Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2016

I Täckning saknas drabbas Zelda av ut-på-landet: ungefär halva boken handlar om en helg ute i en sommarstuga, fjärran från civilisation (mobiltäckning), dock nära ett läger där unga män går halvklädda och undviker stadens mödor (fruar och barn). Eftersom såväl Zeldas som hennes vänners naturliga habitat snarare är Stockholms lite mer nedgångna delar innebär detta att humorn mindre består av ironiska kommentarer och mer av kulturkrockar.

Detta vänds dock på i senare halvan, där Zelda återigen försöker få styrsel på sitt liv i staden, dock utan något mer övergripande tema den här gången. Zelda kanske inte är speciellt mycket mer mogen än tidigare, men de mer desperata sidorna är nedtonade.

För övrigt är Kim mycket roande. Det är kul att en av personerna får vara nörd utan att det innebär att den nödvändigtvis är den som råkar ut för skämten (det gör istället några mycket mansgrisiga nördar där det är just det sexistiska som är problemet), utan snarare är den som får vara den sansade i sällskapet.

Annonser

Read Full Post »

Daniel Möller och Niklas Schiöler har fått motta mycket beröm för sin Svensk poesi, en antologi över poesi på svenska, från runinskrifter till Athena Farrokzhad. Det är lätt att stämma in: detta är en gedigen samling, som troligen kommer vara många till nytta och glädje. Greppet att återge alstren med en ortografi som återger originalet i möjligaste mån (undantaget frakturskrift och långa s) är också lyckat; det tar en liten stund av tillvänjan, men sedan går läsandet bra. Urvalsprinciperna, där även finländsk poesi tagits med, fungerar också bra.

Finns det då inga fläckar? Jo, några, som jag tänker ta upp här för att visa på hur lite det egentligen finns att säga: dels vet jag inte om de dikter som fått representera gustavianerna alltid är de jag skulle velat se: Bellman är naturligtvis rikt företrädd (mest av alla i hela verket), och att Lenngren är tvåa från epoken är också i sin ordning, även om jag undrar om inte även »Pojkarne« kunnat beredas plats. Kellgrens dikter vet jag inte heller om de blev helt lyckade, jag skulle nog velat se något lite mer av förnuftsdyrkan (gärna på bekostnad av den överspände Thorild, som jag aldrig begripit mig på). Även i andra fall undrar man ibland var något känt verk blev av, men inget sådär helt avgörande.

Saknas då någon? Ende jag kunnat se direkt är väl Gunnar Wennerberg – och det beror inte på att han skrev för musik, för i så fall skulle såväl Taube som Vreeswijk och Karl Gerhard kunna uteslutas. »Den ökända hästen från Troja« må dessutom vara en briljant kuplett, men för läsning står sig den dåligt. Annars skulle väl något skämt av Falstaff, fakir kunnat beredas plats, i alla fall som A:lfr-d V:stl-nd fått det.

Annars saknade jag ibland årtal för dikters publicering, i alla fall för sentida sådana som kommenterar sin samtid. Detta är dock enbart randanmärkningar.

Tillbaks till mer positiva tongångar: har den fått mig att upptäcka något nytt? Förutom nöjet av att läsa hela Stiernhielms »Herkules« (som jag tidigare överskattat längden grovt på), så gillade jag speciellt Johan Elers »Öfver ett benhus«, en mättad dikt om döden i stenstil. Andra trevliga upptäckter var Hedborns »Ute blåser sommarvind«, och den oförlikneligt pekorale Robert von Kræmer.

Oavsett saknade enskilda verk, och inkluderade sådana, så är Svensk poesi en guldgruva att ösa ur.

Read Full Post »

Efter Euripides död 406 f.Kr. sattes hans tre sista dramer upp vid spelen till Dionysos ära i Aten: det blev hans sista seger av totalt fem. Två av dessa, Backanterna och Ifigenia i Aulis, har bevarats, och som avslutning på denna karriär, och egentligen också av det grekiska dramat som vi fått det bevarat (Sofokles Oedipus i Kolonus från samma år är också bevarat, men är idag långt mindre uppmärksammat), är det utmärkt.

