Och krig som tog trettio år!

En historiskt bildad svensk idag skulle väl, ombedd att redogöra för trettioåriga kriget, svara något i stil med »defenestrationen i Prag mummel Vinterkonungen mummel Danmark mummel Sverige!« varpå skulle följa en något mer sammanhängande redogörelse som i alla fall skulle omfatta Gustav II Adolf, Breitenfeld, Lützen och dimma, varpå kanske något om Nördlingen och sedan mer mummel och till slut plundring av Prag och Westfaliska freden (franska subsidier får möjligen också komma in någonstans).

Naturligtvis hände betydligt fler saker än så, och på betydligt fler platser, vilket Dick Harrison försöker visa i Ett stort lidande har kommit över oss: inte bara skall mumlet ersättas med vad som däremellan hände, det skall också fyllas ut med vad som hände i andra delar av världen än nuvarande Tyskland (främst Nederländerna och Italien, men även Spanien, Brasilien, Kongo och Angola, Sri Lanka och Indonesien berördes). Dessutom vill Harrison skildra den lilla människan, som drabbades när knekthoperna drog fram eller själv marscherade i dem.

Ett drygt projekt alltså, vilket resulterat i över 550 sidor prosa. Upplägget är i regel att varje kapitel börjar med att redogöra för den tyska krigsplatsen, därefter andra krigsplatser, och till slut utdrag ur någon stackares dagbok eller journal som redogör hur författaren utsatts för grymhet, plundring och möjligen tortyr när någon (ofta mer än en) armé passerat förbi och knektarna sökt mat och vinning.

Skall man fylla på redogörelsen för förloppet ovan skall väl ett fåtal saker betonas: det som till en början snarast varit nedkämpande av böhmiska upprorsmän fick av kejsar Ferdinand II:s klumpighet och religösa fanatism drag av religionskrig, men något renodlat sådant var det aldrig. Kriget kom med tiden att involvera nästan alla tyska småfurstar, fria städer, kurfurtsar och liknande, och detta gjorde fred svåruppnådd. Religionen försvann snart ur bilden, och till slut var det snarast en kamp mellan Frankrike och dess allierade mot Habsburgsk dominans (för småfolket spelade det ingen roll i vems namn de plundrades).

Harrison skriver som vanligt kunnigt, men lite väl flyhänt. Styrkan är att man hela tiden förstår vilka mål de viktigare aktörerna försökte hålla sig till, samtidigt som hela trasslet av skiftande allianser framgår. Svagheten ligger främst i att skildringarna av de främst drabbade snart börjar gå på rutin; har man läst om tre personer som plundrades inpå skinnet har man läst om tjugo. De olika utvikningarna om andra områden som påverkads av kriget hade gärna kunnat få lite mer utrymme istället, som det utbyggda post- och propagandaväsendet, eller de nya protokoll som måste skapas för fredsförhandlingarna. Sådant skymmer dock inte att det är en mycket god överblick över den första riktigt stora europeiska konflikten.

Read Full Post »

De profundis

Om Boethius ställning i filosofins historia kan mycket sägas: han var såväl den siste klassiske filosofen som den förste klart medeltida kristne tänkaren, den främsta länken mellan senantikens filosofi och den tidiga medeltidens, bestådd med hederstiteln »västerlandets lärare«.  Han kan också ses som den siste filosofen-statsmannen av det klassiska snittet, en värdig efterföljare till Markus Aurelius och Seneca.

Berömmelsen vilar främst på Filosofins tröst, en bok han skrev efter att ha fängslats, troligen på grund av sina sympatier med Östrom vid en tid då Teoderik den store inte längre kunde hålla sig över striden mellan nicaeaner och arianer. Filosofins tröst är ett sätt att argumentera för att världen är en välordnad och rättvis plats, ett försök att utifrån filosofiska metoder bevisa Guds allmakt och godhet, utan att hänvisa till teologiska dogmer. Här har ännu inte fru Filosofi underkastats fru Teologi, utan tjänar denna helt av sin fria vilja.

Det är alltså inga små problem som Boethius antar sig: såväl teodicéproblemet som problemet med den fria viljan och Guds allvetande behandlas. I huvudsak går Boethius argument ut på att allt levandes mål är lycka, vilket är identiskt med godhet, eftersom bara den som är helt god och har frigjort sig från alla bekymmer kan vara helt lycklig: härpå följer att onda män är olyckliga eftersom de ständigt måste oroa sig för att förlora vad de uppnått. Därav följer också att det högsta goda är Gud, och att goda män som strävar att uppfylla Guds vilja är de som mest frigjort sig från alla världsliga ting.

Problemet med den fria viljan löses istället genom att först separera försynen från ödet, så att Guds allmänna vilja kan betecknas med försyn, och allt specifikt som sker styrs av ödet. Därefter hävdas att Guds allsyn står utanför denna värld, så att liksom vi samtidigt kan uppleva händelser på olika platser, så kan Gud åse olika tider, och att han därför ser hela historien i ett svep. Det är mig oklart hur detta skall lösa problemet.

