I faderns namn

Louis De Geers stora olycka tycks ha varit att han var sin fars son: fadern var Louis De Geer den äldre, mannen som avvecklade fyrståndsriksdagen och Sveriges förste statsminister. Louis De Geer den yngre tycks inte valt politiken, utan fick se den välja honom: han hade velat dra sig tillbaka och leva ut sitt liv på morföräldrarnas gamla skånska gård, där han tillbringat sina somrar som barn. Han blev dock tillfrågad om att ställa upp i riksdagsvalet, hamnade i första kammaren, och gjorde väl där en tämligen redlig, om ock inte särskilt framträdande figur. I sinom tid fick han återvända till Skåne som landshövding.

Så långt allt väl: hade det stannat där hade han blivit en figur för vilket inget större intresse kunnat vidhäftas, bortglömd av andra än specialister. Dock ville återigen politiken annorlunda: tre gånger nämndes han i spekulationer om att få fram en förment opolitisk, men vagt liberalt färgad statsminister för expeditionsministärer. De första två var efter borggårdstalet, men avrådd av vänner ställde han inte upp. Tredje gången var när första regeringen Branting spruckit, i väntan på 1921 års val då den allmänna rösträtten skulle prövas, samtidigt som landets läge var uselt: ingen ville ta ansvar för impopulära reformer ett år innan allmänt val. Genom manipulationer från socialdemokrater och högerledaren Lindman hamnade ansvaret till slut på De Geer.

Det var ett på sitt sätt lyckat val. Både högern och socialdemokraterna ville få liberalerna att framstå i dålig dager, och De Geer var då rätt man: som statsminister var han såpass kraftlös att hans misslyckande var ett faktum efter fyra månaders regering, när alla hans ministrar ställde kungen inför valet mellan dem och statsministern. Samtidigt var misslyckandet knappast spektakulärt: en förlorad omröstning om tullen på kaffe, egentligen menad att hjälpa till att bättra statens intäkter och satsas på försvaret. De Geer gjorde taktiska missbedömningar, förstod inte sin egen allmänna ställning och hur han lurats att ta en svartepetter han kunde hota andra att tvingas ta hand om.

Det är nästan inte så man förvånas när man i Johannes Åmans biografi läser att han inte ens valde övriga ministrar själv – det gjorde av den tidigare socialdemokratiske utrikesministern Palmstierna, som även dikterade De Geers politik i den då viktiga Ålandsfrågan.

De Geer var kraftlös, saknade blick för person och förstod inte att andra utnyttjade honom. Av alla Sveriges statsministrar torde han vara den allra mest allsidigt olämpade för uppdraget.

Read Full Post »

Samtal med mästaren

Att som i västvärlden vanligt är tillskriva den bok som där normal kallas Analekterna till Konfusius är ungefär som att tillskriva Jesus författarskapet till evangelierna. Konfucius är den självklara mittpunkten, den som oftast för ordet, eller den vars beteende kommenteras, men han kan rimligen inte själv författat mycket av texten.

Verket är indelat i tjugo böcker, vad det verkar utan någon närmare plan, även om vissa kapitel tematiskt hänger samman. Vissa av böckerna är dessutom troligen senare än andra, och har influerats av andra idéer än Konfucius egna. Vissa av böckerna fokuserar snarare på Konfusius lärjungar, av vilka några gick vidare och bildade skola. I D. C. Laus efterord till sin engelska översättning noterar han att de två som främst gjorde det inte var de klarast lysande av lärjungarna: Zengzi var visserligen moraliskt skrupulös men långt från de mest intellektuellt framstående i gruppen, medan Zixia var mer av en pedant än intresserad av grundläggande frågor.

Ur detta kan i viss mån den i västerlandet vanliga invändningen mot Konfucius lära: att den skulle ägna sig mycket åt form, etikett och att upprätthålla ordningen. Inslag av detta finns helt klart i Analekterna, men samtidigt betonar Konfucius behovet av lärdom (förvisso även det ett starkt arv, om än till slut förtorkat), medkännande och moral. Det är en filosofi för ämbetsmän, som ställer krav på noggrannhet, underdånighet och att man tillgodoser folkets behov, men har en mycket underligt härskarideal där härskaren bör vara dygdig och därigenom föregå med exempel för de rådgivare som sedan skall göra gott för folket.

