Virvelström

I fjärde delen av Erik Granströms Krönika om den femte konfluxen, benämnd Vanderland, har våra hjältar alla börjat söka sig åter mot det nordliga Marjura: Arn Dunkelbrink på sitt skepp av glasträ, det levande skeppet Bladverk med Silvia Miranda, Uroboren och Ammisadu, samt Frimrinda av Ransard med Praanz da Kaelve i följetåg: dessutom ytterligare personer som alla har sina egna skäl att ta hämnd på trollkarlen Shagul, eller bara söka hindra honom från att ta kontroll över den kommande vändpunkten.  På Marjura vaktar dock fortfarande crurernas vandöda här, liksom de två återstående av Shaguls kloner. Konfluxen är en historiens virvelström: vissa kommer spottas ut oskadda, vissa gå under, och vissa slukas och gå okända öden att möta.

I denna avslutande bok finns mindre utrymme än tidigare till nya halsbrytande vrängningar av denna världs filosofi eller idéer: det är många trådar som skall vävas ihop inför slutet, många öden som skall slutas och många berättelser som skall avslutas – eller kanske rentav påbörjas. Riktigt klart vad vissa av dem har att tillföra helheten blir dock aldrig riktigt klart, möjligen eftersom de spelat roll främst i tidigare böcker och minnet nu sviker (det tar tid att åter få fram detaljerna kring vem som tidigare mötts och i vilka sammanhang). När klimax sedan skall nås är det också oväntat blekt, nästan väl lättvindigt. Ser man tillbaka tycks det övervägande hotet från Shagul snarast varit en ursäkt för att presentera andra idéer, och få skriva på det säregna idiom som kännetecknar boken. Intressant, men kanske inte exakt vad man väntat sig.

Read Full Post »

Bleka dödens minut

I Iliadens nittonde sång börjar vi till slut röra oss mot slutet: Peliden Achilles sörjer Patroklos död, och ställer sig inför hären och förklarar att han åter kommer slåss. Han får då allt det Agamemnon tidigare ville ge honom som försoningsgärd, efter att det förlorat sin poäng. I sång tjugo anfaller så den grekiska armén, Zeus ger gudarna rätt att åter lägga sig i, och trojanerna flyr Achilles vrede. Han dödar först Polydoros, och när Hektor ser sin bror falla försöker han stå emot Achilles, med klent resultat.

I tjugoförsta sången försöker gudarna skydda de flyende trojanerna, men de gudar som står på grekernas sida ingriper, och till slut har spillrorna av den trojanska hären flytt innanför murarna. Kvar utanför står endast Hektor, och i tjugoandra sången berättas om enviget med Achilles: hur de först springer tre varv runt staden, hur Athena sedan lurar Hektor att bli kvar, och hur Hektor så till slut faller. Achilles släpar honom i smutsen efter sin stridsvagn, och trojanerna beklagar sig: nu vet de att de är chanslösa, och deras döttrar kommer föras bort, och Hektors lille son kommer bli slav eller dödas av någon rasande inkräktare.

I sång tjugotre blir det paus i handlingen: Achilles anställer begravningsspel över Patroklos, och det tävlas i kappkörning, boxning, brottning, pilskytte och löpning. Även spjutkast står på agendan, men när Agamemnon ställer sig upp är spelledaren kvick att tilldela honom första pris, troligen eftersom det är långt ifrån så självklart som han påstår att överkungen kommer vinna.

I tjugofjärde och sista sången är det istället trojanernas tur att dricka gravöl: Priamos tar sig med gudabeskydd till Achilles tält för att lösa ut kroppen av sin son, den Achilles hitills varje natt kört bakom sin stridsvagn utan att finna ro, och utan att kunna fördärva när gudarna bevarar den. Den gamle lyckas beveka honom, och får tillåtelse att i tio dagar samla ved för sonens gravbål. Med detta slutar Iliaden, och trojanerna beklagar åter sitt öde.

