Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historia’ Category

I dessa dagar av religiös förföljelse kan det kanske vara värt att återvända till tidigare sådana. Parallellerna mellan rasister som försöker dölja sin ideologi som kritik av religion eller kultur och romerska kejsare som försöker stärka sitt välde genom att förmå alla undersåtar att offra till gudarna bara för att förundras när vissa av dem vägrar är kanske få, men likväl kan påminnelsen om att förföljelse från utomstående kan stärka banden vara något att ha i åtanke; påståenden om de andras väsensskildhet tenderar att bli självuppfyllande.

Säkert är i alla fall att när Eusebios slöt sin Kyrkohistoria (av mig läst i Williamsons engelska översättning, The history of the Church) så hade den kristna kyrkan till slut kommit genom århundraden av att ömsom förföljts, ömsom tolererats av de romerska makthavarna: Eusebios var en medhjälpare till och stor beundrare av kejsar Konstantin den store, efter vilkens omvändelse de kristna var de som var dominerande.

Eusebios själv var ingen stor teolog: han lutade mot arianismen, och hans teologi gjorde att han kunde stödja en statskyrka stödd på kejsaren. Han har därför aldrig setts som någon framstående kyrkolärare. Däremot var han utomordentligt lärd och intellektuell, och hans kyrkohistoria sågs som den definitiva framställningen av de första 280 årens kristna historia – senare kyrkohistoriker skrev alla fortsättningar av hans verk, inte ersättningar. Hans metod med långa utdrag ur andras verk har bevarat prov från flera andra författare till eftervärlden.

Själva innehållet är dock måttligt upphetsande: det är i mångt och mycket en förteckning över romerska kejsare, biskopar i Rom, Alexandria, Jerusalem och Antiokia, kristna martyrer och trosvittnen, samt heretiker. Vissa kyrkomän får en närmare behandling, särskilt Origenes. Eusebios intresserar sig föga för andra händelser än martyrium: han skriver om människor, och ibland böcker. Stilen är heller inte speciellt upphetsande: detta är ett verk för den som vill veta något om de tidiga kristna, inte läsa en spännande historia, ej heller en historia om hur den kristna idéläran utvecklade sig (även om man får en del idéer om hur Eusebios såg på t.ex. djävulen eller onda andar).

Read Full Post »

Det är inget fel på ambitionen i Fredrik Charpentier Ljungqvists Den långa medeltiden: skildra historien i Norden från ca år 500 till medeltidens slut på knappa 300 sidor. Självklart blir det inte en speciellt ingående studie, många aspekter går förlorade och vad som finns kvar får inte alltid utrymme för mer än en kort introduktion, vilket späs på av en viss tendens till upprepningar.

Huvudtesen är likväl att länderna i Norden i mångt och mycket liknade varandra i socialt och kulturellt avseende, även om de politiskt hade separata utvecklingslinjer. Detta får väl i viss mån sägas vara en förutsättning för denna typ av bok, och därför inte särskilt förvånande. Författaren är arkeolog med inriktning på bland annat klimatförändringar, och detta speglas i att dessa får relativt mycket utrymme, med närmare betraktelser av såväl den temperaturnedgång som inledde perioden som den lilla istidens inverkan mot dess slut. I övrigt är det en tämligen rättfram historia, som inte bjuder på riktiga överraskningar eller direkta grodor (en sak har jag funnit som varit felaktig: Dal ingick under medeltiden i Västergötlands lagsaga).

Denna oförmåga att överraska är till viss del en direkt följd av huvudtesen: om ländernas utveckling var likartad, så följer att den som redan är bekant med ett av dem är i mindre behov av introduktion till de andra. Eftersom boken dessutom är så kort finns inte heller utrymme att gå in på detaljer om enskilda områden, vilket också sänker möjligheterna för nyheter. Den långa medeltiden är troligen en utmärkt introduktion för den som endast kan mycket lite om nordisk medeltida historia, men för den som redan känner sig påläst är den snarast en repetitionsövning.

 

Read Full Post »

Så, upplägget för Ian Mortimers The time traveller’s guide to medieval England är endast delvis genomfört; det är snarare en bok som tar upp det man bör veta för att kunna förstå vad som pågår runt omkring en om man hamnar där än en som har fyllt resehandbokens form med innehåll från ett annat århundrade (så istället för »ät där och där«, eller ens »ät på sådana där ställen« så är det en bok som svarar på vad man kunde få att äta i olika sorters publika hus).

