Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historia’ Category

Det allra mest intressanta med Ebbe Schöns Häxkonster och kärleksknep är inte alla de genomgångar av de konstiga idéer folk en gång trott på (om ni inte kan få barn, låt mannen pissa i mun på en levande gädda), även om dessa kan vara nog så spännande och läsvärda (vill en tös få ihop det med en pojke kan hon föra in mensblod i ett äpple och ge honom det att äta).

Nej, det mest spännande är hans framställning av häxprocesserna: förutom sådant som flocktänkande, övertro på barns vittnesmål och en vilja att bekämpa ondskan i världen pekar han på en komponent som jag inte tidigare varit medveten om: att historierna om färder till Blåkulla på något förtrollat föremål, där det sedan hölls en festmåltid med Satan och allt sedan övergick till orgier innan det var dags för hemfärd, i stort sett visar på samma form för muntligt berättande som spårats i t.ex. Iliaden, med någorlunda fast struktur där vissa vanliga inslag där detaljer kunde strykas eller bytas ut. Det hela skall dessutom ha inspirerats av en medeltida satirisk genre som drev med höga herrars vanor genom att låta dem speglas och visas fram bakvända.

Det finns en hel del intressant om vanlig folktro också, och mycket att läsa om. Tyvärr måste det anmärkas att ett par bilder tagits med mer än en gång (bildmaterialet är mycket rikt, ibland dock på gränsen till det relevanta) och att man hade önskat sig en bättre källförteckning istället för den enkla lista på använd litteratur som nu är vad man får. Annars finns mycket att lära sig.

Annonser

Read Full Post »

Frånskild, avrättad, död, frånskild, avrättad, överlevde – det är minnesregeln för Henrik VIII:s hustrur. Räckan är längre än någon annan monark, och har fått vissa skämtare att hävda att han är den ende kungen med fler hustrur än älskarinnor (vilket dock endast är sant om man bortser från att några av dem gick från att vara det ena till det andra). Antonia Frasers biografi The six wives of Henry VIII försöker göra dem alla rättvisa, och gör att man känner sympati inför dem alla, från den sannerligen drottninglika Katarina av Aragonien till den unga, naiva och levnadsglada Katarina Howard. En intressant iakttagelse: de skäl Henrik angav när han gjorde sig av med sin första och andra hustru visade sig faktiskt giltiga för hans femte.

I nutid är det väl främst den fromma, intelligenta och skickliga Katarina av Aragonien och den förföriska Anne Boleyn som allmänheten utanför Storbritannien har något hum om till följd av historiska romaner, men dessa sex hustrur visar på ett intressant spektrum av möjligheter: två dog i barnsäng, en avrättades efter påstådd otrohet, en efter faktisk otrohet, en försköts efter tjugo års äktenskap, en efter några få månader. En var mer glad i sängkammarfröjder än nyttigt, en hade ett mycket vagt hum om dem. Två av dem överlevde sin kunglige make.

Viktigast för deras slutliga öde var dock detta: endast en av dem lyckades föda överlevande manlig avkomma (och det kostade henne livet). Katarina av Aragonien försköts först när sannolikheten för manlig avkomma var försvinnande liten, samtidigt som kungen förälskat sig i Anne Boleyn; hon i sin tur avrättades efter att likaledes endast ha lyckats föda en enda dotter (även om man i efterhand kan konstatera att det bara var en, men ett lejon). Jane Seymour avled när hon fött en son. Anna av Kleve försköts efter att kungen funnit att hon inte väckte någon åtrå; Katarina Howard avrättades när hon väckt för mycket. Katarina Parr till slut lyckades vara tillräckligt underdånig och en god fostermor för att klara sig.

Även om de sex alla framträder som individer (även om Anna av Kleve aldrig blir en riktigt karaktär med fasta grunddrag: först är hon oskyldig men välvillig, sedan förnöjt oberoende, senare svartsjuk förskjuten, och till sist ekonomisk och lite obekväm), så är det kring kungen det kretsar: i en tid när maken ägde makten över sin hustru, och kungen över sina undersåtar, så var det en klarsynt drottnings främsta intresse att hålla sin make nöjd –en make som krävde manlig avkomma och underdånighet.

