Mest beklagansvärd på jorden

Det var inte förrän en god bit in i Euripides Medea som jag kom ihåg att jag faktiskt läst den förut – dock möjligen inte i Jan Stolpes och Agneta Pleijels översättning. Det var i gymnasiet, i svenskan, när vi läste om det grekiska dramat, och idag står det rätt klart varför: huvudtema är kvinnors och flyktingars utsatthet, och till skillnad från andra grekiska dramatiker bygger det hela på enkelt förståeliga konflikter och passioner: svartsjuka, svek, äregirighet, rädsla.

Berättelsen är välkänd: Jason och Medea har sökt skydd i Korint, efter att hon vid ankomsten till Pelion med det gyllene skinnet fått kung Pelias döttrar att mörda sin far. I Korint visar sig dock Jason vara ett suggskaft: han söker kung Kreons dotters hand, och förskjuter Medea. Han försöker övertala henne att det är av omsorg av deras barn, som kommer få växa upp som prinsars bröder, men för henne ter sig saken som ett enormt svek: hon har dödat sin egen bror för att kunna följa Jason till ett främmande land, där hon inte har någon annan att ty sig till, och väl där planerar han att lämna henne, så att hon står helt övergiven.

Det är, som sagt, inte svårt att likt kören av korintiska kvinnor ta Medeas parti, speciellt när Jason kommer med sådana försök till tröst som att hon nu är i det civiliserade Grekland, inte i något barbarland, och att hon numera är vittberömd och att detta borde räknas som den största av rikedomar. Det är fullt begripligt hur tankar på hämnd kan väckas, även om de längder hon går till är extrema. Slutet är väl idag lite vekt, men annars kan man inte undgå av denna äktenskapliga byk som tvättas på öppen gata.

Read Full Post »

I den yttersta tiden

I och med Konungens återkomst, när delar av brödraskapet äntligen nått Gondor, är det kanske läge att ta upp ett par till av de sämre detaljerna i nyöversättning (sådana är ju alltid lätta att hitta); då tänker jag inte på rena tryckfel som jungfru Aragon, utan på i alla fall två medvetna val: först, att Gollum hela tiden pratar om sin »dyrgrip«: hur tusan skall han kunna väsa på det? Sedan: varför »drots«? Det finns ju trots allt redan kopplingar till Frankerriket genom Pippin och Riddermark, och även om den kanske inte är heltigenom lyckad, varför inte göra som Ohlmarks och fortsätta? Eller, om inte, varför inte det mer exakta »riksföreståndare«?

Sedan kan jag inte riktigt gilla att Eowyn alltid skall kallas jungfru; då känns Ohlmarks »prinsessa« återigen som ett lämpligare val, och det känns i viss mån bättre att likt Ohlmarks hitta på egna ord på svartspråk än att försöka få oss att tro att »Sharkû« kan förvanskas till »Farsan«.

Nå, berättelsen är fortfarande bra, i synnerhet de delar som har med belägringen av Gondor att göra: de kan fortfarande fånga en och tvinga en att läsa vidare –vilket kan ha något att göra med filmerna. Tyvärr är en av översättningens svårare göromål att fånga den sortens retorik som männen från Rohan använder, i synnerhet med deras alliterationer, och även om det heroiska i deras anfall på Mordors härar kvarstår så tappar det ändå lite. Den rena desperationen i Frodos och Sams färd framgår dock fortfarande klart, liksom hur det till slut inte är någon bullrigare dygd än nåden som gör att den slutar väl.

I denna volym finns dessutom alla appendix medtagna; diger läsning när man nått det sista slutet på en berättelse som de flesta skulle sagt dragits ut allt för länge redan, men likväl en bättre lösning än att ge ut en separatvolym.

