Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historia’ Category

Den grekiske historikern Appianos romerska historia ses traditionellt som lite torr läsning; hans stil är inte den mest eleganta. Deras vikt är dock svårslagen, då hans verk är den bästa källan till flera enskilda perioder. Så t.ex. med de romerska inbördeskrig som sönderslet staten under första århundradet f.Kr, från bundsförvantskrigen över Sullas och Marius maktkamp, till krigen när de båda triumviraten föll samman. Appianus är den ende antike författare som ger en sammanhållen bild över dessa episoder, även om det finns flera goda enskilda källor till kortare delar av dem. Av hans fem böcker i frågan har de båda första, som sträcker sig fram till Julius Caesars död, översatts till svenska av Ingemar Lagerström under titeln Romerska inbördeskrig.

Det är en sorglig bild av den sena republikens tid som möter en: politiken är enkom ett sätt för de enskilda att vinna makt, pengar och ära. De rättrådiga är få, de någorlunda hederliga inte stort fler. Snabbaste sättet att få makt tycks vara att hitta någon grupp missnöjda innevånare man kan lova fördelar till (medborgarskap eller nya privilegier) och använda dem som en mobb. Svårare, men långsiktigt säkrare, är att leda arméer som erövrar nya landområden och kan vinna krigsbyte: då har man förhoppningsvis såväl lojala soldater som pengar att muta enskilda med.

Folkmassan framstår som enkelt mutbar och volatil, senaten som genomkorrupt; en av de roligare scenerna är när efter mordet på Caesar Markus Antonius lyckas avvärja att mördarna hyllas som befriare från ett tyranni genom att framhäva att i så fall måste även alla de politiska tillsättningar Caesar gjort för de kommande åren (då han själv planerade genomföra fälttåg långt från huvudstaden och alltså inte kunde sköta sådant) ses som ogiltiga, varpå majoriteten snabbt ändrade åsikt. Briljant.

Romerska inbördeskrig är inte direkt läsning som får en att glädjas över mänsklighetens finare sidor. Det är mord och mutor, uppror och korruption. Republikens fall och kejsardömets uppkomst har ofta tolkats i termer av demokratins upplösning och hur den ersätts av en monarki, men republiken sågs länge som en lycklig kompromiss mellan de tre huvudsakliga styrsätten där de olika delarna kunde motverka varandra och behålla en balans: snarare visar perioden på vikten av att hitta sätt som får människor att tro på statsskickets idé. Att den stabilitet som Augustus regim utlovade och kunde leverera sågs som viktigare än att få delta i styret är inte konstigt. Det är en lärdom vi kan ha med oss idag.

Annonser

Read Full Post »

Det är med mild, men omisskännlig missräkning jag lägger Carin Bergströms Mitt i byn till handlingarna. Jag hade velat få en genomgång av Sveriges historia från ett högst lokalt, eller kanske snarare flera lokala, perspektiv: utgå från kyrkorna och redogör för livet i byn och kyrksamhet genom århundradena. Borde gå att få ihop, i alla fall om omfånget inte behöver vara mer än de tvåhundra sidor som här presenterats.

Nå, om detta nu inte exakt var vad som bjöds, vad var det då? Visst, kyrkan finns där. Men lika ofta som själva byggnaderna är det fråga om Svenska kyrkan, den mer abstrakta organisationen, och dess göranden och skepnader. Det är också en historia som gärna får berättas, men här stjäl den ofta fokus. Likaså kan man undra varför så många sidor ägnas åt en enskild pastor i Uppland under början av 1700-talet: en förvisso färgstark figur, som höll hårt på att sockenborna skulle komma till just honom för att undfå guds ord och han skulle få den stadgade ersättningen när han döpte, konfirmerade, vigde eller på annat sätt omhändertog församlingsmenigheten (varför detta inte ansågs vara simoni framgår inte), men ändå lite ovidkommande.

Något som mer direkt har med kyrkor och btar att göra är de kartor över kyrkor byggda under olika århundranden, som tydligt visar på när diverse områden hade goda eller sämre perioder; dessa paras med närmare studier av enskilda kyrkor byggda under de olika perioderna, t.ex. värmländska Nyeds historia, som får exemplifiera bergsnäringens betydelse för de svealändska skogslandskapen. Även övriga illustrationer, främst de många fotona, hör till bokens höjdpunkter: såväl interiörer som konst förhöjer texten.

Det finns mycket i boken som är intressant. Helheten hade dock vunnit på att tydligare fundera på vad som är fokus, exakt vad man vill ha sagt. Som det är nu pendlar det för mycket mellan allmän kyrkohistoria, bygdehistoria, anekdoter och arkitekturhistoria för att resultatet skall bli annat än splittrat. Synd.

