Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historia’ Category

Någon gång för flera år sedan, när jag trodde mig på väg att odla ett intresse för militärhistoria, plockade jag upp Saul Davids Militära misstag, en samling kortare redogörelser för diverse militära kampanjer som av en eller annan anledning slutade i katastrof, från slaget i Teutoburgerskogen till en spaningsräd under gulfkriget. På cirka tio sidor introduceras en konflikt, vilka som utkämpade dem, och exakt hur det gick åt pipan. Skalan sträcker sig från hela konflikter, som Koreakriget eller andra korståget, ned till små gruppers försök, som Jamesons räd (en del av förspelet till boerkriget) eller lätta brigadens anfall.

David grupperar sina studier under fem rubriker: »Olämpliga ledare«, »Planera för problem«, »Ministrarna lägger sig i«, »Obefogat självförtroende« och »Svaga insatser«; i synnerhet den sista av dessa kan ifrågasättas, då man lika gärna kunde fråga sig om det inte var olämpligt ledarskap som gjorde att insatserna inte blev bättre än de blev. Även de övriga kan egentligen sorteras in där.

Annars finns inte mycket att säga: formatet är vad det är, vilket gör att det blir ganska kortfattat och översiktligt. Urvalet är anglocentriskt, där 23 av 30 kapitel involverar britter eller amerikaner, och övriga sju romare, fransmän, tyskar eller spanjorer. Nio behandlar andra världskriget. Det är läsligt, halvhafsigt översatt och inte särskilt djupt.

Read Full Post »

Jag är, efter avslutade läsning, fortfarande osäker på vart Ingmar Stenroth syftat med sin Sveriges rötter. Klart är att det är en redogörelse för några av de aktiviteter som medlemmarna i det götiska förbundet, samt en del yngre förmågor, åtog sig i början av artonhundratalet för att frammana en nationell känsla. Så långt, inga problem: närläsningar av revanschistiskt färgad dikt, skildring av hur Karl XII blev nationell symbol, och hur man började samla in och uppteckna visor och liknande som var i omlopp bland allmogen är allt tämligen intressant, och Stenroth har ibland nya och intressanta perspektiv på dessa.

Problemet är att jag inte riktigt får ihop det hela till en bok. Förutom personerna (främst Geijer, men även Tegnér och Arvid August Afzelius ges utrymme), så känns det inte riktigt som det finns någon sammanhållande faktor. Götiska förbundet hade kunnat vara en, men då hade materialet behöv omdisponerats betydligt.

Sedan har jag även invändningar mot en Stenroths historiesyn. Hans syn på nationalismen tycks vara nykter, men hans syn på det hedervärda bondeståndet tycks lika romantisk som göternas, om än han gett dem en annan politisk framtoning. Hans kritik mot göternas syn på dem som tysta, kämpande män alltid beredda att ställa sig bakom sin konung är nog så berättigad, men när han istället vill göra dem till en form av proto-demokrater som bar på franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap så är det en minst lika förvriden bild han målar upp. Bönderna, i alla fall de som kom ifråga att delta i riksdagar, var fortfarande en mindre del av befolkningen, och vid denna tid var det nog den där friheten som främst skulle ha fallit dem på läppen: frihet från skatter, frihet från utskrivningar, frihet från andra pålagor. I övrigt kunde rådande ordning gott få bestå.

Stenroth nämner i ett förord att han hoppas kunna skriva ytterligare två böcker i en planerad serie. Det har i alla fall utkommit en bok om goterna, som jag inte heller uppskattade, men som åtminstone blir aningen mer begriplig i ljuset av denna.

Read Full Post »

Den bok Hans Furuhagen i Bibeln och arkeologerna har föresatt sig att skriva är inte en helt okomplicerad sak: han vill städa undan en massa dålig arkeologi som sett på fynden genom ett bibliskt raster, antingen av rent religiösa skäl eller av önskan att visa att David och Salomo härskade över ett stort, mäktigt rike vilket skulle legitimera nuvarande Israels gränser, eller till och med en utvidgning av dem (en princip lika förståelig som ohållbar). Väl så, författaren har i alla fall försett sig med ordentligt med mål att storma mot.

Problemet är snarast att han helt överger den andra flanken. Det står ganska snart klart att även om han anser stora delar av Bibeln för totalt opålitliga, skrivna med ett klart mål att stärka tempelprästerna i Jerusalem, så anser han den inte som i sin helhet obrukbar, och avfärdar t.ex. inte evangelierna som möjlig källa till historisk sanning om de förlopp de skildrar. Denna tolkning är såvitt jag vet inte speciellt udda, men när det nu finns de som anser att ingen serös historiker bör ha med dem att göra och att Jesus bara är ett påhitt (eller i bästa fall föga mer än ett namn på en predikant som vi annars inte kan veta något om), så hade det varit bra med en tydlig definition av vad författaren tycker att Bibeln faktiskt kan användas till.