Samtidigt finns det mycket i idéerna som är relevanta för samhället idag, eftersom de trots allt riktar sig till en bildad klass som förväntas delta i diskussioner med andra. Ett av citaten som verkar särskilt relevant är från bok XVII, kapitel 8: »att älska rättframhet utan bildning riskerar leda till intolerans«. Bildning var överlag något Konfucius själv uppskattade: han karakteriserar sig själv främst som någon med kapacitet och lust till att lära sig och att lära andra.

Andra idéer ter sig mer tidsbundna, i alla fall i de uttryck de tar sig: de riter som han också inskärper betydelsen av har väl nästan försvunnit, och idag styrs inte interaktioner av så hårda protokoll. Konfucius själv var dock medveten om att tiderna förändras, och det grundläggande för riterna var att visa andra respekt, vilket gör att även dessa stycken till del kan räddas.

Analekterna är en rörig samling av visdom, tidsbundna anekdoter, apokryfer, banaliteter, korrupta stycken samt levnadsråd. Det är en bok som kanske gör sig bättre i sammanfattad form än i originalform, men även som sådan är den läsvärd. Konfucius fortsätter att vara relevant.

Read Full Post »

Kolonialistiskt

Margaret Clunies Ross Hedniska ekon har vid det här laget närmare tjugo år på nacken, men med tanke på att de fornnordiska myter som behandlas är femtio gånger äldre spelar det kanske mindre roll; förvisso talar omslaget om att studien skall vara banbrytande, vilket naturligtvis innebär en risk. Detta nydanande tycks bestå i dels en från antropologiska erfarenheter inhämtad motvilja att uttala sig alltför hårt om riter när myter behandlas, dels i ett försök att tolka alla myter utifrån ett fåtal övergripande teman.

Det allra främsta temat är enligt författaren hur de manliga asarna försöker upprätthålla ett starkt skiktat samhälle, med dem själva på topp, vanerna något lägre och jättarna längst ner. Detta yttrar sig bland annat i regler för fortplantning – asar får fortplanta sig med vem de vill, vaner och jättar endast med jättinnor, medan asynjor bara får gifta sig med asar –, men även i att asarna hämtar råmaterial i jättarnas värld som de senare omvandlar till kulturella nyttigheter (analysen antyder närmast en slags kolonialism, men aldrig uttalat). Detta skall tydligast synas i hur jättarna ständigt försöker erövra asarnas kvinnor, samt i hur asarna konsekvent förnekar sitt släktskap med jättarna. I mönstret passas även Loke in, som sägs vara produkten av en oönskad union mellan jätte och asynja.

Ett annat framträdande tema är vad som benämns »pseudo-alstring«: tydligen omfattar detta all slags skapande verksamhet utförd av män, i synnerhet sådan som ger upphov till levande varelser; detta sägs vara ett sätt att kontrollera döden genom att hävda att det sanna livet är sådant som skapas utifrån intellektuellt arbete vilket vanligt biologiskt liv är underlägset. Eftersom begreppet dock verkar utökas till snart sagt vad som helst som tillförs världen så verkar det dock lite väl vakuöst: förvisso kan det vara intressant att notera hur skaldemjödet till slut måste frambringas ur Odens inre och att detta kan ses som en parallell till födande, men är det rimligt att hävda att detta därför understödjer en stor ideologi?

Liknande problem finns även annars i temat med manlig maktupphållning. Det dunkla ställe i Völuspa där tre jättekvinnor tränger in i asarnas värld och skakar detta i grunden förklaras av Clunies Ross med att de kommer med erbjudande om förbund och giftermål: ett tillfälle där asarna kan erkänna sitt släktskap med jättarna eller fortsätta sin segregation. Exakt varför det senare valet skulle utlösa den stora existentiella kris som det verkar göra förklaras dock inte, och ej heller behandlas den traditionella sammankopplingen av dessa tre med de tre stora nornorna. Dessutom verkar det vara att läsa ur lite väl mycket ur det faktum att de två kända manliga vanerna båda fick till hustru varsin jättekvinna att påstå att de inte kunde få någon asynja; i synnerhet historien om Skade och Njord kan inte gärna vara helt styrd av asarna. Helt galet verkar dessutom påståendet att Loke endast gav upphov till monstruös avkomma och aldrig fick barn med sin hustru Nanna: Nare och Narve förklaras inte ens bort.

