Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historia’ Category

Cicero skrev inte endast lysande tal och betydelsefull fackprosa: under och efter hans livstid publicerades även hans korrenspondens, såväl mer offentlig som privat. Dessa brev kom senare att bidra till att utlösa renässansen, efter att Petrarca upptäckt dem och avgivit svar på några. Tidigare hade Cicero endast framstått som en offentlig figur, förkämpe för senaten och optimaterna. Med breven framträdde mer mänskliga sidor, där han bland annat tvekade, balanserade mellan sin övertygelse och sin vilja att behålla skinnet, och drog sig in i overksamhet i sorg över sin dotters frånfälle.

Ett urval av hans brev har nu presenterats på svenska av Eric Cullhed under titeln När allt gick under. De sträcker sig från första triumviratet när Cicero börjar få problem med Publius Clodius Pulcher, genom exil, hans triumviratets sammanbrott efter Crassius död, och slutligen genom inbördeskriget och fram till andra triumviratet, när han sätts upp på proskriptionslistorna. Efter det återstår i stort sett bara hans död och skändning.

Den bild som framträder är en komplex man, men också en som ständigt tycks kompromissa, göra felbedömningar och vackla. Hans insats för att stoppa den Catilinska sammansvärjningen vänds emot honom och tvingar bort honom från Rom, när inbördeskriget börjar tvekar han i det längsta och ansluter sig till slut till Pompejus, trots att han ser att det är mer eller mindre hopplöst, efter att först ha duperat gamla vänner. När Caesar mördats gläds han först, men förtvivlar sedan över att inte mer görs för att avväpna den mördades gamla vänner, i synnerhet Markus Antonius. Motståndet mot denne visar sig ödesdigert; trots att han knyter sig till Octavianus, och ser dennes intelligens och förmåga så underskattar han sina fiender och går till slut under.

I breven skämtar han med sina vänner, citerar Terentius och Homeros, kryper för de mäktiga och uttrycker sin depression när han förlorat sin älskade dotter Tullia. Breven är förvisso tillrättalagda och komponerade av en av de främsta retorikerna någonsin, men det förhindrar inte att de ger en mer intim känsla av samhörighet med författaren än man troligen kan få med någon annan antik författare.

Annonser

Read Full Post »

Sveriges demokrati kan i år sägas fira hundra år; det var i december 2018, i skuggan av det nyss avslutade världskriget, den pågående spanska sjukan och livsmedelsransoneringar som Socialdemokraterna och Liberalerna till slut tvingade förstakammarshögern att ge med sig och vid en urtima riksdag förbinda sig till att utvidga rösträtten för kvinnor, ta bort den graderade rösträtten i kommunalvalen, endast låta människor rösta, och lätta på kraven om betald skatt.

Bara detta vore skäl nog för en bok som Per T Ohlssons 1918: året då Sverige blev Sverige, men som de flesta år hände naturligtvis även annat (järnvägsolyckan i Getå, Krügermonopolet på tändstickor började formas, debatter om förhållningssättet till det unga Finland) att fylla på med. Den som vill har mycket att gräva i här.

Problemet är att det nästan tycks ha blivit författaren för mycket. Trehundra sidor kan tyckas mycket, men de har uppenbart inte räckt till. Det kan vara det valda formatet, där alla förlopp ordnas kronologiskt, så att man likt husvagnssemestrare får fem minuter rösträtt, fem minuter byggnadsstrejk, fem minuter Isaac Grünewald och fem minuter Ludendorff i Hässleholm (en lätt bisarr episod som på bokens sista tio sidor delvis räddar upp den). Det är svårt att inte misstänka att det hade blivit bättre nerv av att försöka behålla fokus lite längre på varje ämne.

Att skildringen av de politiska skeendena inte bjuder på någon stor fördjupning jämfört med serien Sveriges statsministrar, som Ohlsson var redaktör för, må kanske vara förståeligt, men hjälper heller inte upp intrycket. För den som inte läst den serien kan dock det här vara en bra och viktig introduktion till ett år då mycket stod och vägde.