Inget fel på detta: i princip blir det en skildring av den lilla historien med en del nya frågor samt en del lite udda rubriker: det handlar fortfarande om medeltida geografiskt tänkande, lag och rätt, nöjen, kläder och hygien. Bland annat. Det är nöjsamt skrivet, ibland överraskande, för det mesta i linje med vad man redan kan tänkas veta. Om man inte känner till trettonhundratalets (som är det som fokuseras mest på, med visst material hämtat från senare tid om källorna är bättre) engelska politiska historia kommer en del meningar gå en något över huvudet, men inte så farligt att det bör avhålla en från läsning.

Jag vet inte om jag skulle nappa på ett erbjudande om en turistresa till den skildrade tiden (definitivt inte om inte en returresa ingick, ej heller utan skydd mot böldpest), men nu kanske jag är något bättre förberedd i alla fall.

Read Full Post »

När Peter Englund med 1915 kommer till första världskrigets andra år står det för de flesta av de skildrade klart att detta inte är det krig de väntade sig: talen om att vara hemma innan löven faller var i efterhand enorm självöverskattning. Än så länge har krigströtthet ändå inte hunnit infinna sig hos andra än de mest utsatta (vanligen kvinnor; en läkare i det hård drabbade Belgrad, en amerikanska i det ockuperade Polen), och hos de flesta finns ännu en tro på en slutlig seger.

Samtidigt har västfrontens generaler börjat anlägga sitt rykte om världsfrånvändhet, med upprepade attacker mot ointagliga positioner. För övrigt likaså i Italien, där fyra Izonso inte lett till annat än förluster, och i Ryssland, där ort efter ort skall försvaras utan reträtt, till varje pris. Resultat: inga starka försvar hinner anläggas, så de tyska vapnen kan vara fortsatt segerrika.

Allt detta, liksom mer (Gallipoli, brittiska arméns intåg i Mesopotamien, strider i Afrika, sysslolöshet i tyska Nordsjöflottan, arbete med utbetalningar till invalider) skildras genom diverse temperament och sinnelag (entusiasm, uppgivenhet, pliktkänsla, motvilja, utmattning). Fram träder en bild av ett krig som kännetecknas av totalt vanvett; vid ett tillfälle undras över om ett offer till förmån för ingenting ändå inte är störst?

Som befarades vid läsningen av första delen är detta utökade format nog inte helt idealt: antalet olika personer är lite för stort, speciellt när man inte läser böckerna någorlunda samtidigt. Vissa personer står ut, antingen för att de är kända eller för att de är tämligen unika i boken, men det är inte helt lätt att hålla isär de olika soldater och sjuksköterskor som dyker upp. Prosan är dock fortsatt njutbar och håller samman vad som annars hade blivit oläsligt fragmentariskt.

Read Full Post »

Polybius har sagt vara den historiker som är mest inflytelserik i förhållande till hur lite han lästs; i modern tid gäller detta i synnerhet hans diskussion kring olika statsskick i det sjätte, ofullständigt bevarade kapitlet av hans romerska historia (totalt uppgick den en gång till fyrtio böcker, varav de fem första finns bevarade i sin helhet, och övriga endast i förvisso ganska rikliga utdrag), som bland annat inspirerat till USA:s grundlag med dess principer om blandat styrelseskick och olika instanser som kontrollerar varandra.

I av Robin Waterfield översatta och The folio society utgivna The rise of Rome har förutom de ovan nämnda sex första böckerna även de befintliga delarna av det tolfte medtagits: de första fem täcker väsentligen de två första puniska krigen till och med slaget vid Cannae, liksom vad sig vid samma tid försiggick i de hellenistiska delarna av världen: Polybius syfte är nämligen att skriva en historia som förklarar hur Rom steg till en världsmakt och på så sätt länkade samman hela den kända världens historia till en och samma, en idé som troligen fått mången läsare genom tiderna att begrunda sin egen samtid; att inbilla sig att ens egen tid är mer sammankopplad än någon tidigare är således något som redan de gamla grekerna (eller åtminstone en av dem) gjorde.

I bok tolv däremot ägnar han sig i huvudsak åt angrepp på andra historiker, enkannerligen en viss Timaeus som tycks ha varit särdeles grälsjuk och nedsättande. I detta lägger dock Polybius själv fram några kriterier på vad han ansåg som krav för en god historiker: förtrogenhet med gamla källor räknas därvid lätt, speciellt jämfört med egen politisk och geografisk kunskap, samt, för den som skildrar det som nyligen skett, egna efterforskningar. Därtill bör han försöka vara neutral och klandra det hos ens vänner som förtjänade det och lyft fram förtjänster hos ens fiender när sådana förelåg – ett ideal han själv hade svårt att leva upp till.

