Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historia’ Category

Andra delen av Dick Harrisons Englands historia, täckande 1600-idag är aningen mindre andfådd än den första: det är en kortare distans som skall täckas, även om närheten till nutiden gör att även det som måste täckas blir mer. Vill man karaktärisera perioden är det tämligen enkelt: det är de år då Storbritannien skapades, utvidgades till ett imperium, och sedan sönderföll. Just nu tycks den politiska cirkusen ha varvat ner, men annars har det senaste året varit ytterligare ett exempel på hur landet är inne i en längre nedgångsperiod. Tack och lov då att den världsordning som det i mångt och mycket var med att skapa och upprätthålla faktiskt är någorlunda förlåtande.

Om England som den moderna världens ursprung går det att säga mycket, men Harrison gör det sällan rakt ut: det är alltför mycket annat, främst politik och hastigt förbiilande författare, som skall hinnas med. När han någon gång stannar upp för att diskutera något, som huruvida upplysningstiden bör ses som en engelsk snarare än fransk produkt, så börjar man som läsare nästan undra vad som pågår.

Även om det är svårt att peka på något som helt missats så finns också fortsatt känslan av en viss flåsighet. Även om man kanske inte kan vänta sig att kapitlet om världskrigen skall bli så väldans djupa så känns det ändå som man får mer av allmänna översikter över krigsförloppen än studier av britternas insatser och inställningar.

Englands historia är vad de är: översiktsverk syftade att ge allmän orientering. Som sådana är de tämligen ordinära; det finns en del fläckar, inga speciellt lysande partier, och om de är rätt tunna så är virket ändå i huvudsak gediget.

Annonser

Read Full Post »

Det är på sitt sätt ett slöseri att låta Dick Harrison skriva en bok som Englands historia. Del 1, vilken täcker tiden fram till år 1600. Detta är en av Historiska medias översiktshistorier för olika länder, och som sådan tämligen rättframt författargöra: skaffa god litteratur, plöj, sammanfatta; självständig analys ej av nöden. Visst, skall man skriva en sammanfattning av cirka 2000 års nedskriven historia, och ytterligare ett antal tusen år av arkeologi, så går det knappast att göra sig till expert på några enskilda områden, men ändå: nästan allt stökas undan i en väldig fart, och det blir husvagnssemester av allting: fem minuter romare och fem minuter Beda, fem minuter vikingar och fem minuter Edvard, fem minuter reformation och fem minuter Shakespeare.

Som vanligt har Harrisons stil fördelarna av att vara rak och tillgänglig, och tar sig utan alltför stora vådor från en punkt till nästa, utan att slinta mer än enstaka gånger, vilket här bidrar till en viss mättnad: när innehållet aldrig fördjupas bortom snabba omdömen om hur onödiga alla krigsprojekt är, hur personligt maktutövande gör politiken nyckfull och det mesta framstår som en dynastisk redogörelse över mer eller mindre effektiva kungar, så gör klarheten att brådskan framstår än tydligare.

Visst kan man se det som att utrymmet för utvikningar är begränsat, men Harrison har ju ändå skrivit om flera ämnen med kopplingar till England förut – vanligt folks rörlighet, Robin Hood, digerdöden – och även om dessa ämnen kommer igen känns även de genomhastade. Den här typen av översikt kan endast med besvär göras till något verkligt intressant, och tyvärr verkar inte Harrison vara rätt skribent för just det jobbet.

Read Full Post »

Den grekiske historikern Appianos romerska historia ses traditionellt som lite torr läsning; hans stil är inte den mest eleganta. Deras vikt är dock svårslagen, då hans verk är den bästa källan till flera enskilda perioder. Så t.ex. med de romerska inbördeskrig som sönderslet staten under första århundradet f.Kr, från bundsförvantskrigen över Sullas och Marius maktkamp, till krigen när de båda triumviraten föll samman. Appianus är den ende antike författare som ger en sammanhållen bild över dessa episoder, även om det finns flera goda enskilda källor till kortare delar av dem. Av hans fem böcker i frågan har de båda första, som sträcker sig fram till Julius Caesars död, översatts till svenska av Ingemar Lagerström under titeln Romerska inbördeskrig.