Read Full Post »

Det första som måste nämnas om Eva-Carin Gerös Grekisk Eros är vilken fantastiskt vacker bok det är, med enorma anfanger, vackert formgivna boksidor och högkvalitativa bilder. Bara detta gör det till en fröjd att vända blad och se vad som kommer.

Själva texten är dock tyvärr inte fullt lika välarbetad. Mycket av det som sägs om grekernas inställning till kärlek, begär och sex verkar fullt tillförlitligt, men varje text är kort och når sällan ens ett dussin sidor, samtidigt som de ibland överlappar på ett oförutsägbart sätt, eller rent av upprepar sig. Efter själva huvudboken har dessutom fyra essäer med likartat tema appendicerats, som ibland återgår i gamla spår, men också i något form klarare uttrycker någon viss tankegång. Man önskar att författaren fått mer tid på sig att tydligare arbeta in det material som är nytt i huvudtexten, liksom att ge denna en tydligare röd tråd.

Den idé som framträder tydligast är annars att antikens grekers sexualitet i stort sett liknade dagens, men att de sociala konventioner om vad som ansågs anständigt skilde sig; att de satte äldre mäns längtan efter unga pojkar högt på ett sätt som idag är tabu är väl känt, och likaså torde det inte vara obekant att de inte grupperade människor efter vilka kön de kände dragning till. Det centrala var snarare älskarens kön, ålder och ställning, och att han (för nästan alla källor vi har behandlar män) behöll värdigheten. Författarens önskan att genom studier av grekerna ge perspektiv på dagens människor tycks därmed enkelt uppfyllt. Man skulle dock kanske önska att dessa perspektiv gavs möjlighet att ytterligare vidgas något, genom att texterna dröjde kvar vid sina ämnen längre.

Som sagt, en vacker bok, men liksom de unga gossar som grekerna satte som ideal svinner dess skönhet alltför snabbt, och man lämnas med en önskan om mer.

Read Full Post »

På förhand fanns det två orsaker att vara orolig inför läsandet av Lars Lönnroths Det germanska spåret: dels det som alltid finns där när någon ger sig in i detta Messinasund och har att navigera mellan att å ena sidan inte tillräckligt övertygande erkänna hur idéerna om germanerna var en bärande komponent i nazismen och att å andra sidan inte pålägga dem ett alltför stort ansvar, dels att baksidestexten talade om modern fantasy i Tolkiens och Martins tappningar: även det ett oroande ämne där annars säkra styresmän lätt förliser.

I efterhand kan konstateras att Skylla och Karybdis passerats utan incidenter och att den moderna fantastiken nästan lika lyckligt navigerats. Lönnroth lyckas påpeka det avskyvärda i nazismens bruk av germanerna utan att mena att de gjorde sig skyldiga till totala missuppfattningar, samtidigt som han pekar på hur studier av materialet även kan vara givande idag. Han är dock måhända lite väl vänlig mot Tolkien, som förvisso var långt ifrån någon nazist likväl lät vissa idéer besläktade med deras krypa in. Diskussionen av modern fantastik är kortfattad, och förutom Tolkien nämns Martin kortfattat, liksom Neil Gaimans nyligen utgivna tolkning av Eddan.

Huvuddelen av boken utgörs dock av vad en genomgång av forn- och medeltida germansk litteraturhistoria. Här är kanske en förklaring på plats: Lönnroth erkänner villigt att mycket av det stoff som behandlas inte kan ses som helt självständigt, och strävar vanligen efter att peka på influenser utifrån, men hävdar samtidigt att det finns gemensamma nämnare som i flera fall enklast förklaras av ett gemensamt arv. Ämnet är nästan helt litteraturhistoriskt, och det lämnas t.ex. inte utrymme till spekulationer om historiciteten i Beowulfs mindre fantastiska partier.