 

Read Full Post »

1917, fjärde delen av Stridens skönhet och sorg, fjärde året på första världskriget: de olika personerna börjar resignera. Västfronten står som vanligt stilla. Vid Isonzo försöker Italienarna återigen bryta genom. I öst står det mesta still. I Afrika är de engelska trupperna visserligen på frammarsch, men det är fortfarande långt till något avgörande. Skall eländet bestå i all evighet?

Nå, även om striderna tycks lika hopplöst enformiga som tidigare händer likväl saker: revolution i Ryssland (två gånger om), uppror bland de franska trupperna, upprorsungar vid tyska högsjöflottan, det oinskränkta ubåtskriget inleds, USA går in i kriget. Det brinner i Salonika, hungern rasar lite varstans. Även om ingen ljusning verkar i närheten i kriget har fler och fler börjat prata om fred.

De olika personerna har dock bara vaga begrepp om allt detta, oavsett om de är krigsfångar i Turkiet, hungrande läkare i Belgrad eller konstnärer som skickas på kulturdiplomatiskt uppdrag till det neutrala Sverige (där de träffar Selma Lagerlöf och kurtiserar Karin von Fock-Kantzow, sedermera Göring). Till och med de som fortfarande känner viss entusiasm inför striderna, de som blivit dekorerade för hjältemod, börjar tröttna på kriget.

När året är slut har också till slut mycket ändrats: Ryssland under bolsjevikerna är på väg ur kriget, USA är på väg in. Tyska trupper har lett ett genombrott på den italienska fronten, och dragit sig tillbaka till starkare ställningar i Frankrike. Luftkriget har svängt fram och tillbaka, betingat av nya flygplan (i Tyskland: nya modeller. I Frankrike och England: nya plan som ersättningar). Det har inte varit ett bra år för någon, och frågan är om nästa blir bättre?

Read Full Post »

När Sveriges, Danmarks och Norges mäktige med drottning Margareta i spetsen i slutet av trettonhundratalet skulle mötas för att dra upp huvudlinjerna valde man att göra det på en ort som idag framstår som ett udda val: Kalmar. Idag är det en halvstor stad, ett stopp på vägen till Öland, men likfullt en av de där städerna vars glanstid sedan länge är förbi. Då var det en av Sveriges allra främsta städer, efter förlusten av Visby klar tvåa efter Stockholm, dessutom med gott läge i gränslandet mellan två av länderna, och med goda möjligheter att hysa alla dessa potentater.

Detta var början på Kalmars storhetstid, men staden var långt äldre än så: dess äldsta spår går tillbaka till i alla fall elvahundratalet. Att vi vet detta är också bakgrund till att Dick Harrison Kalmars historia – Den begravda staden skrivits: utgrävningar under det senaste decenniet, såväl i den gamla stadskärnan som på Kalmar slott. Här ligger också en ledtråd till varför boken är intressant, utöver då att Kalmars skrivna historia som den var känd innan är nog så växlingsrik och att Harrison är en duglig skribent: Kalmar stad flyttades i slutet av sextonhundratalet från det medeltida läget till en ny plats.

Kvar lämnades gamla källare och husgrunder, och dessa fick länge ligga ostörda. (Anledningen till flytten var inte som för andra städer på östkusten landhöjningen, utan rent militär). För arkeologerna finns alltså otroliga möjligheter (låt vara att det är till priset att gamla kulturbyggnader gått förlorade).

Staden tycks ha sina anor från elvahundratalet och anläggningar på Slottsholmen, men vem som ligger bakom dessa är oklart: var det tyska köpmän som började nyttja platsen, och sedan uppförde försvarsanläggningar, eller uppfördes försvarsanläggningar till skydd mot alla de olika rövande flottor som drog fram, vilket sedan drog tills sig handel? Höna eller ägg – i vilket fall tycks staden först under tolvhundratalet dragits in i det svenska riket, då en stadsplan drogs upp som sedan i stort sett gällde till stormaktstiden. Staden var tidigt rik, med gott om importerade varor, och mäktiga försvar. Ur en tänkebok från fjortonhundratalet får man också detaljer om vem som bodde i staden och var.

Under Kalmarunionens senare tid och hela äldre vasatiden varierade stadens öden: flera gånger belägrad, men också i läge att profitera när striderna fördes på avstånd; en av Sveriges viktigare örlogshamnar och varvsstäder, en kort period huvudstad i Erik XIV:s hertigdöme – Gustav Vasa, Erik och Johan III var i huvudsak ansvariga för att Kalmar slott har det utseende, och den interiör, det har i dag. Under Kalmarkriget förstördes så mycket av staden i hårda strider, senare under århundradet drabbades den av en stadsbrand, och sedan var det bara en tidsfråga innan den flyttade till Kvarnholmen. Kvar stod den gamla, ärevördiga Bykyrkan, en gång kröningskyrka för den nordiske kung som härskat över det största riket. Den sprängdes i luften. Så förgås världens härlighet.