Den största frågan efter att ha tagit del av analysen är dock: om nu det stämmer att asarna med maktspråk upprätthåller en ordning som kan ses som orättfärdig, där jättar framställs som sluga men okonstfärdiga, kaotiska och farligt fruktsamma (temat »vi måste göra något, annars kommer de föröka sig okontrollerat och tränga bort oss« är långt ifrån nytt), samtidigt som myterna klart står på asarnas sida, varför finns då alla dessa historier om hur asarna mördar släktingar, bryter eder, stjäl och lurar till sig det de vill ha?

Hedniska ekon är inte en bok för den som bara vill läsa myterna i rå form. Det är knappast ens en bok för den som vill gå lite längre och få sig en introduktion till forskningen på området (även om den inte kräver extremt djupa förkunskaper). För den som vill få ett nytt perspektiv på historierna, ofta underbyggd med en imponerande mängd belägg även från oväntade eller dunkla ställen, är den dock mycket läsvärd. Om jag ifrågasatt är det inte för att jag nödvändigtvis ogillar teorierna, utan för att de är stimulerande – en bok som ger upprättelse åt det för ibland väl enkelt avfärdade citatet av Thorild.

Read Full Post »

Ett gossebarn oss fött

Oliver Twist är förvisso den första moderna romanen från Dickens penna (Pickwick är snarare en pikaresk, en genre som sedan dess inte fått mycket nytt blod), och även om jag skulle vilja säga att den otroliga handlingen inte lever upp till senare alster vore det fel: de är precis lika fulla av sammanträffanden och melodrama. Nej, det som inte når full standard är personerna: Oliver själv är mest ett käril av from godhet, och hans verkliga vänner är inte stort bättre de; endast herr Grimwig har något av den rätta excentriciteten, medan doktor Losberne har något av en karaktär, men de är båda mindre viktiga för handlingen. Inte heller skurkarna når riktigt god standard, inte minst eftersom de är tre stycken, vilket blir en för mycket: Fagin är den figur i hela verket som har mest kontrast, Sykes är minnesvärd för hans slut, medan Monks i stort sett är förglömlig trots att han visar sig ha sina fingrar med i mycket som sker och skett.

Likväl var Fagin en besvikelse: man ser att han är menad att vara en diabolisk figur, lockande likväl som frånstötande, men han vill sig inte riktigt. Likaså är hans främste lärling, The Artful Dodger mest ett fantastiskt namn (på svenska betydligt blekare: »Filuren«), men hans charm verkar mest bestå i att han fuskar i kort och uppträder övermodigt inför rätten: en klar besvikelse.

Finns det då något att ta med sig: jo, det inledande gisslandet av de nya fattiglagarna, där fattiga sattes i arbetshus för så små pengar som möjligt, liksom den imposante kyrkvärden Bumble, är bra: där kan den förskrämde Oliver komma till sin rätt. Fagin har i alla fall viss trollkraft, och den godhjärtade slinkan Nancy är en tidig prototyp för kvinnan som stannar i destruktiva förhållanden. Hennes död, och den stämning som därefter (orimligt nog) plötsligt piskas upp, är blodiga och skräckfyllda på ett oväntat men kompetent sätt. Men annars är det rätt tomt för den som inte tycker att Dickens kan läsas för handlingens och moraliteternas skull.