Det var lätt att i samtiden se Henriks liv som en klar illustration av den etablerade sanningen: äktenskap fick möjligen ingås på grundval av att man trivdes med varandra, men inte av lust. Henrik försökte med det senare i alla fall tre gånger, och fick betala priset (hans önskan när han sökte efter Jane Seymours ersättare att först se bruden sågs i samtiden som löjlig men var i ljuset av hans egen, i viss mening moderna, syn på äktenskapet rimlig).

Förutom det dynastiska kom vissa av kvinnorna lämna bestående avtryck: Anne Boleyn inte bara föranledde en brytning med Rom som Henrik teologiskt var ointresserad av (även om klostrens rikedomar var mat för Måns), hon skyddade även reforminriktade präster och fick en sådan installerad som ärkebiskop i Canterbury, och Katarina Parr gick än längre och gav till och med ut protestantiskt färgade skrifter. Hur historien skulle sett ut om någon av Henriks två första hustrur försett honom med manlig avkomma går bara att spekulera i, men rimligen hade den uppvisat betydande skillnader.

Read Full Post »

Bo Erikssons Svenska adelns historia gjorde mig rejält besviken. Jag hade inga jättehöga förväntningar, men detta var, om inte genomuselt, så i alla fall slarvigt, ogenomtänkt, stundom felaktigt, och på det hela taget djupt otillfredsställande.

Vi kan börja med det stora problemet: detta är inte en bok skriven för någon som vill läsa en historia. Detta är lättsam TV-underhållning för de okunniga överförd i bokform. Ett kort exempel: den kanske största enskilda förändringen som inte innebar en direkt ändring av adelsprivilegierna kom 1809, i och med den kända paragraf 37, som innebär en övergång från det tyska systemet, där adelsskap tillkom alla medlemmar av en viss ätt, till det fransk-engelska, där adelsskap ärvs ungefär som en ägodel (fast bara av män). Rimligen kan man vänta sig att en bok på 400 sidor skulle diskutera denna förändring i viss detalj − men nej. Två sidor får det – att jämföra med det följande, där Axel von Fersen blir biograferad, och där lika mycket utrymme ägnas hans våldsamma död, tydligen för att det enligt Eriksson skall ha berott på något allmänt hat mot adeln.

Detta är ett genomgående problem: istället för att förtydliga och förklara långsiktiga förändringar på ett redligt sätt hamnar fokus ständigt på individer. Ibland leder det till intressanta bekantskaper, och det är knappast fel att få en redogörelse för Årstafruns tankevärld eller viss insyn i Brahehus på Visingsö, men när man tidigare bara fått sig till livs slitna klyschor om att det var nu som »noblesse oblige« blev ett begrepp för att förklara hur adelns ställning förändrats ser det onekligen ut som man försöker pracka på en växelmynt som ersättning för lödigt silver.

Inte bättre blir det av att Eriksson förväxlar adeln som fenomen med adeln som stånd; hans historia upphör väsentligen vid tvåkammarriksdagens införande med bara förströdda blickar på senare tider, trots att adeln faktiskt hade viss särställning i lagstiftningen till för endast några få år sedan, och vissa av de gamla godskomplexen fortfarande lever vidare som fideikommiss.

Mot sådant bleknar även rätt pinsamma malörer, som tyder på rent slarv av såväl skribent som korrektur; det dröjer faktiskt inte längre än till andra sidan innan man hittar så uppenbara tokerier att man förstår att författaren inte bemödat sig att själv läsa Beowulfkvädet innan han refererar texten, och texten kan inte bestämma sig för om den skall kalla Birger jarls släkt för Bjälboätten eller folkungar (och det trots att den vid ett tillfälle förklarar varför det förra är att föredra). Underligast är nog dock att man tydligen glömt att Leningrad bytte namn för över 25 år sedan.