Read Full Post »

Sveriges övergång från ett land lika katolskt som något annat till officiell protestantism tog ganska exakt 70 år: från 1523, då Gustav Vasa efter ha tagit makten började fundera på kyrksilvret som ett sätt att betala skulden till Hansan, till Uppsala möte 1593, då den augsburgska bekännelsen antogs. Denna process, med dess turer, förhandlingar, uppror, pådrivare och belackare handlar Martin Berntsons Kättarland.

I stort sett framstår denna process initialt som ett trepartsdrama: I ena hörnet reformistiskt sinnade präster, vars mål är att trosmenigheten skall övergå från att se på religionen som en uppsättning heliga bruk och föremål till att istället omfatta Guds ord med sitt intellekt, i det andra sagda menighet själv som inte vill ändra fädernas bruk, och i mitten kungen som gärna lånar sitt öra till reformatorerna, troligen inte enbart för att få chansen att lägga rabarber på kyrkans världsliga tillgångar, men samtidigt vill hålla undersåtarna lugna och stilla och inte gå för hastigt fram.

Naturligtvis var det mer komplicerat än så, med protestantiska präster som såg olika hårt på olika riter och bruk i den gamla ordningen, en kung som illa snabbt gjorde vad som göras kunde för att stänga kloster och konvent (i alla fall de befolkade av munkar, som lättare kunde klara sig själva utanför murarna), och en församling som gärna väsnades och tog till vapen, men som snabbt också återgick till vardagen om de syntes få sin vilja igenom, och som efter någon generation med det nya försvarade det lika hårt som deras föräldrar protesterade mot det.

Något som slår en under läsningen är Gustav Vasas hycklande strategier: samtidigt som han i Stockholm och städerna gör vad han kan för att underblåsa den nya läran, så skickar han till den mer konservativt lagda allmogen på landet brev där han blånekar, kallar allt förtal, och uppmanar mottagarna att inte lyssna på de som bara kommer med falska tidender. På detta sätt, och genom att när bönderna gjorde uppror snabbt lätta lite på trycket så de kände att det fått igenom ungefär det de ville, lyckades han gång på gång stabilisera läget.

Intressant på ett annat plan var redogörelserna för hur reformatorerna såg på de gamla kultbruken: långt ifrån att vara en fråga om bibliskt stöd eller ej ansåg den protestantiska strömning som var gällande i Skandinavien och norra Tyskland att det i stort sett fanns två sorters bruk: del sådant som direkt motsade Jesu lära och därmed måste bort, dels »adiafora«, företeelser utan stöd men även utan direkt motsägelse. Dessa kunde dels vara sådana som var direkt skadliga genom att de ledde tanken fel, som bruk som syntes bygga på uppfattning om en helighet i ting, dels sådana som var mindre allvarliga men som kunde både has och mistas, och dels sådana som i princip kunde ändras men där traditionen var stark och där man behövde göra på något sätt (hit hörde t.ex. att fira gudstjänst om söndagen och, mer förvånande, att kvinnan skulle tiga i församlingen).

Kättarland är en intressant men tyvärr slarvigt skriven bok: vissa vändningar upprepas två och tre gånger, ibland nära inpå varandra. Redaktören verkar också ha sovit sig genom enstaka meningar; jag vet inte när jag senast läste en bok där så många ord försvunnit eller där meningar så ofta ändrat riktning halvvägs. Den är långt ifrån onjutbar eller obrukbar, men kunde varit än bättre.

Read Full Post »

Norman Davies Vanished kingdoms handlar om nästan precis vad titeln säger: riken, som en gång fanns, men numer är borta. Eller, nåja, ett par av dem finns fortfarande, eller åtminstone igen: det finns återigen ett Litauen, trots vissa förvandlingsnummer vid sin tillkomst är Irland levande, och även Montenegro har återuppstått. Estland dödförklarades aldrig officiellt. Andra har för alltid ridit hän: visigoter och burgunder, pruser, östromare, savojarder och galizier har alla förlorat sina riken. Några har klara efterträdare, men många riken har delats mellan flera stater, blivit överkörda av krigsmaskiner och fått sin befolkning utbytt med tvång. Av Alt Clud finns knappt minnet kvar, Napoleons Etrurien saknas av ingen, Karpato-Rutenien överlevde inte dagen det utropades.