Det mest intressanta i boken var kanske inte så mycket det nordiska materialet som det engelska: Beowulf är välkänt, men det finns även andra traditioner som visar på självständig behandling av de gamla versformerna och hur de fylldes med kristet innehåll i elegier och historiska skildringar. (Det finns en ironi i att en invasion av ättlingar till nordbor var vad som förde den engelska litteraturen bort från denna tradition). Den övergripande skildringen av hur den isländska litteraturens form utvecklades (alltså inte de enskilda verken, men hur man gick från den tidigare episka diktningen till verk som blandade poesi och prosa och senare hamnade i sagalitteraturen) är likaså givande.

Trots att boken inte är speciellt tjock får den mycket sagt, och det är inte mycket man saknar – kanske en diskussion av den tidigmoderna göticismens litterära verkningar; dess mer akademiska sida behandlas kortfattat men väl, men det hade varit intressant att få något till  livs om hur de tidiga poeterna, från Skogekär Bergbo till Bellman i alla fall tog upp namnen på nordiska gudar. Omfånget är dock bra nog som det är, och den försvarar med lätthet sin plats i hyllan.

Read Full Post »

Jag var inte helt säker på om det var en bra idé att plocka upp Bertil Wahlqvists Vikingarnas öar: den var billig, visst, men samtidigt: böcker om vikingatiden, skrivna av amatörer, tenderar att ta väldigt lätt på källkritik och bli väldigt förtjusta i sina egna teorier.

Så även denna: temat är att Wahlqvist åker runt till diverse öar som skildras i saga och sång, och meddelar om vad som sägs i dessa och varför man skall lite på det och inte de tråkiga herrar akademiker som kommer med småttiga invändningar i stil med att man inte kan lita på att historier är korrekta när de traderats genom seklen (vid något tillfälle gör Wahlqvist gällande att ett årtusende är en rät futtig sak då det bara krävs en trettio generationer för att överbrygga det – men trettio generationer är mycket för visklek och narrativ gravitation, som låter vissa figurer, händelser och saker dra till sig nya berättelser).

Någon gång kan han förvisso ha en poäng i att den Weibullska kritiken kan varit lite väl sträng, men det intrycket förångas snart när han åberopar Ottarshögen som bevis för att folkminnet skall vara pålitligt – det anförda exemplet är från 16o0-talet, och alltså knappast så gammalt att det inte är omöjligt att utesluta påverkan från antikvarier, men även om så vore skulle knappast någon seriös historiker på något sätt säga att kvarlevorna visar att den i högen begravde personen vore Ottar Vendelkråka.

Nåväl, liksom den i metodiken besläktade Mats G. Larsson (som snarast verkar ha en lite mindre yvig syn på möjligheterna att nyttja de isländska berättelserna) så kan Wahlqvist berätta, och dessutom förankra det i en plats. Bortser man från den tvivelaktiga akribin så tar han dessutom upp flera smått glömda orter, såsom den gamla svenskbosättningen Runö i Rigabukten, de öar som besöktes av Amledus, prototypen för Hamlet, de öar bebodda av enkom kvinnor och män som förekommer i såväl tidiga kristna källor som i anteckningar av arabiska geografer från samma tid, och de öar som uppträder i Färingasagan. Det finns alltså en del att hämta även för den kritiskt lagde, även om det kräver visst tålamod.

Read Full Post »

Peter Gillgrens Vasarenässansen kan inte anklagas för någon ohederlig marknadsföring: på omslaget anges klart och redigt att detta är en bok om hur konst under svenskt 1500-tal användes som maktmedel: för att framstå som ett härskarideal, för att svärta ned sina motståndare och rättfärdiga sig själv, för att befästa minnet. Med på köpet kommer också ett par omtolkningar av kända verk: Triumftavlorna på Gripsholm och Vädersolstavlan från Storkyrkan i Stockholm, som båda får en datering till Johan III:s tid istället för de tidigare attribueringarna till Gustav Vasas tid på tronen.

Det finns även flera andra aspekter, som hur sagde Gustavs gravmonument anknöt till obelisker som ansågs kopplade till Julius Caesar, om en madonnebild i Örtomta kyrka, hur Johan III ville skapa ett monument över sig själv i Uppsala domkyrka, hur porträtt av de kungliga började användas som politiskt-personliga medel för att bygga kontakt och lojalitet, hur tidig bildsatir började skapas.