Efterordet av Jan Stolpe handlar mycket om hur illa Lagerlöfs översättning behandlats av eftervärlden: det är sant att språkbruket i den är mycket arkaiskt, men det kan knappast ses som annat än medvetet, då exempelvis de verbändelser i tredje person pluralis som nyttjas fallit ur bruk sedan länge redan vid tiden för översättningen. Att Lagerlöf använder dem och andra åldriga drag bör därmed rimligen ses som ett försök att återge liknande drag hos grundtexten – man kan möjligen invända mot den idén, men om det inte passar så bör man åtminstone erkänna att när man går in och ändrar i översättningen så är den inte längre Lagerlöfs. Detta är också anledningen till att Svenska Akademien gav ut den oförvanskade texten för några år sedan, så att man åter kan läsa Homeros som Lagerlöf tänkte sig honom, med flytande vers och åldriga vändningar.

Read Full Post »

Avfällingen

När Strindberg i Tjänstekvinnans son ville visa hur undermålig undervisningen vid Uppsala universitet var lät han en av de föreläsningar som alter egot Johan bevistade vara de som fördes i engelska av en ung adjunkt, vilken läste och kommenterade Shakespeares Henrik VIII i en takt som gjorde att det skulle ta tio år att arbeta sig genom skådespelet; anledningen till att denna pjäs valdes torde inte enbart vara att den inte skrivits i sin helhet av Shakespeare (vilket började ifrågasättas ungefär vid Strindbergs födelse), utan tillsammans med John Fletcher, utan snarare för att den är en av de mer obetydliga pjäser som kom av hans penna; förvisso inte helt omöjlig i Storbritannien, men sällan uppskattad på andra platser.

Det är inte svårt att se varför: den ostentativa huvudpersonen är långa perioder fjärran från handlingen, som mer tycks handla om de olycksöden som drabbade tre personer i hans närhet (lord Buckingham, Katarina av Aragonien, och Thomas Wolsey). Det första av dessa fall framdrivs vad det verkar främst av Wolsey, i det andra samverkar Wolsey med Henriks vilja att skiljas och upphöja Anne Boleyn, men det är först i det tredje, då kungen förlorat förtroendet för Wolsey och driver fram hans fall efter att ha fått komprometterande dokument i sin hand som han själv tycks själv börja agera. I den femte akten ingriper han till sist själv för att förhindra ett fjärde fall, när hans nya ärkebiskop Thomas Cranmer är illa ute. Mest intressanta av de personer som uppträder är Katarina, som förutom att hon skildras som en god drottning också är rörande i sin kamp för att inte förskjutas, och Wolsey, som tyvärr är lite för outvecklad men annars kunnat bli en riktigt bra skurk, även medräknat hans omvändelse under galgen.

Även om handlingen utspelas under den tidigaste delen av reformationen i England så får de religiösa konflikterna spela en ganska undanskymd roll: Wolsey ogillar Anne Boleyn inte bara för att hon är protestantiskt lagd, utan även för att han vill att kungen skall gifta sig med en fransk prinsessa, och Henrik tycks ogilla att påvens legater skall ha så mycket makt. Det är först i det sista partiet, där Cranmer anklagas inför kronrådet, som frågan riktigt hamnar i förgrunden; Cranmer framstår där i kontrast till den stolte, härsklystne Wolsey som en mild och ödmjuk prästman.

Det är inte någon omöjlig pjäs (om inte annat finns kan kostymfetischister få sitt lystmäte), men heller knappast något lysande. Att pjäsen fått stå tillbaka för annat från författaren är helt i sin ordning.

Read Full Post »

Vantrivas i kulturen

Inom språkvetenskapen finns något som kallas »det etymologiska felslutet«: tron att ett ords historia bestämmer dess betydelse, så att exempelvis »kärring« »egentligen« bara betyder »älskad«, trots att det som blir kallad det knappast känner sig särskilt älskad. Dan Korn diskuterar vid ett tillfälle detta som hastigast (och är vid ett annat snubblande nära att själv begå det) i Kalle Anka på kräftskiva, eftersom det är en nära analogi till ett fenomen han vill bekämpa: tron att det inte finns någon svensk kultur, vilket skulle bevisas av att alla svenska kulturyttringar kan härledas till andra fenomen, enligt mönstret »Lucia var ett italienskt helgon, alltså är luciatåg inte ett svenskt fenomen«.