Det är i mycket en sorglig historia som spelas upp, i synnerhet vad gäller Östeuropa. De länder i väst som försvann saknas knappast av någon, i alla fall inte i den form de givits här (när katalaner yrkar på självständighet är det inte Aragonien de vill återupprätta), och de i öst finns knappast någon som kan sakna idag: med början i Polens delningar, över nationalstatsprojekt och de två världskrigens hemskheter och Sovjetunionens brutalism så har den ursprungligen multietniska befolkningen där misshandlats så svårt att man förtvivlar. Att en stor del av dem lever under Lukasjenkov är bara det senaste eländet.

Så, bokens ämne är om inte angeläget så i alla fall viktigt; det är ett memento mori för stater. Som författaren är britt är det ofta någorlunda underhållande, men ändå finns det en hel del att störa sig på: ovanan att citera andra verk utan att i brödtexten meddela vem det är som ursprungligen förde pennan, en med möda tillbakahållen glädje inför att Storbritannien snart kan vara på fallrepet (troligen anledningen till att såväl Irland som hertigdömet Koburg-Gotha tagits med; sistnämnda framstår i mycket som en ursäkt att få skriva om Viktoria och Albert), och kanske märkligast, en brist på vederhäftighet som ibland är pinsam. Sistnämnda påstående baserar jag på de påståenden som jag kan kontrollera mot eget minne, således i huvudsak uppgifter som anförs när Sverige kommer på tal. Det må väl vara hänt att Karl XII:s anfall på Polen feldateras, eller att han påstås ha försökt få polska kronan åt sig själv, men det är groteskt att se August den starke beskriven som vore han ett oskyldigt lamm överfallen av den hemske svensken, och den författare som påstår att den åländska frågan handlade om att låta ögruppen kvarstå i Sverige har missat något fundamentalt. En uppgift om Sverige jag däremot inte kände till, och som jag skulle vilja läsa mer om i framtiden, var att en estländsk exilregering verkade här från den sovjetiska ockupationen fram till självständigheten.

Man får hoppas att missarna i fråga om Sverige inte är indikativa på tillförlitligheten i fråga om mer väsentliga frågor i narrativet. Det vore synd om boken skulle kunna avfärdas helt med hänvisning till missar i det lilla när den i det stora är så viktig: även om de människor som fördrivits och avrättats aldrig kan återfå livet, de kulturer som en gång var aldrig kan återuppstå, och den flathet som lät det ske aldrig kan ursäktas, så kan vi i alla fall göra vad vi kan för att inte glömma vad som händer när makt blir rätt.

Read Full Post »

Cicero skrev inte endast lysande tal och betydelsefull fackprosa: under och efter hans livstid publicerades även hans korrenspondens, såväl mer offentlig som privat. Dessa brev kom senare att bidra till att utlösa renässansen, efter att Petrarca upptäckt dem och avgivit svar på några. Tidigare hade Cicero endast framstått som en offentlig figur, förkämpe för senaten och optimaterna. Med breven framträdde mer mänskliga sidor, där han bland annat tvekade, balanserade mellan sin övertygelse och sin vilja att behålla skinnet, och drog sig in i overksamhet i sorg över sin dotters frånfälle.

Ett urval av hans brev har nu presenterats på svenska av Eric Cullhed under titeln När allt gick under. De sträcker sig från första triumviratet när Cicero börjar få problem med Publius Clodius Pulcher, genom exil, hans triumviratets sammanbrott efter Crassius död, och slutligen genom inbördeskriget och fram till andra triumviratet, när han sätts upp på proskriptionslistorna. Efter det återstår i stort sett bara hans död och skändning.

Den bild som framträder är en komplex man, men också en som ständigt tycks kompromissa, göra felbedömningar och vackla. Hans insats för att stoppa den Catilinska sammansvärjningen vänds emot honom och tvingar bort honom från Rom, när inbördeskriget börjar tvekar han i det längsta och ansluter sig till slut till Pompejus, trots att han ser att det är mer eller mindre hopplöst, efter att först ha duperat gamla vänner. När Caesar mördats gläds han först, men förtvivlar sedan över att inte mer görs för att avväpna den mördades gamla vänner, i synnerhet Markus Antonius. Motståndet mot denne visar sig ödesdigert; trots att han knyter sig till Octavianus, och ser dennes intelligens och förmåga så underskattar han sina fiender och går till slut under.

I breven skämtar han med sina vänner, citerar Terentius och Homeros, kryper för de mäktiga och uttrycker sin depression när han förlorat sin älskade dotter Tullia. Breven är förvisso tillrättalagda och komponerade av en av de främsta retorikerna någonsin, men det förhindrar inte att de ger en mer intim känsla av samhörighet med författaren än man troligen kan få med någon annan antik författare.

Read Full Post »

Older Posts »