Det finns ett fåtal ljuspunkter i referaten, där författaren tagit reda på och redogjort för även lite mer okända adliga skribenters tankar och generöst citerar dem; dessa är enda anledningen till att läsningen inte känts helt förfelad. Är man dock seriöst intresserad av adelns historia i Sverige så kan man nästan lika gärna läsa om ämnet i något uppslagsverk, för mängden substans bör vara ungefär lika.

Read Full Post »

Även om jag helst skulle slippa tala om hur förlegad synen på medeltiden som en statisk period utan vetenskapliga eller tekniska framsteg är så utgör det själva förutsättningen för Chiara Frugonis Inventions of the middle ages: ingen skulle skriva något liknande om upplysningstiden. Likväl gjordes en hel del ordentlig auppfinningar: boktryckarkonsten, kompassen, väderkvarnen, mekaniska ur och fönsterglas är några av de mer framträdande.

Frudoni är humanist; hon beklagar sig vid ett tillfälle över att hon därför inte noggrannare kan gå in på Fibonaccis betydelse som matematiker. Hon är också italienska, vilket gör att mycket fokus ligger på italienska källor, och ibland på förklaringar av italienska talesätt. Detta är dock inte störande, snarast pikant för den som inte är så hemmastadd i den italienska akademiska traditionen.

Förutom textkällor använder hon sig i hög grad av bildkällor; bilder på präster iförda de mirakulösa läsglasögon som uppfanns under 1200-talet, bilder på nattvarden med katter som leker under borden och visar att dessa börjar få plats i hemmen, bilder på damer med löstagbara ärmar fästa med knappar, på döden som arkebusiär, spelkort, på händer med minnesregler för toner, skepp med roder, notariesignaturer med arabiska siffror som checksumma: allt visar på nyheter som idag tas för givna. Tillsammans med ett ledigt språk och god vetenskaplig akribi gör detta boken till mycket trevlig läsning.

Read Full Post »

Med året 1916 har Peter Englund kommit till de stora, meningslösa slagen: nu hamnar flera av de personer han följer vid Verdun eller Somme, med resultat att de i nästa band kommer att markeras med ett litet kors, efter att ha offrats inför kulsprutor, spärreld eller gevärskulor för att krigets gudar skall förmås förläna endera sidan ett litet stycke mark, ett namn på en karta och något för propagandan.

Andra drar sig fram på andra sätt: hamnar i fångenskap, försöker undvika att tvingas återvända till fronten, sitter i fortsatt förhatlig overksamhet, hamnar på dårhus, återvänder hem brutna, eller försöker bara få mat nog för vardagen. 1916 är inte ett gott år för någon, förutom råttorna, och krigströttheten börjar skina igenom: någon ser matupplopp, andra hur soldater invalidiserar sig än tvingas återvända. Finns det ännu något av entusiasm krossas den av fiendeeld (Billie Nevill, officer i ett Kitchernerförband, tycks inte riktigt ha förstått vad kriget är och tar en stormning som en lek; resultatet är det som kan väntas).

Samtidigt finns det sådant som trots allt kan vara värre än en snabb död: att tvingas se ockupanternas övergrepp (redan under första världskriget började Tyskland behandla Östeuropa som en kolonial bakgård från vilken de kunde hämta vad de ansåg sig behöva) och den misär som väntar, att hamna i fångenskap som nästan övergår i dödsmarsch, eller bara att vara i främsta stridslinjen under längre tid. Även om en person som Oskar Kokoschka framstår som något av en posör och lätting kan man förstå att han använder samma kontakter som en gång gjorde honom till husar för att nu slippa strida igen.

Det värsta av allt? Det återstår nästan två år av elände, och att de flesta skulle hälsa vetskapen om det med viss glädje: det innebär i alla fall att plågorna någon gång kommer ta slut.