Det finns mycket intressant att hämta ur boken, såväl för den som är intresserad av konst som för den som fascineras av de tidigmoderna härskarnas mycket personligt utövade välde. Rekommenderas.

Read Full Post »

Biskop Hans Brask i Linköping var en av senmedeltidens främsta potentater i Sverige; han är också en av de få som fastnat i det bredare historiemedvetandet, kanske främst tack vare den berättelse om en lapp dold i sigillet på beslutet om att avsätta ärkebiskop Gustav Trolle som Olaus Petri meddelat eftervärlden. Brask var dock även på andra sätt en dynamisk person, skicklig administratör och ett tag påvekyrkans främste försvarare inför Gustav Vasa, vilket ledde till att han tvingades fly landet. I senare tider har han även uppmärksammats för olika detaljer i den ekonomibok han lät kompilera under sin tid i Linköping, kanske allra främst för den måltidsordning som där finns; detta är det närmsta vi kan komma fulla menyer från svensk medeltid (ehuru precis innan den formella gränsen).

Det är alltså inte konstigt att det i samband med 500-årsdagen av hans biskopsvigning 1513 påbörjades arbeten inom medeltida måltidsforskning, bland annat översättningar av de delar av ekonomiboken som kan kopplas till kosthåll: förutom nämnda menyer också ett kalendarium över årets arbetsuppgifter samt en förteckning över vilket arbete de olika arbetarna som var kopplade till biskopens ägor hade att utföra. Dessa arbeten utmynnade bland annat i Biskop Brasks måltider, under redaktion av Magnus Gröntoft m.fl.

Denna bok återger inte bara nämnda översättningar, utan även en samling uppsatser inom skilda ämnen, från specialiserade som rekonstruktion över vilka skrivare som varit inblandade i ekonomiboken, till mer tillgängliga som en redogörelse för fiskkonsumtion under medeltiden (här kan noteras att den svenska julmatens äldsta kvarstående inslag, till stor del oförändrat genom århundradena, faktiskt är lutfisken). Däremellan finns texter som jämför biskopens kosthåll med den vid Vadstena kloster, liksom de överlämningsmåltider som tycks ha hållits när de aktiva rådmännen byttes ut i Stockholm, redogörelser för varför treskiftet slog eller inte slog igenom i olika landsändar, måltidens koppling till teologin, arkeologiska undersökningar av det gamla biskopspalatset (idag säte för landshövdingen i Östergötlands län), en genomgång av tekniken som användes i biskopens kvarn och såg (inklusive en viktig pusselbit för tidsbestämningen av införandet av vevaxeldrivna sågverk), teknik för ostframställning, samt en hel del annat.

Allt är väl inte riktat till den läsande allmänheten, men mycket kräver inte något särdeles intresse (och gör det de så är texterna så korta att man ändå snart är klara med dem). Måltidshistoria är dessutom närmast per definition intresseväckande, eftersom det rör ett område alla har personlig erfarenhet av och känslor kopplade till. Boken verkar dock förutsätta viss bildning om tidens politiska historia, men inte mer än att tio minuter med ett gott uppslagsverk bör vara tillräckligt. Lite värre är att den inledande översättningen av ekonomiboken ibland är knapphändig med förklarande noter; den svartsoppeliknande förtäring som då och då dyker upp under beteckningen »lummer« skulle behöva förklaras tidigare så att man inte tvingas vända sig till SAOB för att slippa undra om biskopen verkligen satt och knaprade städsegröna sporväxter.

Det finns mycket lärdom i detta verk, förmedlat med kunnighet och skrivförmåga, i vissa fall till och med god sådan. Vissa tendenser finns att enbart låta Brask agera affischnamn, men de flesta texter anknyter på ett fullt rimligt sätt till de texter de är menade som utvidgade kommentarer till. Är man intresserad av senmedeltida svensk kultur är detta ett fynd.

 

Read Full Post »

Older Posts »