och gammeldags underställ stappla omkring på scenen bland kinesiska prinsessor, tartarprinsar, slavinnor och mandariner. Meningen är väl att denne narr – ordet taget i sin mest negativa mening, ty detta är inte en narr likt Shakespeares eller ens de tre ministrar Ping, Pang och Pong som också uppträder och stundom lättar atmosfären något – skall tillföra »en extra dimension« eller liknande nonsens, vilket för den oförstående framstår som ungefär lika nödvändigt som diverse strängteoretikers försök att införa ett halvdussin sådana. De har i alla fall mod nog att ta i lite.

Nåväl, om man bortser från detta så tycks uppsättningen trevlig; min tidigare operaerfarenhet är något begränsad, liksom min italienska, så jag är långt ifrån rätt person att fråga om koloraturarior och liknande, men jag kan i alla fall säga att det parti jag tidigare hade någon djupare bekantskap med (»Nessum dorma«, ›Ingen sover‹, under vilken prins Calaf uttalar sin förvissning att Pekings innevånare inte skall finna hans namn innan solnedgången och att han därför skall vinna prinsessan Turandots hand) var synnerligen väl utfört, att slavinnan Liùs hjälplöshet var påtaglig – att hon spelas av Charlotta Larsson och därför är huvudet kortare än den av Mats Almgren spelade avsatte tartarkungen Timur (jag såg ingen hälta) som hon oftast uppträder i par med, hjälper starkt – och herrar Ping, Pang och Pong bidrog till en början med såväl mänsklighet som komisk lättnad för att sedan snabbt svänga om till grymhet när det gäller deras egna liv, vilket gjorde större intryck än de mest skickliga, högre sångpartier. Lite roligt är det också att skarprättaren heter Pu-Tin-Pao – törs man gissa att Turandot inte är helt populär i det stora landet i öst?

Om handlingen skall inte sägas för mycket med dess blandning av saga (likt en grymmare Portia kommer Turandot bara gifta sig med dem som gissar rätt på hennes gåtor, men resten tar hon livet av – och Turandots far ogillar hela arrangemanget men kan inget göra) och uppodlad dumhet. Frågan är dock vilket av kvinnoporträtten som lämnar surast bismak: det av Liù, som för att visa prins Calaf att hon älskar honom meddelar att hon känner hans namn, och sedan utstår tortyr till dess att hon inte står ut längre och tar sitt liv, eller det av Turandot, som tydligen blivit manshaterska då en anmoder våldtogs och dödades av tartarer, men som tinar upp när Calaf tvingat till sig en kyss och börjar älska honom (hon påstår att hon gjort det sedan hon först såg honom, men huvuddelen av handlingen är hon så upphöjt iskall och otillgänglig att det i så fall inte syns). Calaf hänsynslösa dyrkande av henne skall vi heller inte tala om.

Nåväl, nästan allt detta är som sagt på italienska, så därför måste man som besökare inte bekymra sig om det om man inte så vill. Som musikupplevelse är det trots allt stort.

Read Full Post »

Schack

Torsdagskvällen tillbringades på operan, med Chess på svenska spelandes på scen (varför man inte bara kallat den Schack är svårt att förstå). Och visst kan Björn och Benny skriva musik: det är svårt att inte dras med när en skicklig sångare sjunger »I mitt hjärtas land« (mer känd på engelska som »Anthem«), men i övrigt fanns det en del att önska: handlingen tycks överkomprimerad, kostymeringen mest konstig (varför klär sig sovjetiska soldater i svart och grön neon?), och vissa av låtarna är mest irriterande – »Jag vill se schack« ger intryck av att vara ett destillat av det värsta av åttiotalet.

Att handlingen är konstig är väl knappast förvånande när den skrivits om två gånger men låtar behållts (fast hur man med berått mod kan ta bort den allra mest kända övergår mitt förstånd), och skådespelarna gör sitt bästa – men det får väl skriva på genrens konto att kärlek så stor att all lycka beror på den kan uppstå på minuter. Scenografin är i vilket fall bra, med det mesta gjort i papp och överdrivet teateraktigt. Sångarna är likaså duktiga, i alla fall de som får sjunga själva – när ensemblen kommer med blir det genast svårt att urskilja orden – på det hela taget är det ensamnumren, när övergivenheten skall skildras, som klarar sig bäst.

Read Full Post »

Avslut

Två år. Så länge sedan är det jag skaffade och spelade igenom Mass Effect 1 och 2. Det har blivit flera genomspelningar, och det har varit lika roligt varje gång. För en och en halv vecka kom så Mass Effect 3, och det var dags att se vad som skulle hända med kommendörkapten Shepard med vänner (i alla de varianter jag hittills skapat), hur de skulle stoppa Reapers från att skörda allt civiliserat liv i galaxen, och vad som skulle hända sedan. Jag kan inte recensera utan att tänka som en gammal spelare, så nytillkomna sådana kan lika gärna sluta läsa nu: det jag har att säga kommer annars mestadels sakna sammanhang.