Denna kamp förs över många sidor, och kan förhoppningsvis övertyga den mest förhärdade. Det är dock bara en del i ett större ärende: förutom att erkänna att den svenska kulturen existerar, vill Korn att dess bärare skall visa stolthet över den, för att de dels skall bli mer nöjda med tillvaron, dels för att underlätta mottagandet av de flyktingar och invandrare som finns i landet. Den tes han driver är att ett visst mått av nationell stolthet (säg på den nivå som finns i Norge) gör att det blir lättare att hjälpa andra till rätta: om det skall vara möjligt att ha ett land byggt på lagen måste det finnas en sammanhållning mellan innevånarna som är såpass stark att (nästan) alla vill vara med och ytterligare förbättra samhället. I avsaknad av detta kommer gamla lojaliteter kvarstå och samhället splittras.

Korn är noga med att ta avstånd från varje form av rastänkande: kultur bärs inte i blodet, vilket ytterligheter till såväl höger som vänster kan hävda. Den som bor i Sverige och vill verka här skall kunna ses som svensk, oavsett påbrå. Man behöver inte omfatta svensk kultur i sin helhet, men man bör åtminstone känna till den (man behöver alltså varken titta på Kalle Anka på julafton eller gå på kräftskivor, men det är bra att veta vad de är för att förstå samhället).

En svaghet i framställningen som inställer sig är dock denna: efter att ha demonstrerat att svensk kultur inte är statisk utan utvecklas, även om vissa mönster är mer seglivade än andra, så berör Korn kortfattat ramadan, och menar att den inte är en del av svensk kultur (i alla fall inte än), eftersom majoriteten inte firar den och den är tämligen ny. Eftersom han senare även erkänner att det finns diverse lokala kulturer, som erkänns som svenska och som den gemensamma svenskheten ibland tagit upp drag ifrån, så räcker dock uppenbarligen inte dessa kriterier. det hade därför varit intressant även med en utförligare diskussion om detta.

Mycket av boken är läsefrukter; Korn refererar ideligen till diverse tänkare: psykologer, filosofer, antropologer. Det gör att boken känns ordentligt vederhäftig, och samtidigt mer bildande än väntat. Tillsammans med en klar ovilja mot att gå i polemik mot enskilda tyckare, konsekvent avståndstagande mot främlingsfientlighet, och utarbetade åsikter om svensk kultur och hur den skall interagera med de kulturer som invandrare burit hit, så är det en tänk- och läsvärd bok.

Read Full Post »

Vårt dagliga bröd

Av de Dickens-romaner jag läst är Hard times såväl den kortaste som den minst lyckade – den tycks sakna klart centrum, de konflikter som presenteras får aldrig riktigt utvecklas, och den tycks aldrig riktigt vilja ta klar ställning för något, bara mot.

Det hela utspelar sig i industristaden Coketown, där Mr Thomas Gradgrind tjänat ihop sina pengar. Nu uppfostrar han sina barn i enlighet med sin tro på hårda, kalla fakta, människans egennytta, och stort intet mer. Hans son Thomas och dotter Louisa hamnar båda hos affärsmannen Mr Bounderby, som skryter med att han startade med två tomma händer i en skokartong på gatan och åt sten till frukost men lyckades få ihop en förmögenhet genom att arbeta sig upp. Thomas blir kontorist, men börjar dricka och spela när han inte längre är under faderns ögon, medan Louisa blir fru Bounderby, eftersom det verkar lika gott som något annat. Vi möter också vävaren Stephen Blackpool, med en genomalkoholiserad hustru, och unga Cecilia Jupes, uppvuxen vid cirkus men nu i Gradgrinds vård för att hon skall få en utbildning.