Backanterna behandlar staden Thebe, och hur dess unge härskare Pentheus vägrar tillåta dyrkan av Dionysios. Guden själv kommer då till staden, och inspirerar vansinne i dess medborgare: kvinnorna drar upp i bergen för att fira honom i avskildhet, vilket även de båda åldriga Tereisias och Kadmos gör, men övriga män stannar kvar och försöker fängsla Dionysos. Det slutar med att Pentheus, lätt förvänd, styr ut sig till backant och försöker spionera på kvinnorna, varvid dessa, anförda av hans moder Agaue sliter honom i stycken, innan Dionysios låter raksynen återvända och ruelsen sänker sig.

Ifigenia i Aulis utspelar sig istället under upptakten till trojanska kriget: hellenernas här ligger samlad i Aulis men får ingen vind att segla. Siarna har meddelat Agamemnon att för att få vind måste hans dotter Ifigenia offras till Artemis. Han har låtit sända efter henne under förevändning att hon skall giftas bort med Akilles, men ångrar sig nu och försöker rädda sin älskade dotter. Även Menelaus och Akilles söker till slut försvara henne, men hären är obeveklig, och till slut går hon frivilligt till altaret.

Backanterna är idag en pjäs där delar av den centrala konflikten tappat sitt sting: att sätta sig upp mot makterna är inte längre något som varnas för, och görs det så tar makterna ifråga inte formen av grekiska gudar. I en något mer abstraherad form, ålderns vishet mot den stränga rationalismen, finns mer att hämta, men knappast helt tillräckligt, och ej heller i avslutningspartiet där vansinnet lättat och priset för detta står klart. Den är inte omöjlig, men krävande.

Lättare då med Ifigenia i Aulis – även om den centrala konflikten i minst lika hög grad vilar på att tron tas för självklar, så är de teman som utforskas enklare att identifiera sig med: offren som makten tvingar till, individens möjlighet att sätta sig emot kollektivets rus, om man kan ställa en människas liv mot en annans, och kärleken till ett barn. Agamemnons ångest är rörande, liksom det skenbara lugnet hos Ifigenia när hon går till altaret. Att det hela sedan beståtts med ett slags lyckligt slut förminskar inte kraften hos tidigare partier.

Read Full Post »

Man kan inte anklaga Michael Nordberg för att smyga med sitt syfte med Den dynamiska medeltiden: han vill visa att denna period (i synnerhet dess senare del) inte bara var en enda lång litania av pest, elände, övertro, krig, adelsvälde, svält och hemsökelser, utan snarare en tid som inte bara förberedde utan snarare föregick renässansen, och på vissa sätt var radikal i en grad som mer påminner om den moderna tiden.

På område efter område – kvinnors ställning, statsfilosofi, tolerans, intellektuellt liv, allmän standard –  visas att i alla fall tolv- och trettonhundratalet på många sätt var progressiva århundraden: kvinnors intellektuella likhet, staten som en sammanslutning av medborgare med kungen som exekutiv makt, Bibeln som rättesnöre för tron liksom empirin som bas för vetenskaplig kunskap är långt ifrån de enda »moderna« idéer som framfördes och försvarades, vanligen utan att någon inskred mot det.

Inte ens den så förkättrade feudalismen undgår en putsning: den tycks ha överlevt i olika former (den baserades i hög grad på sedvanerätt) i fyrahundra år, och starkt ha kommit under tryck och avskaffats först när det grundläggande kontraktet – säkerhet i utbyte mot minskad frihet –  inte kunde uppfyllas av de lägsta vasallerna, samtidigt som den byråkratiska staten växte sig starkare.

Nåväl, med en såpass uppskattande bild så ställer man sig som läsare något undrande till om det hela kanske inte är lite väl bra för att vara sant: att det materiella välståndet även bland bönder och hantverkare var ovanligt stort under 1400-talet verkar väl fastställt, liksom många enskildheter i framställningen, men är de inte snarast valda för att understryka tesen? I viss mån, kanske, men Nordberg är ärlig med att den radikalism han ibland presenterar var just en ytterlighet samtidigt om han understryker att den allmänna tendensen fanns och ibland yttrade sig även rent praktiskt och inte bara i debattinlägg.

Boken har nu några år på nacken, och har väl inte medfört den totala omvärdering som var målet, men den har i alla fall påmint en läsare om att inte ta saker alltför givna.

