Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2016

Frank Heller, alias Gunnar Serner, skrev en hel radda böcker om Professor Pelotard, alias Filip Collin, svensk litteraturs enda riktigt framstående gentlemannaäventyrare; sin mest bekanta insats gjorde han troligen för Storhertigens finanser, även om han inte där tar upp hela scenen. Det gör han dock däremot mer eller mindre i Herr Collins sällsamma äventyr, en samling löst hopknutna noveller, där Pelotard och hans vapendragare Lavertisse bland annat åker på fatal kryssning, blir av med, och återtar, sitt bohag, och stöter på en fuskande spelare; de påminner i viss mån om den typ av vikingar som götiska förbundet favoriserade, som endast slogs mot och plundrade andra plundringsmän.

Nu är detta inte just enda sortens äventyr som Pelotard råkar ut för: han måste också frita Lavertisse som av misstag hamnat i finkan efter att lite väl ivrigt försökt köpa en åldrig bok (inte riktigt en inkunabel, men nästintill), liksom en ung suffragett som orättfärdigt anklagats för mordbrand, och han hamnar dessutom vid tillfälle i Hades, efter att ha suttit i Paris och beklagat sig över tillvarons enformighet, varefter han bestämt sig för att följa en ung kvinna påfallande lik Lucrezia Borgia.

Det är trevliga noveller, även om det ibland är lite skavanker i hur de lagts upp, så att man snart förstår det mysterium allt byggts kring – å andra sidan inte nöjet att luska ut detta, utan hur Collin ständigt landar på fötterna. Underhållning, och välskriven sådan.

Annonser

Read Full Post »

Jag läser normalt inte amerikanska superhjälteserier. Det finns för mycket historia att hålla reda på, och jag är inte helt förtjust i idén med en övergripande historia som alltid rör sig framåt, istället för mer kvasistatiska serier (typ Fantomen, där saker händer, men där det lika ofta bara är en episod som man kan hoppa över utan att egentligen missa något). Dock hörde jag så mycket gott om den nya Ms Marvel, och huvudpersonen Kamala Khan, ung amerikansk muslim med nyfunna superkrafter, att jag ville försöka.

Jag är inte besviken. Det en serie som visserligen handlar om en superhjälte, men lika mycket om en människa. Kamalas största problem är egentligen varken att en galen uppfinnare skickar ut underliga robotar, eller att hålla sin nya identitet hemlig, utan snarare att hennes föräldrar – i god tradition – gör hennes liv som tonåring jobbigt. Superhjältetgiget är snarast ett sätt att understryka och kontrastera de vanliga problemen med att snart vara vuxen och försöka fundera ut vem man är och vill vara.

Att det dessutom är roligt (förutom allt annat är Kamala också nörd och skriver fanfiction, spelar dataspel och älskar superhjältar, förutom att hon är muslim och ung och ibland vill gå ut på fester eller göra något som föräldrarna inte känner till). Att det dessutom är trevligt, klart tecknat, inte överdrivet flashigt och bara ibland lätt karikerat gör det bara till en än roligare bekantskap.

Read Full Post »

Innehållet i Lars Strands Anhalter är ungefär detsamma som i tidigare samlingar, den enda avvikelsen är möjligen ett något högre innehåll av Holmes-centrerat material: om adressen Baker Street 221B, rutiga kläder, pipor och förstoringsglas och fasansfulla djur, liksom om Holmes verkliga förebilder, Conan Doyles engagemang mot Belgiska Kongo, och ett apokryfiskt äventyr där Sherlock Holmes tar sig an ett spiritistiskt medium.

Ungefär liknande kvalitet som tidigare, med intressant material, tyvärr utan att essäerna verkar ha redigerats för att passa bättre ihop.

Read Full Post »

Nu börjar det verkligen bli bra; stadsvakten är definitivt en av de bättre av Terry Pratchetts underserier och i Guards! Guards! tar den sin på sitt sätt blygsamma början, där Sam Vimes är konstant drucken, Carrot är nyanländ och naiv, och Colon och Nobby är Colon och Nobby – alltså ännu inga troll, varulvar, igorer och allt annat vad som senare skulle komma. Vakten har nästan inget anseende – Vimes placeras vid en middag intill mästarna för lärarnas och tiggarnas gillen, och anser detta ganska bra.

Däremot finns det drakar. En stor, flygande, som äter jungfrur och samlar guld, och en hög små svampdrakar som mestadels försöker att inte explodera – den förra har kallats till skivvärlden av ett hemligt sällskap som vill ta över styret genom att ersätta patriciern med en kung, och de senare föds upp av dam Sibyl. Att ersätta en lord Vetinary som nu verkligen börjar visa lejonklon, visar sig visserligen lätt på kort sikt, men knappast i längden.