Read Full Post »

Folkhemmet

Om man vill kan man med Geijer säga att Sveriges historia är dess styresmäns. I alla fall delen som behandlar åren 1920-1965, ty om det i tidigare band fanns en uttalad vilja att medvetet flytta blicken från kung, råd, riksdag och regering så syns inte mycket av en sådan nu; undantaget de kortare temaartiklarna så är detta en historia klart skriven ovanifrån och ned: om man får syn på folkets alkoholvanor är det för att politikerna oroade sig, får man höra om hungerkravaller (de där årtalen är rätt nominella, och skildringen av första världskriget häri är långt utförligare än den i det tidigare bandet) så är det i samma svep man får höra vad regeringen försökte göra, om vetenskap någon gång kommer i blickfånget är det i form av politikens hantlangare, eller för att Erlander var personligen intresserad.

Nu är det förvisso första gången som politiska frågor på allvar börjar genomsyra vardagen för Sveriges innevånare, men ändå är det en märklig ironi att det är när medborgarna för första gången får allmän rätt att rösta, lön och fritid som gör att de kan konsumera kultur och ny teknik, och möjlighet att se och höra världen i hemmet som de själva helt tycks förblekna i vikt, liksom de böcker de läste, den idrott de utövade och såg utövas, den musik och den radio de nu lyssnade på, och den tv de sedermera parkerade framför. Annorlunda uttryckt: en underhållare i bättre hem likt Bellman var i en tidigare del i serien värd att berätta om, medan en sångare som hela folket kunde ta del av via etermedier som Taube nu helt förbigås med tystnad!

Att det som sedan sägs om politiken är intressant, och att det sägs på ett gott sätt (i synnerhet de delar som Yvonne Hirdman skrivit är god läsning som de är) är då förvisso en tröst. Det finns ett par formuleringar som den som inte tror på den i exakt mening rätta tron på könsmakten kommer snubbla på, och även om regeringsinnehållet kan motivera det så är mycket av historien dessutom centrerad runt Partiet – Sverige är väl den enda demokrati där ett sådant utan tvetydighet låtit sig skrivas närmare precisering än inledande versal – men i stort tycks det inte vara mycket att anmärka på detta innehåll som sådant, bara att det hela tiden är den punkt från vilken berättandet utgår.

Read Full Post »

Ord om språket

I inledningen till The story of English in 100 words säger David Crystal att syftet är att försöka nå en kompromiss i historieskrivningen, så att man inte likt normala översiktsverk i språkhistoria missar träden för all skog, eller råkar ut för det omvända som ofta sker med olika böcker om intressanta ord. Istället skall ord presenteras i en ordning som någorlunda motsvarar den de vann burskap i engelskan i, och de skall vara valda för att kunna säga något om den övergripande historien.

Gott så, och visst får man en viss känsla för skogen, men faktum återstår att det är en bok som utgår från enskilda ord och deras avläggare, så även om man får en viss känsla för det kringliggande landskapet är det en något suddig sådan, inte stort bättre än vad man skulle få av en snabb översikt på en tjugondel av utrymmet.

Inte för att detta drar ner det samlade intrycket: även böcker om enskilda ord är intressanta saker, och det finns en hel del att hämta här – jag gillar som exempel ordet »ink horn«, som valts för att symbolisera 1500-talsstrider mellan de som ville införa så många klassiska ord som möjligt, och deras motståndare, som i strid för den rena engelskan sade att deras motståndare var så långrandiga att de stank av bläck. Andra ord har valts för att de är lånord från en speciell krets, för deras koppling till Bibel-översättningar, för att de är lexikala fraser, för att det möjligen är det tidigaste belagda engelska (anglosaxiska) ordet (»roe«, ›rådjur‹, för den intresserade), för att det är en förkortning, eller fördubbling, eller kopplat till modern teknik, eller ett varumärke som lexikaliserats.

Det är för det mesta hyfsat rappt, ibland med oväntade insikter (nu vet jag att Theodens »Meduseld« betyder ›mjödhall‹, och slipper bry mig med underliga kopplingar mellan grekiska monster och lågor), någon gång möjligen lite väl kort, men aldrig tråkigt. Är man intresserad av ord, i synnerhet deras etymologi och laddning, så är det här en trevlig liten bok, men långt från omistlig.