Den som vill undvika alla detaljer om handlingen bör inte läsa vidare efter detta stycke; jag kan inte skriva en rättvisande recension utan att diskutera denna. Vad övrigt är är kompetent hanterat; det är samma typ av ducka-sikta-skjut som i Mass Effect 2, kompletterat med fler vapen och ett mer detaljerat system för att hantera sådana: en förbättring att redan fungerande system, men inte främsta anledningen att spela. Svårare att begripa är uppdragssystemet som blivit bra mycket klumpigare, så att man inte längre kan hålla exakt koll på var man är i ett uppdrag (å andra sidan behövs detta egentligen sällan). Ett par sidouppdrag ligger dessutom klumpigt i fråga till huvudberättelsen, så att man riskerar att inte kunna avsluta dem utan att man kan förutse detta. Annars inte mycket att anmärka på där

Så, dags för historien: det mesta är helt briljant. Man träffar på gamla allierade och hjälper dem, en del antagonister kan numera vara beredda att hjälpa till istället, och man kan om man så vill äntligen säga »vad var det jag sa?« åt en del gamla tvivlare. Det finns dessutom två längre serier uppdrag, som fokuserar på saker man fått höra om i första spelet, lärt sig mer om i andra, och nu kan göra något åt. Avslutningarna av dessa är något av det bästa jag sett i historieberättande: rörande, kraftfullt och djupt tillfredsställande.

Så kommer man till slutstriden: man har lyckats ena nästan hela galaxen, man har nästan allt levande som inte indoktrinerats bakom sig, man är så redo man någonsin kan bli. Flottan som flyger in i solsystemet för att återta jorden får allt i Star Wars att se ut som en små skärmytslingar. Så landar man, och markstriderna är precis vad man väntar sig: brutala, jobbiga och tröttande. Dags så för sista delen: dags att sparka reapers i pappapåsarna och se alla ens allierade lysa en sista gång, innan man får i alla fall vissa antydningar om vad som hände sedan. (Nu är det definitivt dags att sluta läsa om man inte vill få något avslöjat).

Och så får man det värsta jävla skitslut jag någonsin sett: en helt ny figur dyker upp från ingenstans, »förklarar« varför reapers finns (en förklaring som är det mest korkade jag sett, som bara knyter an till ett som bäst sekundärt tema och som direkt motsägs av saker man tidigare åstadkommit) och ger en tre alternativ, varav två går emot allt man tidigare kämpat för och det tredje sägs innebära mord på en stor del av ens allierade. Och vad man än gör så kommer alla massreläer förstöras, ens allierade kommer vara strandsatta i solsystemet, och man själv kommer troligen dö.

Sedan får man se explosioner, vars färg beror på vilket slut man valt, och hur ens vänner tycks fly från striden. Det är allt: inga specialsekvenser som visar hur ens allierade kämpar, hur de personer man räddat eller hjälpt gör sina insatser, hur de vapensystem man dragit samman räddar dagen, hur jäkla nöjd man kan känna sig över att ha verkligen gjort allt som var mänskligt möjligt.

Så urbota jävla dåligt att det inte kan vara sant. Att Shepard kanske skulle dö var jag beredd på, men då skulle det vara som ett offer: genom att dö skulle resten av galaxen få det bättre, men segern skulle vara vunnen hur som helst. Att välja mellan att överleva men till priset av skador på galaxen, eller offra sig för alla andra, det skulle ha varit något. Inte att tvingas dö bara för att. Att man kanske inte skulle se allt vad man gjort spela en roll var självklart, men nog fasen hade det varit häftigt att se i alla fall en del av vad man åstadkommit spela en direkt roll (se Mass Effect 2). Och inte fasen skall Shepard bara stå och acceptera när någon kommer med en massa dynga, utan kämpa emot och hitta utvägar.

En del har tolkat slutet som att Shepard till slut indoktrinerats. Argumentet gör en hel del vettighet, men: om man följer det till sitt slut så innebär det att när spelet är över ligger Shepard halvt utslagen på jorden, medan reapers fortfarande inte besegrats. Det är inte heller ett bra slut.

Jag trodde aldrig att man på tio minuter skulle kunna förstöra över hundra timmars berättande. Jag förstår inte hur man kan tycka att det här var ett värdigt slut, såvida inte man har ett hål i huvudet stort som ett mindre rymdskepp. Med tanke på hur mycket i Mass Effect som bygger på att man själv formar historien kan det inte gärna ses som annat än berättarmässigt harakiri.

Read Full Post »

Older Posts »