Det finns alltså en hel del material att arbeta med, men inget vill sig riktigt. Det finns ingen att riktigt sympatisera med (möjligen Blackpool, men han försvinner bort ur handlingen efter ett tag), och de personer man skall ogilla är inte speciellt intressanta, och när de väl skall få sin mödas lön är den förvisso annan än vad de hoppades på, men likväl inte nog för läsaren. Gradgrind, som är den som skall nå insikt om hur omänsklig utilitarismen är, har när hans ögon skall öppnas varit lite för frånvarande för att man skall riktigt tycka att det fungerar.

Problemen kan kanske sägas vara att nästan allt i boken kretsar kring själva handlingen, men väldigt lite om att fördjupa karaktärerna. Det finns också ordentliga motsättningar inbyggda. Ett exempel: när Blackpool vill skiljas från sin försupna hustru går han till Bounderby för att be om råd, och får såväl ett klart svar om den praktiska omöjligheten i detta av som en moralkaka på vägen. Detta tolkas rimligen som ett stöd för idén att skilsmässa skall vara en möjlig utväg för fler än de rika. Gott och väl så lång: snart dyker dock denna boks inkarnation av Dickens änglalika kvinnofigurer upp och förmanar Blackpool att ta hand om sin hustru, vilket direkt gör att det som tidigare verkade vara ganska klart helt plötsligt blir en röra.

Nej, detta var ingen av Dickens bättre verk. Det finns som sagt mycket potential, och den hade kunnat vara en ständigt aktuell med teman om hur kapitalister odlar myten om tomma händer, om arbetare som hålls ner, om politiker som glömmer vem de borde tjäna och vikten av att utbildning handlar om mer än råfakta, men inget av dessa teman vill sig riktigt. En besvikelse.

Read Full Post »

En flugas mod

I sång tretton av Iliaden har trojanerna nått fram till de grekiska skeppen. Grekerna, med de båda Ajax i spetsen, fredar dem så gott det går, men de är uttröttade. I fjortonde sången, när Zeus tillfälligt vänder sig bort, ingriper så Poseidon för att freda grekerna, bistådd av Hera som förför sin make för att få honom att fortsätta koncentrera sig på annat. Ajax kastar en sten mot Hektor och sårar honom, och trojanerna måste fly.

I femtonde sången vaknar Zeus igen, och förgrymmad sänder han ner Apollon för att bistå trojanerna, som åter rycker fram mot skeppen. Endast Ajax lyckas för en tid freda dem. I sextonde sången börjar så ödet åter spela: Patroklos lånar Akilles rustning, och leder myrmidonerna mot striden för att driva undan trojanerna, som precis lyckats antända ett av de beckade skeppen. Patroklos driver dem flykten, tillbaka mot Troja, men stupar till slut mot Hektor sedan Apollon saboterat den lånade rustningen.

I sång sjutton kämpar Menelaos för att försvara Patroklos lik, en strid som drar åt sig fler och fler hjältar. Till slut, i sång arton, för grekerna hans kropp tillbaks till lägret, och Akilles, som fått höra nyheten och nästan förgås av sorg visar sig och ger dem andrum: strida kan han inte, då han inte har någon rustning. Hans moder tar sig till Herakles för att be honom smida en, vilket han gör, inklusive en överdådig sköld med vad det verkar rörlig dekoration.

Mer strider, mer död. Förutom blodet är det man slås av den girighet som speglar alla: man kan förstå att de vill få med sig de fallnas kroppar till eget läger för begravning eller skändning, men vad handlar egentligen dessa eviga försök att klä av dem rustningen först om? Låt går för att rustningar var dyrbara, att plundra lik brukar normalt få vänta tills efter striderna slutits. Är det möjligen också någon sorts manlighetshävdande ritual? Ännu ett tecken på högmod likt Hektors ovilja att dra sig innanför murarna nu när han fått smak på seger?