Read Full Post »

Den grymma, svala

Puccini tog under skrivandet av Turandot, och därav har Göteborgsoperan på något sätt slutit sig till att publiken vill se en herre i vildvuxet, grått hår och gammeldags underställ stappla omkring på scenen bland kinesiska prinsessor, tartarprinsar, slavinnor och mandariner. Meningen är väl att denne narr – ordet taget i sin mest negativa mening, ty detta är inte en narr likt Shakespeares eller ens de tre ministrar Ping, Pang och Pong som också uppträder och stundom lättar atmosfären något – skall tillföra »en extra dimension« eller liknande nonsens, vilket för den oförstående framstår som ungefär lika nödvändigt som diverse strängteoretikers försök att införa ett halvdussin sådana. De har i alla fall mod nog att ta i lite.

Nåväl, om man bortser från detta så tycks uppsättningen trevlig; min tidigare operaerfarenhet är något begränsad, liksom min italienska, så jag är långt ifrån rätt person att fråga om koloraturarior och liknande, men jag kan i alla fall säga att det parti jag tidigare hade någon djupare bekantskap med (»Nessum dorma«, ›Ingen sover‹, under vilken prins Calaf uttalar sin förvissning att Pekings innevånare inte skall finna hans namn innan solnedgången och att han därför skall vinna prinsessan Turandots hand) var synnerligen väl utfört, att slavinnan Liùs hjälplöshet var påtaglig – att hon spelas av Charlotta Larsson och därför är huvudet kortare än den av Mats Almgren spelade avsatte tartarkungen Timur (jag såg ingen hälta) som hon oftast uppträder i par med, hjälper starkt – och herrar Ping, Pang och Pong bidrog till en början med såväl mänsklighet som komisk lättnad för att sedan snabbt svänga om till grymhet när det gäller deras egna liv, vilket gjorde större intryck än de mest skickliga, högre sångpartier. Lite roligt är det också att skarprättaren heter Pu-Tin-Pao – törs man gissa att Turandot inte är helt populär i det stora landet i öst?

Om handlingen skall inte sägas för mycket med dess blandning av saga (likt en grymmare Portia kommer Turandot bara gifta sig med dem som gissar rätt på hennes gåtor, men resten tar hon livet av – och Turandots far ogillar hela arrangemanget men kan inget göra) och uppodlad dumhet. Frågan är dock vilket av kvinnoporträtten som lämnar surast bismak: det av Liù, som för att visa prins Calaf att hon älskar honom meddelar att hon känner hans namn, och sedan utstår tortyr till dess att hon inte står ut längre och tar sitt liv, eller det av Turandot, som tydligen blivit manshaterska då en anmoder våldtogs och dödades av tartarer, men som tinar upp när Calaf tvingat till sig en kyss och börjar älska honom (hon påstår att hon gjort det sedan hon först såg honom, men huvuddelen av handlingen är hon så upphöjt iskall och otillgänglig att det i så fall inte syns). Calaf hänsynslösa dyrkande av henne skall vi heller inte tala om.

Nåväl, nästan allt detta är som sagt på italienska, så därför måste man som besökare inte bekymra sig om det om man inte så vill. Som musikupplevelse är det trots allt stort.

Read Full Post »

Kortprosa

Berättelserna i Hjalmar Söderbergs Historietter är alla mycket korta; som mest ett halvdussin sidor. Ibland handlar de till synes inte om något särskilt, bara en tilldragelse eller en person, ibland anar man en allegori bakom masken, även om den inledande »Tuschritningen« tycks vilja säga att en sådan läsning inte är tillåtlig.