Själva ramhistorien får väl som oftast placeras i kolumnen »funktionell«, men humorn glimrar – bara ett skämt som »den märkliga incidenten med orangutangen på natten«, eller vaktens motto »Fabricati diem, pvnc«. Roligt, och det finns mycket kvar.

Read Full Post »

Euripides Trojanskorna är tyvärr en tidlös pjäs: skrapa bort utfallen mot sköna Helena och gudarnas nycker, och kvar förblir en pjäs om sorgen hos de som ständigt står som förlorare när striderna är slut, de för vilka krigets elände aldrig kommer riktigt slutas: de kvinnor som nyss blivit av med män och söner, och nu skall lämna hemmet i följe av de män som berövat dem detta. Den sörjande men stolta Hekabe, hustru till Priamos, och hennes dotter Kassandra, sierskan som aldrig blir trodd, som med manisk ironi spår hur hon skall driva Agamemnons hus i fördärvet, Andromache, som nyss blivit berövad Hektor och nu får höra att även hennes unge son skall dödas utan att hon får begrava honom själv, och den av alla hatade Helena, som såväl Menelaos som Hekabe vill ha ihjälslagen.

Det är mycket gråt och elände, många chanser att visa olika sätt att handla i sorgen, mycket tandagnissel och helt igenom tydligt vilket ont allt detta är; och allt dessutom opersonligt; förutom Menelaos, som endast kommer att plåga den som alla anser bära del av skulden (Helena får chans att försvara sig, men man övertygas inte riktigt), så är den enda grek som uppträder den stackars Talthybios, vad det verkar en någorlunda hygglig karl som dock ständigt får meddela dåliga nyheter.

Sorgligt och samtidigt undertryckt, det heroiskas sjaskiga efterspel, som ger lika chans till att visa vilken materia man är gjord av, men med långt mindre möjlighet att själv påverka sitt öde. Ett verk man önskar fler toge del av.

Read Full Post »

Andra delen av Mass Effect Foundation behandlar närmare Jacob och Miranda, Jack, samt Maya Brooks, och avrundas med två kortare historier som inte ingår i huvudhistoriern, en om Joker och en om Blasto.

De tre första historierna är närmast sätt att placera ut personer på brädet inför Mass Effect 2: vad som fick Jacob att gå med i Cerberus (och varför de behövde Liaras hjälp för att vinna tillbaka Shepards kvarlevor), hur Jack blev infångad så att hon kunde läggas i kryostas, och varför Brooks inte syntes till mer än innan hon dök upp, och hur hon fick syn på klonen. Även historien om Joker kan läggas till dessa, men handlar istället om hur han tog jobbet som pilot på Normandy SR1.

Den sista historien är en fånig bagatell av det snitt man kan vänta när Blasto är inblandad. Det säger dock en del om serien i stort att den inte är mycket fånigare än en del annat – i synnerhet historien om Brooks är lite småkorkad, och även den om Jacob och Miranda är inte helt klar, även om den är bäst tecknad (förutom i aktionsekvenserna). Den om Jack kunde man både ha och mista, även om den har en klar fördel i att man får se Kai Leng åka på spö, vilket är trevligt,

Read Full Post »

Lars Strand säger sig i förordet till Återblickar inte förvara ännu opublicerade sig alster vare sig i blecklåda eller tidningsfack likt Holmes och Watson, däremot i en mapp på datorn. Man kan kanske förvänta sig att denna nu är något glesnad efter flera uttag ur den, men på det hela taget märks detta inte av, annat än möjligen i att det i denna volym inte finns någon central samling essäer som täcker något speciellt tema: det finns två stycken om amerikanskan A. K. Green, en pionjär i deckarbranschen, och det finns väl ett par tämligen svaga nummer – när Strand beger sig ut för att bese olika andra författares bokhyllor på jakt efter Holmelitteratur förstår man snart att han dels inte faktiskt hittat någon sådan, dels inte riktigt vet vad han vill säga om de personer vars samlingar han tittar närmare på – nämligen Oscar Wilde och Adolf Hitler!

Å andra sidan är essän om Sherlock Holmes som seriefigur läsvärd, liksom de om hans epigon Sexton Blake och den franske ärkeskurken Fantômas, och utläggningen om Bradshaws järnvägsguider lyckas mycket väl legera Sherlock Holmes med ett litet stycke brittisk kulturhistoria. Läsbart, men som tidigare alster, långt ifrån oundgängligt.

Read Full Post »