Read Full Post »

Titanomachier

I dessa dagar av rumpakademier och knytblusar kan det vara skönt att betänka att det absolut inte var så mycket bättre förr, att de utfall som görs av personer satta att verka för snille och smak trots allt är milda jämfört med vad som tidigare kunde försiggå. Kort sagt: det finns återigen en god ursäkt att sysselsätta sig med Strindberg, den här gången i form av Göran Häggs sista verk, Sanningen är alltid oförskämd.

Att skriva om Strindberg innebär nästan med nödvändighet att dels försöka utifrån vad man om man vill vara absolut strikt bör hänföra till fiktionen ändå plocka upp användbart material för en biografi, dels att när detta är gjort förklara hur i hela fridens namn den hjärna som producerat såväl historiskt råmaterial som litterär uttolkning av detta var konstituerad. Ingendera är någon lätt uppgift; i den förra kan dock biografen i alla fall känna sig någorlunda säker: även om man kommer till skilda slutsatser från andra finns det ändå tillräckligt mycket säkra uppgifter för att det hela inte skall bli mer än detaljfrågor.

Värre då med den andra, ty den sätter grundtonen för stora delar av Strindbergs liv, ungefär från vistelsen i Köpenhamn och fram till de absolut sista åren, då Strindbergsfejden tar över intresset helt. Vad skall man göra med paranoian i Inferno, och de anfall på vetenskapen som framkom från Antibarbarus till En blå bok? Är den misstänksamhet om faderskap som Fadren bygger på baserad på egna upplevelser, och är de rimliga? Lagercrantz framförde teorin att Strindberg i grunden var frisk, men att han experimenterade med sig själv och provade att anta alla dessa attityder för att få grundmaterial. Hägg tycks mer försiktig, men anger ett par olika förklaringar: alkoholism, där Strindberg tycks ha druckit hårt och länge, men aldrig så mycket att han helt upphörde att fungera, samt vad som får sägas vara lättare psykiska åkommor, obehagliga, men knappast vad som bör ses som fullfjädrad galenskap. Och så en viss egenhet i läggningen, där Strindberg inte tycktes ha några problem att erkänna sådant andra tiger med.

Jag vet inte om jag helt köper tolkningen, även om den har sina poänger: utfallen mot vetenskapen skall ha grundats i ett par episoder där han faktiskt haft rätt och etablissemanget fel, och sedan götts när naturvetenskapligt skolade vänner inte direkt slog ned på hans idéer utan av artighet och brist på insikt spelade med. Den övertro på sammanträffanden som Strindberg ibland uppvisar är ju också lätt att ledas in i; faktum är ju att ett av de underligaste av dem alla fick han själv aldrig kännedom om, nämligen att namnet på den japan som kremerar sig själv i Stora landsvägen skulle vara så kusligt välvalt – Hiroshima.

Nåväl, om inget helt banbrytande schema för att få fram metod i galenskapen ges så finns här andra poänger: sin vana trogen sammanfattar inte Hägg enbart de olika verken, utan recenserar dem och ger omdömen. Han försöker också säga något om det mesta, även ungdomsverk och mindre uppmärksammat material. Han står också för det mesta vid sitt objekts sida, även om han också påpekar när Strindberg gör en moraliskt antastlig figur, som i den tidiga antisemitismen, vid tarvligheter i äktenskapsupplösningarna och i hans ekonomiska oansvar. Hägg återger den samtida kritiken, och avfärdar vanligen den mest ovänliga (den som bland andra Warburg, Levertin och Wirsén regelmässigt stod för; av dessa får faktiskt Wirsén minst ovett, eftersom han trots sin oförmåga och mossighet i alla fall spelade någorlunda rent). Även om man inte gillar allt han gör, så är det svårt att inte fascineras.

Read Full Post »

I de land som fordom var

Norman Davies Vanished kingdoms handlar om nästan precis vad titeln säger: riken, som en gång fanns, men numer är borta. Eller, nåja, ett par av dem finns fortfarande, eller åtminstone igen: det finns återigen ett Litauen, trots vissa förvandlingsnummer vid sin tillkomst är Irland levande, och även Montenegro har återuppstått. Estland dödförklarades aldrig officiellt. Andra har för alltid ridit hän: visigoter och burgunder, pruser, östromare, savojarder och galizier har alla förlorat sina riken. Några har klara efterträdare, men många riken har delats mellan flera stater, blivit överkörda av krigsmaskiner och fått sin befolkning utbytt med tvång. Av Alt Clud finns knappt minnet kvar, Napoleons Etrurien saknas av ingen, Karpato-Rutenien överlevde inte dagen det utropades.