Bäst är väl den ändlöst antologiserade »Pälsen«, om en man som en dag kommer hem i en lånad päls; förordet vill göra gällande att den är ett slags svar på Et Dukkehjem (ett långt mindre gapigt sådant än Strindbergs), men nog finns det lika mycket av Gogols Kappan över den; det är i vilket fall den berättelse som gör mest med utrymmet den får, eller kanske bara den där vad som utelämnats är mest tydligt idag: »Nattvardens sakrament« ger i alla fall intryck av att ha en liknande upplösning. Annars är »Kyrkofadern Papianus«betydligt effektivare i attacken på kristendomen och dess syn på den jordiska rättvisan.

Allra trivsammast är kanske dock språket: Söderberg är en av dess mästare: om det sällan slår samma gnistor om det som hos Strindberg så är det istället som att dricka ur den renaste källa: klart och kallt och uppfriskande.

Read Full Post »

Vändpunkten

Som vanligt med Sag… f’låt, bara De två tornen är det ju numer. Nåväl, som vanligt är det den första halvan, med jakten på orcherna, och enterna, och Rohans ryttare, som är bäst: Frodo och Sam och Gollum och Faramir får ursäkta, men vandrande och tvivel är inte lika spännande som hetsjakt och vandrande skogar och återuppståndna trollkarlar.

Nyöversättningen fortsätter annars att skava, för även om man är glad över att Legolas inte är pappa eller att det inte finns några råmande förfäder så vill jag ändå att Lavskägge skall heta det och att jag inte skall behöva tänka efter när någon plats nämns. När Andersson dessutom någon gång avviker åt det mer högtidliga hållet känns det dessutom mer som just än avvikelse än när Ohlmarks gjorde det. Å andra sidan tycks hans förråd av landskapsord bättre, ochatt få läsa om en »kjusa« är njutning i sig själv.

Något jag definitivt saknar i de här översättningarna är de mer detaljerade kartor som fanns förut. Bara en enda översiktskarta räcker inte! (Jag har sedan sett att det finns en i sista boken, men då var det så dags.)

Nåväl, nu är ringbäraren till slut framme i Mordor, och västerns härar gör sig redo för ringens krig. Bara en sträcka kvar!

Read Full Post »

Nattkludd

Från heian-tiden i Japan stammar några av landets främsta klassiker; förutom Berättelsen om Genji främst Sei Shōnagons Kuddboken. Det är inte riktigt en dagbok, utan snarare en hybridisering med anteckningsbok. Förutom skildringar av verkliga händelser, nyligen timade såväl som åminda, finns det vad det verkar scener av fiktion, samt listor: listor över vad som är trevligt eller sorgset eller skrattretande, listor över titlar, och framför allt: listor över platser. Tidens förfinade poesi byggde i hög grad på hänvisningar till tidigare dikter, och gärna till platser som på så sätt laddats med innebörd, och Sei Shōnagon tycks ha funnit stort nöje att ställa upp listor över sådana (hon var dotter till en av tidens stora poeter och vad det verkar långt från oäven med penseln själv).

Huvuddelen av de mer dagboksliknande inslagen har att göra med kejsargemålen Teishis hov, där Sei Shōnagon var verksam som hovdam. Hon beundrar uppenbarligen Teishi, på ett sätt som framstår på gränsen till dyrkande, och många av skildringarna visar fram Teishi som omtänksam och snäll – kanske ett sätt att försvara henne efter att hennes stjärna sjunkit när hennes far dog och ersattes som den starke mannen i staten av sin bror, som istället förde fram sin dotter som kejsargemål (månggifte var vanligt).

Annars är boken mycket lättsam: det är få tunga ämnen som rörs vid, och många skildringar avslutas med en kommentar om att det hela var »mycket trevligt«, alternativt »mycket roligt«, även om den moderne läsaren kan behöva titta bland noterna för att få reda på exakt var skämtet låg. Dessa är tyvärr inte i form av fotnoter, och vad värre är, de är inte utmärkta i texten, vilket gör det svårt att få reda på exakt när man bör bläddra framåt och läsa mer. Sei Shōnagon är visserligen snobbig och kan inte förstå fattiga (vid ett tillfälle mot slutet är hon direkt grym mot en stackars man vars hus brunnit ned), men man tycker ändå om henne för att hon är livfull och faktiskt rätt rolig.