Tonvikten ligger nu i vilket fall inte på den nytestamentliga tiden, utan på den värld som möter en i det gamla. En hel del myter och berättelser förklaras med att det är senare tiders etnisk-politiska antipatier som projicerats bakåt och getts en religiös förklaring, och det görs också försök att säga något om vilka t.ex. filistéerna egentligen var, vad vi egentligen vet om rikena Juda och Israel eller templet i Jerusalem. Tillsammans med den tydliga förklaringen till varför det finns starka politiska och religiösa krafter som vill driva tolkningen i vissa riktningar, och hur dessa legat i vägen för andra tolkningar och till och med helt okontroversiella perspektiv (t.ex. frågor om hur marken odlades) är detta bokens stora behållning.

Read Full Post »

Det är en undanskymd, sjaskig värld som Annika Sandén tecknar i Bödlar: liv död och skam i svenskt 1600-tal. Bödeln stod på botten av samhällsstegen, omgiven av smuts och skam, en person som ingen fullt hederlig skulle ha med att göra. Det fanns några som hade det än värre, landstrykare och tjuvar, men dessa stod utanför samhället, medan bödeln hade en plats i det, om än illa sedd.

Bödeln skulle, förutom att utmäta kroppsstraff även utföra andra smutsiga sysslor: hantera de döda kroppar som inte skulle i vigd jord eller hamna hos slaktaren – avrättade, självspillingar, döda hästar, andra kadaver –, samt forsla bort innehållet i städernas latriner (sådant kunde möjligen göras av bödelsdrängen, rackaren, som var faktiskt hade ännu lägre status, men ofta fick bödeln själv utföra smutsgörat). Eftersom han under början av det avhandlade seklet fortfarande ofta själv var en dömd brottsling som fått straffet suspenderat under tiden han fullgjorde sina uppgifter är det inte konstigt att han var illa sedd; ofta fortsatte dessutom han sitt tidigare liv, och flera bödlar skildes från tjänst och liv som följd av förnyad tjuvnad eller andra brott.

Seklets andra halva såg dock vissa bättringar: yrket började gå i arv, bödlarna blev en egen kast, där söner tog över efter fäder och gifte sig med döttrar till andra bödlar. Myndigheterna, som aldrig riktigt vetat i vilken grad det sociala stigmat var något som skulle bortses från eller erkännas som en faktisk realitet började se sina bödlar mindre som nödvändigt ont och mer som statstjänare. Livet blev inte bra, men kanske bättre.

Sandéns bok är fylld med rön om enskilda bödlar, vanligen de som hamnade i rättsprotokollen: de som hamnade i skumma sammanhang, de som levde ut på ett opassande sätt och förvandlade avrättningen från en rit där den dömde skulle försonas med sitt öde och åskådarna lätt fasas till ett groteskt skådespel, de som helt misslyckades i sitt värv. Detta ger liv och färg, och är kanske den enda möjliga metoden: källorna är så fåtaliga att generaliseringar sällan är möjliga. Boken rör vid de rent praktiska frågorna av yrket, men rätt så hastigt. Likväl är skildringarna av misslyckade avrättningar inget för den med klena nerver.

Bödeln var en farlig person, som kunde leda till social deklassering för de som kom i hans närhet, om det så var under gudstjänst eller på ölstugan. Det dåliga ryktet var grundmurat, och efter att ha läst Sandéns bok, delvis förståeligt. Idag kan vi se undrande på den närmast paniska skräcken, men frågan är i vilken mån den försvunnit, och inte bara flyttats till andra.

Read Full Post »

Man bör läsa titeln till Per Svenssons Frihet, jämlikhet och reformation! 500 år med Luther noggrant: även om det är en bok om Luther, så är det inte en traditionell biografi över honom, snarare en lång essä där reformatorns inflytande på huvudsakligen Sverige spåras.

Förvisso: det finns biografiska inslag. Förvisso: likaså skildringar av Luthers samtid som är relevanta för att förstå mannen än hans arv. Förvisso: Luthers egen tolkning av läran är minst lika viktig som dess senare påverkan. Men i slutändan så är detta en bok som snarast vill ha fatt på vad Luther tänkte, inte hur han rörde sig eller vilka han gjorde det med. Index saknas också helt, liksom användbara kapitelrubriker, så meningen är rimligen att läsaren skall svepa hela innehållet och smälta det mer eller mindre som helhet (något märkligt då en av teserna var att Luther långt ifrån var en en monolit).

Detta är något tråkigt: även bilden av det tidiga femtonhundratalets Tyskland som en religiös och politisk krutdurk som Luther utifrån personliga demoner och intellektuellt högmod ständigt petade på samtidigt som han försökte hålla elden borta är intressant, så är Svensson mer tankeväckande när han försöker dra upp de långa linjerna och se hur mycket av svensk mentalitet som är luthersk: den svenska välfärdsstaten med den omhändertagande, trygga överheten sägs ytterst vara en luthersk tankefigur, liksom motviljan mot falskhet och förställning, och förmågan att tydligt förklara vad som är moraliskt rätt men inte agera utifrån det.