Det är i mycket en sorglig historia som spelas upp, i synnerhet vad gäller Östeuropa. De länder i väst som försvann saknas knappast av någon, i alla fall inte i den form de givits här (när katalaner yrkar på självständighet är det inte Aragonien de vill återupprätta), och de i öst finns knappast någon som kan sakna idag: med början i Polens delningar, över nationalstatsprojekt och de två världskrigens hemskheter och Sovjetunionens brutalism så har den ursprungligen multietniska befolkningen där misshandlats så svårt att man förtvivlar. Att en stor del av dem lever under Lukasjenkov är bara det senaste eländet.

Så, bokens ämne är om inte angeläget så i alla fall viktigt; det är ett memento mori för stater. Som författaren är britt är det ofta någorlunda underhållande, men ändå finns det en hel del att störa sig på: ovanan att citera andra verk utan att i brödtexten meddela vem det är som ursprungligen förde pennan, en med möda tillbakahållen glädje inför att Storbritannien snart kan vara på fallrepet (troligen anledningen till att såväl Irland som hertigdömet Koburg-Gotha tagits med; sistnämnda framstår i mycket som en ursäkt att få skriva om Viktoria och Albert), och kanske märkligast, en brist på vederhäftighet som ibland är pinsam. Sistnämnda påstående baserar jag på de påståenden som jag kan kontrollera mot eget minne, således i huvudsak uppgifter som anförs när Sverige kommer på tal. Det må väl vara hänt att Karl XII:s anfall på Polen feldateras, eller att han påstås ha försökt få polska kronan åt sig själv, men det är groteskt att se August den starke beskriven som vore han ett oskyldigt lamm överfallen av den hemske svensken, och den författare som påstår att den åländska frågan handlade om att låta ögruppen kvarstå i Sverige har missat något fundamentalt. En uppgift om Sverige jag däremot inte kände till, och som jag skulle vilja läsa mer om i framtiden, var att en estländsk exilregering verkade här från den sovjetiska ockupationen fram till självständigheten.

Man får hoppas att missarna i fråga om Sverige inte är indikativa på tillförlitligheten i fråga om mer väsentliga frågor i narrativet. Det vore synd om boken skulle kunna avfärdas helt med hänvisning till missar i det lilla när den i det stora är så viktig: även om de människor som fördrivits och avrättats aldrig kan återfå livet, de kulturer som en gång var aldrig kan återuppstå, och den flathet som lät det ske aldrig kan ursäktas, så kan vi i alla fall göra vad vi kan för att inte glömma vad som händer när makt blir rätt.

Read Full Post »

13 vågar livet

De superhjältar man möter i Tretton svarta sagor om superhjältar är av varierande art: vissa går helt in för hela paketet med trikå och mantel, andra vill egentligen bara leva ett vanligt liv, vissa är helt klart superhjältar i bästa serietidningstradition, andra är mycket tveksamma. Vissa slåss med superskurkar, andra med demoner, några med tämligen ordinära problem. Någon är uppenbart kalkerad på en mer känd förlaga, andra tämligen unika.

Eftersom det är en samling berättelser med tretton olika författare varierar kvaliteten. Några är riktigt bra, någon är överambitiös och faller platt, de flesta håller god kvalitet. Ett par författare försöker kritisera hela superhjältegrejen, de flesta köper grundkonceptet.

