Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Historia’ Category

Biskop Hans Brask i Linköping var en av senmedeltidens främsta potentater i Sverige; han är också en av de få som fastnat i det bredare historiemedvetandet, kanske främst tack vare den berättelse om en lapp dold i sigillet på beslutet om att avsätta ärkebiskop Gustav Trolle som Olaus Petri meddelat eftervärlden. Brask var dock även på andra sätt en dynamisk person, skicklig administratör och ett tag påvekyrkans främste försvarare inför Gustav Vasa, vilket ledde till att han tvingades fly landet. I senare tider har han även uppmärksammats för olika detaljer i den ekonomibok han lät kompilera under sin tid i Linköping, kanske allra främst för den måltidsordning som där finns; detta är det närmsta vi kan komma fulla menyer från svensk medeltid (ehuru precis innan den formella gränsen).

Det är alltså inte konstigt att det i samband med 500-årsdagen av hans biskopsvigning 1513 påbörjades arbeten inom medeltida måltidsforskning, bland annat översättningar av de delar av ekonomiboken som kan kopplas till kosthåll: förutom nämnda menyer också ett kalendarium över årets arbetsuppgifter samt en förteckning över vilket arbete de olika arbetarna som var kopplade till biskopens ägor hade att utföra. Dessa arbeten utmynnade bland annat i Biskop Brasks måltider, under redaktion av Magnus Gröntoft m.fl.

Denna bok återger inte bara nämnda översättningar, utan även en samling uppsatser inom skilda ämnen, från specialiserade som rekonstruktion över vilka skrivare som varit inblandade i ekonomiboken, till mer tillgängliga som en redogörelse för fiskkonsumtion under medeltiden (här kan noteras att den svenska julmatens äldsta kvarstående inslag, till stor del oförändrat genom århundradena, faktiskt är lutfisken). Däremellan finns texter som jämför biskopens kosthåll med den vid Vadstena kloster, liksom de överlämningsmåltider som tycks ha hållits när de aktiva rådmännen byttes ut i Stockholm, redogörelser för varför treskiftet slog eller inte slog igenom i olika landsändar, måltidens koppling till teologin, arkeologiska undersökningar av det gamla biskopspalatset (idag säte för landshövdingen i Östergötlands län), en genomgång av tekniken som användes i biskopens kvarn och såg (inklusive en viktig pusselbit för tidsbestämningen av införandet av vevaxeldrivna sågverk), teknik för ostframställning, samt en hel del annat.

Allt är väl inte riktat till den läsande allmänheten, men mycket kräver inte något särdeles intresse (och gör det de så är texterna så korta att man ändå snart är klara med dem). Måltidshistoria är dessutom närmast per definition intresseväckande, eftersom det rör ett område alla har personlig erfarenhet av och känslor kopplade till. Boken verkar dock förutsätta viss bildning om tidens politiska historia, men inte mer än att tio minuter med ett gott uppslagsverk bör vara tillräckligt. Lite värre är att den inledande översättningen av ekonomiboken ibland är knapphändig med förklarande noter; den svartsoppeliknande förtäring som då och då dyker upp under beteckningen »lummer« skulle behöva förklaras tidigare så att man inte tvingas vända sig till SAOB för att slippa undra om biskopen verkligen satt och knaprade städsegröna sporväxter.

Det finns mycket lärdom i detta verk, förmedlat med kunnighet och skrivförmåga, i vissa fall till och med god sådan. Vissa tendenser finns att enbart låta Brask agera affischnamn, men de flesta texter anknyter på ett fullt rimligt sätt till de texter de är menade som utvidgade kommentarer till. Är man intresserad av senmedeltida svensk kultur är detta ett fynd.

 

Annonser

Read Full Post »

Kent Anderssons Krigarna från Valsgärde var inte helt vad jag förväntade mig: jag hade trott att det skulle vara en mer allmän genomgång av vendeltidens krigarkast utifrån de ovanligt rika gravarna i Valsgärde vid Fyrisån, där en person i varje generation gravsattes obränd i ett skepp, medan övriga personer normalt brändes. Jag hade inte väntat mig att det skulle vara en detaljerad genomgång grav för grav av de olika föremål som återfanns där i utgrävningarna kring mitten av nittonhundratalet.