Det är en sorglig bild av den sena republikens tid som möter en: politiken är enkom ett sätt för de enskilda att vinna makt, pengar och ära. De rättrådiga är få, de någorlunda hederliga inte stort fler. Snabbaste sättet att få makt tycks vara att hitta någon grupp missnöjda innevånare man kan lova fördelar till (medborgarskap eller nya privilegier) och använda dem som en mobb. Svårare, men långsiktigt säkrare, är att leda arméer som erövrar nya landområden och kan vinna krigsbyte: då har man förhoppningsvis såväl lojala soldater som pengar att muta enskilda med.

Folkmassan framstår som enkelt mutbar och volatil, senaten som genomkorrupt; en av de roligare scenerna är när efter mordet på Caesar Markus Antonius lyckas avvärja att mördarna hyllas som befriare från ett tyranni genom att framhäva att i så fall måste även alla de politiska tillsättningar Caesar gjort för de kommande åren (då han själv planerade genomföra fälttåg långt från huvudstaden och alltså inte kunde sköta sådant) ses som ogiltiga, varpå majoriteten snabbt ändrade åsikt. Briljant.

Romerska inbördeskrig är inte direkt läsning som får en att glädjas över mänsklighetens finare sidor. Det är mord och mutor, uppror och korruption. Republikens fall och kejsardömets uppkomst har ofta tolkats i termer av demokratins upplösning och hur den ersätts av en monarki, men republiken sågs länge som en lycklig kompromiss mellan de tre huvudsakliga styrsätten där de olika delarna kunde motverka varandra och behålla en balans: snarare visar perioden på vikten av att hitta sätt som får människor att tro på statsskickets idé. Att den stabilitet som Augustus regim utlovade och kunde leverera sågs som viktigare än att få delta i styret är inte konstigt. Det är en lärdom vi kan ha med oss idag.

Read Full Post »

Det är med mild, men omisskännlig missräkning jag lägger Carin Bergströms Mitt i byn till handlingarna. Jag hade velat få en genomgång av Sveriges historia från ett högst lokalt, eller kanske snarare flera lokala, perspektiv: utgå från kyrkorna och redogör för livet i byn och kyrksamhet genom århundradena. Borde gå att få ihop, i alla fall om omfånget inte behöver vara mer än de tvåhundra sidor som här presenterats.

Nå, om detta nu inte exakt var vad som bjöds, vad var det då? Visst, kyrkan finns där. Men lika ofta som själva byggnaderna är det fråga om Svenska kyrkan, den mer abstrakta organisationen, och dess göranden och skepnader. Det är också en historia som gärna får berättas, men här stjäl den ofta fokus. Likaså kan man undra varför så många sidor ägnas åt en enskild pastor i Uppland under början av 1700-talet: en förvisso färgstark figur, som höll hårt på att sockenborna skulle komma till just honom för att undfå guds ord och han skulle få den stadgade ersättningen när han döpte, konfirmerade, vigde eller på annat sätt omhändertog församlingsmenigheten (varför detta inte ansågs vara simoni framgår inte), men ändå lite ovidkommande.

Något som mer direkt har med kyrkor och btar att göra är de kartor över kyrkor byggda under olika århundranden, som tydligt visar på när diverse områden hade goda eller sämre perioder; dessa paras med närmare studier av enskilda kyrkor byggda under de olika perioderna, t.ex. värmländska Nyeds historia, som får exemplifiera bergsnäringens betydelse för de svealändska skogslandskapen. Även övriga illustrationer, främst de många fotona, hör till bokens höjdpunkter: såväl interiörer som konst förhöjer texten.

Det finns mycket i boken som är intressant. Helheten hade dock vunnit på att tydligare fundera på vad som är fokus, exakt vad man vill ha sagt. Som det är nu pendlar det för mycket mellan allmän kyrkohistoria, bygdehistoria, anekdoter och arkitekturhistoria för att resultatet skall bli annat än splittrat. Synd.