Read Full Post »

Föregångaren

Att Hjalmar Branting inkluderats i serien Sveriges statsministrar under 100 år beror egentligen väldigt lite på hans huvudsakliga insats: den kom innan och parallellt med hans tid på taburetterna. Branting var den som ledde och formade den svenska socialdemokratin under närmare fyra decennier; han var förste medlemmen i Stockholms socialdemokratiska förening, hans ärvda pengar höll igång tidiga partiorgan, hans framtoning gjorde partiet rumsrent, och hans inställning där makten skulle vinnas genom rösträtt och hans beslut att uppnå detta innan republik eller andra reformer besparade i längden Sverige mycket ont.

Författaren till bandet, Lars Ilshammar, menar att bilden av »hövdingen«, i mycket överensstämmande med den ovan tecknade, ofta fått dominera och att han velat något visa på mer mänskliga drag: Branting var också tydligt en man sprungen ur borgerligheten, med ibland vidlyftig privatmoral, ett bohemiskt privatliv och en framtoning av gentleman snarare än arbetarledare.

Han lyckades dock göra arbetarna acceptabla och tvinga fram allmän rösträtt, och senare även arbetstidslagstiftning och andra reformer, ehuru inte som regeringsmedlem: hans första vända, som finansminister i regeringen Edén, slutade med att han närmast brände ut sig själv, och när han sedan själv tog över som statsminister hade han inget egentlig program, och svagt stöd i riksdagen gjorde att han snart fick avgå. Något liknande utspelade sig vid hans andra vända, och sista gången han han knappt tillträda innan hälsoproblem tvingade bort honom; det dröjde inte länge innan han avled. Hans tid som statsminister var snarare en såningstid: flera sedermera framträdande socialdemokrater fick då känna på regerandet, och valmanskåren fick se att socialdemokraterna var dugliga.

Hans främsta insats under dessa år var snarare utrikes: han bidrog starkt till Nationernas förbund, liksom till de demokratiska socialistiska partiernas samarbete efter att kriget dödat andra internationalen och Sovjet tagit över tredje; att han som socialdemokrat kunde företräda Sverige vid NF säger en del om hans prestige, vilken inte minskade av hans kamp för freden och de små staterna: här grundlades senare tiders utrikespolitiska intresse från socialdemokraterna.

Har då Ilshammar förmänskligat Branting något? Jo, i någon mån; ändå framstår hans status som monument och ideal i hög grad: det är svårt att inte beundra den man som framträder, privata skavanker till trots.

Read Full Post »

Storslakt

Med året 1916 har Peter Englund kommit till de stora, meningslösa slagen: nu hamnar flera av de personer han följer vid Verdun eller Somme, med resultat att de i nästa band kommer att markeras med ett litet kors, efter att ha offrats inför kulsprutor, spärreld eller gevärskulor för att krigets gudar skall förmås förläna endera sidan ett litet stycke mark, ett namn på en karta och något för propagandan.

Andra drar sig fram på andra sätt: hamnar i fångenskap, försöker undvika att tvingas återvända till fronten, sitter i fortsatt förhatlig overksamhet, hamnar på dårhus, återvänder hem brutna, eller försöker bara få mat nog för vardagen. 1916 är inte ett gott år för någon, förutom råttorna, och krigströttheten börjar skina igenom: någon ser matupplopp, andra hur soldater invalidiserar sig än tvingas återvända. Finns det ännu något av entusiasm krossas den av fiendeeld (Billie Nevill, officer i ett Kitchernerförband, tycks inte riktigt ha förstått vad kriget är och tar en stormning som en lek; resultatet är det som kan väntas).

Samtidigt finns det sådant som trots allt kan vara värre än en snabb död: att tvingas se ockupanternas övergrepp (redan under första världskriget började Tyskland behandla Östeuropa som en kolonial bakgård från vilken de kunde hämta vad de ansåg sig behöva) och den misär som väntar, att hamna i fångenskap som nästan övergår i dödsmarsch, eller bara att vara i främsta stridslinjen under längre tid. Även om en person som Oskar Kokoschka framstår som något av en posör och lätting kan man förstå att han använder samma kontakter som en gång gjorde honom till husar för att nu slippa strida igen.

Det värsta av allt? Det återstår nästan två år av elände, och att de flesta skulle hälsa vetskapen om det med viss glädje: det innebär i alla fall att plågorna någon gång kommer ta slut.

Read Full Post »