Men om han nu ägt sådant inflytande, och dessutom skildrat en period under det romerska riket som knappast hör till de tråkigaste, varför är han då så oläst? Stil, stil och stil. I original skall hans verk tydligen utmärkas av en tung och föga utarbetad prosa som söver läsaren. Detta har Waterfield tack och lov lyckats till viss del arbeta bort, även om resultatet inte alltid blivit helt lyckat det heller: det ger en underlig känsla när man läser översatt klassisk litteratur och det finns insprängda osmälta uttryck på annat språk (här främst franska). Och ingen översättargärning som arrangerar om perioder till moderna korta meningar i världen kan nog göra något åt den lätta leda som infinner sig vid en teknisk kritik av en annan forskare som tydligen inte förstått hur många man som kan gå fram på bredden i ett visst pass.

Ändock: Polybius är långt ifrån någon tråkmåns. Hans stil må lämna en del att önska, men han är ofta ensam om att lämna besked i vissa frågor, och bara det har tilldragit sig intresse. Ibland ger han också uttryck för ett lågmält uppskattande av ironi, eller hur absurt något är. Att han lämnar Rom precis efter dess största militära katastrof och sedan ger sig ut för att behandla andra områden vittnar också om en viss känsla för att hålla spänningen uppe, även om det är en ganska outvecklad sådan. Han lär aldrig bli någon favorit, men han kan för den delen läsas.

Read Full Post »

Västgötalagen, den äldre, sammanställdes troligen av Eskil Magnusson cirka tio kilometer från mitt fädernehem. Handskriften B 59, den enda kompletta sådana där den bevarats, har varit i Laurentius Djäkne, präst i Vedums (i dessa sammanhang vanligen stavat Vidhem) ägo, även det cirka tio kilometer från mitt fädernehem. Lagman Lum, den som sägs först skapat lagen, levde cirka tjugo kilometer från mitt fädernehem, och lagman Karl, fosterlandets fader, levde cirka tio kilometer från detsamma. Därför var det väl på tiden att jag nu tog del av denna lag mer än bara i utdrag, i form av Per-Axel Wiktorssons utgåva i faximil, Äldre Västgötalagen och dess bilagor i Cod. Holm B 59.

Äldre Västgötalagen var den första text som utgavs enligt vetenskapliga principer år 1827; standarden för sådana har dock höjts med tiden, och denna utgåva söker ge en så komplett transkribering av texten som möjligt, inklusive de marginalanteckningar som bland annat gjorts av Hogenskild Bielke och Johannes Bureus, och texten fås således i tre former: foto av boksidan, transkribering av densamma, samt modern översättning, som dock i möjligaste mån följer radbrytningar och ordföljd. Som forskarresurs torde detta vara ovärderligt, och även för nöjesläsaren är det spännande att kunna gå till originaltexten och upptäcka hur orden en gång stavades, hur man riktat små krumelurer runt texten eller andra anvisningar. Att det hela delats upp på två volymer gör att man dessutom enkelt kan ha dessa tre varianter samtidigt för ögonen.

Speciellt viktigt är detta med tanke på de inledande texter av Wiktorsson och Göran B. Nilsson som på olika sätt ger nya tolkningar av etablerade teorier. Wiktorsson inriktar sig främst på vem som kan ha nedtecknat de olika partierna, och kommer således fram till att av de fyra huvudskrivarna, så är den gamla uppdelningen med huvudhanden, johannitermunken, Vidhemsprästen och Lydekinus bara korrekt på den sista punken, och att det korrekta schemat bör vara Vidhemsprästen, kursivhanden, Tyrgils Kristinesson och Lydekinus. Tyrgils är en känd skrivare från andra sammanhang, och att kalla den som skrivit de kursiva styckena för johannitermunk enbart för att han kopierat ett avlatsbrev utställt av dessa är vanskligt.

Nilssons teori är likaledes omstörtande: förutom den äldre västgötalagen ingår i handskriften diverse material av olika natur, förutom de bekanta längderna över lagmän, kungar och biskopar och förteckningar över Västergötlands gränser, allmänningar och bon samt lite av diverse natur finns flera stycken lagprosa som relaterar till yngre västgötalagen, traditionellt sedda som direkta utdrag ur denna och därför kallade Lydekini excerpter. Man har menat att dessa har varit kompletteringar av den äldre västgötalagen, och att hela samlingen därför är en slags bruksversion av lagen. Nilsson menar istället att det är fråga om anteckningar inför en lagrevision, med utkast till ny lagtext som sedan i mycket tagits upp oförändrad (själva skillnaderna menar han talar mot att det skulle vara excerpter, för i så fall vore det ett synnerligen illa utfört arbete). Detta kallar han för »Den Bestickande Teorin«, och dessa versaler blir man snabbt hjärtligt trött på.