Annars är just klarhet utmärkande för verket (i alla fall i den engelska översättning av V.E. Watts som använts i Foliosällskapets utgåva). Den platonska dialogen mellan Boethius och fru Filosofi må ibland vara lite väl sofistisk i sitt resonemang (Gud är allsmäktig. Gud är god. Av detta följer att vad Gud inte vill inte finns, samt att Gud inte kan göra ondska. Alltså finns inte ondskan), så är den bild av den sanna lyckan som att vara en god man och den självskada som ondskan åstadkommer attraktiv även för de som inte har någon aktiv kristen tro.

Boethius nämner faktiskt aldrig Kristus, utan enbart Gud, och då på ett tämligen abstrakt sätt som primus motor, den som främst agerar genom att hålla de himmelska sfärerna i rörelse. Denna avsaknad av tydligt kristet innehåll har fått vissa att undra om Boethius kanske var hedning, men troligare är att han helt enkelt ville undvika att uttala sig om Kristus natur och på så sätt ådra sig mer av den arianske Teoderiks ovilja. I vilket fall har det hela slutat i något som trots enormt inflytande på hur medeltida tänkare behandlade samma problem i sig inte nödvändigtvis måste läsas i en religiös kontext. Även ateister kan hämta styrka hos Boethius.

Read Full Post »

Magiska vidunder, och ibland var man hittar dem

Kristoffer Gustafssons Monster & vidunder: lexikon över världens väsen, är vad det står på omslaget: en uppslagsbok över diverse oknytt, bestar, halvmänniskor, jättar och annat orimligt, allt illustrerat. En jämförelse med Johan Egerkrans Nordiska väsen är oundviklig: båda har liknande upplägg, även om omfattningen skiljer: Gustafsson behandlar betydligt fler varelser, och även om hans illustrationer är detaljrika och gjorda med nog så stor möda så tillför Egerkrans kolorering och mer utförliga bakgrunder mycket.

Monster & vidunder är alls ingen oäven bok: även om författaren tycks  vara främst bevandrad i europeisk och japansk mytologi så finns i alla fall några exempel från varje världsdel. Mer kan man ifrågasätta hur de olika varelserna grupperats: det finns t.ex. hela fyra olika övergripande samlingskategorier för olika vattenlevande monster och halvmänniskor, förutom alla de uppslagsord som behandlar mindre grupperingar (det finns exempelvis havsdjur, havsodjur, och vattenhästar, och det är oklart varför inte de senare skulle kunnat tas med bland de tidigare, när samtidigt havsgrisar finns under havsdjuren men inte svinmonster).

Även Gustafssons språk lämnar en del att önska: det blir ofta väl slängigt och han tycks ibland vilja ironisera över dem som inte tror på de varelser han nämner. Tillsammans med ett typsnitt som verkar valts helt utan eftertanke gör det texten onödigt oinbjudande.

Så, för att återvända till jämförelsen: om man bara skall köpa endera av Egerkrans och Gustafssons böcker, vilken bör man välja? Vill man ha en riktigt vacker bok, då är Egerkrans det bättre valet. Vill man ha något som garanterat introducerar en till många, många nya bekantskaper är Gustafssons bredd att starkt föredra, även om Egerkrans fokus gör att han tar upp en del varelser som Gustafsson missar. I slutändan föredrar jag Egerkrans, men Gustafssons bok kommer säkerligen också vara kapabel att försvara en plats i bokhyllan.

Read Full Post »

Brödrafolkens oväl

Det finns en viss ironi att omslaget till Sanimir Resics Balkans historia: Jugoslaviens uppgång och fall inte avbildar någon från de folk som senare dominerade Jugoslavien, utan en strid mellan polska och osmanska ryttare. Inte bara då just för att det inte är serber, kroater, bosnier, albaner eller något annat av de folk som bebott landet som får illustrera det, utan just för att detta krigiska annars är något Resic betonar inte är något inherent i människorna, utan en följd av en historia som länge dikterades utifrån: när till slut stormakterna slutade att närmare bekymra sig om folken där så välde en länge uppdämd revanchlusta fram.

Balkans historia börjar här annars på allvar under folkvandringstiden, när de slaviska grupperna bosatte sig i det gamla Illyrien. Under medeltiden, med det bysantiska rikets försvagning, uppstod egna små furstendömen, vilka dock snart slöks av osmanerna och ungrarna; denna historia av kamp mot inkräktarna skulle snart visa sig viktig i formandet av etniska identiteter, liksom placeringen i skärningen mellan öst och väst, då tre huvudsakliga religioner (katolsk respektive ortodox kristenhet samt islam) skulle kopplas till etnisk tillhörighet.