Read Full Post »

Krigsslut

Slutet på napoleonkriget, liksom Jack Aubreys karriär som kapten, närmar sig i The Yellow Admiral: frågan är vad som skall hända sen. Skall han lyckas få aktiv tjänst som amiral vid den blå skvadronen, eller hamna i den fiktiva gula, med halv lön och ingen ära? Problemet ser speciellt allvarligt ut som han dessutom lyckas stöta sig med sin nuvarande amiral sen han motsatt sig att ett stycke allmänning skulle styckas, något amiralen ifråga varit starkt för.

Dessutom tillkommer andra problem: som vanligt har han lyckats skaffa sig ekonomiska sådana, denna gång faktiskt till sjöss: av de slavhandlare han i förra boken stoppade tycks några inte varit tillåtna byten, och skadeståndet har sugit upp alla hans lösa tillgångar. Maturin har liknande problem; han har återigen förklarats som engelsk spion av den fanatiske Dutourd, denna gång i själva Spanien, och hans tillgångar där har konfiskerats. Och så ovanpå detta: Sophia har hittat komprometterande brev och vill skiljas från Jack. Sannerligen en vacker sörja.

Som vanligt är det dock till sjöss som man trivs bäst i deras sällskap, även om de denna gång mest ligger som blockad utanför Brest, i den sorgligaste vinter som skådats på länge. Napoleon tycks i alla fall skakad, och kanske väntar som sagt freden. Frågan är som sagt vad som skall hända då? Bra, men inte bland det allra bästa som O’Brian skrivit.

Read Full Post »

Primordialism

Årets fynd på bokmässan kan ha varit Tankar om ursprung: forntiden och medeltiden i nordisk historieanvändning, utgiven av historiska museet. Dels är ämnet intressant, dels visar det sig vara mycket brett (från bilden av Emund gamle genom tiderna till varför det finns så få svenska vikingaromaner), dels var det en chans att få läsa lite norska och danska.

Det är som sagt en salig blandning, där man hittar redogörelser för ålandsskolan (som normalt väl inte kallas så, men teoribygget är ungefär lika vettigt som motsvarande för Västergötland), hur Holger Danske använts för att motivera danska expeditioner mot Indien, hur forntidens »enkla seder« använts som argument mot konsumtionssamhället under 1800-talet, en modell av det medeltida Stockholm under världsutställningen i samma stad, liksom jämförelser mellan Snorres och Saxos syn på historien, hur det norska gravfältet Borre använts och hur jordägande påverkade den isländska litteraturens framväxt.

Med en sådan blandning är det självklart att kvaliteten varierar: oftast är den god, med intressanta perspektiv eller nytolkningar (texten om de spännbucklor som hittats i Ryssland, och hur de tolkats som allt utom att kvinnor varit handlare, är speciellt bra), men ibland är den bara irriterande. Den om historieskrivning på Gotland tycks bara ute efter att allmänt ifrågasätta diverse tolkningar, utan att någonsin föreslå alternativ. En del känns som de blivit väl starkt avkortade, och skulle behövt få lite mer tid på sig för att det skulle bli lite mer än faktastaplande. I andra fall tycks teorin tagit överhanden: varför skall nödvändigt Stockholmsutställningen tolkas som övergångsrit? Det är förvisso en väldigt flexibel tolkningsstruktur, men just därför bör den motiveras ordentligt på förhand.

Nå, på det hela taget är det intressant och varierad läsning, som bjuder på  många idéer och som tydliggör att man alltid måste vara beredd att ifrågasätta sina fördomar.

Read Full Post »