Oavsett om man tror på dessa nya rön eller ej är dock samlingen i sin helhet väl värd ett par timmar för den som är språkligt eller juridisk-historiskt intresserad. Det finns mycket att gotta sig åt, som ett tidigt belägg för det fina ordet »ôfsadrôp«, lagar om arv och lagar om böter för att slå ihjäl smålänningar, lagar om vem som ligger ogill, lagar om vem som är full tjuv och hur tionde skall fördelas. Här finns även den ökända lekarelagen, med bestämmelser som synes syfta till att förnedra sådana. Den är dock placerad allra sist i själva lagtexten, innan geografiska förteckningar, och avslutad med några truismer: min misstanke är att det är någon form av skämt, menad att driva med senare tiders historiker; de skall dock hedras mera ändå.

Read Full Post »

Hemming Gadh är en av svensk historias mer fascinerande gestalter. Troligen sprungen ur det lägre frälset lyckades han bli den osäkra svenska statens sändebud vid den påvliga kurian under en period då detta sannerligen krävde sin man: inte nog med att riksföreståndaren Sten Sture måste hålla undan såväl andra stormän på hemmaplan som de danska kungarnas krigsmakt, vid kurian pågick dessutom processer för att drottning Dorotea skulle få kompensation för vad hon menade var sina utlovade gods. Trots att Danmark formellt hade högre status och hade mer pengar till mutor lyckades Gadh manövrera undan dem och se till att riksföreståndarskapet kunde bestå.

Denna kuria var inte heller vilken som helst: detta var under nepotismens tidevarv, och Gadh blev kammarherre under Alexander VI, borgiapåven, känd för sitt minst sagt utsvävande leverne. Gadh träffade möjligen under sin vistelse där Machiavelli, och är väl en av de svenska politiker som närmast motsvarat den bild som tecknas i Fursten. Vid återkomsten lyckades han bli vald till biskop i Linköping, även om detta aldrig bekräftades, och var även fortsättningsvis en av riksföreståndarnas starkaste stöd, såväl som diplomat som stridsman. Till slut gjorde han dock en felbedömning och anslöt sig till Kristian II efter att som gisslan svekligen ha bortförts efter dennes första misslyckade invasion av Sverige. När Kristian så försökte göra rent hus i Stockholms blodbad avrättades även Gadh.

Personligen var han snarast en kyrkofurste av sin tid: föga religiös, lärd, vältalig, begiven på livets goda och utan alltför stora skrupler.

Så, med ett sådant material, hur kan man som David Lindén så kapitalt misslyckas med att framställa en läsbar bok? Hans Hemming Gadh – Vasatidens gudfader är en svamlig röra, fylld av sedan länge avvisade gamla myter (som den om »Kristian bondekär«), okritiska värdeomdömen (som renässansen som en intellektuell nytändning), dåligt underbyggd argumentation (Johannes Magnus påstår att Hemming Gadh vid sin död var åttio år gammal, vilket Lindén avfärdar som orimligt, utan att anföra mer än att man misstänker att han tycker att det är orimligt med såpass pigga åttioåringar), och påträngande onjutbar svenska med felsyftningar och underligt uppbyggda meningar.

Värst av allt är dock att man aldrig riktigt får grepp om människan Hemming Gadh, utan att det nästan bara är maktspelaren som får figurera. När huvuddelen av biografin är över och Lindén skall försöka summera, ja först då får man reda på att Gadh troligen höll sig med en älskarinna; när man läser om hans vistelse i Rom får man vid ett tillfälle reda på att han på något sätt slingrat sig ur en skuld, men inget om hur detta gick till. Det värsta är dock nog det allra sista kapitlet, då Hemming Gadh skall omvandlas till någon sorts modern chefskonsult, vilket blir lika delar floskel och truism.

Hemming Gadh var som sagt en ytterligt intressant människa som verkade vid intressanta skeenden i såväl Sveriges som Italiens historia. Vill man få någon känsla av detta rekommenderas Lars-Olof Larssons Kalmarunionens tid, eller Sten Carlssons artikel i SBL. Dessa är såväl i vetenskapligt som litterärt hänseende vida överlägsna.

Read Full Post »

Older Posts »