Den senare historien, när även det osmanska riket mist sin kraft och serber, kroater och slovener ville återupprätta sina riken, gärna så stora som möjligt, omfattande allt land där de etniska grupperna bodde eller hade bott, är invecklad men i Resics framställning aldrig oklar; nog vare sagt om det påpekas att alla grupper under både första och andra Jugoslavien, samt tiden däremellan, vid någon tidpunkt begick övergrepp, och att de alla hela tiden tycks känt sig hotade och diskriminerade – känslor som knappast gagnar fredliga lösningar.

Balkans historia är inte den mest välskrivna historiebok jag läst, men den är tydlig och klar (även om författaren själv gärna fått tycka saker istället för att bara med gillande citera andra), och vill man lära sig mer om de spänningar som slutade i så mycket blodspillan torde den vara ett gott val. Boken täcker dock inte krigen under 90-talet mer än högst översiktlig, så är man intresserad av dem får man vända sig till annan plats.

Read Full Post »

När man eliminerat det omöjliga

I På tal om Sherlock Holmes har fem essäer om den store detektiven, samtliga signerade Dorothy L. Sayers, samlats. Dessa är skriven i god sherlockiansk tradition, och reder ut vad som möjligen kan ha fått den gode Watsons hustru att kalla sin make »James« (i »The man with the twisted lip«), när han alltid annars går under namnet »John«, huruvida sagda hustru kanske egentligen var så många som tre (Sayers sträcker sig motvilligt till två, men icke längre), när och var Holmes låg vid sin studietid, hur man skall göra vettighet av datumen i »The red-headed league«, samt slutligen en avhandling om hur Aristoteles skulle sett på detektivromanen.

(För den oinvigde: Sherlockianer tar Conan Doyles berättelser på högsta allvar. Eller rättare sagt, de tar doktor Watsons berättelser på högsta allvar, och ser väl Conan Doyle på sin höjd som någon sorts bulvan som utgett Watsons helt autentiska anteckningar. Mycken möda läggs på att försöka få ordning i datum och kronologier, då doktorn tycks ha varit något förvirrad, och med en särdeles oläslig handstil, även för en läkare).

För att ta ett exempel: om Holmes studietid berättar denne i två olika berättelser, »The Gloria Scott« och »The Musgrave ritual«. Inte mycket sägs där explicit, och vad som sägs tycks inte trivialt att fås att passa samman, men genom att bara göra ett litet antagande om ett sättningsfel lyckas Sayers troliggöra att detektiven legat vid Cambridge, ca 1871-1874, vid ett mindre college, och att han till en början bodde inackorderad ute på staden, inte på själva universitetet. Rimligen kan han antas ha studerat kemi samt komparativ anatomi och fysiologi och ha levt på stipendier.

På liknande sätt tillgår det i de övriga essäerna, men även om Sherlock naturligtvis skulle uppskatta metoden att avslöja slutsatsen men inte stegen på vägen så lär detta vara tröttande för de som råkar ut för det, speciellt som det inte är den egna slutledningsförmågan som bär ansvaret. Den intresserade läsaren rekommenderas därför att själv ta del av Sayers försök.

Read Full Post »

Antikt ideal

Det hade varit trevligt om det hade varit i förordet eller introduktionen, och inte i bibliografin till Peter Browns The world of late antiquity som man hade fått läsa att det inte var en historia lika mycket som en essä: det förklarar dels den ibland överlastade stilen, med underliga liknelser (det kanske inte är till den som faktiskt har läst kvantfysik som liknelsen av myter om världen med Bohrs atommodell riktar sig), dels den brist på rigorositet som ibland visar sig (hur menar karln att Dies Irae handlar om ankomsten av en romersk skatteuppbördsman? Och är han verkligen säker på att attributionen av densamma till Gregorius den store är att lita på?).

Med essäns läsart hade den möjligen varit trevligare, med sina tolkningar av hur antiken slutade inte i och med västroms fall – den sista ryckningen i en sedan länge borttvinande halva, medan det östra riket fortfarande var vigoröst och kapabelt – utan snarare när just det östra riket blev satt under sådan press att det tvingades till centralisering och teokratisering, där de gamla sekulära strukturerna försvagades och kyrkan blev den främsta lokala makthavaren, där medborgarskap inte längre var definierande utan religion, och där det intellektuella livet sakta dog ut (förutom i den muslimska världen, där antiken fortsatte ytterligare något århundrade tills energin var tvungen att riktas inåt istället för utåt).

Brown är alltså ingen Gibbons vad gäller idéerna (kristendomen dödade inte antiken genom att förslappa romarna militärt utan genom att förhärda dem intellektuellt, så att den tidigare allmänna toleransen mot alla utom just de kristna försvann), men han skulle möjligen vilja vara som denne stilistiskt. Hans stil är därför oftast tungfotad och något opak. Hans idéer är intressanta, och boken är läsvärd, men knappast oumbärlig.

Read Full Post »