Read Full Post »

Det är inte svårt att se var Carl Sandburgs sympatier låg i Chicago poems: hos massorna, människorna som var dag sliter sina kroppar för att i bästa fall kunna få ut några droppar lycka på kvällen, en stund med dragspel och dans eller en båtfärd om söndagen, eller som i veckor avsätter en tiondel av lönen att betala kistan för treåringen. Den typen av tydlighet är inte enbart av godo: poesi handlar ofta lika mycket om att antyda som att berätta. Detta lyckas Sandburg med endast sporadiskt; ofta liknar det mer journalistik än poesi.

Nu är arbetarna inte Sandburgs enda ämne: lika mycket handlar det om staden, en ung, arbetande, oslipad stad även den. Stolt över att vara USA:s livsmedelsupplag och järnvägsknut, en stad fylld med självförtroende och tillförsikt, men också söndriga människoliv, dimma och olikhet. Sandburg är inte lyriker, han hyllar hellre arbetets söner än mediterar över solens spel i vattnet, men även han vänder sig då och då mot Michigansjön eller förlorar sig i dimmans virvlar.

Skall poesi enbart bedömas efter skönhet är Sandburg endast en medelmåttig poet. Bedömer man även efter den innerlighet som förmedlas är han stor. Om även klarsyn inräknas kan han nå riktigt sublima höjder.

 

Read Full Post »

Det var ett bra beslut att ta med John Lloyds och John Mitchinsons The QI book of general ignorance som reselektyr: eftersom den består av en stor mängd korta texter på cirka en sida var som inte har något närmare samband med varandra, så är det en utmärkt bok att ha till hands om man så kommer vilja läsa i fem som femtio minuter.

Varje text baseras på en fråga från QI, och går således oftast ut på att man skall avge ett förväntat svar som man sedan skall få förklarat för sig hur fel det är (Exempel: var uppfanns giljotinen? Svar: Halifax i Yorkshire, där en användes sedan medeltiden). Ibland är svaren långsökta, som hur man bäst använde marmite (matar folk i mellanöstern med den, så de slipper zinkbrist och därmed vidhängande aggression), eller bara rätt småaktiga definitionsfrågor (största sjön i Kanada definierar de t.ex. som största sjön helt inom Kanadas gränser), men de är nästan alltid underhållande, och vanligen också korrekta nog även när man själv vet vad som är rätt.

 

Read Full Post »

Med Small Gods kan väl Pratchetts satir sägas börja på allvar: få torde bli upprörda när man skojar med stadsvakter, egyptiska gudar, trolllkarlar eller Döden, men ger man sig på en kyrka, en som säger sig följa den ende guden, har en kvisition, och lär ut att jorden inte alls åker runt på fyra elefanter som står på store A’Tuins rygg utan är ett klot, ja, då kan man nog hitta de som känner sig träffade.

Att han sedan dessutom säger att den ursprungliga tron har dött, och bara lämnat ceremoni och organisation, likt ett träd strypt av klätterfikon, och skildrar en värld där exkvisitiorn Vorbis (en man som skulle servera en muslim fläsk under ramadan, och förvänta sig att få en tom tallrik tillbaka) är den som styr, medans den ende verkligt Om-troende är en inte särskilt framstående novis vid namn Brutha, ja, då tycks han snarast be om att de skall bli upprörda. Å andra sidan finns det inte mycket bitterhet här: det är knappast så att bara för att Om-dyrkan i mycket är en (skratt)speglad version av en viss religion så är det specifikt en attack på den. Eller ens på religion i största allmänhet (ger man sig på det bör man helst sitta under väl jordat koppartak).

På Skivvärlden gäller att en guds makt står i proportion till hur många som tror på honom. Detta erfar Om den hårda vägen, då han istället för ståtlig tjur förvandlats till sköldpadda. En enögd sköldpadda. Som av en slump plockas upp av en örn för att släppas ner på en sten. När han blir sitt vanliga jag tänker han införa en del bestämmelser angående fåglar, sköldpaddor och det nyttiga i att odla selleri.

Ifall han blir sitt vanliga jag.

Detta är Pratchett som bäst: visst, det är knappast en speciellt originell tanke att gudar drivs av tro, eller att vända sig till de små gudarna, men Brutha och Om växer båda mycket, och bara vändan till Ephebe med dess filosofer vore nog för att göra boken värd att läsa. Det är långt ifrån enbart för att boken är nästintill fristående från den övriga serien som den används som portaldrog till Pratchetts författarskap.

Read Full Post »

Older Posts »