 

Read Full Post »

1917, fjärde delen av Stridens skönhet och sorg, fjärde året på första världskriget: de olika personerna börjar resignera. Västfronten står som vanligt stilla. Vid Isonzo försöker Italienarna återigen bryta genom. I öst står det mesta still. I Afrika är de engelska trupperna visserligen på frammarsch, men det är fortfarande långt till något avgörande. Skall eländet bestå i all evighet?

Nå, även om striderna tycks lika hopplöst enformiga som tidigare händer likväl saker: revolution i Ryssland (två gånger om), uppror bland de franska trupperna, upprorsungar vid tyska högsjöflottan, det oinskränkta ubåtskriget inleds, USA går in i kriget. Det brinner i Salonika, hungern rasar lite varstans. Även om ingen ljusning verkar i närheten i kriget har fler och fler börjat prata om fred.

De olika personerna har dock bara vaga begrepp om allt detta, oavsett om de är krigsfångar i Turkiet, hungrande läkare i Belgrad eller konstnärer som skickas på kulturdiplomatiskt uppdrag till det neutrala Sverige (där de träffar Selma Lagerlöf och kurtiserar Karin von Fock-Kantzow, sedermera Göring). Till och med de som fortfarande känner viss entusiasm inför striderna, de som blivit dekorerade för hjältemod, börjar tröttna på kriget.

När året är slut har också till slut mycket ändrats: Ryssland under bolsjevikerna är på väg ur kriget, USA är på väg in. Tyska trupper har lett ett genombrott på den italienska fronten, och dragit sig tillbaka till starkare ställningar i Frankrike. Luftkriget har svängt fram och tillbaka, betingat av nya flygplan (i Tyskland: nya modeller. I Frankrike och England: nya plan som ersättningar). Det har inte varit ett bra år för någon, och frågan är om nästa blir bättre?

Read Full Post »

När Sveriges, Danmarks och Norges mäktige med drottning Margareta i spetsen i slutet av trettonhundratalet skulle mötas för att dra upp huvudlinjerna valde man att göra det på en ort som idag framstår som ett udda val: Kalmar. Idag är det en halvstor stad, ett stopp på vägen till Öland, men likfullt en av de där städerna vars glanstid sedan länge är förbi. Då var det en av Sveriges allra främsta städer, efter förlusten av Visby klar tvåa efter Stockholm, dessutom med gott läge i gränslandet mellan två av länderna, och med goda möjligheter att hysa alla dessa potentater.

Detta var början på Kalmars storhetstid, men staden var långt äldre än så: dess äldsta spår går tillbaka till i alla fall elvahundratalet. Att vi vet detta är också bakgrund till att Dick Harrison Kalmars historia – Den begravda staden skrivits: utgrävningar under det senaste decenniet, såväl i den gamla stadskärnan som på Kalmar slott. Här ligger också en ledtråd till varför boken är intressant, utöver då att Kalmars skrivna historia som den var känd innan är nog så växlingsrik och att Harrison är en duglig skribent: Kalmar stad flyttades i slutet av sextonhundratalet från det medeltida läget till en ny plats.

Kvar lämnades gamla källare och husgrunder, och dessa fick länge ligga ostörda. (Anledningen till flytten var inte som för andra städer på östkusten landhöjningen, utan rent militär). För arkeologerna finns alltså otroliga möjligheter (låt vara att det är till priset att gamla kulturbyggnader gått förlorade).

Staden tycks ha sina anor från elvahundratalet och anläggningar på Slottsholmen, men vem som ligger bakom dessa är oklart: var det tyska köpmän som började nyttja platsen, och sedan uppförde försvarsanläggningar, eller uppfördes försvarsanläggningar till skydd mot alla de olika rövande flottor som drog fram, vilket sedan drog tills sig handel? Höna eller ägg – i vilket fall tycks staden först under tolvhundratalet dragits in i det svenska riket, då en stadsplan drogs upp som sedan i stort sett gällde till stormaktstiden. Staden var tidigt rik, med gott om importerade varor, och mäktiga försvar. Ur en tänkebok från fjortonhundratalet får man också detaljer om vem som bodde i staden och var.