Luther är en intressant man att tänka med, då det finns mycket i hans skrifter och åsikter som pekar i de mest skiftande riktningar: en frihetens teologi byggd på ett förnekande av den fria viljan, en tro som slet sönder den gamla ordningen samtidigt som den predikade att de världsliga herrarna skulle lydas, en nådefull gud och en antisemitism som nazisterna nickade gillande åt. Vi kommer inte vara klara med Luther på länge än.

Read Full Post »

Vi lever fortfarande i en värld som till stora delar ser ut som den gör som en följd av andra världskriget. Det finns fortsatt goda skäl att läsa sig in på den tiden, både förstå varför det blev som det blev, och om den ordning som byggts upp är av värde – för att ta ett uppenbart exempel, så kan man fråga sig om den svenska neutraliteten bara var lyckosam på grund av turliga omständigheter, eller om ett mer kraftfullt försvarsförbund hade kunnat undvika större olyckor? Var den svenska politiken ryggradslös, eller ett försök att rädda vad som räddas kunde inför övermakten?

Lätta frågor att ställa, lätta att vinkla och ge enkla svar på, men svårare att besvara när man gräver djupare. Det gör Henrik Berggren i Landet utanför: Sverige och kriget 1939-1940, som skildrar Sverige under det första krigsåret, september till september. Hans mål tycks inte vara att döma Per Albin Hansson, utan att förstå (en del andra figurer, som militärer och diplomater, får ganska besvärande omdömen, men det gäller främst när de lyckats hänga sig själva genom nazistsympatier, oförståelse för tryckfrihet, eller allmän frigörelse från verkligheten).

Boken skildrar dock inte bara (främst?) politiker, utan även mer vanligt folk: genom återgivande av innehåll i dagböcker och brev får också arbetare, inkallade, journalister och intellektuella komma fram: man får en aning om militärens inställning till de två upplevda fienderna, man ser hur vanligt folk harmas över att inte mer görs utan att veta riktigt vad som kunnat göras (den svenska regeringens resonemang var på gott och ont mindre kända), man ser att de likfullt försöker leva sina liv med barnuppfostran, midsommarfirande, kärleksaffärer. Vissa drömmer om att spela hjältar, andra hoppas bara på att hålla sig från eländet. Någon hejar på Hitler, någon på Stalin, de flesta sympatiserar med Storbritannien och Frankrike men kan inte lite på deras löften, som flera gånger visat sig ha mycket låg lödighet.

Pressklipp, dagböcker, brev, regeringshandlingar, depescher, memoarer: det är ett stort arbete som nedlagts, och bilden som framträder är komplicerad. I efterhand är det alltid lättare att peka på vad som kunde göras, men utifrån den bild som Berggren tecknar av kunskapen om omvärlden och det uppdrag som beslutsfattarna tyckte sig ha är det enklare att förstå och svårare att döma. Två delar till skall det bli, dessa ses fram emot.

Read Full Post »

Andra delen av Dick Harrisons Englands historia, täckande 1600-idag är aningen mindre andfådd än den första: det är en kortare distans som skall täckas, även om närheten till nutiden gör att även det som måste täckas blir mer. Vill man karaktärisera perioden är det tämligen enkelt: det är de år då Storbritannien skapades, utvidgades till ett imperium, och sedan sönderföll. Just nu tycks den politiska cirkusen ha varvat ner, men annars har det senaste året varit ytterligare ett exempel på hur landet är inne i en längre nedgångsperiod. Tack och lov då att den världsordning som det i mångt och mycket var med att skapa och upprätthålla faktiskt är någorlunda förlåtande.

Om England som den moderna världens ursprung går det att säga mycket, men Harrison gör det sällan rakt ut: det är alltför mycket annat, främst politik och hastigt förbiilande författare, som skall hinnas med. När han någon gång stannar upp för att diskutera något, som huruvida upplysningstiden bör ses som en engelsk snarare än fransk produkt, så börjar man som läsare nästan undra vad som pågår.

Även om det är svårt att peka på något som helt missats så finns också fortsatt känslan av en viss flåsighet. Även om man kanske inte kan vänta sig att kapitlet om världskrigen skall bli så väldans djupa så känns det ändå som man får mer av allmänna översikter över krigsförloppen än studier av britternas insatser och inställningar.

Englands historia är vad de är: översiktsverk syftade att ge allmän orientering. Som sådana är de tämligen ordinära; det finns en del fläckar, inga speciellt lysande partier, och om de är rätt tunna så är virket ändå i huvudsak gediget.

Read Full Post »

Older Posts »