Det är inte en dålig bok för det: den är fylld av bra foton, och innehållet är intressant och vackert nog att hålla intresset, men även med det begränsande ämnet så är det inte mycket teori och utblick (till exempel nämns den intressanta parallellgraven i engelska Sutton Hoo endast en gång).  Även inom de avgränsningar som finns satta finns det några små plumpar: det finns ingen tydlig hänvisning från text till de bilder där de beskrivna föremålen finns med, vissa föremål avbildas mer än en gång medan andra inte visas alls, och på en sida finns foton av detaljer av ett svärd som avbildas på sidan intill, men de är så små att huvudfotot faktiskt visar sakerna i större skala.

Med allt detta sagt: för den som intresserar sig för vacker fornnordisk design, av svärd, sköldar, hjälmar och huvudlag för hästar, eller bara exakt vad man fann i gravarna i Valsgärde, så är det en fin bok. För den som vill ha en mer övergripande bild över samhället under perioden är den dock inte speciellt givande.

Read Full Post »

Det är kanske inte helt rättvist att sammanfatta den vördnadsvärde Bedes History of the English church and people som en bok som till stor del handlar om vilka dagar man skall fira påsk på, men när karln valt att lägga in ett långt brev om detta på de allra sista sidorna kan man nästan inte låta bli. I huvudsak handlar boken om kristnandet av de anglosaxiska folken, vilket gjordes av utsända från Irland och Rom, medan britannerna tycks ha hållit sig mer på sin egen kant. Irländare och brittanner firade ävenledes påsk på andra datum än resten av Europa, och även om detta inte riktigt ansågs som kätterskt var det i alla fall suspekt, vilket föranledda sagda brev.

Grovt sett skildrar boken tre faser: Brittanniens fornhistoria, då det erövrades och försvarades av Rom innan de germanska erövrarna kom, missionsfasen, då dessa germaner långsamt kristnades, samt kristendomens konsolidering och enande, då de motsträviga irländarna fås att ta sitt förnuft till fånga. Har man inte ett speciellt intresse för kristen organisering, grundande av kloster och stift, så är de två första delarna klart mest livliga (även om det aldrig blir riktigt tråkigt förrän det ovan nämnda brevet): det är strider mellan diverse olika folk och kungar, heliga män som gör mirakel, fromma kungar och hedniska reaktioner, och i alla fall i min översättning berättat nöjaktigt medryckande.

Miraklen är ofta tämligen rättframma saker: någon helas från sjukdom, stormar stillas, ting skonas från eld eller en död förutses. Mest intressant är kanske Caedmon, en djurskötare som fick en drömsyn och sedan kunde dikta vacker vers om bibliska ämnen. Ett litet stycke av hans poesi citeras, vilket är allt som finns kvar av den förste kände engelske poetens alster.

Bede räknas som den engelska historiens fader, och även om hans verk inte alltid är det mest spännande man kan läsa är det likväl inget att fnysa åt.

Read Full Post »

Det allra mest intressanta med Ebbe Schöns Häxkonster och kärleksknep är inte alla de genomgångar av de konstiga idéer folk en gång trott på (om ni inte kan få barn, låt mannen pissa i mun på en levande gädda), även om dessa kan vara nog så spännande och läsvärda (vill en tös få ihop det med en pojke kan hon föra in mensblod i ett äpple och ge honom det att äta).

Nej, det mest spännande är hans framställning av häxprocesserna: förutom sådant som flocktänkande, övertro på barns vittnesmål och en vilja att bekämpa ondskan i världen pekar han på en komponent som jag inte tidigare varit medveten om: att historierna om färder till Blåkulla på något förtrollat föremål, där det sedan hölls en festmåltid med Satan och allt sedan övergick till orgier innan det var dags för hemfärd, i stort sett visar på samma form för muntligt berättande som spårats i t.ex. Iliaden, med någorlunda fast struktur där vissa vanliga inslag där detaljer kunde strykas eller bytas ut. Det hela skall dessutom ha inspirerats av en medeltida satirisk genre som drev med höga herrars vanor genom att låta dem speglas och visas fram bakvända.

Det finns en hel del intressant om vanlig folktro också, och mycket att läsa om. Tyvärr måste det anmärkas att ett par bilder tagits med mer än en gång (bildmaterialet är mycket rikt, ibland dock på gränsen till det relevanta) och att man hade önskat sig en bättre källförteckning istället för den enkla lista på använd litteratur som nu är vad man får. Annars finns mycket att lära sig.