Under Kalmarunionens senare tid och hela äldre vasatiden varierade stadens öden: flera gånger belägrad, men också i läge att profitera när striderna fördes på avstånd; en av Sveriges viktigare örlogshamnar och varvsstäder, en kort period huvudstad i Erik XIV:s hertigdöme – Gustav Vasa, Erik och Johan III var i huvudsak ansvariga för att Kalmar slott har det utseende, och den interiör, det har i dag. Under Kalmarkriget förstördes så mycket av staden i hårda strider, senare under århundradet drabbades den av en stadsbrand, och sedan var det bara en tidsfråga innan den flyttade till Kvarnholmen. Kvar stod den gamla, ärevördiga Bykyrkan, en gång kröningskyrka för den nordiske kung som härskat över det största riket. Den sprängdes i luften. Så förgås världens härlighet.

Read Full Post »

Sveriges övergång från ett land lika katolskt som något annat till officiell protestantism tog ganska exakt 70 år: från 1523, då Gustav Vasa efter ha tagit makten började fundera på kyrksilvret som ett sätt att betala skulden till Hansan, till Uppsala möte 1593, då den augsburgska bekännelsen antogs. Denna process, med dess turer, förhandlingar, uppror, pådrivare och belackare handlar Martin Berntsons Kättarland.

I stort sett framstår denna process initialt som ett trepartsdrama: I ena hörnet reformistiskt sinnade präster, vars mål är att trosmenigheten skall övergå från att se på religionen som en uppsättning heliga bruk och föremål till att istället omfatta Guds ord med sitt intellekt, i det andra sagda menighet själv som inte vill ändra fädernas bruk, och i mitten kungen som gärna lånar sitt öra till reformatorerna, troligen inte enbart för att få chansen att lägga rabarber på kyrkans världsliga tillgångar, men samtidigt vill hålla undersåtarna lugna och stilla och inte gå för hastigt fram.

Naturligtvis var det mer komplicerat än så, med protestantiska präster som såg olika hårt på olika riter och bruk i den gamla ordningen, en kung som illa snabbt gjorde vad som göras kunde för att stänga kloster och konvent (i alla fall de befolkade av munkar, som lättare kunde klara sig själva utanför murarna), och en församling som gärna väsnades och tog till vapen, men som snabbt också återgick till vardagen om de syntes få sin vilja igenom, och som efter någon generation med det nya försvarade det lika hårt som deras föräldrar protesterade mot det.

Något som slår en under läsningen är Gustav Vasas hycklande strategier: samtidigt som han i Stockholm och städerna gör vad han kan för att underblåsa den nya läran, så skickar han till den mer konservativt lagda allmogen på landet brev där han blånekar, kallar allt förtal, och uppmanar mottagarna att inte lyssna på de som bara kommer med falska tidender. På detta sätt, och genom att när bönderna gjorde uppror snabbt lätta lite på trycket så de kände att det fått igenom ungefär det de ville, lyckades han gång på gång stabilisera läget.

Intressant på ett annat plan var redogörelserna för hur reformatorerna såg på de gamla kultbruken: långt ifrån att vara en fråga om bibliskt stöd eller ej ansåg den protestantiska strömning som var gällande i Skandinavien och norra Tyskland att det i stort sett fanns två sorters bruk: del sådant som direkt motsade Jesu lära och därmed måste bort, dels »adiafora«, företeelser utan stöd men även utan direkt motsägelse. Dessa kunde dels vara sådana som var direkt skadliga genom att de ledde tanken fel, som bruk som syntes bygga på uppfattning om en helighet i ting, dels sådana som var mindre allvarliga men som kunde både has och mistas, och dels sådana som i princip kunde ändras men där traditionen var stark och där man behövde göra på något sätt (hit hörde t.ex. att fira gudstjänst om söndagen och, mer förvånande, att kvinnan skulle tiga i församlingen).

Kättarland är en intressant men tyvärr slarvigt skriven bok: vissa vändningar upprepas två och tre gånger, ibland nära inpå varandra. Redaktören verkar också ha sovit sig genom enstaka meningar; jag vet inte när jag senast läste en bok där så många ord försvunnit eller där meningar så ofta ändrat riktning halvvägs. Den är långt ifrån onjutbar eller obrukbar, men kunde varit än bättre.

Read Full Post »

Older Posts »