Read Full Post »

I dessa dagar av religiös förföljelse kan det kanske vara värt att återvända till tidigare sådana. Parallellerna mellan rasister som försöker dölja sin ideologi som kritik av religion eller kultur och romerska kejsare som försöker stärka sitt välde genom att förmå alla undersåtar att offra till gudarna bara för att förundras när vissa av dem vägrar är kanske få, men likväl kan påminnelsen om att förföljelse från utomstående kan stärka banden vara något att ha i åtanke; påståenden om de andras väsensskildhet tenderar att bli självuppfyllande.

Säkert är i alla fall att när Eusebios slöt sin Kyrkohistoria (av mig läst i Williamsons engelska översättning, The history of the Church) så hade den kristna kyrkan till slut kommit genom århundraden av att ömsom förföljts, ömsom tolererats av de romerska makthavarna: Eusebios var en medhjälpare till och stor beundrare av kejsar Konstantin den store, efter vilkens omvändelse de kristna var de som var dominerande.

Eusebios själv var ingen stor teolog: han lutade mot arianismen, och hans teologi gjorde att han kunde stödja en statskyrka stödd på kejsaren. Han har därför aldrig setts som någon framstående kyrkolärare. Däremot var han utomordentligt lärd och intellektuell, och hans kyrkohistoria sågs som den definitiva framställningen av de första 280 årens kristna historia – senare kyrkohistoriker skrev alla fortsättningar av hans verk, inte ersättningar. Hans metod med långa utdrag ur andras verk har bevarat prov från flera andra författare till eftervärlden.

Själva innehållet är dock måttligt upphetsande: det är i mångt och mycket en förteckning över romerska kejsare, biskopar i Rom, Alexandria, Jerusalem och Antiokia, kristna martyrer och trosvittnen, samt heretiker. Vissa kyrkomän får en närmare behandling, särskilt Origenes. Eusebios intresserar sig föga för andra händelser än martyrium: han skriver om människor, och ibland böcker. Stilen är heller inte speciellt upphetsande: detta är ett verk för den som vill veta något om de tidiga kristna, inte läsa en spännande historia, ej heller en historia om hur den kristna idéläran utvecklade sig (även om man får en del idéer om hur Eusebios såg på t.ex. djävulen eller onda andar).

Read Full Post »

Det är inget fel på ambitionen i Fredrik Charpentier Ljungqvists Den långa medeltiden: skildra historien i Norden från ca år 500 till medeltidens slut på knappa 300 sidor. Självklart blir det inte en speciellt ingående studie, många aspekter går förlorade och vad som finns kvar får inte alltid utrymme för mer än en kort introduktion, vilket späs på av en viss tendens till upprepningar.

Huvudtesen är likväl att länderna i Norden i mångt och mycket liknade varandra i socialt och kulturellt avseende, även om de politiskt hade separata utvecklingslinjer. Detta får väl i viss mån sägas vara en förutsättning för denna typ av bok, och därför inte särskilt förvånande. Författaren är arkeolog med inriktning på bland annat klimatförändringar, och detta speglas i att dessa får relativt mycket utrymme, med närmare betraktelser av såväl den temperaturnedgång som inledde perioden som den lilla istidens inverkan mot dess slut. I övrigt är det en tämligen rättfram historia, som inte bjuder på riktiga överraskningar eller direkta grodor (en sak har jag funnit som varit felaktig: Dal ingick under medeltiden i Västergötlands lagsaga).

Denna oförmåga att överraska är till viss del en direkt följd av huvudtesen: om ländernas utveckling var likartad, så följer att den som redan är bekant med ett av dem är i mindre behov av introduktion till de andra. Eftersom boken dessutom är så kort finns inte heller utrymme att gå in på detaljer om enskilda områden, vilket också sänker möjligheterna för nyheter. Den långa medeltiden är troligen en utmärkt introduktion för den som endast kan mycket lite om nordisk medeltida historia, men för den som redan känner sig påläst är den snarast en repetitionsövning.

 

Read Full Post »

Older Posts »