Read Full Post »

Frånskild, avrättad, död, frånskild, avrättad, överlevde – det är minnesregeln för Henrik VIII:s hustrur. Räckan är längre än någon annan monark, och har fått vissa skämtare att hävda att han är den ende kungen med fler hustrur än älskarinnor (vilket dock endast är sant om man bortser från att några av dem gick från att vara det ena till det andra). Antonia Frasers biografi The six wives of Henry VIII försöker göra dem alla rättvisa, och gör att man känner sympati inför dem alla, från den sannerligen drottninglika Katarina av Aragonien till den unga, naiva och levnadsglada Katarina Howard. En intressant iakttagelse: de skäl Henrik angav när han gjorde sig av med sin första och andra hustru visade sig faktiskt giltiga för hans femte.

I nutid är det väl främst den fromma, intelligenta och skickliga Katarina av Aragonien och den förföriska Anne Boleyn som allmänheten utanför Storbritannien har något hum om till följd av historiska romaner, men dessa sex hustrur visar på ett intressant spektrum av möjligheter: två dog i barnsäng, en avrättades efter påstådd otrohet, en efter faktisk otrohet, en försköts efter tjugo års äktenskap, en efter några få månader. En var mer glad i sängkammarfröjder än nyttigt, en hade ett mycket vagt hum om dem. Två av dem överlevde sin kunglige make.

Viktigast för deras slutliga öde var dock detta: endast en av dem lyckades föda överlevande manlig avkomma (och det kostade henne livet). Katarina av Aragonien försköts först när sannolikheten för manlig avkomma var försvinnande liten, samtidigt som kungen förälskat sig i Anne Boleyn; hon i sin tur avrättades efter att likaledes endast ha lyckats föda en enda dotter (även om man i efterhand kan konstatera att det bara var en, men ett lejon). Jane Seymour avled när hon fött en son. Anna av Kleve försköts efter att kungen funnit att hon inte väckte någon åtrå; Katarina Howard avrättades när hon väckt för mycket. Katarina Parr till slut lyckades vara tillräckligt underdånig och en god fostermor för att klara sig.

Även om de sex alla framträder som individer (även om Anna av Kleve aldrig blir en riktigt karaktär med fasta grunddrag: först är hon oskyldig men välvillig, sedan förnöjt oberoende, senare svartsjuk förskjuten, och till sist ekonomisk och lite obekväm), så är det kring kungen det kretsar: i en tid när maken ägde makten över sin hustru, och kungen över sina undersåtar, så var det en klarsynt drottnings främsta intresse att hålla sin make nöjd –en make som krävde manlig avkomma och underdånighet.

Det var lätt att i samtiden se Henriks liv som en klar illustration av den etablerade sanningen: äktenskap fick möjligen ingås på grundval av att man trivdes med varandra, men inte av lust. Henrik försökte med det senare i alla fall tre gånger, och fick betala priset (hans önskan när han sökte efter Jane Seymours ersättare att först se bruden sågs i samtiden som löjlig men var i ljuset av hans egen, i viss mening moderna, syn på äktenskapet rimlig).

Förutom det dynastiska kom vissa av kvinnorna lämna bestående avtryck: Anne Boleyn inte bara föranledde en brytning med Rom som Henrik teologiskt var ointresserad av (även om klostrens rikedomar var mat för Måns), hon skyddade även reforminriktade präster och fick en sådan installerad som ärkebiskop i Canterbury, och Katarina Parr gick än längre och gav till och med ut protestantiskt färgade skrifter. Hur historien skulle sett ut om någon av Henriks två första hustrur försett honom med manlig avkomma går bara att spekulera i, men rimligen hade den uppvisat betydande skillnader.

Read Full Post »

Bo Erikssons Svenska adelns historia gjorde mig rejält besviken. Jag hade inga jättehöga förväntningar, men detta var, om inte genomuselt, så i alla fall slarvigt, ogenomtänkt, stundom felaktigt, och på det hela taget djupt otillfredsställande.