Några av historierna som skall ha beröm: Anna Jakobsson Lunds »Mantlarna«, speciellt för idén med superhjältar på folkhögskola; Johannes Pinters »Bräckan«, för en alldeles egen idé om hur en superhjälte skulle behandlas och se sig själv; Oskar Källners »Memento Mori«, för ett gott hantverk där lätt maskerade versioner av Batman, Jokern och Stålmannen används på ett intressant sätt samt Love Köllers »Räddaren«, för ett alldeles eget perspektiv. Det finns mer att berömma, som hur Johan Rings »Den flygande mannen« visar på att hjältedåd inte behöver vara storslagna, men dessa stod överlag ut positivt.

Om mer negativ kritik skall delas ut så får väl det sägas att »Stenstoder i natten« har intressanta idéer (en maskerad hämnare i ett ångpunkigt Göteborg), men försöker göra för mycket på det utrymme den fått, och medan grundupplägget i »Jennifer« visserligen är lite klichéartat, dock inte så historien blir helt omöjlig, så är greppet att förlägga historien till 1994 direkt konstigt: det kommer nyheter om svårigheter med regeringsbildning, men av de politiker som uppträder var två av tre irrelevanta vid tidpunkten, vilket gör att historien blir förvirrande utan att det verkar finnas någon poäng med det.

Överlag är det dock en trevlig samling: någon gång tankeväckande, men för det mesta bara underhållande. Det är helt OK.

Read Full Post »

Nedgång

Illiadens sjunde sång avslutar de inledande stridigheterna. Hektor utmanar grekerna på duell; han åtar sig att slåss mot vem som helst, till döden, med rustning och vapen som pris. Ingen grek verkar först villig, innan den modige, men kanske inte helt klarsynte, Menelaos till slut ställer sig upp. Då blir det fart på övriga, och det slutar med att Hektor får strida med Ajax den större, som till slut vinner lätt, men innan blod hinner spillas avbryts striden av härolder från båda sidor. Efter detta tar båda sidor hand om sina döda, innan natten lägger sig.

Sång åtta meddelar sedan hur Zeus tröttnat på att de andra gudarna lägger sig i kriget, och hur han förbjuder dem att göra det, ty nu är det till slut dags för att ge Akilles den ära han efterfrågade i första boken, och då måste trojanerna få övertaget. Efter en dags strider har grekerna pressats tillbaka till sitt läger, och trojanerna vaktar vid lägereldar: en scen enkel att måla upp, med en stark spänning.

I nionde boken skickar därför grekerna sändebud till Akilles: rika skänker skall han få, guld och gods, mer kvinnor än han kan tänka sig, ja även Briseis åter, med Agamemnons ord på att hon är orörd, därtill en Agamemnons dotter till hustru. Allt förgäves: Akilles tänker inte acceptera guld för som bot för den smälek han lidit när Agamemnon tog hans slavkvinna från honom. Grekerna förtvivlar, men skickar ändå Diomedes och Odysseus mot trojanska lägret för att speja. De tillfångatar en trojan ute i motsvarande ärende, frågar ut honom och dödar honom sedan, för att sedan smyga sig in till trakerna och dödar deras kung och stjäl hans hästar.

I elfte sången kastar grekerna trojanerna tillbaka, så att de nästan måste retirera in i sin stad, främst tack vare att det nu är Agamemnons tur att rasa på slagfältet. Hektor får bud från gudarna att hålla sig tillbaka tills han ser att Agamemnon skadats och drar sig tillbaka, och när så sker vänder lyckan åter; flera av grekernas hjältar såras, och det är med stor möda de lyckas täcka reträtten innanför deras befästningar. I tolfte sången skildras striderna så vid dessa, hur greker och trojaner kastar sten på varandra och många goda män dör, innan Hektor och trojanerna till slut bryter igenom.

Ju mer man läser, desto mer imponeras man över hur mycket av de olika grekernas karaktär som framträder: Nestor, modig men fylld med sina eviga, långdragna reminiscenser, Agamemnon, stolt, blodtörstig och girig, Menelaus, ledd av sin bror, mindre intelligent men mer rak i själen, Diomedes, ständigt stridslysten. De är alla mer än de epitet som de bestås med, och deras respektive själsförmågor faktiskt påverkar förloppet i lika grad som gudarnas nycker.

Read Full Post »