Vi kan börja med det stora problemet: detta är inte en bok skriven för någon som vill läsa en historia. Detta är lättsam TV-underhållning för de okunniga överförd i bokform. Ett kort exempel: den kanske största enskilda förändringen som inte innebar en direkt ändring av adelsprivilegierna kom 1809, i och med den kända paragraf 37, som innebär en övergång från det tyska systemet, där adelsskap tillkom alla medlemmar av en viss ätt, till det fransk-engelska, där adelsskap ärvs ungefär som en ägodel (fast bara av män). Rimligen kan man vänta sig att en bok på 400 sidor skulle diskutera denna förändring i viss detalj − men nej. Två sidor får det – att jämföra med det följande, där Axel von Fersen blir biograferad, och där lika mycket utrymme ägnas hans våldsamma död, tydligen för att det enligt Eriksson skall ha berott på något allmänt hat mot adeln.

Detta är ett genomgående problem: istället för att förtydliga och förklara långsiktiga förändringar på ett redligt sätt hamnar fokus ständigt på individer. Ibland leder det till intressanta bekantskaper, och det är knappast fel att få en redogörelse för Årstafruns tankevärld eller viss insyn i Brahehus på Visingsö, men när man tidigare bara fått sig till livs slitna klyschor om att det var nu som »noblesse oblige« blev ett begrepp för att förklara hur adelns ställning förändrats ser det onekligen ut som man försöker pracka på en växelmynt som ersättning för lödigt silver.

Inte bättre blir det av att Eriksson förväxlar adeln som fenomen med adeln som stånd; hans historia upphör väsentligen vid tvåkammarriksdagens införande med bara förströdda blickar på senare tider, trots att adeln faktiskt hade viss särställning i lagstiftningen till för endast några få år sedan, och vissa av de gamla godskomplexen fortfarande lever vidare som fideikommiss.

Mot sådant bleknar även rätt pinsamma malörer, som tyder på rent slarv av såväl skribent som korrektur; det dröjer faktiskt inte längre än till andra sidan innan man hittar så uppenbara tokerier att man förstår att författaren inte bemödat sig att själv läsa Beowulfkvädet innan han refererar texten, och texten kan inte bestämma sig för om den skall kalla Birger jarls släkt för Bjälboätten eller folkungar (och det trots att den vid ett tillfälle förklarar varför det förra är att föredra). Underligast är nog dock att man tydligen glömt att Leningrad bytte namn för över 25 år sedan.

Det finns ett fåtal ljuspunkter i referaten, där författaren tagit reda på och redogjort för även lite mer okända adliga skribenters tankar och generöst citerar dem; dessa är enda anledningen till att läsningen inte känts helt förfelad. Är man dock seriöst intresserad av adelns historia i Sverige så kan man nästan lika gärna läsa om ämnet i något uppslagsverk, för mängden substans bör vara ungefär lika.

Read Full Post »

Även om jag helst skulle slippa tala om hur förlegad synen på medeltiden som en statisk period utan vetenskapliga eller tekniska framsteg är så utgör det själva förutsättningen för Chiara Frugonis Inventions of the middle ages: ingen skulle skriva något liknande om upplysningstiden. Likväl gjordes en hel del ordentlig auppfinningar: boktryckarkonsten, kompassen, väderkvarnen, mekaniska ur och fönsterglas är några av de mer framträdande.

Frudoni är humanist; hon beklagar sig vid ett tillfälle över att hon därför inte noggrannare kan gå in på Fibonaccis betydelse som matematiker. Hon är också italienska, vilket gör att mycket fokus ligger på italienska källor, och ibland på förklaringar av italienska talesätt. Detta är dock inte störande, snarast pikant för den som inte är så hemmastadd i den italienska akademiska traditionen.

Förutom textkällor använder hon sig i hög grad av bildkällor; bilder på präster iförda de mirakulösa läsglasögon som uppfanns under 1200-talet, bilder på nattvarden med katter som leker under borden och visar att dessa börjar få plats i hemmen, bilder på damer med löstagbara ärmar fästa med knappar, på döden som arkebusiär, spelkort, på händer med minnesregler för toner, skepp med roder, notariesignaturer med arabiska siffror som checksumma: allt visar på nyheter som idag tas för givna. Tillsammans med ett ledigt språk och god vetenskaplig akribi gör detta boken till mycket trevlig läsning.

Read Full Post »

Older Posts »